Kategoriarkiv: Näringsliv

Tennisens feta katt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/9:

Ärat vårt namn flög över jorden. Men det var då. I helgen fick vi det definitiva kvittot på att Sveriges stormaktstid är ett minne blott. Vårt bedagade landslag misslyckades i kvalet för att hålla sig kvar i Davis Cups elitdivision. Förnedringen blev total: 5-0 till Belgien.

Ingen är förvånad. Fiaskot var väntat. Få tror heller att nedflyttningen endast blir en temporär affär som 2000, då vi kunde komma tillbaka efter en säsong. Snarare är frågan om Sverige nu ens kan hålla stånd bland B-lagen i division 1.

Nog är det deprimerande för ett land som tillhört världens främsta tennisnationer. Tolv gånger har vi varit i Davis Cup-final, sju gånger har vi vunnit (senast 1998). Med osäkerheten kring den sjukdomsdrabbade Robin Söderlings framtid står det också skrivet i stjärnorna när vi kan hävda oss i Grand Slam-turneringarna igen. Söderling var rankad fyra. Vår bäste man idag är doldisen Patrik Rosenholm, 440 på ATP-listan!

Sätt det i kontrast till det gyllene 80-talet, då vi hade en uppsjö av starka spelare i kölvattnet efter giganterna Borg, Wilander och Edberg. Då kunde det inte ens räcka att ligga på topp-10 för att platsa i Davis Cup-laget. Under 90-talet fortsatte tennisframgångarna av bara farten, tills allt ebbade ut. Vad hände?

Ekonomen Stefan Fölster varnade nyligen för att Sverige blivit en ”fet katt”. På Världsbankens ranking av företagsklimatet har flera av våra konkurrentländer börjat segla om oss. Ännu är läget helt okej.

Men om regeringen inte håller garden uppe, utan istället slår av på reformtakten och låter sig nöja med sakernas tillstånd, kan effekterna på sikt bli allvarliga. Näringslivet tappar ångan, färre entreprenörer får luft under vingarna, tillväxten faller, välståndet minskar.

Sveriges tunga fall från tennistronen är ett avskräckande exempel på konsekvenserna av ”feta katten”-syndromet. Vi tog storstilade segrar för givna, slutade drilla lovade juniorer för att kunna möta utländskt motstånd, lät utvecklingen springa ifrån oss.

Feta katter dåsar, hungriga jagar. Alliansen borde akta sig för att bli lika mätt som en gång Svenska tennisförbundet.

Saab – ingen superswede

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:

Jag minns ett fantastiskt reklamfoto från slutet av 70-talet. Det är Björn Borg och Ingemar Stenmark som står lutade mot var sin Saab 900 Turbo. ”The Superswedes”, förkunnar den vidhängande texten kärnfullt i stora bokstäver. Då lysande marknadsföring för Saab. Idag ett talande tidsdokument över självbilden i det svunna folkhemmet.

Se, minsann, vad världens bästa svenska modell till samhällssystem kunde frambringa! I våra fabriker arbetade snillrika ingenjörer som producerade prestigebilar med innovativa lösningar som turbomotorer. Och nedför slalombackarna åkte fenomenet Stenmark i turbofart. Lika snabbt som ögat sprang Borg över tennisbanan och fångade omöjliga bollar.

Saab, Stenmark, Borg. En slags helig treenighet av ikoniska symboler för nationell stolthet och överlägsenhet. Genom dem blev vi alla ”The Superswedes”.

Det är ett sätt att tolka den starka känslomässiga bindning som många av oss hyser till ett bilmärke från Trollhättan. Kanske är det därför svårt att acceptera den krassa sanningen: till skillnad från Stenmark och Borg var aldrig Saab någon vinnare. Frånsett några enstaka år, har Saabs bilar genererat ständiga förluster ända från start.

Den obefintliga lönsamheten maskerades i decennier genom subventioner av den ursprungliga ägaren, Wallenbergkoncernen. När detta slutligen blev omöjligt, tog amerikanska GM vid och pumpade in miljarder utan få några pengar tillbaka. Konkursboet föll sedan i Victor Mullers händer, en karismatisk hästhandlare från Holland vilken hyllades som en frälsare. Men vars löften och visioner visade sig vara tunnare än luft.

Och nu ska alltså resterna efter denna märkliga historia försöka sopas upp av nya ägaren Nevs. Det som en gång var muskulös turbo blir (kanske) en Saab med elmotor som puttrar iväg till Kina. Onekligen ett öde för en gammal ”superswede”.

Å andra sidan är inte Borg och Stenmark konkurrensmässiga längre. Något som är lika fåfängt att sörja som att en biltillverkare utan lönsamhet är värd att hoppas på. Bättre då att höja blicken mot framtidens lovande stjärnor

Tolgfors avgår, hyckleriet kvarstår?

Publicerad den av
2

Tomhylsan visade sig dölja en saudisk missil och är nu avfyrad ut i kylan. Att Sten Tolgfors (M) idag lämnat försvarsministerposten efter avslöjandet om den saudisk-svenska vapenskandalen är förstås utmärkt, logiskt och riktigt. Ändå känns det som något av ett bondeoffer från regeringens sida.

Huvudproblemet är det kosmetiska regelverket kring svensk vapenexport. På pappret rigoröst, i verkligen knappt värt bläcket man skrivit det med. Hyckleriet har pågått i decennier, både borgerliga och socialdemokratiska regeringar är lika insyltade i denna demoraliserande lögnens teater.

Egentligen borde det vara enkelt. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Punkt. Om vapenindustrin – denna djupt korrumperande bransch – kräver något annat för att kunna överleva, nå, då förtjänar den inte att överleva. Att sälja militär utrustning till blodsbesudlade diktaturer är långt bortom en demokratisk nations värdighet och svär mot de frihetens och humanismens ideal vi annars är så måna om att hylla.

På 80-talet hade Sverige en utrikesminister som hette Sten Andersson (S). Under hans tid briserade en annan vapenskandal, mutkolvshistorien om Boforskanonerna till Indien. Vid ett förstamajtal 1987 lovade han att den svenska vapenbyken skulle tvättas ordentligt och offentligt. Bevingade ord. Men smutsen bestod.

Vi får väl hoppas att den saudiska byken åtminstone tvättas ren, dock finns det skäl att tvivla. Det vapenindustriella komplexet med sina allierade på bägge sidor blockgränsen är en mäktigt motståndare och hyckleriet kring exporten tycks vara sällsamt skottsäker.

Flumeride i alkoholvågorna

Publicerad den av
Svara

Liseberg har nu fått ögonen på sig av stadsrevisorerna i Göteborg. Detta sedan avslöjandet om att bolagsledningen hällt i sig sprit, vin och öl för närmare 170.000 kronor under sina interna julmiddagar de senaste åren.

Alkoholindränkt var även på det senaste julkalaset den 7 december. Trettio glada personer skålade för 22.000 kronor. Och lät Lisebergs kassa stå för notan i vanlig ordning. Ironiskt nog sedan man tidigare samma dag hade beslutat att införa en ny måttlighetspolicy gällande spritflödet.

Men det glömdes tydligen bort när snapsarna frestade.

Nå, vem är förvånad? Man ska kanske inte moralisera för mycket. Rimligen borde man väl ifrågasätta varför Göteborg överhuvudtaget ska äga och driva en nöjespark. Med skattebetalarnas pengar som riskkapital.

Kan pariserhjul, berg-och dalbana och karuseller räknas som oundgängliga offentliga ansvarsområden, är det knappast konstigt om det blir både snurrigt och dimmigt vid styrelseborden.

(Läs mer i DN här, samt i GP här, här och här).

Det är riskkapitalet som levererar jobben

Publicerad den av
Svara

Den  offentliga välfärdssektorn är värst i behandlingen av sina anställda, säger en arbetsmarknadsforskare i Lund som jag talar med. Ständiga timvikariat och korttidsanställningar, risiga löner och dyster karriärutveckling. Forskaren suckar i telefonluren: ”Det som pågår är ren rovdrift av personal”.

Mellan åren 2006-2010 har dessutom antalet kommunalt anställda minskat med 44.000 personer inom skola, vård och omsorg. Den ekonomiska konjunkturen gör heller inte framtidsutsikterna ljusare. AMS räknar med att kommunerna, liksom landstingen, tvingas dra ned ytterligare. Totalt räknar man med att arbetslösheten ökar till 8,5 procent år 2013.

Men annorlunda är det inom de av vissa debattörer så bespottade privata vårdbolagen och friskolorna. Där har antalet anställda ökat med 53.000 personer perioden 2006-2010. Och någon avmattning finns inte i sikte.  De närmaste två åren väntas expansionen fortsätta med 47.000 fler människor som får jobb.

”Det stämmer att tillväxten är stark. Vi ser inga spår av någon finanskris”, säger Vårdbolagens näringspolitiske chef Håkan Tenelius till Dagens Samhälle, som redovisar siffrorna ovan i sitt senaste nummer (44/2011).

Caremaskandalen till trots – nog är riskkapitalisterna ganska bra att ha ändå, va? För övrigt vore det väl på tiden att även det offentliga ägandet synades hårdare i sömmarna. Rovdrift är ju lika oacceptabelt var det än förekommer. Eller?

Saab – en alltför lång studie i företagsekonomiskt vansinne

Publicerad den av
Svara

Saabs bilfabrik i Trollhättan har gjort konkurs. Typ 40-50 år för sent. Turbulensen kring Victor Muller och hans hästhandlarcirkus må ha varit en demoraliserande soppa, som det säkerligen kommer att skrivas ett gäng tjocka böcker om vad det lider.

Men Skojar-Muller bör inte skymma huvudfrågan i sammanhanget. Nämligen vad meningen varit med att i decennier driva ett industriföretag vidare, som i princip aldrig visat lönsamhet. Massor av kapital och arbetskraft har därmed förslösats; resurser som borde gjort större nytta någon annanstans och kunnat bidra till utvecklingen av framtidsdugligare verksamheter. Istället har en sedan länge nödvändig strukturomvandling bromsats.

Sanningen är att Saab gjort både Trollhättan och Sverige fattigare, inte rikare. Fast det är klart. Sista sucken kanske ännu inte är dragen. Nu är väl fältet fritt för att använda fabriken till att bygga lika olönsamma som lågproduktiva vindsnurror. Om man ska följa den tidigare näringsministern Maud Olofssons famösa gröngölingsrecept.

Lämna in racketen, Stefan Dahlbo!

Publicerad den av
Svara

Svenska Tennisförbundets ordförande Stefan Dahlbo är nu misstänkt för grovt svindleri, grovt bokföringsbrott och grov trolöshet mot huvudman. Detta i sin tidigare egenskap av ordförande för skandalkraschade HQ Bank. Förtroendekris?

Inte alls. Dahlbo fortsätter helt skamlöst att sitta kvar med ordföranderacketen i hand som om ingenting hade hänt. Och han har förbundets fulla välsignelse. Snacka om dubbelfel i omdömeslöshet.

Ingen i förbundet har sedan HQ Bank gick sitt ärelösa öde till mötes förra sommaren ifrågasatt Dahlbos lämplighet att företräda svensk tennis. Förbluffande nog. Som han tidigare själv sagt: ”Jag har fått ett sånt enormt stöd från tennis-Sverige att jag blir rörd”.

Personligen är jag också rörd. Upprörd. Stefan Dahlbo borde naturligtvis vara komplett omöjlig i sin roll. Åtminstone tills saken klarats ut i domstol. SvD:s som vanligt kloka och orädda tennisexpert Jonas Arnesen kräver idag att Dahlbo tar time-out. Knappast en orimlig begäran. Ty vad skulle vår blågula tennisnation vinna på att ledas av en misstänkt storsvindlare?

Hittills är Svenska Tennisförbundet svaret skyldigt.

Saab mot stupet och aktien stiger

Publicerad den av
2

Idag ska Saabs delårsrapport presenteras. Förväntningar? Aktiekursen har rusat med nästan 20 procent på börsen. Detta alltså för ett bolag som varken kan betala löner till sina anställda, räkningar till sina underleveratörer och som inte lyckats produera en enda bil på närmare ett halvår. Den som begriper hur finansmarknaden egentligen funkar kan väl räcka upp en hand.

Humaniora i strykklass

Publicerad den av
Svara

Antagningarna till höstens kurser på Stockholms universitet är klara, rapporterar SvD. Och tidningen konstaterar en tydlig tendens. Intresset är synnerligen klent för ämnen som de rasistiska idéernas historia, norsk språk och kultur, tjeckisk skönlitteratur och sakprosa, portugisiska, teaterhistoria, etc.

Antingen har kurser som dessa ytterst få sökande. Eller inga alls. Desto populärare är att plugga reklam och PR, juridik eller företagsekonomi. Lobbyorganisationen Svenskt Näringsliv är bara att gratulera. Deras uppmärksammade kampanj mot humaniora inom den högre utbildningen har tydligen gett effekt.

Till dem som enbart anser besväret värt att beskåda världen genom den snäva marknads- och tekniknyttans sugrörshorisont, vill jag dock erinra om några i sammanhanget passande humanistiska ord från Birgitta Trotzig:

”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i Doktor Zjivago.”