Kategoriarkiv: Musik

Ozzy återupprättar sig själv

Publicerad den av
Svara

Skiva: Black Rain
Artist: Ozzy Osbourne
Label: Sony/BMG

Året var 1983. Den hetaste skivan bland hårdrocksgänget i min högstadieskola var utan tvekan Ozzy Osbournes senaste: Bark at the Moon.

Låtarna var förstås strålande. Att den förre Black Sabbath-sångaren dessutom var utspökad till en varulv på omslaget gjorde definitivt inte plattan sämre. En klasskompis lånade mitt ömt vårdade exemplar, men lämnade skamset tillbaka skivan redan nästa morgon.

Hans mamma hade förbjudit honom att lyssna på den.

Ozzy steg självfallet ytterligare i rang efter den episoden. Han var mer än bara häftig musik. Han var The Prince of Darkness som bet huvudet av fladdermöss och skrämde slag på vuxenvärlden som en alldeles äkta Rock’N’ Roll Rebel.

Är det konstigt att vi dyrkade denne man som den ultimate hårdsrockshjälten?

Detta kanske verkar märkligt i ögonen på dagens kids, vilka främst lärt känna Ozzy som den tragikomiske rockclownen som halkar omkring i hundbajs i dokusåpan The Osbournes. Serien må ha varit en tittarsuccé, men har också skadat Ozzys rykte på ett helt förödande sätt.

Jag menar, vems mamma skulle komma på tanken att bannlysa Ozzy numera?

Men det finns hopp vid horisonten. Än kan Ozzy leverera högoktanig hårdrock som blåser många yngre konkurrenter av scenen, tro’t eller ej.

Black Rain är hans första platta med nya låtar på sex år och det är en tung återkomst som håller god klass rakt igenom. Inte minst tack vare Zakk Wyldes blixtrande gitarrer som min egen mamma garanterat skulle avsky som pesten.

”After all I´m still crazy” intygar Ozzy på det inledande spåret Not going away.

Jag tycker mig samtidigt höra flaxet av fladdermusvingar och vill gärna tro honom.

(Borås Tidning 2007-05-23)

”Jag är hip, yeah, baby…”

Publicerad den av
Svara

Finns det någon som slår Svante Thuresson när det gäller hip-faktor i svenskt musikliv? Knappast. Artister kommer och går. Men ända sedan 60-talet har han förblivit ”The original hip man” både på scen och skiva.

Som han själv sjunger i den klassiska Beppe Wolgerslåten Svante Thuresson:

Jag är hip, yeah, baby, jag är den hippa människan
Jag är hip, yeah, baby, jag har den rätta känslan
Jag är cool, baby, cool som en swimmingpool

På tu man hand ger han dock ett påtagligt ödmjukt intryck. Vi träffas uppe på konstmuseet, som passade nog visar utställningen Jazzlegender av den minst lika legendariske fotografen Bengt H Malmqvist.

Svante anländer direkt från Stockholmståget i baseball-keps. Han är i stan för att lira med Kulturskolans storband på kulturnatten.

Hur känns det att ha en låt som handlar om sig själv?
– Beppe var ju sån att han skrev personligt åt olika artister, som Monica Zetterlund till exempel. Han kunde tolka oss på ett väldigt fint sänt.

Imagen som ”hip man”? Svante värjer sig lite. Svarar något om att stämpeln har suttit i genom åren, men är främst baserad på vad andra tycker.

Kommer du att sjunga Svante Thuresson i kväll?
– Nä, den är ganska tuff att göra. Inte för mig, utan för kompet. Det är massa olika taktarter som hoppar hit och dit.

Blir det något annat av Beppe Wolgers?
– Ja, det tror jag. Vi siktar på Vinter i skärgår’n.

Beppe ligger honom för övrigt varmt om hjärtat. För några år sedan gjorde Svante en platta bara med Beppesånger som blev mycket uppmärksammad. Men någon uppföljare är inte aktuell.

– Vi har snackat löst om en volym två. Men kanske inte ändå. Jag tror mer på att gå vidare. Det finns så mycket annat jag vill göra.

1980 var Svante Thuresson med i barnmusikalen Pelle Svanslös i Amerika, som även gavs ut på skiva. Plattans omslag har i en nyutkommen bok utsetts till ett av Sveriges sämsta. När jag visar honom omslaget säger han:

– Snacka om lågbudget! Men det var kul att vi överhuvudtaget kunde spela in skivan. Det man ser på omslaget är hur det såg ut i föreställningen. Vi gjorde många barn glada. Det är jag som är Måns – som hand i handske! Det visar hur elak jag är, haha.

Hur känns det att vara med i boken?
– Tja, spelar ingen roll.

Svante rycker på axlarna, lika cool som alltid. Vi går över till att snacka jazz istället.

Kulturnatten i Borås går i jazzens tecken. Vad är grejen med jazz?
– Det är den musikform som jag tycker är mest fulländad. Det är som att göra konstverk. Meningen är att man ska skapa under musikens gång. Det gör att man också kan sjunga samma låt i fyrtio år utan att tröttna. Och förhoppningsvis gör inte publiken det heller.

Du spelar trummor också.
– Numera är det mest slagverk som congas. Att spela trummor samtidigt som man sjunger, nä – då torskar man direkt. Med congas behöver man heller inte dra hela det rytmiska lasset själv.

Jag vet att du även är en hängiven golfare. Men hur går golf ihop med jazz?
– Det är ju swing, skrattar den coola jazzkatten med 12 i handicap.

(Borås Tidning 2007-05-10)

Häpnadsväckande uppriktigt om Ian Gillan

Publicerad den av
Svara

DVD: Highway Star – A Journey In Rock
Artist: Ian Gillan
Label: Universal 

Han har både sjungit rollen som Jesus i originalinspelningen av Jesus Christ Superstar och frontat Black Sabbath under en period. Bara att ha den bedriften på sitt CV ger onekligen skäl till respekt.

Men Ian Gillan är förstås mest känd som sångare i Deep Purples legendariska MK 2-uppsättning, som på 70-talet bidrog till att etablera hårdrocken som genre med epokgörande plattor som In Rock, Machine Head och Made In Japan.

Fyrtio år bakom mikrofonen har det blivit nu, vilket givit anledning till en lång DVD-dokumentär om Gillans musikaliska karriär. Han berättar själv häpnadsväckande uppriktigt om med- och motgångar, de ständiga bråken med gitarristen Ritchie Blackmore och bekymren i solobandet Gillan efter avhoppet från Purple 1973.

Intressanta kommentarer ges också från övriga MK 2-medlemmar (minus antagonisten Blackmore), som ytterligare belyser hur snabbt stämningen ruttnade i bandet efter återföreningen 1984.

Trist är bara att denna i övriga ambitiösa produktion saknar maffiga arkivklipp från Purples storhetstid. Istället får vi låta oss nöja med konsertinspelningar av Smoke on the Water och andra klassiker från dagens grånade grupp, där både virtuosen Blackmore och hammondguden Jon Lord saknas.

Att storrökaren Gillan inte heller har samma sting i rösten som förr är tyvärr blott för uppenbart (att skrikarhöjdaren Child in Time numera är struken från setlistan är talande).

Men fotbollsfansen kan å andra sida glädjas åt att möta Gillans gamla drinkarpolare George Best i vad som måste vara en av hans sista intervjuer innan bortgången förra året.

(Borås Tidning 2007-04-16)

Thorsten Flinck – teaterns McEnroe

Publicerad den av
Svara

Uppdrag: intervjua Thorsten Flinck inför lördagens föreställning av Doktor Flinck på Sagateatern i Borås.

Det är något att bita i för en journalist. Bara att få tag på honom är inte helt lätt.

Intervjutiderna bokas om några gånger. Thorsten ber artigt om ursäkt. Han är på turné, befinner sig i bilen, måste repetera, etc.

Till sist gör vi upp om att jag skall ringa honom på Frimurarhotellet i Linköping mellan klockan nio och halv tio på morgonen.

Jag ringer och ringer. Signal efter signal. Timmarna går.

Hopplöst.

Men sent framåt eftermiddagen får min mobil plötsligt liv.

– Tjena, det är Thorsten. Du hette Christian? Borås Tidning? Sorry. Det var sånt jävla liv här på hotellet i går efter föreställningen, lät som ett gäng hockeyfans höll på hela natten. Var tvungen att byta rum, kunde inte somna förrän klockan sju på morgonen, jag steg precis upp.

Om Thorsten Flinck är nyvaken märks det knappast. Han pratar fort som en kulspruta och är så intensivt närvarande man kan bli på andra sidan av en telefonlur.

Jag förstår omedelbart att det är no bullshit som gäller och öppnar med frågan:

Gillar du tennis?

– Nej. (tystnad)

Synd. Annars kan man se dig som teaterns motsvarighet till John McEnroe, bägge ansedda att vara rebelliska genier, som…

– Det där är nog inte så dumt, säger Thorsten Flinck eftertänksamt om jämförelsen. Och får snabbt upp ångan igen.

– På den tiden såg jag faktiskt en hel del tennis. McEnroe hade sitt sätt att vara, va. Han använde ilskan för att komma någon vart. Var kompromisslös. Föll utanför gängse strukturer. Men folk missförstod honom och då kommer hatet, misstänksamheten.

– Jag är totalitär i det jag gör. Konsten, skådespeleriet är inte fiktion! Det handlar om att skoningslöst slita sönder våra käraste illusioner. Teaterns uppgift är att peka på nya former av sanning, allmängiltigt, så otolkat som möjligt.

– Teatern ska inge människorna framtidstro, skapa solidaritet människor emellan. Förstår du? Du hänger med, va? (skratt)

Eh, visst.

Det är sannerligen en utmaning att försöka anteckna när Thorsten Flinck gasar på. Orden väller fram, resonemanget kör hit och dit i halsbrytande fart. Det är namn, associationer, anekdoter och liknelser i hundratusen knyck.

Jag kämpar tappert med pennan. Thorsten Flinck är inne på en förklaring varför han är kristen socialist. Han drar ut på en historisk exposé över hur kyrkan traditionellt varit ett skyddat rum för tiggare och andra olycksbarn, hoppar sedan tillbaka till scenkonsten.

-Det är inte för inte teatern drar till sig så många särlingar, liksom resturangbranschen för övrigt, där finns exempelvis det största antalet homosexuella – och sådana som mig.

-Det är också det vackra med teatern, att det finns så många sköra människor där, sköra i betydelsen att de bär på drömmen om något bättre.

– Jag har skitat ner det mesta i mitt liv, bråkat, fått sparken, gjort idiotiska saker. Men som konstnär är jag vit. Hantverksmässigt är jag den mest kunnige i landet på mitt yrke. Och ska du vara närvarande på alla nivåer så kostar det. Man måste riskera både ett och två och tre skott i hjärtat.

Flinck fortsätter med att tala om kontroverserna på Dramaten, om Ingmar Bergman, rövslickande skådespelarkolleger…

Vi kommer så in på hans föreställning av Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas, som av upphovsrättsliga skäl är omdöpt till Doktor Flinck.

Hur vill du beskriva den?

– Som det väl står på affischen, ett slags samtal mellan Thorsten Flinck och publiken. Det var tre år sedan den hade premiär och jag vet att min version av Doktor Glas är bra. Så in i helvete bra! Är vi klara?

En standardfråga bara. Vad tycker du om att komma till Borås?

– Jag var i Borås förra året och spelade med ett band, inte mitt eget band alltså, ett annat band, i någon stadshuskällare. Det var roligt och trevligt. Jag hoppas att boråsarna kommer och värmer mig på lördag. Då ska jag värma dem och mer därtill.

– Christian! Du har fått din intervju, jag måste checka ut från hotellet. Hej!

(Borås Tidning 2007-03-31)

Rymden i populärkulturen

Publicerad den av
Svara

Går det att välja ett fräckare yrke än att bli astronaut? SYO-konsultens svar borde vara givet. Kolla bara in Philip Kaufmans suveräna film Det rätta virket (1983), baserad på Tom Wolfes bok med samma namn om pionjärgänget som rattade USA:s raketer i början av 60-talet. John Glenn, Gus Grissom, Alan Shepard…

Supermanliga, tuffa, iskalla grabbar som tuggar sten och spottar grus på väg upp genom atmosfären. Någon som associerar dem med deras nutida kollega Christer Fuglesang? Knappast. Han framstår snarare som rymdens svar på Cliff Barnes, den evige losern i TV-serien Dallas.

I början av 90-talet utsågs Fuglesang till att bli Sveriges förste astronaut. Sedan dess har han tränat och tränat. Väntat och väntat. Ivrigt snackat om sina planerade färder, som bara ställts in och bokats av. Den ständigt dumpade Fuglesang har fått trösta sig med ännu en vända i simulatorn. Så har det hållit på 15 år. Grabben börjar likna ett skämt.

Men den 8 december skall det verkligen bli av, tro det eller ej. Då bär det i väg till den internationella rymdstationen ISS. Häftigare resa får man titta i månen efter.

Istället för att fnissa åt Fuglesang är han snarare värd vår beundran. Trots de trista åren på avbytarbänken har han envist fokuserat på sitt mål att erövra rymden och vägrat gett upp.

Som sådan blir han närmast en personifikation av människans uråldriga, aldrig falnande dröm om att upptäcka vad som finns bortom den kollektiva vagga vi kallar jorden. Fascinationen vid stjärnorna har funnits så länge människosläktet existerat. Avtrycken inom moderna populärkulturella fenomen som musik och film är minst sagt åtskilliga.

Knappt hade filmen fötts som medium innan publiken flockades utanför biograferna för att se den franske regissören George Melies’ magnifika Le voyage dans la lune (1902). Det var en för sin tid synnerligen avancerad och påkostad filmatisering av Jules Vernes roman Från jorden till månen. Melies var en innovatör som tidigt sprängde gränserna för vad som var möjligt att visa på vita duken.

Trots att oräkneliga rymdrelaterade rullar gjordes under decennierna som följde, dröjde det till 1968 innan någon på samma sätt lyckades ta andan ur biobesökarna. Kombinationen av revolutionerande specialeffekter, visuell storslagenhet och poetiskt berättande gör fortfarande Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr till den främst filmen i sitt slag.

Betraktaren får själv läsa in meningen, då traditionellt narrativ saknas. Ytligt sett kan handlingen beskrivas med att en mystisk monolit upptäcks på månen som sänder signaler till Jupiter. En forskningsexpedition med fem astronauter och den talande superdatorn HAL skickas i väg mot planeten. HAL, som utvecklat ett eget medvetande, börjar dock trilskas på ett tämligen otrevligt sätt…

När Kubricks epos kom var ännu rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen feberaktigt het. Kubrick ställde in kameran på ett existentiellt perspektiv som med vida tolkningsramar utgör en slags meditation över evolutionen, vetenskapen och människans plats i universum. Av en händelse råkar rymdskeppet i filmen ha samma namn den rymdfärja Fuglesang skall åka med till ISS: Discovery.

Året efter att 2001 haft biopremiär vann USA rymdmatchen mot ryssarna genom Neil Armstrongs första steg på månen. Den epokgörande händelsen gav också David Bowie stjärnstatus. Under 60-talet hade han gjort rader av misslyckade försök att nå framgång i musikvärlden.

Men med singeln Space Oddity om astronauten Major Tom som försvinner i kosmos var timingen perfekt. Den blev Bowies första hit och var även inspirerad av Stanley Kubricks nämnda film. TV-bolaget BBC lär dessutom ha använt låten som bakgrundsmusik under sitt reportage om månlandningen!

David Bowie återvände sedan till rymden vid upprepade tillfällen. 1971 undrade han om det fanns Life on Mars (svaret kom när NASA:s Vikingsonder landade på vår grannplanet några år senare: stendött). 1972 fick Bowie in en konstnärlig fullträff med temaplattan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars – en av de bästa rockplattor som gjorts.

Där iklädde sig Bowie alter egot av en utomjording som med dystra konsekvenser försökte frälsa mänskligheten med rockmusik. 1976 spelade Bowie även rollen av en missanpassad alien på film i Nicolas Roegs The Man Who Fell To Earth. 1980 lät Bowie meddela vad som hänt med stackars Major Tom från 1969 i låten Ashes to Ashes: pank och flintskallig drev han omkring i sitt skepp som en socialt utslagen knarkare.

Om det gemensamma för Bowies rymdäventyrare är att det ständigt går illa för dem, är budskapet från hårdrockarna i Deep Purple desto mer uppmuntrande. I låten Space Truckin‘ (1972) för vi höra om glada astronauter som rockar runt i Vintergatan, har massor av tur på Venus och alltid festar på Mars.

Långt senare hann dock verkligheten upp gruppen när rymdfärjan Columbia kraschade 2003. En av de förolyckade astronauterna var en stor Purplefan som hade flera plattor av bandet med sig ombord (bland annat skivan Machine Head där Space Truckin’ ingår). När Deep Purple spelade in albumet Bananas samma år passade man på att hedra Columbias omkomna besättning med den instrumentala Contact Lost.

Den tjänar också som en påminnelse om att rymdresor alltid är högriskprojekt av ett mycket krävande slag. Därför bör vi nog enbart vara tacksamma för att Christer Fuglesang fått en sådan gedigen träning för uppgiften. På ISS skall han utföra en rad svåra uppdrag, men inte utan musik.

Med sig i ipoden har Fuglesang svenska tongångar av Bellman, Taube, ABBA och Magnus Uggla. Fast borde inte Thomas Di Levas samlingsplatta från 1999 platsa också? Titeln är ju sällsynt välfunnen i sammanhanget: För Sverige i rymden.

(Borås Tidning 2006-11-25)

Det svänger om Gösta Oswald

Publicerad den av
Svara

Han försvann i vågorna utanför Gotland sommaren 1950. En undervattensström blev för stark, simturen för det unga litterära geniet slutade i en tragisk drunkningsolycka. Gösta Oswald blev endast 24 år. 

Ändå lyckades han skriva in sig i den svenska litteraturens panteon med en handfull böcker av förbluffande hög klass.

Redan året efter sin studentexamen 1945 debuterade Oswald på Bonniers förlag med diktsamlingen den andaktsfulle visslaren. Ett radikalt formexperiment, vilket genast etablerade honom som ett brådmoget och extremt beläst stjärnskott på den svenska modernismens parnass.

Oswald blev kanske den mest tidstypiske i kretsen av de så kallade fyrtiotalisterna, vars banerförare lystrade till namn som Erik Lindegren och Karl Vennberg.

 Under sin korta levnad hann Oswald blott publicera ytterligare ett verk, det lyriska prosadramat En privatmans vedermödor (1949). Postumt utgavs sedan Christinalegender och den ofullbordade romanen Rondo.

Litteraturprofessorn Johan Svedjedal har liknat Oswalds virtuosa språkbehandling som ett flöde av improviserade toner ur ett modernt musikstycke. Därför borde det måhända inte förvåna att Gösta Oswald även var kompositör. En del verk är kända och framförda tidigare.

Men pianisten Mats Persson har nyligen funnit hittills ospelad musik av Oswald i Kungliga Bibliotekets skattgömmor. Dessa kompositioner för stråkar, piano och oboe kan för första gången avnjutas offentligt på Konstmuseet i Borås den 17 september.

Det är den lokala föreningen Ny Musik, i samverkan med Borås stad, som står för det exklusiva arrangemanget.

Poeten och akademiledamoten Lars Forssell, vilken var en av Gösta Oswalds unga kamrater på läroverket Norra Latin i Stockholm, skrev i sin minnesbok Vänner (1991): ”Som konstnär sysslade Oswald under skoltiden mest med musik. Jag har ofta undrat vart den tagit vägen”.

Nu behöver ingen ställa den frågan längre.

Det är inte enbart Gösta Oswalds musik som bjuds boråsarna. Även dramatenskådespelaren Björn Granath medverkar med recitation av Gösta Oswalds texter.

– Jag hade egentligen bara hört talas om honom tidigare. Även om han har ett formidabelt rykte om sig, är det ingen författare som jag själv har läst, säger Björn Granath.

Förfrågningen kom med anledning av att han turnerat med uppläsningar av senare modernister som Åke Hodell och Öyvind Fahlström. Björn Granath tycker sig se en föregångare till dem hos Oswald och har under instuderingen blivit fascinerad av honom.

– Det är alldeles obegripligt hur denne unge man hann med så mycket, trots att han gick bort bara 24 år gammal. Gösta Oswald lämnade verkligen ett stort hål efter sig.

I synnerhet uppskattar Björn Granath romanen Rondo.
– Den är fantastisk, gripande och rolig!

Just det humoristiska hos Oswald är också något som Granath flera gånger understryker.

– Det är en sak att läsa texterna på vanligt sätt, tyst för sig själv. Men texterna blir annorlunda när man hör dem. Då märks tydligare den språkliga uppfinningsrikedomen, musikaliteten, de drastiska formuleringarna och de tvära kasten. Oswald var oerhört beläst och hade en lätthet till språket som nog är en förklaring till att han rörde vid humorns strängar.

Kanske går Gösta Oswald en liten renässans till mötes?

– Ja, jag tror det, säger Björn Granath som berättar att han nyligen varit på ett antikvariat som hade sålt ”jättemycket” av Oswald på sista tiden. En ny generation tycks vara på väg att återupptäcka en spännande del av vårt litterära arv.

– När jag är ute och gör uppläsningar av Åke Hodell och andra modernister för yngre publik blir de ofta väldigt nyfikna. Inte minst de som sysslar med Poetry Slam. De hör plötsligt sig själva ingå i en tradition, som de tidigare inte varit medvetna om.

Själv ser Björn Granath med förväntan fram emot att komma till Konstmuseet på söndag.

– Det skall bli jättetrevligt! Sist jag besökte Borås var väl med någon fri teatergrupp på 70-talet. Hade ni förresten inte en gammal fin teater som revs där…?

(Borås Tidning 2006-09-13)

Rolling Stones och tyranniet

Publicerad den av
Svara

För några veckor sedan rasade veteranrockarna i Rolling Stones mot att de blivit utsatta för censur i USA. Det hela inträffade när bandet uppträdde i pausen på Super Bowl, finalen i den amerikanska fotbollsligan.

TV-bolaget som sände evenemanget ersatte Mick Jaggers sång med bip-ljud i sexuellt vågade partier av låtarna Start Me Up och Rough Justice.

– Rolling Stones tyckte att censuren av deras sånger var absolut löjlig och helt onödig, protesterade gruppens talesman Fran Curtis efteråt till alla som ville höra på.

Men det var då. Idag, den 8 april, uppträder Stones i den kinesiska staden Shanghai. Det är första gången bandet ger en konsert i världens största diktaturland. Dock är det inte tal om att protestera mot några censuringripanden. Tvärtom.

Som så ofta när västerlänningar vill etablera sig på den kinesiska jättemarknaden tågar moralen ut där girigheten går in. Därför är det plötsligt inga problem alls när även Kinas kommunistregim anser sig finna sexuellt anstötligt material i Stones repertoar.

Och fjantiga bip-ljud mot enstaka textrader är det inte fråga om. Mick Jagger, Keith Richards & Co har låtit det kinesiska tyranniets knektar gå fram ordentligt med rödpennan och villigt accepterat att hela låtar strukits bort. Varken Brown Sugar, Honk Tonk Woman, Let´s Spend the Night Together eller Beast of Burden finns längre kvar på spellistan.

Däremot lär det vara fritt fram för Mick Jagger att sjunga Stonesklassikern Sympathy for the Devil – en låt som nu fått ytterligare en dimension.

(Borås Tidning 2006-04-08)

En modern Karl Gerhard

Publicerad den av
Svara

Skiva: Ett bedårande barn av sin tid
Artist: Magnus Uggla
Label: (Cupol/Sony BMG)

Han var satirens sjungande dandy, de genialiska nödrimmens okrönte kung, vars sylvassa tunga lika elegant som giftigt gisslade samtidens Sverige.

Magnus Uggla? Nej, Karl Gerhard förstås.

Numera kanske främst ihågkommen för kupletten Den ökända hästen från Troja, en infernalisk drift med Sveriges ryggradslösa kryperi för Nazityskland. Upphovsmannen framförde den i en revy mitt under brinnande världskrig.

Politikerna fick blodstörtning, sången förbjöds och poliser vakade i teatersalongen, redo att arrestera Karl Gerhard om han ändå trotsade censuren. Publiken jublade åt den djärve sanningssägaren, men pressen var desto mera negativ.

Borås Tidning muttrade exempelvis att det bara doftade ”reklam och uppblåst självbelåtenhet” om Karl Gerhards utmaning av det tyskvänliga etablissemanget…

Här snackar vi alltså the real thing när det gäller epitetet rikshäcklare, som också när han riktade udden mot kändisvärlden och överklassens ytliga halvfigurer formulerade elakheter så lysande att underhållningsvärdet fortfarande inte förbleknat.

Att Magnus Uggla alltid haft en välutvecklad klockarkärlek till Karl Gerhard är ingen hemlighet, även om epigonens egna satiriska alster typ Jag mår illa och Fula gubbar framstår som skäligen tama i jämförelse.

Desto häftigare låter dock Uggla när han i år förverkligat sin gamla dröm att ge ut en platta enbart med Gerhardsånger. Några punkversioner av det slag som Uggla utsatte Jazzgossen för på skiva redan 1977 blir det inte, de musikaliska arrangemangen är trogna originalens.

Men Uggla har aldrig låtit så härligt bitsk som när han med perfekt arrogant frasering spottar ut det mesta av det bästa från Karl Gerhards efterlämnade textskatt. Tro det eller ej, Magnus Uggla sjunger till och med brallorna av läromästaren på sina ställen.

Bedårande! 

(Borås Tidning 2006-03-01)

Reabacken väntar på Simmons

Publicerad den av
Svara

Skiva: Asshole
Artist: Gene Simmons
Label: Simmons Records/Sanctuary

Den sista högkvalitativa rockrökaren som ”The God of Thunder” lyckats prestera var Unholy på KISS-plattan Revenge 1992.

Det omdömet står sig även efter genomlyssningen av Simmons nya soloskiva (den andra sedan 1978). Frågan är vilka fler än de mest inbitna KISS-fansen som är tänkta konsumenter av detta förvirrade album med sin fjantigt pubertala titel.

Här växlas det vilt från monotont tordönsmangel och enkla Beatlespastischer, till stråkar och hawaiigitarr i Hollywoodballaden I Dream A Thousand Dreams, där Gene Simmons låter som Benjamin Syrsas äldre brorsa.

Inte ens samarbetet med Bob Dylan i bagatellen Waiting For The Morning Light, eller Frank Zappas hjälpande hand bortom graven i Black Tongue, lär rädda den gamle demonbasisten från ett snart öde i reabackarnas träskmarker.

Fast covern på Prodigys Firestarter är ganska kul.

(Borås Tidning 2004-05-15)

Ljuv musik från vänster

Publicerad den av
Svara

I alla dessa år har jag kölhalat vänsterpartiets företrädare, på alla upptänkliga sätt misskrediterat deras åsikter och motiv. Och så läser jag om den avgående partiledarvikarien Ulla Hoffmann i Svenska Dagbladet.

Som vanligt pratar hon politik helt uppåt väggarna, men vem bryr sig om sådana perifera saker?

Ty på den i sammanhanget otippade frågan om bästa hårdsrocksband, svarar hon kompromisslöst: ”Deep Purple! Jag hörde dem första gången i början på 1970-talet, sedan dess har de suttit i ryggmärgen. Nu i höstas var de i Sverige igen. Jag var där förstås, och rockade loss i flera timmar”.

Hela min världsbild rasar samman. Hoffmann, det är ju en kvinna med klös och utsökt omdöme. En själsfrände!

Alf Svensson däremot, som annars är en hyvens man, gjorde mig som ung och inbiten Purplediggare djupt besviken när han kastade ur sig följande ord i Expressen den 17 mars 1985: ”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse”.

Även Svenssons borgerliga bröder i folkpartiet har en vissen attityd till elgitarrer och Marshallstackar. ”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det i fp:s programskrift En liberal kultursyn (1970).

Eller som förre fp-ledaren Per Ahlmark uttryckte det i boken Fritt sinne (sic!) 1992: ”Den här musiken blir knappast älskad för sin egen skull, alltså våldtar den. Idag kan man knappast gå in i en butik i Stockholm utan att bli beskjuten av industriellt producerade popackord”.

Men hetsen mot populärmusiken, det är ju en gammal vals.

”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, menade lektor Erik Walles, författare till hatskriften Jazzen anfaller (1946).

Kom tillbaka Ulla Hoffmann, allt är förlåtet!

(Borås Tidning 2004-02-21)