Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Näringsliv

Sluta mörka skatten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/1:Corren.

Strax efter andra världskrigets slut blev det nyordning i Sverige. Kanske förstod inte många svenskar innebörden av vad som hände. Men i backspegeln är det tydligt att 1947 är ett årtal av epokgörande betydelse. Två politiska innovationer såg dagens ljus.

Den ena var källskatten. Arbetsgivarna fick ansvaret som ställföreträdande fogde åt myndigheterna. Skatten drogs direkt från bruttolönen (”vid källan”) utan att de anställda märkte något i den egna plånboken. Den andra var personnumret. Som första land i världen tilldelades varje folkbokförd svensk en statlig sifferkombination för att underlätta makthavarnas identifiering och kontroll, främst av skatteskäl.

Troligen skulle aldrig uppbyggnaden av det kostnadskrävande offentliga välfärdssystemet varit möjlig annars. Den allt tyngre skattebördan maskerades för det arbetande folket genom källskatten, samtidigt som personnumret täppte igen hålen i systemets nät för dem som försökte undanhålla några inkomster. Det hela fungerade väldigt bra.

1947 var skattetrycket i Sverige 19,3 procent av BNP. 30 år senare motsvarade samma andel drygt 45 procent. Hade denna dramatiska ökning accepterats av löntagarkollektivet om de själva fått sköta transaktionen till Skatteverket varje månad? Idag är skattetrycket 42,9 procent av BNP, fast måttet är trubbigt och långt ifrån rättvisande på vanlig individnivå.

Bruttonationalprodukten är ju ingen skattebas. Det är inkomster, egendom och konsumtion som politikerna plockar hem pengarna på. Tricket med källskatten har vidareutvecklats så att mycket i praktiken är dolt för väljarna. Chockerande mycket faktiskt.

Fullständig redovisning ges aldrig av myndigheterna och exakta belopp är knepiga räkna fram. Men Swedbanks institut för privatekonomi har gjort en kalkyl. Antag att din lön på anställningskontraktet anges till 25 000 kronor i månaden. Då blir din sammanlagda skatt – inklusive arbetsgivaravgifter, moms, punktskatter, etc – 17 200 kronor (Vart tar våra skattepengar vägen?, rapport, oktober 2012).

Närmare 70 procent av frukten från normalinkomsttagarens arbetsinsats försvinner alltså i olika pålagor! Rättvist, rimligt, riktigt? Ställ gärna frågan till politikern som ber om din röst nästa gång.

Det minsta man kunde begära är åtminstone att den offentliga makten inte mörkar dessa avgörande uppgifter för medborgarna. Nyligen krävde representanter för Svenskt näringsliv i ett inlägg på organisationens hemsida att arbetskraftens sanna värde måste synliggöras, det är viktigt både utifrån ett pedagogiskt och demokratiskt perspektiv.

Hur ska vi annars kunna föra en förnuftig, rationell debatt om företagar- och arbetsvillkoren i Sverige om alla inte är införstådda med grundläggande fakta? Det är förstås den gamla källskattereformen som spökar till det.

Visste ni att löneskatten, eufemistiskt kallad arbetsgivaravgift, årligen går loss på ungefär 500 miljarder kronor? Konstigt att det är dyrt att anställa i Sverige? ”Den som vill dölja verkliga kostnader och skatter är den som borde förklara sig. Vi tycker det är hög tid för ökad tydlighet och transparens”, menar Svenskt näringsliv.

Det är inte svårt att hålla med. Men vågar de politiska partierna, blåa som röda, anta utmaningen? Folk kan ju bli förbannande om de upptäcker hur skinnade de faktiskt är.

Ladda om och sälj!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:Corren.

Kommunstyrelsens avgående ordförande Paul Lindvall (M) är Linköpingspolitikens Mr Feelgood. Han låter ständigt förstå hur nöjd, stolt och belåten han är över Linköping. Allt går bra, allt är toppen.

Rimligen måste det kommit som en smärre chock för honom att väljarna ändå röstade bort den lokala Alliansen från makten. Förvisso har Lindvall skäl att vara tillfreds.

Det borgerliga styret han lett under åtta år har på flera områden varit framgångsrik. Linköping växer och är välmående, även om problem med utanförskap och den organiserade brottslighetens härjningar fläckar bilden. ”Den nya majoriteten kommer i alla fall inte till några tomma lador”, lät Lindvall lite syrligt förklara i onsdagens Corren.

Uttalandet kom i samband med en pressträff där det strålande ekonomiska tillståndet för Linköpings kommunala bolag presenterades. En försiktig kalkyl av det potentiella marknadsvärdet uppskattas till cirka 24 miljarder kronor, en värdestegring på 6 miljarder kronor sedan 2008. Härligt. Det borde ge rejält med råg i ryggen för alla partier som vill sälja bolagen. Ett aber. Inga sådana partier existerar i Linköping.

Enigheten är bedövande om att verksamheterna bör förbli i offentlig ägo. Bolagen ska användas som politiska instrument för än det ena, än det andra. Bostadsbyggande, miljö- och klimatteknik och diverse andra satsningar – plus att de ger fin avkastning förstås. Det illustrerar baksidan av att vara Mr Feelgood och identifiera sig själv med kommunen.

Viljan till reformer och förnyelse mattas, idéutvecklingen vissnar, det kamerala förvaltarperspektivet tar överhanden. Linköpings borgerlighet kan liknas vid en spinnande fet katt som börjat tappa gnistan och instinkten att jaga vidare.

Så vann Alliansen heller inte valet. Väljarna brukar sällan belöna mätta katter, dåsiga av tidigare meriter. En tid på oppositionsbänken kan då vara nyttig för att trimma rondören, vässa klorna och återfinna hungern igen.

Förslagsvis kan M, C och KD ladda om med att revidera sin syn på Linköpings kommunala bolag, denna djupt osunda hybrid mellan politisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.

Bolagen stör konkurrensen på marknaden. De har kvävande effekter på det privata näringslivet. De försvårar möjligheterna till insyn, kontroll och granskning av den kommunala sfären. De har också skadlig inverkan på den politiska kulturen.

Oavsett ideologisk hemvist tenderar ofta politiker som sitter i kommunala bolagsstyrelser att smälta samman till en egen snäv intressekrets. Mer än att företräda medborgarna och sina ordinarie partier, riskerar de att bli representanter för ett slags informellt ”bolagsparti”. Vilket naturligtvis är demokratiskt bekymmersamt.

Starta den borgerliga nytändningen inför 2018 genom att överväga avyttring av hela bolagsfloran. Investera istället resurserna i sänkt skatt för att öka medborgarnas frihet, stärka den ekonomiska dynamiken och gynna de välståndsbildade krafterna i Linköping.

Kommunens roll bör sträcka sig till att vara beställare av olika verksamheter. Kommunen måste inte nödvändigtvis även agera utförare och producent. Det kan andra aktörer göra lika bra eller bättre.

Vinsten öppnar rymden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/10:Corren.

I somras var det 45 år sedan människan för första gången satte foten på månen. Det tog USA bara ett drygt decennium att utveckla ett avancerat rymdprogram, mer eller mindre från scratch, för att klara den bedriften.

Kunde människor vistas i rymden? Gick det att landa på månytan? Vilken teknologi behövdes? När statliga rymdflygstyrelsen Nasa bildades i oktober 1958 hade man ingen aning. Sedan gick det undan så det visslade efter att president Kennedy beordrat erövring av månen innan 1960-talets slut.

Enorma resurser satsades i en hängivet fokuserad offensiv. Vilken dock abrupt avbröts efter sex månlandningar, den sista i december 1972.

Med Apolloprogrammet och den enorma Saturnus V-raketen hade Nasa en infrastruktur färdig att göra rymdålderns grandiosa drömmar till verklighet. Redan på 80-talet kunde USA haft permanenta månbaser och åkt vidare till Mars, om de ursprungliga planerna följts. Vad hände?

Hela Apolloprojektet var resultatet av kalla krigets rivalitet med Sovjetunionen. När USA genom Neil Armstrongs månkliv i juli 1969 bevisat nationens överlägsenhet i rymden ansågs segern vunnen. Allmänhetens intresse falnade, liksom politikernas. Nasas budgetanslag krymptes rejält.

Den lika imponerande som dyra investeringen i Apolloteknologin gick bokstavligen till skroten. Av den bemannade rymdåldern blev det jämförelsevis en tumme. Så kan det gå när allt hänger på politisk ambition och statligt engagemang.

En stat under tryck kan samla överlägsna resurser (kapital, kunskap, teknik, personal), rikta dem mot ett klart definierat mål och inom ramen för uppdraget lösa väldigt svåra uppgifter. Som att bygga en atombomb för att besegra Japan. Eller resa till en fjärran himlakropp för att utklassa Sovjet.

Men den politiska sfärens uthållighet är begränsad, den brottas ständigt med skiftande intressen som pockar på uppmärksamhet och är i sina prioriteringar beroende av en lättflyktig opinions humör.

Som USA:s snopet avbrutna språng mot stjärnorna visar, utgjorde stat och politik ingen långsiktigt hållbar grund för att driva utvecklingen vidare. Det krävdes att robustare krafter förmådde ta vid. Förutsättningarna fanns inte på 60- och 70-talet.

Men de finns nu. Tack vare modernare teknik, riskkapitalister, djärva entreprenörer och hägrande vinster. Företaget SpaceX utanför Los Angeles bygger raketer på löpande band som gör uppskjutningar av satelliter och annan nyttolast mycket billigare. Virgin Galactic står på tröskeln till att öppna rymden för turism (även om biljettpriset ännu inte är något för normala plånböcker).

Enskilda investerare plöjer ner stora belopp på utsikterna att hämta hem värdefulla metaller och ämnen i rymden. De kommersiella möjligheterna som månen och asteroiderna erbjuder är svindlande, om man kan få ekonomi i kostnaderna för själva gruvbrytningen.

En sådan infrastruktur skissas, projekteras och räknas det på för fullt – komplett med tankstationer runt jorden fyllda raketbränsle som utvunnits på månen (amerikanska Shackleton Energy Companys affärsidé). Science fiction? Privatkapitalet och vinstintresset ser i vilket fall inga gränser.

Håll i er, eller häng med! Snart kan människans tid i rymden börja på allvar.

Hot utan grund

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:Corren.

Nyligen menade förra statsrådet Birgitta Ohlsson att Folkpartiets feministiska kamp lidit skada av valet. Kvinnorepresentationen i FP:s decimerade riksdagsgrupp rasade till en fjärdedel. Något som Ohlsson hävdade ”aldrig är acceptabelt för ett liberalt riksdagsparti, där många av oss har börjat hota näringslivet med framtida kvotering”.

Ohlssonliberalerna kan trösta sig med att de ändå vunnit en seger. Deras hot mot näringslivet har ju nu blivit regeringspolitik. De rödgröna kräver minst 40 procent kvinnor i bolagsstyrelserna år 2016, annars gör regeringen våld på äganderätten och näringsfriheten genom lagstiftad tvångskvotering.

Men i en ny Timbrorapport visas att den påstådda kvinnodiskrimineringen i näringslivet är en myt. Med utgångspunkt från ålder, relevant examina och yrkeserfarenhet är inte kvinnor missgynnade i förhållande till motsvarande kompetensprofiler bland männen.

I takt med att allt fler kvinnor gör samma utbildnings- och karriärresa, kommer de sannolikt att dominera börsbolagens styrelser runt 2030. Ohlsson och hennes politikerkompisar kan sluta hota. Marknaden fixar feminismen utan kvoteringssocialism.

Humanisten som bankman

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 29/9:

Suck. Nu är bankdirektörernas vidlyftiga ”incitamentsersättningar” på tapeten igen. Förra veckan avslöjade SvD att Nordeas vd Christian Clausens bonusprogram skenat iväg till att kosta den delvis statliga banken 10,5 miljoner kronor.

Detta alltså utöver Clausens fasta årslön på 11,7 miljoner. Till råga allt har Nordea försökt mörka Clausens bonusmiljoner i årsredovisningen, vilket knappast ökar allmänhetens förtroende för den skamfilade banksektorn. Säkert känner sig förespråkarna för bankskatter och mer politiska regleringar stärkta på kuppen. Grattis Nordea till den bedriften.

Men det finns en annan banktradition i Sverige, som borde visa branschen vägen till en marknadsekonomiskt sundare affärskultur: Jan Wallanders. Denne legendar (född 1920) blev direktör i Sundsvallsbanken 1961 och rekryterades 1970 till vd-stolen för Svenska Handelsbanken av dess styrelseordförande Tore Browaldh.

Wallander axlade Browaldhs mantel 1978 och innehade ordförandeposten till 1991. I Handelsbanken existerar inga chefsbonusar. Det är Wallanders verk, ty han tror inte på sådana: ”Det finns inga som helst bevis för att vd:ar jobbar bättre eller mer med bonusar. Det är bara onödigt slöseri”.

Istället införde Wallander 1973 ett vinstdelningssystem i Handelsbanken med lika andelar för personalen oavsett roll, vd som vaktmästare. Avsättningar sker varje år banken överträffar konkurrenternas genomsnittliga lönsamhet. En stiftelse (Oktogonen) förvaltar pengarna, vilka betalas ut när den anställde går i pension. Resultatet har genom åren blivit fenomenalt, både för banken och dess anställda.

”Trots att systemet är över 40 år håller det än idag, kanske till och med bättre nu”, sa Oktogonens ordförande Tommy Bylund i våras. Stiftelsens förmögenhet är nu drygt 23 miljarder kronor. Trotjänare som jobbat i banken sedan 70-talet kan kvittera ut mångmiljonbelopp i extra pensionstillskott (tyvärr lägger politikerna rabarber på mycket av dessa pengar genom Skatteverkets fogdar, men det är ju inte Handelsbankens fel).

Wallander är ett strålande exempel på vilken avgörande betydelse det goda ledarskapet har. Med honom vid rodret seglade Handelsbanken förnuftigt genom 1980-talets vilda lånestormar. När kasinocirkusens avgrund öppnade sig hösten 1990 höll hela den svenska banksektorn på att rasa ner i djupet.

Undantaget Handelsbanken, som aldrig ens behövde överväga att tigga statliga stödmiljarder. Under värsta finanskrisen 2008-09 var Handelsbanken också den enda av de svenska storbankerna som inte tvingades ta in nytt kapital.

Wallander är så långt man kan komma från vänsterns nidbild av en kortsiktig, ytlig girgbuk till bankdirektör. Han är snarare en slags renässansman, som kombinerat sitt finansiella värv med hängiven odling av klassisk bildning inom litteratur, konst och arkitektur.

Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt var förmodligen något väsentligt på spåren när han i boken Löpsedeln och insidan (1994) skrev:

”Att Svenska Handelsbanken i 80-talets spekulationsyra höll huvudet kallt berodde inte minst på att Jan Wallanders huvud var kallt. Kan det också ha berott på en banktradition där humanistisk läsning, humanistiskt intresse – hos Wallander liksom hans företrädare Tore Browaldh – skapat kunskap och fantasi om den mänskliga natur där också bankaffärer tar sin början?”.

Fundera på det Nordea!

Lära för arbetslivet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/7:Corren.

I onsdagens tidning rapporterade Corren om höstens gymnasieintagning i Linköping. Vad gäller yrkesprogrammen är söktrycket som vanligt inte mycket att skryta med. Tendensen är likadan i övriga Sverige och har så varit under flera år.

Det kan tyckas förvånande. Att arbetslösheten bland unga människor är besvärande hög är sannerligen inget okänt fenomen. Rationellt sett borde då yrkesprogrammen vara glödheta, eftersom chanserna till jobb efter examen vanligen är bättre än för många andra utbildningar.

Är svenska elever bortskämda med drömmar om flashigare yrken? Behöver skolan bli duktigare på yrkesvägledning? Kanske. Helt klart är i vilket fall att matchningen på arbetsmarknaden skevar oroväckande och att företagen har stora problem med rekrytering och kompetensförsörjning. Vilket i sin tur hotar tillväxten och välståndet i samhället.

Borde vi därför uppmuntra en ökad andel kvalificerad arbetskraftsinvandring? Ja, det är aldrig fel. Men är knappast hela svaret. Lika lite som att obligatorisk högskolebehörighet på yrkesprogrammen skulle vara någon patentlösning (snarare är den partipolitiskt driva övertron på välsignelserna av akademisk massutbildning problematisk).

Däremot måste näringslivet bli vassare på att redan tidigt försöka konkurrera om elevernas intresse, skapa förståelse för denna sektors betydelse och påvisa vilka goda utvecklingsmöjligheter som industrin och teknikföretagen i allmänhet ger.

Väl i yrket öppnas inte sällan dörrar för både fortbildning och karriär. Näringslivet har flera starka lobbyorganisationer som sitter på högar av pengar, likaså har motparten LO en formidabel kassa till sitt förfogande. Hur väl utnyttjas dessa resurser för att locka nya generationer unga till en framtid inom industriföretagen? Det är något som arbetsgivare och fack gemensamt har alla skäl i världen att fundera noggrannare över.

Samtidigt är det nödvändigt att grundskolan skärper kraven – och det rejält! – på basala kompetenser hos eleverna. Förra månaden publicerade Svenskt näringsliv en rapport, Redo för jobbet?, där organisationens 3600 medlemsföretag tillfrågats om synen på skolans förmåga att rusta ungdomarna för yrkeslivet.

De redovisade erfarenheterna måste betecknas som nedslående, ja direkt chockerande. Unga nyanställda brast ofta i enkla färdigheter som att läsa, skriva och räkna. Ett annat problem gällde vikten av att komma i tid, vara ordningsam, uthållig och uppföra sig respektfullt mot medarbetare och kunder. Även ungdomarnas initiativkraft, kreativitet och analytiska tänkande lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Rapporten bekräftar på ett sorgligt sätt djupet i den svenska skolkrisen. Om inte det blir ordning och bättre resultat i klassrummen, vad hjälper det då näringslivet om yrkesprogrammen i gymnasiet plötsligt får ett aldrig tidigare skådat uppsving?

Glassen som revolutionerade marknaden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/6:Corren.

Vad vore sommaren utan 88:an, denna härliga kombination av vanilj och ischoklad med täcke av nötkrokant? Glassen fyller 50 år i år, grattis!

88:an såg dagens ljus 1964 och är en verklig brottarklassiker i GB:s sortiment. Men det var inte GB som stod för lanseringen. Utan bolagets dåvarande ärkerival Trollhätteglass. Detta företag hade 1962 uppgått i den brittisk-holländska dagligvarujätten Unilever och fick därmed starkare finansiella muskler till att gå på offensiven i slaget om glassätarnas gunst. Som utmanare var 88:an ett vågspel.

Dittills hade folkhemmets glasspinnar varit ganska torftiga historier. 88:an representerade något nytt och sofistikerat, en för sin tid avancerad blandning av smaker, med inspiration hämtad från de mer raffinerade glassarna som fanns i USA. Skulle de svenska konsumenterna vara mogna för att ta steget över till den moderna glassåldern?

Vi vet svaret. 88:an gjorde dundersuccé. På så vis öppnades dörren till en större variation i utbudet och djärvare smakexperiment. Några kanske inte så lyckade dock. Försöken att laborera med 88:ans vinnande formel har exempelvis inte slagit väl ut.

1975 dök en systerglass kallad 89:an upp, där ischokladen ersattes med svartvinbärsfudge. Den överlevde bara två säsonger och försvann, saknad av ingen, 1977. I början av 2000-talet kom lakritsversionen 88:an Black, följd av blåbärsvarianten 88:an Blue.

Ingendera hade någon suck mot originalet och var snart barmhärtigt glömda. Nu testar GB igen, denna gång med en ”jubileumssmak” av jordgubbsglass för att fira 50-åringen i form av 88:an Pink (mer kul idé än jättegod, tycker jag själv).

Men vad hände med Trollhätteglass som bar ansvaret och äran för 88:an? Tyvärr räckte inte succén för att klara företaget genom 70-talets lågkonjunktur. Sviktande lönsamhet drabbade även huvudkonkurrenten GB, som ingick i mejerikoncernen Arla. Resultatet?

De bägge glasstillverkarna slog ihop sina påsar årsskiftet 1972/73. Unilever blev minoritetsägare i GB med 30 procent och övertog majoriteten från Arla 1985. Elva år senare sålde Arla sina kvarvarande aktier, varvid GB blev ett helägt dotterbolag till Unilever. Fast arvet från Trollhätteglass lever fortfarande genom 88:an och gör så förhoppningsvis länge än.

Dock gjordes ett bisarrt försök att sänka 88:an våren 2005. GB hade precis hamnat i ett surrealistiskt blåsväder med sin nya glass Nogger Black, vilken organisationen Centrum mot Rasism uppfattade som en illa dold attack på mörkhyade människor. Kort därefter drogs även 88:an in i debatten.

Den 17/4 2005 kunde förvånade läsare av Aftonbladet finna en debattartikel i tidningen från Antidiskrimineringsbyrån i Malmö, som på fullt allvar skrev:

”I många år har vi kunnat köpa 88:an från GB. Det är ingen hemlighet att 88 används flitigt i nynazistiska kretsar. H är den 8:e bokstaven i alfabetet, det är allmänt känt att 88 står för HH eller Heil Hitler… Med tanke på att barn är stora konsumenter av glass, är det onödigt och dumt med den här typen av reklam.”

Både Nogger Black och 88:an anmäldes till Diskrimineringsombudsmannen. Som lämnade de förment rasistiska glasspinnarna utan åtgärd. Om någon ändå oroligt undrar, så nej: 88:an har ingen koppling till Hitler. Namnets bakgrund är att glassen var den åttioåttonde produkten som Trollhätteglass tog fram.

Hyckleriet kring Nuon

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

”När det är större frågor av den här karaktären frågar man naturligtvis ägaren. Och då ställde jag kontrollfrågor därför att jag var väldigt tveksam till den här affären. Kan ni klara avkastningen om ni gör den här investeringen och fick till svar ‘ja’. Det förankrade jag naturligtvis med dem som sitter i regeringen.”

Det sa förre näringsminister Maud Olofsson i SR:s Ekot om statliga Vattenfalls ökända Nuonaffär 19/2 2013.

”Jag hade ingen kännedom”, sa finansminister Anders Borg i KU 15/4 2014. ”Jag hade ingen information”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i KU 17/4 2014. ”Finns ej skäl att säga nej till affären”, skrev departementstjänstemän i en promemoria efter ett möte om Vattenfalls Nuonköp med Reinfeldt och övriga allianspartiledare den 11/2 2009.

Promemorian ”återspeglar inte hur beslutsfattandet har skett”, invände Reinfeldt sedan i KU. Till detta kommer förstås Maud Olofssons vägran att själv vittna i KU, samt hennes redan herostratiskt ryktbara kamikazeframträdande i SVT:s Aktuellt den 20/5, där hon åtta gånger duckade för frågan om hon informerat Reinfeldt eller inte.

Summan är allt annat än vacker. Någon måste rimligen fara med osanning och Alliansens bedrövliga hantering av hela Nuonhistorien stärker inte direkt regeringens aktier inför riksdagsvalet.

Oppositionen har givetvis skadeglatt tagit tillfället iakt att springa ärevarv på den offentliga debattarenan. S intog en stenhård kritisk linje i samma ögonblick det stod klart att Vattenfalls rekordförvärv av det holländska energibolaget visade sig vara en rekordflopp.

I februari 2013 krävde Magdalena Andersson upprört att regeringen skulle redovisa sitt beslutsunderlag för affären som kostat skattebetalarna mångmiljardbelopp i förluster.

Några månader därefter drämde Stefan Löfven till med anklagelsen: ”Det luktar väldigt illa om det här, det måste redas ut”. Javisst. Men bakgrunden är inte smickrande för Löfvens parti heller.

Det var under Göran Perssons S-regering som Vattenfall gavs klartecken för sina expansiva uppköpsäventyr på kontinenten med skattebetalarnas pengar. Något som Riksrevisionen hissade varningsflagg för i en rapport 2004: ”Vattenfalls investeringar i Tyskland innebär en markant förändring av bolagets tidigare verksamhetsinriktning och strategi samt ett i väsentliga delar ändrat ekonomiskt risktagande i förhållande till tidigare”.

Vid upprepade tillfällen kritiserades S-regeringen för slapp ägarstyrning av Vattenfall i KU. Det var Vattenfalls styrelse, där hälften av ledamöterna var utsedda av Persson och där bland andra hans tidigare näringsminister Anders Sundström (S) ingick, som beslutade att köpa Nuon 2009. Det är styrelsen som bär huvudansvaret, även om Alliansregeringen självfallet har sin del i soppan.

Men det har även S, som de facto välkomnade den ödesdigra jätteaffären på närmare 100 miljarder kronor. ”Energiområdet handlar om väldigt stora investeringar. Sett i det ljuset är det inte för stora summor”, sa Alf Eriksson, S-ledamot riksdagens näringsutskott, när det begav sig.

Detta förtar inte Alliansens synder. Men intrycket av självrättfärdigt hyckleri om Nuonaffären från Socialdemokraternas sida gör knappast saken bättre. Läxa: staten ska inte äga bolag.

Alliansens Nuongate

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/5:Corren.

”Det är inte brottet som fäller dig. Det är mörkläggningen.” Så hörs Richard Nixon uppriktigt säga på sina egna smygbandade samtal i Vita huset under Watergatehärvan.

Hade Nixon bara lyssnat på sig själv, snabbt lagt korten på bordet och öppet erkänt att han inte lyckats hålla sina omdömeslösa medarbetare i styr, skulle Watergateinbrottet valåret 1972 antagligen sjunkit undan som en mindre allvarlig skandal och folket förlåtit honom.

Istället trasslade Nixon in sig allt djupare i lögner som ohjälpligt skadade hans rykte, sänkte hans annars framgångsrika administration och skapade starka känslor av desillusion mot det politiska systemet som sådant bland de amerikanska väljarna.

Parallellen till den aktuella Nuonskandalen är tyvärr träffande. Statliga Vattenfalls rekordköp av det holländska energibolaget 2009 resulterade i en jättelik miljardförlust. Ansvaret vilar främst på Vattenfalls fartblinda styrelse och vd.

Men skuggan faller även på regeringen, som rimligen borde manat till försiktighet när så stora summor stod på spel som faktiskt äventyrade hela koncernens välbefinnande. Hade statsminister Fredrik Reinfeldt i ett tidigt skede utan omsvept axlat delansvar som representant för ägarna (vi, det svenska folket), hade sannolikt Alliansen fått en pinsam buckla i plåten men ändå kunnat köra vidare i relativt okej form.

Affärer är ju alltid förenade med risker. Att marknaden svängde och raserade de ursprungliga kalkylerna, ja – sånt kan man aldrig fullständigt gardera sig emot, men naturligtvis skulle det funnits robustare säkerhetsmarginaler med i beräkningarna.

En rak förklaring på det temat hade väljarna nog kunnat acceptera och förstå. Istället tvingas vi bevittna ett motbjudande, ovärdigt slingerbultande som skämmer Alliansen. Det är inte själva förlustaffären som är grejen längre. Det är den gnagande misstanken att Allianspolitikerna försöker dra oss bakom ljuset.

Allt kokar nu ner till om Fredrik Reinfeldt fick någon förhandsinformation om Nuonköpet från sin förre näringsminister och vice statsminister Maud Olofsson. Hon har tidigare påstått detta i en radiointervju. Men när KU försökte bringa klarhet i Nuonaffärens dimmor, vägrade Olofsson demonstrativt att infinna sig för att svara på frågor med ursäkten att hon plötsligt inget mindes.

Reinfeldt dök emellertid upp i KU med den bestämda minnesbilden att han först hörde om Nuonaffären i massmedia. Bara det häpnadsväckande med tanke på att Vattenfall ämnade sätta sprätt på nästan 100 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Borde inte regeringschefen, han som så ofta berömmer sig som seriöst ansvarsbärande, ha lite mer koll på läget?

Inte blev situationen bättre av den sedan KU-prickade Maud Olofssons monumentala katastrofintervju i SVT:s Aktuellt i tisdags. Gång på gång fick Olofsson frågan: informerade hon Reinfeldt om Nuonköpet?

Varje gång duckade hon undan i märkliga formalistiska papegojharanger. Vad ska man tro? Försöker Olofsson skydda Reinfeldt, Anders Borg och övriga regeringen genom att kasta sig själv på svärdet? Har statsministern dumdristigt äventyrat sin egen och Alliansens heder med att blåljuga i KU?

Staten i bolagsträsket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/4:Corren.

Flera transaktioner har inte varit förenliga med god affärssed, inte motsvarat egna etiska krav och olagligheter kan inte uteslutas. Så löd styrelseordföranden Marie Ehrlings förklaring till att Telia Soneras tidigare vd Lars Nyberg nekades ansvarsfrihet på bolagsstämman i onsdags.

Han hängdes för affärerna i Kazakstan runt årsskiftet 2012-13. Själv tvingades han avgå förra året när avslöjandet om mutkolvshistorien i Uzbekistan blivit för besvärande. En syndabock har utsetts och samtidigt låter Telia Sonera kolla om skumma affärer gjorts även i andra östländer.

Påpassligt får revisionsbyrån PWC, som sorglöst granskat bolagets verksamhet i ett decennium, en knäpp på näsan av statens ägarrepresentant, statssekreteraren Erik Thedéen (M). Han vill att PWC rannsakar sig ”för att se om de har något att lära”.

Operation Uppsnyggning pågår. Men oavsett hur mycket än Telia Sonera vill intala oss att man försöker tvätta rent sin gamla smutsiga byk, så förblir den skitig och kan inte bli något annat.

Det är praktiskt taget omöjligt att göra klanderfria affärer med de djupt korrumperade diktaturerna i öst som Telia Sonera inriktat sin expansion på (förutom Kazakstan och Uzbekistan, även Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Vitryssland, med flera).

Snövita kontrakt i miljardklassen med regimernas hantlangare där tillhör sagornas värld. Priset blir också medverkan till brott mot mänskliga rättigheter när Telia Sonera ger de forna Sovjetrepublikernas säkerhetspolis tillgång till telesystemen för jakt på oppositionella.

Det finns bara en moraliskt rimlig väg ur härvan. Det är att lämna dessa marknader. Men icke. Eurasien är Telias Soneras främsta och viktigaste vinstmaskin. Därför slår heller inte svenska staten, som äger 37 procent av koncernen, näven i bordet på allvar.

Istället får vi bevittna ett slags självspäkningens skådespel för att ge legitimitet åt att fortsatta lukrativa affärer framöver.

Statens anseende som bolagsägare blir inte vackrare av flykten från ansvar för Vattenfalls köp av Nuon 2009, tidernas största svenska kontantaffär som även slog rekord i fiasko.

Svenska folket, vars pengar helstatliga Vattenfall och regeringen spelat bort, borde naturligtvis ha rätt till en förklaring varför det gick så illa. Varningar fanns ju att Nuonköpet byggde på glädjekalkyler.

Men när riksdagens konstitutionsutskott försöker bringa klarhet åt oss, vägrar den tidigare näringsministern Maud Olofsson (C) demonstrativt att infinna sig och svara på frågor om hur djupt affären förankrades i övriga regeringen. Hon minns ändå inte.

Och hennes efterträdare Annie Lööf (C) försvarar skamligt Olofssons duckande i buskarna. Vattenfalls förre styrelseordförande Lars Westerberg – händelsevis bror till riksdagens moderate talman – infann sig dock.

Men meddelade KU att han inte minns vem på politisk nivå som gav honom grönt ljus att lägga upp 89 miljarder kronor netto för Nuon. Informerades brorsans partikamrater Fredrik Reinfeldt och Anders Borg? Nä, ingen minns och dokumentation saknas sägs det.

Nog luktar det ruttet om statens bolagsengagemang. Vilka är de som har mest att lära? Politiker ska inte låta staten äga bolag och äventyra förtroendet för demokratin på kuppen.