Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.
Vid en fotbollsarena i Norrköping
Svara
Kategoriarkiv: Norrköping
Satsa på tåget istället
Skrivit i Corren 9/9:
En byråkratipolitisk omorganisering i jätteformat ligger på regeringens bord. Vad ska den vara bra för? Vi talar givetvis om den nya Sverigekartan på mellannivå.
Sex storregionala revir föreslås ersätta den gamla läns- och landstingsuppdelningen. Kommer detta att lösa sjukvårdens kroniska problem med fallande produktivitet, ständigt ökade kostnader och bristande tillgänglighet?
Då får man nog ha en väldigt stark tro på den välsignelsebringande effekten av storskaliga offentliga planeringssystem. Hur har det receptet fungerat hittills?
Törs någon slå vad, med pengar ur den egna plånboken, att det blir markant bättre om flera Babels hus (för att apostrofera PC Jersilds kritiska sjukvårdsroman) byggs ihop till en ännu voluminösare apparat på den medborgerligt suddiga skvadernivån mellan stat och kommun?
Sedan kan man ju fråga sig vad Östergötland mer allmänt har att vinna på att fösas ihop i ett regionalt samboskap med Småland. Det skulle olyckligt lägga stenar i vägen på det vitala tillväxt- och näringslivstråk som löper ut från Stockholm genom östra Sörmland till områdena kring Linköping och Norrköping.
Det är ytterst märkligt ingen hänsyn till detta tagits av den ansvariga Indelningskommitténs kartritare. Eller, som det verkar, av den regering vilken nu försöker sälja in förslaget med civilminister Ardalan Shekarabi som turnerade regionpredikare.
På besök hos Östsvenska Handelskammaren i veckan fick han dock verklighetsupplysande mothugg av Lars Stjernkvist, Norrköpings habile kommunalråd.
”Jag är ingen vän av storregioner. Norrköping har alltmer blivit en del av Stockholm och staten är beredd att investera miljarder i en järnväg som gör att vi blir en lika viktig pendlingsort som Uppsala eller Knivsta”, förklarade Stjernkvist frankt (Corren 8/9).
Och istället för att kludda till det med underliga regionuppdelningar utan ett spån av folklig förankring, kunde väl regeringen fokusera skarpare på att ge klart snabbspår för just detta lovande Ostlänkenprojekt.
Att vår landshövding Elisabeth Nilsson tvingas avbryta samarbetet med Trafikverket eftersom Länsstyrelsen – alltså regeringens eget företrädande organ i Östergötland! – inte fått resurser till att handlägga mångmiljardinvesteringen framstår som en fantastisk, närmast tragikomisk, blamage. Hur kan detta hända? (Apropå offentliga planeringssystem, hm…)
Ge Elisabeth Nilsson krångelfritt pengarna bara! Ty Ostlänken, till skillnad mot Indelningskommitténs fyrkantigt tillyxade regioner, är en satsning som vi har ett faktiskt behov av.
Varför hämma Norins?
Skrivit i Corren 13/7:
Få minns Jean Anthelme Brillat-Savarins insatser som jurist och politiker, ändå satt han i franska nationalförsamlingen det stökiga revolutionsåret 1789. Främst ihågkommen är han som ädel livsnjutare och folkbildande gastronom (kanske ett memento för vilka prioriteringar som är värdefullast).
Hans bok Smakens fysiologi (1825) om matkulturens fröjd är en lika odödlig som älskad klassiker, där han förkunnade: ”Nöjet vid bordet tillhör alla åldrar, alla stånd, alla länder och alla tider. Det kan förenas med alla andra nöjen och håller sig i det sista för att trösta oss över förlusten av de övriga”.
Jean Anthelme Brillat-Savarin lever även vidare i ostdisken. Gräddigt syrliga Brillat Savarin är uppkallad efter honom. Den finns förstås att inhandla på lokala Norins ost, vars frestande sortiment säkerligen hade glatt den gamle fransmannen.
”En dessert utan ost är en skönhet som saknar ett öga”, menade han. Det tycker uppenbarligen östgötarna också. Familjeföretaget Norins ost – grundat 1931 – med två butiker i Linköping och en affär i Norrköping, är väldigt framgångsrikt med både kunder och fina utmärkelser i mängd.
Suget efter Norins läckerheter är även påtagligt från övriga landet. Utsikterna att expandera till en större affärskedja borde ligga inom möjligheternas ram. Dock föredrar vd:n Lena Norin att möta det ökande marknadsintresset med beställningar på webben och genom att kontraktera externa återförsäljare.
Intervjuad i lördagens Corren säger hon: ”Hade det varit lättare att vara småföretagare i Sverige idag så hade vi säkert öppnat fler butiker, men det är för svårt”. Som exempel pekar hon på regeringens kraftiga fördyring av arbetsgivaravgifterna för unga, liksom på det hårt kritiserade förslaget att tvinga företagen att medfinansiera kostnaderna för långtidssjukskrivna anställda.
Politikernas blankettdjungel av näringslivsfrämjande skattebidrag ger Lena Norin heller inte mycket för: ”Hur ska jag hinna leta upp och söka bidrag? Vore bättre om de istället skapade bra grundförutsättningar för företagande”.
Det är ett avslöjande vittnesmål. Här har vi en lokal, välrenommerad firma med stor potential som i Jean Anthelme Brillat-Savarins anda sprider bordets nöjen till alla. Vari ligger rättvisan, klokskapen, framsyntheten från den politisk/byråkratiska sektorns sida att hämma en sådan verksamhet?
Sverige har massor av goda entreprenörer och företagare, vilka likt Lena Norin gör våra liv trevligare, bekvämare och njutningsfullare. Förmår inte politikerna visa mer förståelse och hänsyn till dessa skapande människor, kan de väl försöka fixa sin egen ost i fortsättningen. Lycka till.
Det krossade fönstret
Skrivit i Corren 19/5:
Hälften av jordens befolkning bor numera i städer. Enligt en FN-prognos kommer den siffran att öka till 70 procent år 2050. Det är lovande.
Ekonomiska studier visar ett otvetydigt samband mellan urbanisering och stigande välstånd. Tätortens lockelse är inte svår att förstå, dess främsta löfte handlar om mänsklig frigörelse.
Generellt erbjuder stadskulturen en mångfaldens miljö av större tolerans, vidgade horisonter, myllrande möjligheter till social interaktion, jobb, karriär, entreprenörskap, utbildning och annan förkovran.
Dock. Förutsättningen är att lag, ordning och trygghet råder på gator och torg, överallt. I Sverige är det inte längre så.
Återkommande rapporteras det om bilbränder, vandalism, kriminella gäng, ideologisk/religiös extremism och stenkastning mot blåljuspersonal i utsatta bostadsområden riket runt. Oroligheterna i Norrköpings stadsdelar Hageby och Klockaretorpet är ett aktuellt exempel. Vi har även sett liknande tendenser av laglöshet i Linköpings Ryd och Skäggetorp.
Det är ett allvarligt hot mot enskilda människors liv, lem och egendom. I förlängningen urholkas även emancipationens och välståndets grunder, chanserna till en bättre tillvaro för mängder av invånare, om inte utvecklingen av ”no go”-zoner i städerna kan stävjas.
I början av 80-talet lanserade två amerikanska forskare, George Kelling och James Wilson, den så kallade ”Broken windows”-teorin. I korthet menade man att ett krossat fönster leder till ökad skadegörelse om inte skyndsam reparation sker. Lämnas nedbusningen i ett område utan omedelbara och kännbara insatser, sänds signalen att ingen bryr sig och den negativa spiralen av accelererande och allt grövre kriminalitet är ett faktum.
När republikanen Rudy Giuliani var borgmästare i New York 1994-2001 omsatte han denna teori i praktik. Utfallet är vida berömt. Från att vara en av världens hårdast brottsdrabbade metropoler, blev det en av världens tryggaste.
Metoden var att slå ner på varenda brott och ordningsstörning; klotter, väskryckning, tjuvåkning i kollektivtrafiken, you name it. Inga fler krossade fönster utan att det lagades kvick som attan och gärningsmannen spårades upp, alltså.
Ett lämmeltåg av svenska politiker åkte till New York för att se och lära. Ändå misslyckades de med att upprepa bedriften på hemmaplan. Varför?
En viktig förklaring är vår politikerkårs oförmåga att få rätsida på polismaktens notoriskt dysfunktionella organisation. Polisarbetet i New York är baserat på stark lokal närvaro, synlighet och medborgerlig förankring med regelbunden, noga genomgång av brottssituationen i specifika områden.
Ansvaret för att sätta in effektiva åtgärder vilar på lokala polischefer, som byts ut utan pardon om de inte kan leverera. Incitamenten från politiker och allmänhet att göra ett fullgott jobb är som på en annan planet jämfört med Sverige.
Ett belysande exempel: riktad fotpatrullering av uniformerad polis i brottsbelastade områden ger bevisligen goda resultat. Polisforskaren Stefan Holgersson undersökte 2012 hur mycket av den svenska polisens arbetstid som ägnas åt fotpatrullering: en (1) procent!
Mesta tiden spenderas antingen med att sitta i bil eller sitta på stationen. Vardagsbrott beivras knappt längre. Konstigt att det har blivit som det blivit i vårt arma fosterland?
Lag och ordning, nu!
Skrivit i Corren 17/5:
Natten till måndagen hände det, igen. Patrullerande polis utsattes för stenkastning av ungdomar i Klockaretorpet, Norrköping. Sju bilar stacks även i brand.
Det är bara färskaste exemplet på oroligheter som förekommit där och i stadsdelen Hageby på senare tid. Härjande gäng anlägger bränder, vandaliserar, tvingar väktare att dra sig tillbaka, stormar anländande räddningstjänst och polis.
Fenomenet är ingalunda exklusivt för vår grannkommun. Tvärtom är det en farsot av krigsliknande kriminalitet mot samhället som drabbat så kallade utanförskapsområden i stad efter stad över hela landet.
Tidigare i år listade polisen 53 svenska bostadsdistrikt med påtaglig hög brottsfrekvens. 15 av dessa räknades som särskilt utsatta, däribland Skäggetorp i Linköping.
Här finns tendenser av parallella samhällsstrukturer med egna normer och regler, social utslagning, unga människor på drift, öppen och ogenerad narkotikahandel, kriminella nätverk och våldsbejakande religiös extremism.
Man har inofficiellt börjat tala om dessa områden i termer av ”no go”-zoner. Normal säkerhet och trygghet kan längre inte garanteras. Brandkårs- och ambulanspersonal attackeras som vore det fientliga trupper, liksom polismakten vilken har fått svårare och svårare att fullgöra sitt uppdrag.
Sista månaderna har också Linköpings Ryd hamnat i ett icke-smickrade fokus. Återkommande bilbränder, rån och överfall har inte minst fått det stora antalet studenter som bor i stadsdelen att regera med rädsla och ilska.
Politiskt må det störa den rosiga ”feel good”-bilden av Linköping, där allt i grunden är så fint och bra. Men sånt får aldrig bli en ursäkt till att fly undan och sticka huvudet i sanden. Utan ordning finns ingen frihet.
Gangsterproblematiken i såväl Linköping som Norrköping och i andra svenska städer måste tydligt adresseras och åtgärdas. Politiker och myndigheter har en ovillkorlig skyldighet att skydda hederliga medborgares liv och egendom.
Inte en fläck av svenskt territorium får hamna i laglöshetens utmarker. Utmaningar mot våldsmonopolet ska mötas hårt, effektivt och snabbt som blixten.
Vad detta handlar om rör samhällskontraktets självaste kärna och fundament, varpå allt annat vilar. Prioritera, sätt fart, återställ lagen! Varför ska det ens behöva sägas?
Kung att marknadsföra
Skrivit i Corren 13/5:
Skåda Gustav IV Adolf i konstnären Johann Baptist von Lampis porträtt! Har han inte drag av Oscar Wilde? Kunde han inte varit medlem i ett engelskt popband under 80-talets New Romantics-våg?
Det borde göras en Hollywoodfilm om vår bortkuppade monark, han är ju urtypen för en tragisk romantisk antihjälte. Färgstarkt stoff att dramatisera saknas sannerligen inte. Från enväldig konung av Sverige till en förtida slags Jack Keroauc-figur; rastlöst på drift i Europa, luffare, sökare, mystiker. Vilken grej!
Gustav IV Adolf var kung när Napoleon härjade som värst och försökte lägga kontinenten under sin stövelklack. Till skillnad från många i det svenska etablissemanget, som beundrade Napoleons segertåg på slagfälten, avskydde Gustav IV Adolf den franske kejsaren och värnade istället förbindelserna med Storbritannien, Europas liberala bastion och Napoleons främste fiende.
När sedan Ryssland ville få med Sverige i den antibrittiska kontinentalblockaden och Gustav IV Adolf naturligtvis vägrat, gick ryska trupper in i Finland. Den östra rikshalvan förlorades och vem fick skulden? 1809 avsattes Gustav IV Adolf och skickades i landsflykt. De sista av sina närmare trettio kringirrande år kallade han sig överste Gustafsson, han dog 1837 på ett värdshus i Schweiz.
Knappast konstigt att flera diktare fängslats av detta öde. William Wordsworth hyllade honom som en principfast frihetsgestalt, så även Victor Hugo. Lars Forssell skrev en pjäs om Gustav IV Adolf, Galenpannan, som hade premiär på Dramaten 1964 med Georg Rydeberg i huvudrollen.
Exil, alienation och flyktingproblematik var centrala teman i Pär Rådströms författarskap. Vem passar då bättre att ta sig an än Gustav IV Adolf? Vilket också Rådström gjorde i sin kanske bästa roman Översten (1961).
I veckan var jag på besök i Norrköping. Mitt i stan ligger St Olai kyrka. Den bör ingen missa att titta in i. Ty snacka om historiens vingslag. I denna kyrka, den 3 april år 1800 prick, ägde Gustav IV Adolfs kröningsceremoni rum (det var kungens sätt att pika Stockholms politiska kretsar).
Dock tycks Norrköping inte vilja låtsas om nått. Minnestavla, eller liknande, över händelsen såg jag inte röken av. En vänlig kyrkoguide verkade mest bli besvärad när jag förde saken på tal. Han gav mig en infospäckad broschyr kring kyrkans historik, där nämndes kröningen blott hastigt i förbigående.
Lite senare pratade jag med en trevlig, bildad kvinna som till och med döpt båda sina barn i St Olai kyrka. Visste hon om kopplingen till kungen? Icke. Trist.
Tydligen vilar det gamla officiella arvet ännu tungt från statskuppens efterspel, då Gustav IV Adolf brännmärktes som en genant stolle och allt som påminde om honom skulle suddas ut. Det där borde dagens norrköpingsbor ge högaktningsfullt katten i.
Vore det inte fräckare att gå på tvärs mot 1809-traditionen och helt sonika adoptera honom? Den östgötska anknytningen blir inte sämre av att det var denne monark som gav klartecken till bygget av Göta kanal.
Så slå på trumman istället, var stolt över Gustav IV Adolf. Använd honom i marknadsföringen av Norrköping och länet. Ingen kung är mer fascinerande. Hans levnadsbana är en fantastisk berättelse som saknar motstycke i regentlängden. Det ska det självklart göras affär av. Kom igen!
St Olai kyrka i Norrköping där Gustav IV Adolf kröntes.
Det största äventyret
Skrivit i Corren 16/6:
Ett tips till alla sommarlovslediga elever och deras föräldrar: passa på att besöka vandringsutställningen Nasa – A Human Adventure som just nu visas i Norrköping. Till stor del kretsar den kring Nasas spektakulära månfärder under Apolloprogrammets dagar och är definitivt en upplevelse utöver det vanliga.
Rymdfeberns 60-tal drevs fram av kalla krigets rivalitet mellan USA och Sovjetunionen, men var också en manifestation av människans uråldriga, aldrig falnande dröm att upptäcka vad som finns bortom den kollektiva vagga vi kallar jorden. Fascinationen vid stjärnorna är lika gammal som människosläktet och hungern efter mera kunskap lär knappast någonsin stillas.
Rymden är vårt största äventyr som öppnar svindlande perspektiv och enorma, oanade möjligheter. Det var många år sedan den hittills sista astronauten lämnade månytan (Eugen Cernan på Apollo 17 i december 1972). Den fortsatta utvecklingen har inte varit mindre spännande för det.
Ta bara rymdteleskopet Hubble som förmedlat fantastiska vyer. Eller alla obemannade farkoster som utforskat och kartlagt planeten Mars. I juli kommer vi att få den första närmare kontakten med Pluto i solsystemets yttre regioner när Nasas sond New Horizons flyger förbi. Den europeiska rymdorganisationen ESA:s bedrift att jaga ikapp och premiärlanda på en komet är också enastående.
Det finns massor av rafflande projekt för den som är sugen på att delta i rymdforskningen. Samtidigt håller rymden på att bli allt kommersiellt intressantare för privata entreprenörer och riskkapitalister.
Rymdindustrin är redan en växande tillväxtbransch. Linköping är med i matchen genom Ruag Space AB, ett företag som levererar världsledande separationssystem till satellituppskjutningar.
Den som är ung idag har chanser som inga tidigare generationer haft att flytta gränserna framåt, uppåt och utåt. Vet svenska skolelever vad de går miste om, när de tenderar att vända sig bort från naturvetenskap, matematik och teknik?
I takt med att motivationen bleknat och studieresultaten fallit, riskerar Sveriges starka tradition inom dessa ämnesområden att urholkas på ett mycket oroande sätt. Men om vi försöker få fler att känna lockelsen av att sikta mot stjärnorna kan måhända situationen ändras.
Så varför inte göra en horisontutvidgande rymdtripp till Norrköping? Nasa-utställningen pågår till 31 augusti.
Ett imperium i sport: Ulf och Bo Eklöf
Skrivit i Corren 22/5, första delen i serien om östgötska entreprenörer:
Det är ingen slump att tre av 1900-talets mest banbrytande ekonomer – Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek och Joseph Schumpeter – kom från dubbelmonarkin Österrike-Ungern.
Huvudstaden Wien i det habsburgska imperiet var Europas kulturella och intellektuella metropol (lysande skildrat i Stefan Zweigs Världen av igår). Ur detta idéernas drivhusklimat klev Schumpeter fram med teorin om entreprenören som den centrala aktören i samhällsekonomin.
Det är entreprenörerna som vågar ta chanser, ser möjligheter, upptäcker innovativa lösningar som river ner gamla strukturer och tvingar fram nya effektivare metoder i en ständigt pågående dynamisk omvandlingsprocess.
Entreprenörens roll är den ”skapande förstörarens” och ses därför ofta med fientlighet av den rådande ordningens försvarare. Men utan entreprenören kan vi hälsa tillväxten, välståndet och rikedomen adjö.
I Östergötland ståtar vi med ett briljant skolexempel på entreprenörskap, eller snarare två: Ulf och Bo Eklöf, bröderna bakom affärskedjan Stadium. Den såg dagens första flämtande ljus 1974, när den 22-årige storebrodern och handelsstudenten Ulf fick frågan om han ville ta över en liten sportbutik på varuhuset Spiralen i Norrköping.
Han hade tidigare jobbat extra där och imponerat på varuhuschefen Ulf Calmfors. I 70-talets början var sportbranschen fortfarande knarrig, stel och outvecklad. Utbudet var torftigt och koncepttänkande hade aldrig någon hört talas om. Kunderna kunde inte ens själva gå runt och känna på grejerna. Varor såldes av expediter över disk som i gammeldags livsmedelsbutiker.
Ulf Eklöf ville förändra allt detta och dessutom satsa på kläder. Han lånade 200 000 kronor som startkapital, snart anslöt sig lillebrodern Bo och tillsammans drog de igång vad som skulle bli en smärre revolution med affären Spiralen Sport.
”En stor del av framgången var att vi korsbefruktade sportkläder och sportprodukter med mode. Det hade ingen gjort förut. Vi tog helt enkelt branschen på sängen. Sedan exponerade vi varorna ute i butiken och genom att vi höll nere priserna kunde vi på kort tid sälja enorma volymer”, säger Ulf Eklöf i Sussi Calås-Jonssons ytterst läsvärda bok Varje dag är en ny match. Berättelsen om Stadiumbröderna (Liber 2013).
Grabbarna Eklöf hade perfekt tajming. Svenska folkets intresse för sportartiklar exploderade i svallvågen av Björn Borgs och Ingemar Stenmarks internationella triumfer. Trender som jogging och aerobics skapade dessutom ett stort sug efter sportiga, snygga plagg.
Men de innovativa bröderna mötte, förstås, även motstånd. ”Det blev en hel del problem med leverantörer i början. Våra konkurrenter vägrade att köpa av dem som sålde till oss – vi var branschens svarta får för att vi satsade på låga priser och volymer. Men de fick ge sig så småningom”, minns Bo Eklöf i ovan nämnda bok.
Den överdådiga OS-festen i Los Angeles 1984 inspirerade bröderna att förädla sitt affärskoncept med löparbanor inne i butikerna och ett nytt namn: Stadium.
Idag omsätter företaget mångmiljardbelopp, har 3000 anställda, cirka 150 butiker i Norden, den första på kontinenten öppnades i Hamburg hösten 2014 och vem vet? Fortsätter succén som hittills kan Stadium bli vår nästa motsvarighet till IKEA och H&M som erövrar världen.
Spårvagn i Linköping? Varför inte!
Skrivit i Corren 26/2:
När förra seklet var ungt trafikerade elektriska spårvagnar gatorna i 13 svenska städer, från Kiruna i norr till Malmö i söder. Efter andra världskriget upplevdes bussar som ett flexiblare alternativ och spårvagnarna försvann.
Utom i Göteborg och Norrköping, där de fortfarande rullar i högönsklig välmåga. Så även på senare tid i Stockholm längs den upprustade linjen mellan Sergels Torg och Djurgården, som invigdes 2010.
Ytterligare förlängning väntar. Till det stora byggprojekt som ska bli Norra Djurgårdsstaden planeras en ny sträcka, som beräknas transportera 63 000 människor varje dag.
Om detta läser jag i senaste numret av den utmärkta tidskriften Vi, som har en matnyttig artikel om spårvagnens renässans. Helsingborg, Uppsala och Malmö – kommuner vilka en gång skrotade sin rälsbundna kollektivtrafik – har ångrat sig och vill följa Stockholm i spåren med en comeback. I Lund är projekteringen redan i gång.
Kul, jag gillar spårvagnar!
Den största nackdelen är förstås kostnaden att anlägga infrastrukturen (inte billigt!). Annars har spårvagnen mycket som talar för sig. Till skillnad från bussar har spårvagnen högre kapacitet att frakta resenärer, den är säkrare och miljövänligare.
Busslinjer kan när som helst dras om. Spårvagnen däremot representerar kontinuitet, ja en slags trygghet. Dess oföränderliga hållplatser tenderar att bli vitala samlingspunkter som drar till sig bostäder, handel, service och värdet på kringliggande fastigheter ökar. Mysfaktorn ska heller inte underskattas.
Spårvagnar som knöt ihop utspridda stadsdelar och gjorde centrum attraktivare vore något att fundera på i Linköping, tycker jag. Det har pratats om det.
C-profilen Muharrem Demirok är faktiskt styrelseledamot i intresseorganisationen Spårvagnsstäderna, som samlades för konferens i Linköping hösten 2013. Då sa han: ”I samband med att vi planerar för Ostlänken och bygger ett nytt resecentrum har vi en chans att förändra stadens struktur. Det är en chans som inte kommer att komma igen på 150 år och den gör det också möjligt att ta med spårväg i planeringen”.
Spännande! Hur går det?
Utplåna gangsterväldet
Skrivit i Corren 14/8:
Det fria samhället är utmanat. Och vi känner den utmaningen in på skinnet – i Linköping, i Norrköping, i Östergötland. Det har pågått i flera år. Skottlossning på våra gator och i våra bostadsområden. Naket våld som till och med får dödlig utgång.
Utpressning för att roffa åt sig pengar och tvinga enskilda människor och företag till underkastelse. Bedrägerier, drog- och vapenhandel. Försök att hota granskande journalister till tystnad.
Arrogans, trots och öppet förakt i rättssalarna. Skrämsel mot vittnen som inte vågar berätta vad de vet. Svårigheterna att sätta de ansvariga kriminella bakom lås och bom.
Så har det hållit på.
Gangsterkulturen är ett växande problem i hela landet och har spridit sig från de tre traditionella storstadsområdena till att bli en tragisk realitet även här.
Den organiserade gängbrottsligheten parasiterar på det lokala näringslivet och på välfärdssamhället i övrigt, drar in socialt utsatta ungdomar i sitt nät och förstör deras framtid, bygger upp en ljusskygg parallelltillvaro med egna primitiva regler baserade på våldsutövning och fruktan.
Glöm att denna destruktiva utveckling kan fortsätta. Det handlar om allas vår säkerhet, trygghet och frihet. Ingenting är viktigare.
Tillsammans måste vi forma en kraftfull gemensam front och sända ett beslutsamt, aktivt budskap till gängbrottslingarna: Er tid rinner ut, ni kommer aldrig att kunna få en frizon i Linköping, Norrköping eller på annat håll i Östergötland. Lägg av, stick!
Samverkan är ett slitet ord i sammanhanget. Men ska vi lyckas är det just samverkan som är A och O. Kommun, politiker, myndigheter, polis, domstolar, näringsliv, media, civilsamhälle, du och jag. Fungerar dessa kuggar smidigt ihop kommer gangsterkulturen ohjälpligen att kvävas, förr eller senare.
Det är förvisso ingen lätt match och kräver en bred palett av åtgärder. Sociala insatser måste gå hand i hand med tuffare tag från ordningsmakt och rättsväsende. Det råder ingen motsättning mellan batong och morot, bägge behövs. Inte minst för att kunna hejda nyrekryteringen till gängen och öppna alternativ för unga som redan fastnat i dem.
Det är också nödvändigt att absolut respekt återställs i domstolarna, vittnen måste känna sig trygga och straffen mot gängkriminella vara stränga. Skärpt hållning från polis och rättsstat handlar dels om att värna lagen, dels om att markera tydliga gränser.
Främsta vinnarna med det är faktiskt ungdomar i socialt instabila miljöer. De ska tidigt veta att kostnaden för brottsligt beteende blir dryg och omedelbar för att hindras från att åsamka sig själva och andra skada.
Samtidigt måste vi vara lika tydliga när det gäller att visa dem möjligheterna som finns till klassresor uppåt och in i det etablerade samhällets famn. Utbildning, jobb, bostad, positiva nätverk! Linköping är en välmående kommun som erbjuder livschanser. Vad kan vi göra för att inkludera fler?
På kortare sikt gäller dock att komma åt de styrande, tunga brottslingarna och slå sönder deras verksamhet som utmanar tryggheten, säkerheten och våra medborgliga friheter. Det räcker nu!
Vi vägrar acceptera något gangstervälde. Politiskt sett är detta ofrånkomligen den centralaste valfrågan inför den 14 september. Det är också ett val som vi kan göra varje dag. Valet att säga ifrån!
Christian Dahlgrens Blogg 