Kategoriarkiv: Östergötland

Djurrättsextremismens förryckta världsbild

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/10:

Tala om trollen. Som Corren rapporterat slog radikala djurrättsaktivister under onsdagen till igen mot HK Scans anläggning i Linköping och försökte med en olaglig blockad sabotera verksamheten.

Flera deltagare greps för brott mot ordningslagen och vägran att hörsamma polisens anvisningar. Vid visitation fann polisen aktivister beväpnade med kniv och rökgranater.

”Dessvärre har vi under de senaste åren sett allt fler militanta aktioner från djurrättsaktivister där vi ser blockader, smygfilmning, intrång, hot och situationer där de äventyrar andras, djurs och sin egen säkerhet”, kommenterade HK Scan i ett pressmeddelande.

Hur ska vi förstå detta fenomen, egentligen? Sveriges djurskyddslagar tillhör världens mest ambitiösa. Ändå eskalerar djurrättsterrorn. ”Ett för oss växande problem som oroar oss väldigt mycket”, skriver Jeanette Blackert, LRF:s ordförande i Östergötland, i ett mejl till ledarredaktionen.

Magnus Ranstorp, terrorforskare på Försvarshögskolan, har tidigare beklagat att den militanta djurrättsaktivismen inte fått uppmärksamheten den förtjänar: ”Det här är en väldigt allvarlig samhällsutveckling” (GP 23/2 2019). Först helt nyligen har regering och myndigheter börjat komma till insikt.

Center mot våldsbejakande extremism tog i somras fram en övergripande sammanställning av forskning och kunskap om djurrättsrörelsen, såväl på svensk botten som internationellt. Vid sidan av vänsterextremism, högerextremism och islamism har nu även militant djurrättsaktivism klassificerats som del av extremistmiljön i Sverige. På tiden, obestridligen.

Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, har sedan 90-talet följt den svenska djurrättsrörelsen. Hon menar att de mer fanatiska anhängarna omfattas av en närmast religiös väckelse kring djurens lidande och drivs av en traumatisk världsbild som för majoritetssamhället är mycket främmande.

Djuren betraktas som utsatta för ett institutionaliserat förtryck av massmordskaraktär, vilket förpliktigar de militanta aktivisterna till handling i en befrielsekamp som – enligt deras aparta logik – är fullt jämförbar med exempelvis motståndet mot Sydafrikas forna apartheidregim. ”De drar också paralleller mellan koncentrationsläger för människor under nazismen och koncentrationsläger för djur”, säger Kerstin Jacobsson (Svensk Jakt 11/2 2017).

Företag som HK Scan i Linköping. Lantbrukare i Östergötland med kor, grisar, höns och andra djur. Jägare som håller viltbeståndet i schack. De skulle alltså vara bärare av samma gränslösa ondska som historiens värsta våldsverkare, av samma skrot och korn som Hitlertyranniets SS-bödlar.

Hyser man en sådan förryckt verklighetsuppfattning, borde det inte överraska med aktivister som är beredda till vilka gränslösa metoder som helst.

Skål för von Platens succéprojekt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/9:

Den 26 september 1832 var det dags! Göta kanal, Sveriges genom tiderna väldigaste byggnadsverk, stod äntligen klar att invigas. Kung Karl XIV Johan utbringade en skål för initiativtagaren Baltzar von Platen ”som ägt mod att åtaga sig det stora företaget”.

Tyvärr kunde von Platen inte själv närvara. Han hade avlidit tre år tidigare och hann aldrig uppleva fullbordandet sitt drömprojekt – att förbinda Kattegatt och Östersjön med en vattenled genom Sveriges inland.

Han lade fram den djärva planen 1806. Bergsbruk, jordbruk och andra näringar skulle få ett rejält uppsving, menade von Platen. Kung och riksdag var snart med på noterna.

De första spadtagen på Göta kanal togs i maj 1810. Åtskilliga tusen indelta soldater tjänstgjorde med att för hand gräva de 87 kanalkilometrarna, av sträckans totalt dryga 19 mil från Vänern till Östersjökusten. 8 miljoner kubikmeter jord lassades upp. 200 000 kubikmeter berg sprängdes. 250 000 kubikmeter murbruk gick åt. 58 slussar byggdes.

Prislappen? 9 miljoner riksdaler, en extremt dyr utgift i relation till Sveriges blygsamma BNP på den tiden. Och vad hände?

Det dröjde inte länge förrän järnvägarna kom och revolutionerade 1800-talets transportväsende. Göta kanal blev kort efter invigningen hopplöst obsolet och står som monument över Sveriges värsta felinvestering någonsin.

Det snacket har jag ofta hört. Myten att Göta kanal skulle varit en flopp har dessutom fått ny aktualitet i debatten om höghastighetstågen, även det ett enormt resursslukande projekt och som riskerar att bli kvickt passé av utvecklingen (elektrifierade motorvägar, fossilfritt flyg). Jag är heller ingen tillskyndare av några robust olönsamma snabbtågsbanor. Men glöm jämförelsen med 1800-talets Göta kanal-satsning. Argumentet är falskt.

Som historikern Dick Harrison framhållit var Göta kanal en omedelbar succé, vilken betydde mycket för att sätta fart på näringslivet (icke minst här i Östergötland) och den gryende industrialiseringen av Sverige. Först i ett senare skede gjorde järnvägarna entré och då snarare som ett komplement som tog över persontrafiken. Kanalfrakterna av tyngre gods – timmer, spannmål, kol, malm, etc – spelade en viktig ekonomisk roll ända in på 1930-talet.

I våra dagar har Göta kanal fått en renässans som turistmagnet, en kulturhistorisk attraktion som lockar 3 miljoner besökare årligen. Just nu pågår de mest omfattande insatserna på den statligt ägda kanalen sedan invigningen 1832. Regeringen har precis anslagit ytterligare budgetmedel till välbehövlig renovering och underhåll.

Sveriges blåa band är absolut värd att återställas i sin forna glans. Nog lär vi många gånger om fått valuta för de 9 miljoner riksdaler som Baltzar von Platens dröm kostade att realisera. Skål för honom!

Göta kanals inlopp i Motala anno 1872.

Storebror fick en snyting från Östergötland

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/8:

George Orwells berömda dystopi 1984 (1949) drar ut linjerna från stalinismens Sovjetunionen och tecknar bilden av ett kommande totalitärt massövervakningssamhälle – Oceanien, en aggressiv imperialistisk diktaturstat som söker världsherravälde och där det allsmäktiga Partiet är besatt av kontroll och manipulation av individen in i minsta detalj.

Anthony Burgess, själv känd för sin mörka framtidsskildring A Clockwork Orange (1962), kallade Orwells roman för ”en apokalyptisk kodex med våra värsta farhågor”.

Detta århundrade är mardrömmen en pågående realitet. Stalins kommunistiska terrorvälde framstår som primitivt och klumpigt i jämförelse. Inte heller Orwells egen extrapolerande fantasi räckte riktigt till. Den förtryckarapparat som utvecklats i våra dagars Kina, verklighetens Oceanien, för att hålla sin befolkning i schack slår fiktionens med råge.

Partiet styr med en kombination av gammalt beprövat rått våldsregemente och ett tidigare aldrig skådat sofistikerat maskineri för extrem finmaskig massövervakning. Med hjälp av de senaste rönen inom AI-området (artificiell intelligens) strävar regimen inte bara efter att minutiöst kartlägga den enskildes förehavanden i dåtid och nutid.

Man samlar även dessa ofantliga mängder persondata i syfte att förutsäga vad individerna i detta jätteland med 1,4 miljarder invånare kan tänkas göra i framtiden. Handlingar och åsiktsyttringar som Partiet ogillar ska kunna spåras, förebyggas och bestraffas innan de ens blivit materialiserade i sinnevärlden. Tala om paranoia, tala om totalitär despoti i kubik!

Det statskapitalistiskt rika, mäktiga och teknologiskt avancerade kommunisttyranniet har därtill tydliga globala maktambitioner, vilket inte gör saken mindre skrämmande. Finansmannen George Soros betecknade häromåret Kina som ”den farligaste motståndaren för alla som tror på det öppna samhället”.

Vi måste i det sammanhanget vara medvetna om att ett appfenomen som Tiktok, eller mobilsystem från bolagsgiganten Huawei, står under kontroll av Peking och kan användas som trojanska hästar. När den populära svenska artisten Zara Larsson låter sig köpas som reklamfigur åt Huawei blir hon i praktiken Kinas nyttiga förtroendeskapande idiot och medlöpare.

Det är precis som Matilda Ekeblad, MUF-ordförande i Östergötland, förtjänstfullt skrev i Expressen (4/8): ”Diktaturen Kina måste stoppas och det kommer den aldrig göra om vi har inflytelserika kändisar som inte bara stöttar dem utan även banar väg för deras framgång”.

Hennes kritik tog snabbt skruv. Zara Larsson deklarerade i TV4 under tisdagen att hon brutit med Huawei. Kina är en bricka mindre i sin utmaning av friheten i världen. Människorättsgangstrarna i Peking fick en snyting från Östergötland. Visst är det vackert? Kamp mot Storebror lönar sig, Oceanien är inte oövervinnerligt. Hoppet om att mardrömmen tar slut får aldrig släckas.

Regeringens ekovurm är oförsvarlig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/5:

År 2030 ska 30 procent av den svenska jordbruksmarken vara certifierat ekologiskt odlad och 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska utgöras av certifierade ekologiska produkter.

”Rätter och packer Eder härefter”, som Gustav Vasa brukade inskärpa till undersåtarna, ty detta beslutade regeringen i sin upphöjda visdom våren 2018.

I Östergötland har vi varit snabba med den av centralmakten beordrade omställningen. Redan är 27 procent av länets jordbruksmark ekologiskt odlad, rapporterad P4 Östergötland i fredags (22/5). Planmålet är alltså nästan nått i vår bördiga del av Sverige och vi ligger därmed en bra bit över det aktuella riksgenomsnittet på 20 procent.

Om det nu är något att stoltsera med.

Att ekoprodukter är populära bland vissa kundsegment må vara en sak. Otvivelaktigt finns en betydande efterfrågan på ekologiska varor i butikerna. Vill livsmedelsbranschen göra pengar på denna nisch enligt sedvanliga marknadsmässiga principer och utan att bluffa med vilseledande reklam, så får väl livsmedelsbranschen göra det.

En helt annan sak är emellertid om staten blandar sig i kommersen med påbud och skattesubventioner som syftar till att ge ekoproduktion och ekovaror en normerande särställning.

Rimligen måste regeringen ha väldigt goda skäl för att använda statens tvångsmakt på detta sätt. Rimligen måste det ekologiska jordbruket vara avsevärt bättre än det konventionella. Vad är annars poängen?

Men vetenskapen talar snarare för motsatsen. Studier i mängd kan anföras, exempelvis en Chalmersundersökning som den 12/12 2018 publicerades i tidskriften Nature. Chalmersforskarna konstaterade att ekologiskt jordbruk är sämre för klimatet, eftersom det ger mindre skördar per hektar än konventionell odling och därför kräver större markarealer.

Det innebär ökad avskogning, vilket leder mer utsläpp av koldioxid i atmosfären. Även ekologisk kött- och mejeriproduktion är till nackdel för klimatet jämfört med konventionellt producerad mat.

Att miljö och hälsa skulle vinna på ekoproduktion är ett ideologiskt tankefoster med svagt eller obefintligt stöd i verkligheten. Coronapandemin våren 2020 har ovanpå detta klart indikerat att Sveriges krisberedskap lämnar en hel del övrigt att önska, icke minst gällande vår nationella självförsörjning av livsmedel.

Regeringens vurm för dyrare och ineffektivare ekoproduktion i det svenska jordbruket gör oss knappast starkare om de internationella handelsvägarna skärs av och gränserna stängs.

Nej till skattechock efter coronan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/5:

Att det är tuffa tider och hårda bud kan endast undgått hermetiskt avskärmade nyhetsundvikare, antagligen bosatta i en grotta långt borta på grannklotet Mars. Men där torde risken för att drabbas av coronaviruset och dess samhälleliga konsekvenser ändå vara tämligen försumbar.

Annat är det här. Pandemins mänskliga kostnad i förlorade liv, sorg, smärta och oro ligger på ett högt, dystert och i ord svårfångat plan för sig. Jag lämnar denna, den tveklöst värsta dimensionen av tragedin till enskild begrundan så länge.

Krisens pris är i krassare, materiella termer förstås också svidande. Situationen för den närande, försörjande sektorn talar sitt tydliga språk. I Östergötland ökande antalet företagskonkurser med 40 procent under april jämfört med samma månad i fjol (Corren 19/5).

”Läget är allvarligt ute i företagen och det försämras snabbt”, säger Johan Gustafsson som är nytillträdd regionchef för Svenskt Näringsliv i vårt län. Uppgifterna från organisationens företagarpanel, som redovisas på Svenskt Näringslivs hemsida (12/5), ger en bild av den ekonomiska ekluten.

61 procent av de östgötska företagen uppger att produktions- och försäljningsvolymen är lägre än för ett halvår sedan. 44 procent kalkylerar med fortsatt sämre utsikter de kommande sex månaderna. Var tredje företag har tvingats friställa personal.

Samtidigt forsar miljardbeloppen ut från det offentliga systemets vidöppna kranar för att mildra fallet ner i avgrunden. Pandemin kommer att öka statens lånebehov dramatiskt, meddelar Riksgälden (DN 19/5). Lyckligtvis har vi hyggliga statsfinanser i Sverige och har därför råd att vräka på med underskottsstimulanser i budgeten ett tag framöver. Utan dessa stödåtgärder skulle det nog inte finnas mycket kvar att starta upp ekonomin med igen, den dag då krisens akuta strypgrepp släpper.

Men som vanligt måste allting betalas, förr eller senare. Finansminister Magdalena Andersson flaggar för att krispaketens räddningsbojar kommer att följas av skattehöjningar när coronaviruset retirerar (Expressen 18/5). Ett land som redan har ett skattetryck bland de tyngsta i världen har alltså ännu svettigare pålagor att vänta.

Hur vore det att istället göra slut på den gängse, partipolitiskt invanda gränslösheten i dyrköpta offentliga åtaganden och utgifter till det mesta mellan himmel och jord? Efter coronan borde det vara dags att prioritera bättre i moder Sveas hushåll och på så sätt spara pengar. En skattechock som lök på laxen förefaller däremot inte vara ett särskilt lämpligt recept, om regeringen vill få de av krisen mörbultade välståndsbildande krafterna att repa sig.

En lektion i konsten att spendera skattemedel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:

I augusti förra året anordnade Linköpings kommun en tre dagar lång nycirkusfestival med fri entré. Kostnaden för skattebetalarna: 1,5 miljoner kronor. Denna något udda utgiftsprioritering försvarades av kommunens kulturutvecklingschef Mårten Hafström med orden: ”Det sätter Linköping på kartan, samtidigt som det skapar positiva och utmanande mervärden för medborgarna”.

Linköpings plats på kartan torde annars vara garanterad genom bygget av Sveriges dyraste simhall. Snacka om utmanande mervärde, närmare 1 miljard kronor ligger notan hittills på. ”Jag hoppas nu att vi kan få Linköpingsbor, föreningsliv och alla andra aktörer att ställa sig bakom det här”, sa kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om badsatsningen de luxe.

Även vår kära granne Norrköping utmärker sig när det gäller utmanande mervärden. Kommunen köpte in fem små humanoida robotar till skolan för 375 000 kronor. Sedan upptäcktes att robotarna inte gick att använda i undervisningen, då de levererats med bara ett enda program – för en tai chi-övning. Andra program fick man inte tag på. Norrköpings digitaliseringsdirektör Johan Högne var nöjd ändå, ty: ”Målet är att ge invånarna en känsla av att de verkligen bor i en digital kommun”.

I Motala är man heller inte dålig på utmanande sätt att förvalta offentliga resurser. Kommunen lät sälja 280 000 kvadratmeter strandnära mark för 61 miljoner kronor till danska Lalandias planerade bygge av en stor bad- och semesteranläggning. Inte utan skäl försökte kommunen sekretessbelägga markvärderingen.

Som Corren kunde avslöja fick nämligen Lalandia en saftig rabatt på motsvarande 135 miljoner kronor jämfört med om marken istället sålts som villatomter. Motalas mark- och exploateringschef Hanna Hammarlund ursäktade den häftigt tilltagna rean på kommuninvånarnas gemensamma egendom med att priset måste ses ”utifrån den investering som Lalandia är beredda att göra. Vi har inte värderat marken per kvadratmeter utan som en helhet”.

Detta lilla axplock är hämtat ur den nyutkomna boken Slöseriet med dina skattepengar. 258 exempel som du inte vill betala för, skriven och sammanställd av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson. Det är nyttig läsning för varje samhällsengagerad svensk.

Hur många skattemiljarder som kommunernas, regionernas och statens makthavare totalt sprätter iväg i onödan varje år vågar man egentligen knappt tänka på. Men om den styrande klassen hushållade bättre med svenska folkets pengar hade säkert tillräckliga medel funnits för bekostandet av idag angelägnare ting som gett mervärde på riktigt. Exempelvis de där beredskapslagren med intensivsjukvårdsutrustning som vi varken ansetts haft råd med eller behov av längre…

Besvärande senfärdigt om mötesrestriktioner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/3:

På fredag den 13 mars skulle portarna slås upp till den 13:e upplagan av Motala Expo, Östergötlands största företagsmässa på Vättenrundan arena dit omkring 5000 besökare väntades komma.

Den som lider av triskaidekafobi – ett onödigt krångligt ord som betyder vidskeplig skräck för siffran 13 – har förstås redan noterat de olycksbådande tecknen i sammanhanget. Motala Expo kom också att ställas in.

”Det känns som en stor risk som vi inte ville ta, det kändes inte värt det”, säger Magnus Lindberg som representerar arrangören Tillväxt Motala (Corren 10/3). Motivet bakom beslutet har dock ingenting med skrock att göra. Skälet är välgrundat: tisdagens besked från Folkhälsomyndigheten om den förhöjda smittfaran för coronaviruset.

Det är givetvis tråkigt att Motala Expo inte blir av. Jag hade själv sedan tidigare sett fram mot att bevista denna spännande mötesplats för det östgötska näringslivet i vackra Motala. Men med hänsyn till hur situationen utvecklat sig, måste arrangören sägas ha agerat med föredömlig klokskap som avblåst mässan.

Antalet bekräftade Coronafall i Sverige ökar nu snabbt. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att begränsa smittspridningen så länge epidemin pågår. Stora publikevent är exempelvis knappast att rekommendera.

Tyvärr tog det Folkhälsomyndigheten besvärande länge att peka med hela handen om detta. Först under onsdagseftermiddagen klev dess senfärdige generaldirektör ut och föreslog restriktioner kring folksamlingar som handlingskraftigare länder varit kvickare i vändningarna med.

Åtminstone från regeringens sida hade man kunnat begära resolutare takter. Den har ändå till uppgift att svara för den politiska ledningen av landet. Medan Folkhälsomyndighetens tjänstemän grubblade och hummade, hade det näppeligen varit orimligt om statsministern scannat av det dramatiska omvärldsläget, greppat tömmarna i ett stadigt tag och riktat en uppmaning till medborgarna att för säkerhets skull undvika allmänna sammankomster av det större formatet.

Lyckligtvis finns förnuftigt folk som kan tänka själva, vilket Motala illustrerar.

Men då jag sparkade på politikernas och byråkraternas haltande krishanteringsförmåga i min förra coronaepistel, kan det räcka med att idissla den visan vidare. Regeringen och dess samarbetspartier har denna gång gjort sig väl förtjänta av en positivare avrundning genom sitt annonserade krispaket.

Det innehåller bland annat slopad karensdag, anstånd till företag med skatteinbetalningar, kompensation till kommuner och regioner för extrakostnaderna som bekämpandet av coronaviruset innebär. Alltsammans mycket välkommet. Bra jobbat. Nu håller vi ihop och klarar det här.

Samhällsutopisten vid Vätterns strand

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/3:

Under en vandring på Omberg gör jag en avstickare förbi Ellen Keys Strand. Hennes vackra hus är alltid värd ett besök. Men stående utanför det fina huset på sluttningen intill Vättern, kan jag inte låta bli att undra hur många som idag egentligen vet vem som en gång bodde här.

I det allmänna medvetandet har nog Ellen Keys namn bleknat, tyvärr. Ändå tillhör hon våra stora samhällsreformister, en av de inflytelserika vägröjarna för det moderna Sverige som växte fram under den spännande epoken kring förra sekelskiftet.

Ellen Key, själv sprungen ur burgen miljö, brann högt, rent och intensivt för en rättvisare och mildare värld. Hon kämpade för liberalisering, jämställdhet, rösträtt, progressiv barnuppfostran, funktionell och vacker heminredning. Hon skrev rader av böcker, uppmärksammade även utanför Sveriges gränser.

Hon var ivrig fredsvän, vilket fick konservativa nationalister att stämpla henne som ”antipatriotisk”. Det stämde knappast. Ellen Key närde snarare en överdådig vision om det nya Sverige som, modellerad efter hennes kulturradikala ideal, skulle bli internationell ledare i ”samhällsförnuft, samhällsrättfärdighet och samhällsskönhet”.

Låter idén bekant? På höjden av sin makt kom senare socialdemokratin att utveckla en syn på Sverige inte helt främmande Ellen Keys: en slags världsfrälsande moralisk stormakt med ett ytterligt ambitiöst välfärdssystem, byggt enligt den sociala ingenjörskonstens vetenskapliga rön, som övriga länder borde beundra och kopiera.

Ellen Key hade också under några år en febrig förälskelse i den tidiga arbetarrörelsens socialistiskt engagerade ungdom. Hos dem tyckte hon sig finna det knådbara materialet till den upplysta intelligensaristokrati som krävdes för att förverkliga hennes drömmar. Ellen Keys förhoppningar grusades dock när hon upptäckte att socialistungdomen inte kunde fylla rollen som övermänniskor, utan var precis som vanligt folk är mest med krasst materialistiska intressen och dragning åt simpla nöjen.

Djupt besviken skrev hon 1924, två år före sin död: ”Allra mest tanklöst vore att tro socialistledarnas stora löften om världens nydaning. En 88-årig dam i Amerika skildrade nyligen de dvärglika måtten hos nutidens politici och tillade: ’Nutidens män leva icke i höjd med sina möjligheter. De vilja endast göra lycka. Framgången är deras gud men icke det verkliga framsteget.’ Och denna sorgsna dom gäller alla partier.”

Det ekar evigt av samma klagan. Som utopister brukar, tvingades hon bittert erfara att politiken aldrig kan trolla fram något himmelrike på jorden. Vi får hantera tillvaron som de ofullkomliga varelser vi är. Men tack vare inspirerande själar som Ellen Key i debatten kan resultatet trots allt bli ganska hyggligt med tiden.

Vildsvinsplågan måste stoppas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/2:

Vildsvin, hade det inte varit bättre om vi varit förskonade från dessa levande jordfräsar? Fram tills på 1970-talet fanns inga vildsvin i svensk skog och mark – bestarna var sedan flera hundra år utrotade som frilevande stam på våra breddgrader.

Men så hände det sig att några vildsvin som hölls i hägn lyckades rymma, i Sörmlandstrakten lär det ha varit. Följden blev dramatisk. Populationen kom snart att återetablera sig med besked i vår fosterländska fauna.

Permanent uppehållstillstånd i naturen fick vildsvinen dessutom efter viss debatt genom ett riksdagsbeslut på 80-talet. Noga räknat var ju vildsvinen ingen främmande art, utan hade – det måste man ändå medge – en mycket längre historia som tidigare bosatta i landet än vad konungariket Sverige existerat.

Och vad blev tacken från de oskäliga djuren? Tala om kriminalitet och vandalism. Vildsvinen löper amok som det inte fanns någon morgondag och ingenting är heligt. De bökar sönder ägnar, landskap, golfbanor, till och med kyrkogårdar, springer totalt dödsföraktande ut på vägarna och orsakar trafikolyckor.

Ett särskilt ont öga verkar vildsvinen ha till jordbruksnäringen, där de ställer till med skador för miljardbelopp varje år. För Östergötlands del är det knappast en överdrift att beteckna situationen som alarmerande. Enligt en aktuell undersökning från LRF uppger 84 procent av deras östgötska medlemmar att de är utsatta för vildsvinens härjningar.

4 av 10 drabbade lantbrukare säger sig vara tvungna att sköta sina odlingar annorlunda på grund av vildsvinen. 7 av 10 menar att vildsvinsattackerna påverkar deras välbefinnande negativt och sänker tron på framtiden. ”Yttersta konsekvensen blir att man anpassar sig efter viltet och att bra mark som skulle kunna ge mat istället hamnar i träda”, sa LRF:s lokale ordförande Peter Borring nyligen till SVT (9/2).

Så här kan det omöjligen fortsätta. Ska vi förklara vildsvinen icke önskvärda och utrota stammen igen som våra förfäder gjorde? Nej, det vore nog väl drastiskt och även väldigt dumt, om man tänker en smula på saken.

Vildsvinen är faktiskt en stor, gåtfullt underutnyttjad tillgång egentligen. Köttet är förstklassigt och smakar ypperligt. Marknaden borde skrika efter det, om det fanns någon gastronomisk rättvisa i världen.

Vad som behövs är att stärka de ekonomiska incitamenten till jakt som kan hålla stammen i schack på rimliga nivåer, samt förenkla det krångliga regelverket för hanteringen och försäljningen av köttet. Jag har själv snackat med Livsmedelsverket i ärendet och gissa? Det finns hopp om byråkratin.

En utredning med färdiga förslag på lösningar är klar och överlämnades i december till Näringsdepartementet. Nu gäller det alltså bara att regeringen kommer till skott, så att säga…

När bankerna plockar ner skylten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/1:

Boxholm, Ödeshög, Borensberg. Där beslutade Swedbank nyligen att lägga ner sina bankkontor. Om kunderna nödvändigtvis önskade fortsatt fysisk kontakt, hänvisades de till att besöka Swedbanks kontor i Mjölby och Motala (Corren 14/11 2019). Hur länge det nu varar.

Konkurrenten Danske Bank har precis meddelat stängning av sitt kontor i Mjölby. Önskas personligt möte av någon anledning får deras kunder istället åka till kontoret i Motala (Corren 27/1). Snart kanske det bara är bankernas kontor i Linköping som återstår?

Dessa aktuella exempel från Östergötland är trendtypiska för strukturomvandlingen inom den svenska banksektorn. För trettio år sedan, 1990, fanns det sammanlagt omkring 3100 bankkontor i Sverige. Av detta kontorsbestånd är idag närmare 60 procent försvunnet.

Bakom denna utveckling är naturligtvis digitaliseringen en starkt drivande kraft, som gjort det smidigt och bekvämt för oss att kunna sköta vanliga bankärenden via nätet. Skillnaden mot förr är ur många aspekter fantastisk.

Bankerna kan i sin tur spara in på kontanthantering, bemannade lokaler och annat som fräter på vinstmarginalerna. Det har i synnerhet de dominerande bankkoncernerna (SEB, Swedbank, Nordea et consortes) tagit fasta på.

Under perioden 2015-18 gick storbankerna fram som rena slåttermaskinen bland sina kontor, en fjärdedel rök. Men fartblindheten i nedläggningsraseriet visade sig lika snabbt.

Kundnöjdheten påverkades negativt, enligt Svenskt Kvalitetsindex (Dagens Industri 9/5 2019). Behovet av platser där man kan träffa en bankrepresentant öga mot öga i den handfasta verkligheten består uppenbarligen i viss mån ändå.

Det gäller nog inte endast kategorin bankkunder i den seniora generationen som haft svårt för att oreserverat anamma digitaliseringsvågens påbjudna välsignelser i mobilapparnas nya sköna värld.

Det mänskliga mötet oavsett ålder går knappast fullständigt att rationalisera bort, även om bankernas räknenissar så skulle vilja. Deras massnedläggning av kontor har dessutom drabbat landsortskommunerna hårdast, vilket inte gör det lättare att få hela Sverige att leva som politikerna gärna talar om.

Mikaela Backman, nationalekonom vid handelshögskolan i Jönköping, har i sin forskning konstaterat att närheten till banker spelar en viktig roll för småföretagande och regional förnyelse: ”Vid avveckling av bankkontor försvinner kunskap om den lokala marknaden, personlig kunskap om företagares tidigare historia samt bankens upparbetade nätverk” (Esbri 20/6 2017).

Konsekvensen är högre trösklar för entreprenörer utanför storstäderna att skaffa kapital till verksamheter som ger landsbygden jobb och tillväxt. Därför har vi tyvärr skäl att se med oro på nyheterna om bankernas agerande i Östergötland.