Nytt nummer av Affärsliv Blekinge
Svara
Kategoriarkiv: Näringsliv
Hur många krogbord finns kvar efter pandemin?
Skrivit i Corren 6/5:
Pandemin har blivit ett lyft. För bostadspriserna. På villamarknaden har det genomsnittliga huspriset ökat med 25 procent riket runt under senaste året. Det säger något om efterfrågetrycket. Nog för att svenskens fixering vid hemmet som uttryck för självförverkligande och statusmarkerande tidigare varit påfallande. I coronans tid av nödtvångets sociala distansering tycks intresset blivit starkare än någonsin. Ett folk av stugsittare som knarkar Hemnet. Tja, vad ska man göra?
Trenden kanske mildras när pandemin viker. I personlig lockdown medan smittan grasserar illa i vårt hörn av Sverige och väntan på vaccindosen äro lång, längtar åtminstone jag allt intensivare efter att slippa mina egna fyra väggar. Men nya kvadratmetrar att renovera och inreda vill jag inte ha. Det räcker nu!
Jag är hellre benägen att instämma med gamle doktor Samuel Johnson: ”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus eller en krog”. Drömmeriet framför datorskärmens Hemnet-annonser kan fara och flyga. Det är till det myllrande utelivet vid krogborden och bardiskarna jag längtar som en gång Heidenstam längtade hem till stenarna där barn han lekt.
Man kan dock undra vad som månne bliva kvar av restaurangnäringen. Smittskyddsrestriktionerna har slagit hårt mot branschen som knäar akut ekonomiskt. Det larmas om massor av förlorade jobb, tömda reserver, uteställen i omedelbar riskzon att ta ned skylten och med det ett befarat kunskapstapp inom krogprofessionen som blir svårt att ta igen. Samtidigt stiger ropen på den offentliga hjälp som tyvärr har trögt att nå fram till företagen.
”Det har skapats en ohållbar situation där i grunden sunda verksamheter svälts ut och går i konkurs. Läget förvärras ytterligare av att de redan utlovade stöden dröjer och att reglerna och tolkningarna är oklara. Detta måste snarast förändras”, dundrade Visitas vd Jonas Siljhammar och Svensk Handels vd Karin Johansson i debattartikel häromveckan (Besöksliv 26/4).
Konsekvenserna av en ödelagd krog- och restaurangbransch vore på många sätt hemska, en förlust av civilisatoriska proportioner. Låt mig erinra om vad författaren Per Hagman skrev för ett halvår sedan:
”Rationellt sett har det alltid varit betydligt mer prisvärt att hemma konsumera en kopp kaffe, ta ett glas eller äta en måltid. Ändå har människan sedan urminnes tider och i de flesta kulturer haft ett behov av att ägna sig åt sådant på lokal, mer eller mindre ofta. Därför att vi vill träffa nya och gamla bekantskaper, se och bli sedda och så vidare. För att inte tala om alla affärsuppgörelser, odödliga dikter och porträtt som därför klottrats ner på servetter och notor” (Expressen 28/11).
Det är ingen värdig tillvaro att stranda i hemmabostaden. Utan en kvarterskrog att fly till, att mötas och umgås på, slocknar staden och livet går i moll.
Hej hå, vi till fler gruvor borde gå
Skrivit i Corren 26/3:
Fosterlandets jord är rikt välsignad. Särskilt under ytan. Tänk bara på järnmalmen. Och gruvnäringen som bryter den. Där har vi något av central betydelse för det svenska välståndet. Drygt 90 procent av all järnmalm som produceras i EU svarar Sverige för. Liksom rejäla mängder bly och zink, en hel del silver, guld och koppar. Men det finns även gott om annat att hämta upp. Spännande grejer.
På regeringens uppdrag levererade myndigheten SGU (Sveriges geologiska undersökning) 2018 en kartläggande rapport, som förkunnade att vår nation har ”geologisk potential för ett flertal innovationskritiska råmaterial”. Det är sådant som kobolt, grafit, litium, volfram och sällsynta jordartsmetaller.
Det tyder på att Sverige sitter på en jackpott av strategiska viktiga fyndigheter, som icke minst spelar en nyckelroll i framställningen och utvecklingen av klimatvänlig teknik. Exempelvis batterier och solceller, biobränslen, turbiner, et cetera. Med egna tillgångar på åtråvärda metaller och mineral underlättas omställningen i Sverige och Europa. EU blir mindre beroende av dagens ur flera aspekter dubiösa import från gruvor i Kina och Kongo.
Ändå förekommer ingen produktion av kritiska råmaterial i någon svensk gruva. Som SGU lakoniskt konstaterat: ”Enbart god geologisk och ekonomisk potential samt fungerande gruvindustriell infrastruktur är inte tillräckligt för att starta utvinning i Sverige”. Varför? Tillståndsprocesserna är omöjligt krävande. Precis som det gröna regeringspartiet vill ha det.
För MP är gruvor ideologiskt anatema, vilket ironiskt nog innebär att MP av alla partier motarbetar en viktig förutsättning för att nå målet om ett klimatsmart samhälle.
En konsekvens av detta är att Sverige rasat dramatiskt på kanadensiska Fraser Institutes prestigetunga branschindex över attraktiva gruvländer. 2016 låg Sverige på plats 8 internationellt. I den senaste rankningen gällande 2020: plats 36!
”De interna låsningarna i regeringen verkar monumentala. Det är inget annat än en katastrof för ett land med höga klimatambitioner och en världsledande gruvsektor”, kommenterade Maria Sunér från den blågula gruvindustrins organisation Svemin i ett pressmeddelande (23/2).
Sent omsider vaknade väl någon ansvarskännande människa i regeringskansliet. Näringsminister Ibrahim Baylan (S) har nämligen skridit till handling – genom att tillsätta en utredning om hur Sverige ska säkerställa ”en hållbar försörjning av innovationskritiska metaller och mineral”. Men ska det bli säkerställda resultat av den utredningen vore nog det säkraste att skicka MP på porten.
Politiker ska inte leka affärsmän
Skrivit i Corren 28/1:
Kommunal affärsverksamhet är en tillväxtbransch. Det senaste 20 åren har det varje vecka, riket runt, startats minst ett nytt kommunalt bolag. Antalet sådana politikerstyrda företag, vilka drivs med skattebetalarnas pengar som riskkapital, är numera uppe i dryga 1700 stycken med en total omsättning på runt 200 miljarder kronor.
I Linköping är den ogenerat vidlyftiga lokalpolitiska kommersen samlad i koncernjätten Stadshus AB, som 2019 hade en omsättning på 7,8 miljarder kronor. Moderbolagets affärsflora består av Tekniska verken i Linköping AB, AB Stångåstaden, Lejonfastigheter AB, Sankt Kors Fastighets AB, Visit Linköping & Co AB, Linköping Science Park AB, Resecentrum Mark o Exploatering i Linköping AB, samt Linköping City Airport AB.
Denna form av offentlig verksamhet i skarven mellan politik, förvaltning och marknad måste rimligen betraktas som starkt problematisk. Inte minst därför att företagsklimatet tenderar att påverkas negativt. För det ordinarie näringslivet blir de kommunala bolagen som en slags gökungar.
”Att de spelar en allt större roll vet vi och att de med små medel faktiskt kan ställa till stor skada bland de privata företagen. Lite generellt kan jag säga att ett kommunalt bolag kan vara ett hinder för tio andra, mindre företag att etablera sig i en kommun”, menar nationalekonomen Andreas Bergh på Institutet för näringslivsforskning i Lund (fPlus 26/1).
Tillsammans med Gissur Erlingsson, biträdande professor på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, står han bakom den nyligen släppta rapporten Kommunala bolag – i vems intresse?.
De bägge forskarnas undersökning visar att det råder ”en betydande oenighet bland kommunpolitiker huruvida ledamöter i kommunala bolagsstyrelser i första hand bör representera kommunens eller bolagets intressen”. Det kan ses som det olyckligt inbyggda dilemmat av att privat och offentlig rättsordning kolliderar i de skvaderaktiga pseudoföretag som kommunala bolag utgör.
Inte nog med det. Forskarna konstaterar också att betydande oenighet råder bland politikerna i vilken grad deras egna partiers intressen ska beaktas i bolagsstyrelserna. Till vänster (S, V, MP) lutas det åt sätta partilojaliteten främst, medan det är vanligare inom borgerligheten att bolagets intressen trumfar partiets.
Det torde vara uppenbart denna härva av intresse- och målkonflikter i styrelserummen knappast gör partipolitiker till de mest lämpade att sköta affärer och agera på marknaden. Det blir heller inte bättre av att kommunala bolag försvårar för oberoende granskning och insyn, vilket kan kosta medborgarna dyrt. Som forskaren Andreas Bergh säger till fPlus, ”när det uppstår korruption i en kommun, då är ett kommunalt bolag nästan alltid inblandat”.
Lät inte det hända i Linköping. Avveckla Stadshus AB!
Lalandia i den juridiska kvicksanden
Skrivet i Corren 11/11:
När beskedet offentliggjordes i december 2016 lät det nästan för bra för att vara sant. Vilken grej för Motala och Östergötland. Danska företaget Lalandia A/S ville bygga en stor semesteranläggning i närheten av Varamobaden, vårt läns egen motsvarighet till Côte d’Azur.
Omkring en miljard danska kronor var Lalandia beredda att investera, som bland annat beräknas skapa 340 nya årsarbeten, locka 320 000 nya besökare till Motala och ge 50 000 fler övernattningar i kommunen varje år. Snacka om injektion för såväl den lokala som den regionala turistnäringen.
Men ingen etablering utan smolk i glädjebägaren. Motalas styrande blev tydligen så till sig i trasorna över det danska företagets planer, att Lalandia fick köpa 280 000 kvadratmeter attraktiv strandnära mark för rena vrakpriset: 61 miljoner kronor.
Att värderingen sekretessbelades för folk och fä var nog inte konstigt. Corren avslöjade nämligen att Lalandia skänktes en häftig rabatt på 135 miljoner kronor jämfört med om samma mark istället hade sålts som villatomter.
Knappast det mest lysande exemplet på hur offentlig egendom förvaltas. Man förstår om Motalas skattebetalare har svårt att tro att det är sant hur illa kommunen skötte den affären på deras bekostnad.
Men förlusten på gungorna lär väl kunna tas igen på karusellen – när den färdig att komma igång. Nu är ju detta dock Sverige och här är det även en sanning att byggprojekt som Lalandias ofta kan bli väldigt trögstartade. Åren har gått och ännu har inte en dansk spade satts i den rabatterade Motalamarken.
En förklaring är att detaljplanerna överklagats av mindre nöjda människor i den ideella intresseföreningen Varamons vänner. Det är i princip inget att säga om. Som vän av närdemokrati och lokalt medborgerligt engagemang är rätten att höja rösten mot makten och kräva omprövning av beslut givetvis något mycket värdefullt.
Men det bör också finnas ett mått av sans och balans i det hela. Annars får det karaktären av ett rättshaveristiskt tröskande med okynnesöverklaganden som på ett Kafkaliknade sätt fördröjer byggprocesserna in i absurdum, vilket är till uppenbar skada för det svenska företags- och investeringsklimatet. Är det verkligen rimligt att Lalandias etablering ska behöva gå ända till Högsta domstolen för avgörande?
Den östgötske riksdagsledamoten John Weinerhall (M) tycker inte det. Han har lagt en motion som pläderar för en begränsning av överklaganderätten i detaljplaneärenden. En bättre avvägning mellan folkligt medbestämmande och demokratisk effektivitet måste göras så att inte projekt gång på gång fastnar i en juridisk kvicksand. Riksdagen har goda skäl att bifalla Weinerhalls motion.
Ska Linköping lägga skattemedel på ”gratis” padel?
Skrivit i Corren 25/8:
Padel lär vara en världens snabbast växande sporter. Det är en blandning mellan tennis och squash som spelas av dubbelpar på banor kringgärdade av tre meter höga glasväggar. Sådana banor har skjutit upp som svampar ur jorden lite varstans i vårt avlånga land, mäkta populärt som padeln blivit bland svenska folket.
Snart kan hugade spelare få sitt lystmäte på Himmelsby Gårdshotell i Mantorp. Coronakrisen till trots satsar ägarna Rakel och Lars-Göran Gustafsson för fulla muggar på sin verksamhet och investerar runt 4 miljoner kronor i en padelhall med två banor som familjen egenhändigt bygger själva.
I mars nästa år hoppas man att den ska stå klar. ”Jag tror det går fint att kombinera med hotelldelen”, säger Rakel Gustafsson i Corren (23/8). Visst är det härligt med driftiga människor som ser möjligheter och expanderar för framtiden?
Privata entreprenörer som satsat kapital på att bygga och driva padelanläggningar till utövande spelares fromma finns det även i Linköping. Men nu har också den kommunala sektorn armbågat sig in i matchen. En splitterny bana har uppförts i Magistratshagen och banhyran som kommunen konkurrerar med är oslagbart prissatt: noll kronor.
”Det är helt enkelt först till kvarn som gäller. Det finns risk att man får vänta, men det positiva är att den är gratis så det finns chans för alla att få spela”, säger en entusiastisk Åsa Karlsson som är projektledare på miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen.
”Eftersom vi ser att intresset för padel är så himla stort vill vi möta upp det på vårt sätt”, menar hon som förklaring till varför Linköpings kommun testar vingarna som gökunge i padelbranschen. Blir försöket lyckosamt är hon inte avvisande till fler avgiftsfria kommunala padelbanor vad det lider (Corren 24/8).
I synnerhet som Linköping gäller för att vara en borgerligt styrd kommun borde de politiskt ansvariga för gratispadeln i Magistratshagen veta bättre. Detta kanske förefaller som en liten sak, men har vikt principiellt.
Att det är populärt att spela padel är ingen hållbar ursäkt för Linköpings kommun att ”möta upp” det intresse som redan enskilda aktörer, likt makarna Gustafsson i Mantorp, möter upp. Kommunen gör sig skyldig till ett marknadsintrång som drabbar sportens näringsidkare och reducerar avkastningen på deras investerade kapital. Hur schysst är det?
Sedan är naturligtvis kommunens flotta erbjudande om gratis padelspel egentligen falskt. En bana som den i Magistratshagen kostar minst en kvarts miljon kronor att bygga, exklusive moms (prisuppgift från företaget Unisport). Till det ska läggas löpande utgifter för skötsel och underhåll. Notan får Linköpings alla skattebetalare stå för, padelintresserade eller ej. Grattis!
Tänk om vi alla följt Anne Wibbles råd
Skrivit i Corren 21/4:
Anne Wibble, minns ni henne? Hon var Sveriges första kvinnliga finansminister och detta i regeringen Bildt under 90-talets början. Hon rökte och vägrade skämmas för det, trots att hon tillhörde det präktiga Folkpartiet. Inför valrörelsen 1994 gav Wibble till och med ut en bok kallad Två cigg och en kopp kaffe, där hon leende poserade på omslaget med fimpar i ett askfat.
Hade det skett idag kan vi bara föreställa oss vilket öronbedövande ramaskri som skulle ekat riket runt från svårt chockskadade pekpinneviftare. Men det var andra tider då, när fortfarande även en regeringsledamot avslappat kunde tända ett knaster – gammalt slang för cigarett, ungdomar – utan att behöva frukta batonger och korsfästelse.
Istället blev Anne Wibble rullad i tjära och fjäder för att hon ansåg det vore bra om alla svenskar hade en årslön på banken. Ha! Lätt att säga om man är en på skattebetalarnas bekostnad fett avlönad yrkespartist från den politiska högadeln (Wibbles pappa hette Bertil Ohlin). En utopi för vanliga knegare i röstboskapet! Hur skulle det vara möjligt för verklighetens folk att genom egenhändigt arbete spara ihop en dylik summa?
Ungefär så löd kritiken. Ty det var ju andra tider då, när rökning ännu var offentligt acceptabelt. Men uttalanden om det önskvärda i att medborgarna skaffade sig ett rejält sparkapital uppfattades som världsfrånvänt moraliserande.
Dock hade Anne Wibble helt rätt i sak. Vilket, om inte annat, coronapandemin med all pedagogisk tydlighet illustrerar. Den som har en årslön på banken sitter förvisso inte säkrare mot att smittas av covid-19. Men är finansiellt betydligt tryggare i den bråddjupa ekonomiska kris som det lömska viruset orsakat på kuppen.
En privat hög pengar ger ökad egenmakt och starkare självförtroende. Den gör att plötsligt arbetslöshet blir enklare att överleva. Den minskar det annars järnhårda beroendet av de statliga systemen och att de fungerar prickfritt. Hade skattetrycket bara varit rimligare och därmed hushållens kvarvarande marginaler större, skulle inte några sparade hundratusen på kontot verkat lika utopiskt att uppnå för många svenska löntagare.
Som del i beredskapsplanen för nästa kris kan det ju vara värt att fundera på.
Det gäller även näringslivet, som nu i den samhällsekonomiska tvärniten tvingas ropa på övervintringshjälp ur statskassan till svindlande belopp. Men massiv statlig inblandning i det fria företagandet riskerar alltid att få vanskliga följder med tuffare partipolitiska krav framöver och socialister som vädrar morgonluft.
Om exempelvis, som Företagarförbundet föreslår, istället den allmänna löneavgiften avskaffas skulle särskilt småföretagen få bättre förutsättningar till att spara ihop egna nödbuffertar och kunnat fimpa behovet av statens krisakut i fortsättningen.
Liemannens skugga hänger tung över stadslivet
Skrivit i Corren 31/3:
Stig Edling, styrelseordförande och delägare i Thernlunds Modehus, suckade sammanbitet i Expressen: ”Det är totalkris i branschen, rena blodbadet med butiksdöd och jag tror det är bara en början. Vi hamnade också där och såg ingen möjlighet att kunna hantera krisen till slut.”
Den kris Stig Edling syfte på var inte en konsekvens av coronapandemin. Ty detta hände sig redan vid nyårshelgen, alltså innan det lömska viruset drabbade Sverige. Trots julshoppingen tvingades Thernlunds, en anrik klädkedja med 11 butiker med omkring 100 anställda i Stockholmsregionen, begära sig i konkurs. Ytterligare ett offer för e-handelns förändrande konsumtionsmönster.
När kreditbolaget UC den 2 januari i ett pressmeddelande summerade 2019, konstaterades att Thernlunds delade sitt bistra öde med mängder av andra butiker landet runt. Var fjärde konkurs förra året skedde inom detaljhandeln, en ökning med nära 10 procent sedan 2018.
UC spådde fortsatt kärva tider och kalkylerade med att 2 procent av alla svenska detaljhandelsbolag skulle hamna på den ekonomiska ruinens brant under 2020. Den beräkningen är idag sprängd i bitar.
Om den tilltagande näthandelstrenden slog hårt mot de traditionella fysiska butikerna med sällanköpsvaror som kläder, böcker och så vidare, hotar nu en rak knock-out från covid-19. Kunderna flyr, över en natt har efterfrågan sjunkit drastiskt.
Svensk Handel larmar om att 75 000 handelsjobb är i fara att försvinna och att ytterligare 160 000 anställda står inför nedskuren arbetstid. Av organisationens medlemsföretag rapporterade 3 av 10 inom sällanköpsvaruhandeln förra veckan om ett försäljningsras med 60 procent eller mer. Kassorna ebbar fortare än blixten.
Det är inget blodbad längre. Det är en veritabel tsunami som sköljer bort affärerna. Detta lär måhända med brutal chockverkan påskynda den digitala strukturomvandlingen av våra shoppingvanor framöver.
Men inte endast detaljhandelsbutikerna faller likt käglor i coronapandemins spår. Restauranger, krogar, caféer, biografer, bagerier, frisörer, konsertarrangörer – ja, i princip allt och alla som bidrar till stadslivets utbud, nöjen, myller och puls – hänger kritiskt mot repen.
Vad blir egentligen kvar av Linköping och andra metropoler när krisen svept förbi?
”Sedan några veckor tillbaka har vi småföretagare inte bara upplevt en inbromsning av vår försäljning, den har helt tvärstannat”, skriver en samfälld skara representanter för Företagarnas östgötska lokalföreningar på debattplats i måndagens Corren. De vädjar desperat om vårt stöd för att kunna överleva: ”ingen insats är för liten”.
Hörsamma dem, gynna näringsidkarna i din närhet – om du inte vill vakna i en ödsligt trist stenöken till stad framåt sommaren.
Besvärande senfärdigt om mötesrestriktioner
Skrivit i Corren 12/3:
På fredag den 13 mars skulle portarna slås upp till den 13:e upplagan av Motala Expo, Östergötlands största företagsmässa på Vättenrundan arena dit omkring 5000 besökare väntades komma.
Den som lider av triskaidekafobi – ett onödigt krångligt ord som betyder vidskeplig skräck för siffran 13 – har förstås redan noterat de olycksbådande tecknen i sammanhanget. Motala Expo kom också att ställas in.
”Det känns som en stor risk som vi inte ville ta, det kändes inte värt det”, säger Magnus Lindberg som representerar arrangören Tillväxt Motala (Corren 10/3). Motivet bakom beslutet har dock ingenting med skrock att göra. Skälet är välgrundat: tisdagens besked från Folkhälsomyndigheten om den förhöjda smittfaran för coronaviruset.
Det är givetvis tråkigt att Motala Expo inte blir av. Jag hade själv sedan tidigare sett fram mot att bevista denna spännande mötesplats för det östgötska näringslivet i vackra Motala. Men med hänsyn till hur situationen utvecklat sig, måste arrangören sägas ha agerat med föredömlig klokskap som avblåst mässan.
Antalet bekräftade Coronafall i Sverige ökar nu snabbt. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att begränsa smittspridningen så länge epidemin pågår. Stora publikevent är exempelvis knappast att rekommendera.
Tyvärr tog det Folkhälsomyndigheten besvärande länge att peka med hela handen om detta. Först under onsdagseftermiddagen klev dess senfärdige generaldirektör ut och föreslog restriktioner kring folksamlingar som handlingskraftigare länder varit kvickare i vändningarna med.
Åtminstone från regeringens sida hade man kunnat begära resolutare takter. Den har ändå till uppgift att svara för den politiska ledningen av landet. Medan Folkhälsomyndighetens tjänstemän grubblade och hummade, hade det näppeligen varit orimligt om statsministern scannat av det dramatiska omvärldsläget, greppat tömmarna i ett stadigt tag och riktat en uppmaning till medborgarna att för säkerhets skull undvika allmänna sammankomster av det större formatet.
Lyckligtvis finns förnuftigt folk som kan tänka själva, vilket Motala illustrerar.
Men då jag sparkade på politikernas och byråkraternas haltande krishanteringsförmåga i min förra coronaepistel, kan det räcka med att idissla den visan vidare. Regeringen och dess samarbetspartier har denna gång gjort sig väl förtjänta av en positivare avrundning genom sitt annonserade krispaket.
Det innehåller bland annat slopad karensdag, anstånd till företag med skatteinbetalningar, kompensation till kommuner och regioner för extrakostnaderna som bekämpandet av coronaviruset innebär. Alltsammans mycket välkommet. Bra jobbat. Nu håller vi ihop och klarar det här.
70-talets dyra läxa återstår att lära
Skrivit i Corren 3/3:
Regionalpolitik och industristöd har som retoriska termer förlorat sin lyster. Men under 70-talet vilade det ännu ett hoppfullt skimmer över begreppen. I den tidens ideologiska klimat fanns en utbredd tro på att den allvisa staten kunde agera klokare, långsiktigare och mer rationellt än den synbart stökiga marknaden.
När varvs- och tekoindustrin krisade, samt landsbygdens avfolkningsproblematik seglade upp på agendan, var därför lösningen given: ambitiösa statliga hjälpinsatser. Politiken skulle klara skivan och skattepengarna rullade.
Motiven var nog behjärtansvärda. Fast som ekonomen Milton Friedman uttryckt det: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat”.
Den armé av sömmerskor och varvsarbetare som Sverige en gång hade är idag borta, trots industristödets försök att göra deras branscher bärkraftigare i omvandlingstrycket från den internationella konkurrensen. Facit av regionalpolitikens mångmiljardsatsningar på att hela landet ska leva är heller knappast något att hurra över. Pengarna har ingen bestående verkan. Urbaniseringen är ohejdad.
Vad är lärdomen av dessa kostsamma erfarenheter? Egentligen föga, annat än att retoriken ändrats till moderiktigare fraser. Det snackas om kluster, science parks, inkubatorer, kompetensutveckling av entreprenörer, rådgivningsplattformar… I grunden är det samma gamla politik som fortsätter att bedrivas i uppsminkad språkdräkt inom ramen för det statliga innovationsbyråkratiska komplexet.
Myndigheter som Vinnova och Tillväxtverket kanaliserar offentligt riskkapital på skattebetalarnas bekostnad till alla möjliga projekt i syfte att stärka näringslivet och få landsbygden att blomstra.
Notan beräknas totalt uppgå till minst 40 miljarder kronor årligen, konstaterar ekonomerna Jan Jörnmark och Christian Sandström i rapporten Den industripolitiska återvändsgränden som nyligen utgivits på uppdrag av Skattebetalarnas förening. Nyttan av miljardregnet summeras på följande bitande sätt: ”De riktade företagsstöden har enligt de utvärderingar som gjorts inga positiva effekter på varken sysselsättning, omsättning eller tillväxt”.
Det är inte särskilt konstigt. Ty varför skulle politiker och byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer.
En framgångsrik, konkurrenskraftig och innovationsvänlig ekonomi skapas inte genom en statligt dirigerad subventionsapparat. Vill politiken göra något bra för företagen handlar det snarare om generella åtgärder som att sänka skatter och avlägsna reglerhinder som hämmar marknaden.
Christian Dahlgrens Blogg 