Kategoriarkiv: Musik

Det handlar om solidaritet!

Publicerad den av
Svara

Högerkrafterna mobiliserade. Rolf Wikström kände sig bekymrad. En morgon när han rakade sig föddes idén till låten som blev ett glödande svar på nyliberalernas frammarsch:

Vi äger inga gruvor
och har inte penningars makt
men det finns något annat
som är en väldig kraft

Vi har inget annat
än vår solidaritet

Budskapet är enkelt, men oerhört effektivt framfört. Wikströms märgfulla röst över de muskulösa funkrytmerna når direkt in i själen på lyssnaren. Om James Brown hade varit del av den svenska proggrörelsen skulle det nog låtit ungefär så här.

– Musikaliskt är den väl en av de första funklåtar som gjorts i Sverige. Uppbyggnaden är egentligen bara ett enda ackord, en åttataktsrefräng och ett åttataktsstick. That’s it!

Säger Rolf Wikström, ofta kallad för Sveriges okrönte blueskung. Funk började han lyssna på redan i mitten av 60-talet och betecknar den som en naturlig utveckling av rythm&bluesen.

Solidaritet är med som ett spår på plattan Jävla måndag. Skivan släpptes 1978 då vänstervindarna, särskilt bland ungdomen, börjat utmanas från konservativt håll.

– Sedan 1973 hade jag sett hur högern i Sverige samlat kraft. Timbro startades, det var kampanjer i DN om att det måste löna sig att arbeta och sånt där. Historiskt hade högern varit i ideologiskt underläge sedan 30-talet, men nu bestämt sig för att gå till motattack. Det gjorde mig väldigt oroad.

Rolf Wikström förklarar med sin något raspiga stämma i telefonluren att solidariteten är det enda maktmedel som arbetarklassen har till sitt förfogande. Intellektuellt hade han förstått det tidigare. Men låten föddes ur en rent känslomässig insikt.

– Jag såg mig själv i spegeln när jag rakade mig en morgon. Då slog det mig: ”vi har inget annat än vår solidaritet”. Det är ju precis så det är! Jag var 28 år och hade inte råd att köpa färdigrullade cigaretter.

Hela sången skrevs på en timme. Texten och musiken bara fanns där, menar han och berättar sedan om ett dråpligt konsertminne från 70-talets sista år.

Rolf Wikström och kompbandet Hjärtslag hade en spelning på nattklubben Alexandra i Stockholm. Då ett glassigt vattenhål för modeller och businessfolk, även kungen brukade dyka upp ibland.

Knappast den mest idealiska publiken, alltså. När Wikström & Co började lira blev också reaktionerna därefter: totalt stendöda.

Lika bra att avbryta konserten, tänkte Wikström uppgivet.

– Vi hatar dom. Dom hatar oss. Varför ska vi hålla på? Men innan vi slutar, så jävlar! Nu ska vi sticka upp Solidaritet i häcken på dom.

– Då reser sig alla dessa affärsmän och kreditkorts-Ivars och studsar upp på dansgolvet. Det visar att det inte finns något facit i livet. Man blir ständigt överraskad, säger Rolf Wikström och garvar.

Är du fortfarande socialist?

– Ja, det är jag. Marxist är jag i första hand vetenskapligt. Jag är utbildad ekonom och samhällsplanerare, så jag tror mig vara tillräckligt insatt i de här grejerna. Åtminstone mer än vår finansmarknadsminister…

Men låten Solidaritet är inte med på din senaste liveskiva. Spelar du den inte längre?

– Nej. Jag skulle verkligen älska att spela den om du ser till budskapet. Men i det sammanhang jag spelar nu får vi inte till den på ett sätt som känns bra. Det måste vara James Brown, annars får det vara.

Ordet solidaritet hörs sällan i den politiska debatten numera.

– Så tillvida har väl högerkrafterna segrat. Solidaritet ses som ett jäkla mossigt begrepp. Men utan den är det som det står i sista versen: ”då står vi nakna där i kylan / med hela rumpan bar”

(Borås Tidning 2008-04-07)

En rökare mot högern

Publicerad den av
Svara

Det är 1985 och och till hösten stundar val i Sverige. Landets statsminister heter Olof Palme, men kanske inte så länge till. De borgerliga partierna med moderatledaren Ulf Adelsohn i spetsen mobiliserar för att kasta socialdemokraterna ur regeringssadeln.

Men Björn Afzelius ställer sig i vägen. På våren släpper han skivan Nio liv, som innehåller låten Svarta gänget – ett rasande angrepp på den svenska högern:

Då var dom kompis med fascisterna
Då var dom bundis med nazisterna
Då var dom bästis med rasisterna
Då var dom ett med falangisterna
Det var då, det var länge sen

Men nu står samma Svarta Gäng
och har häng på ministertaburetterna igen!

Nu har dom putsat upp fasaderna
Nu ser dom ut som demokraterna
Nu går dom själva ut på gatorna
Nu vill dom kallas ”moderaterna”

Personligen kommer jag ihåg Svarta gänget som en av de mest omtalade rocklåtarna under den sommaren. I alla fall bland oss tonåringar och förstagångsväljare i Kungsbacka. Möjligen bidrog den också till att moderaterna snuvades på sin förväntade valseger.

– Jag tror att låten blev en hit bland en viss grupp ungdomar. Plötsligt kom ett gäng till konserterna som inte hade kommit tidigare. För dem blev Björn en hjälte.

Det säger Hannes Råstam, idag prisbelönt TV- journalist, som då spelade bas i Björn Afzelius kompgrupp Globetrotters.

Vilken betydelse fick Svarta gänget för valutgången?

– Sånt går inte att skatta. Däremot tror jag att Björn hade en stor betydelse för många människor. Folk som fått kraft och ork att fortsätta leva, eller andra som varit politiskt engagerade och fått energi av Björns musik. Han betyder fortfarande mycket för många människor.

Hannes Råstam förklarar vidare att Svarta gänget, med sitt raka politiska budskap, faktiskt är en ganska ovanlig planta i Afzelius produktion.

– Björn blev tidigt beskylld för att skriva plakattexter. Men ser man till hans skivor är plakattexterna ytterst, ytterst sällsynta. De flesta låtar handlar om relationer, kärlek och själstillstånd. Just anklagelsen om att skriva plakattexter kan ha sporrat honom ytterligare.

Hannes Råstam berättar om en pinsam händelse under sommarturnén 1985. Björn Afzelius och Globetrotters lirade på Gröna Lund i Stockholm. Pikant nog var nöjesparkens artistchef Ove Hahn även en välkänd moderat av den gamla stammen.

Svarta gänget blev konsertens extranummer. Björn Afzelius passade då på att tacka Gröna Lund för att det var första och sista gången han skulle få spela där, samtidigt som han från scenen nämnde artistchefen vid namn.

Ove Hahn tog mycket illa vid sig, och sa efteråt med gråten i halsen att han naturligtvis aldrig skulle låta sin politiska uppfattning styra vilka artister som fick uppträda på Gröna Lund.

– Vi i bandet skämdes oerhört. Hur Björn reagerade vet jag inte, säger Hannes Råstam.

Han tystnar en stund, verkar leta efter orden.

– Ju mer jag tänker på Björn… han är den mest motsägelsefulla människa jag stött på. Han var en stor humanist och såg sig själv som fritänkare. En anarkist i själ och hjärta.

Att socialdemokraterna tyckte det var toppen att få eldunderstöd av Afzelius är tämligen självklart. Men hur uppfattade måltavlan moderaterna det?

Ulf Adelsohn minns valrörelsen 1985 som hätsk och tuff. Dock säger han sig aldrig hört Svarta gänget, men hans uppfattning om Björn Afzelius är glasklar:

– Jag har alltid tyckt att han är en extrem person som pratar skit om andra, menar Ulf Adelsohn.

Svarta gänget riktar väldigt hård kritik mot moderaterna.

– Det är inte så ovanligt för att komma från en person som varit kommunist. Det kanske han är fortfarande, jag vet inte.

Björn Afzelius dog för snart tio år sedan…

– Där ser man. Jag har inte saknat honom. Det får du gärna skriva (skratt).

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-03-30)

Ett musikaliskt serve-ess

Publicerad den av
Svara

Båstad, september 1975. Sverige ska spela semifinal i tennisturneringen Davis Cup. Många svenskar reagerar med avsky. Vilket är fullt naturligt. Motståndarlaget till vårt eget blågula team (där bland andra Björn Borg ingår) representerar Chile. Två år tidigare hade general Pinochet störtat den socialisxtiske presidenten Allende och infört en blodig militärdiktatur i landet.

Var det verkligen rätt att ha idrottsligt utbyte med en sådan regim?

Debattens vågor gick höga, tusentals demonstranter samlades utanför tennisarenan i den lilla skånska idyllen. I samma veva dök det upp en stenhårt rockande vinylsingel från proggrörelsens flaggskepp Hoola Bandoola Band. Vad gruppen tyckte i frågan rådde ingen tvekan om:

Fascisterna regerar
med terror och tortyr
Sen snackar dom om laganda
Ja, det är nästan så man spyr

Medan bönderna och jobbarna
hålls i schack med militär
så kan dom rika spela tennis
Men dom ska jävlar inte spela här

Stoppa matchen!

Själv har jag alltid haft låten som personlig favorit i Hoolas produktion. Oemotståndligt riviga elgitarrer, catchy melodi och ett budskap som dryper av indignation i varje ton och textrad.

– Det var det närmaste punk vi kunde komma 1975. Vi spelade väldigt arrogant, minns Hoolas gamle förgrundsfigur Mikael Wiehe nöjt. Det var han som skrev Stoppa matchen.

– Det behövdes en låt och det skulle gå snabbt. Den är uppenbart influerad av John Lennons Power to the people och Give Peace a Chance.

Mikael Wiehe berättar att Hoolas föregående album På väg (1973) på det musikaliska planet präglats intrikata arrangemang och diverse experiment, som inneburit en låsning i försöken att sedan nå vidare till nya uttryck. Enkelheten kom som en förlösande kraft.

– Stoppa matchen befriade oss från våra bojor om man kan uttrycka det så, säger han.

Mindre glad blev Wiehe över att det klickade i distributionen av bandets hastigt inspelade protestsingel.

– Som vanligt på den tiden blev det strul. Plattan kom ut för sent. Jag tror den gavs ut dagen innan, eller rent av samma dag som matchen i Båstad. Givetvis borde den kommit ut en vecka tidigare för kunna hjälpa till i agitationen. Den blev allmänt bekant först i efterhand.

Hur gick det då med tennisen? Demonstranterna i Båstad möttes av ett massivt polisuppbåd. Av säkerhetsskäl tilläts ingen publik – förutom konstaplar och pressfolk – på läktarna. Farhågorna om våldsamma kravaller kom dock på skam, allt avlöpte fredligt. Sverige spöande dessutom Chile med 4-1 (och vann sedan även den historiska finalen mot Tjeckoslovakien).

Mikael Wiehe var själv inte på plats i Båstad, men konstaterar idag:

– Matchen stoppades inte. Men protesterna utanför arenan hördes i chilensk radio och TV. Det är många chilenare som efteråt berättade att detta stärkte dem.

Sveriges dåvarande Davis Cup-kapten Lennart Bergelin kommenterade protesterna med följande ord: ”idrott och politik hör inte ihop. Fortsätter det så här kommer politiken att mörda idrotten”.

– Om vi ska se på OS i Kina så verkar de flesta mena att idrott och politik hör ihop. Skillnaden är att diktaturen i Chile var USA-stödd, medan diktaturen i Kina inte är det. Och det tror jag gör att förutsättningarna nu blir större för att diskutera sånt i bredare kretsar än det var då.

Bör OS i Kina bojkottas?

– Om jag säger så här: jag tänker inte åka dit.

Spelar du själv tennis förresten?

– Det har väl blivit en och annan badmintonboll genom åren. Men inte mer än så.

(Borås Tidning 2008-03-28)

Gränslös Wiehe på besök

Publicerad den av
Svara

Två av Nordens största artister har slagit sina påsar ihop. Mikael Wiehe från Sverige. Åge Aleksandersen från Norge. Nu är det konsert i Borås.

– Det blir en föreställning med två herrar, en gitarrsamling och ett knippe bra låtar. Och så lägger vi ut texten kring världen och livet. Det har funkat jättebra i Norge.

Säger Mikael Wiehe som precis är hemkommen från en månadslång turné på andra sidan Kölen. Han låter glad. Vilket det onekligen finns skäl till. Turnén har varit en kanonsuccé.

– Vi har gjort 23 konserter i Norge. Och vi är bäst i världen i Norge. Alla konserter har varit utsålda.

Nu väntar nio spelningar i Sverige för duon Wiehe och Aleksandersen. Först ut är Borås. Ikväll står de bägge på Sagateaterns scen.

– Det är en sak som irriterar mig, säger Mikael Wiehe och förklarar att många svenska artister har en stor norsk publik. Men här i Sverige är det väldigt få som har koll på den norska musikscenen.

– Det vill jag göra något åt. I Norge är Åge lika stor som Ulf Lundell, men han har ett politiskt engagemang som Björn Afzelius. Hans mest kända låt heter Ljus och värme som jag har nyöversatt.

Mikael Wiehe träffade Åge Aleksandersen första gången 1985 när denne spelade in Hoola Bandoola-låten Jakten på Dalai Lama på skiva. Wiehe medverkade på några verser och en vänskap var född. Alexandersen brukade även jobba mycket med Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius (som för övrigt var hur populär som helst i Norge).

Wiehe tycks arbeta mycket i par numera. Före den aktuella akustiska turnén med Åge Aleksandersen gjorde han några spelningar med poeten Jacques Werup i Skåne.

Och innan dess gjorde han en Dylanplatta med Ebba Forsberg, samt en skiva med Totta Näslund.

Du verkar blivit mer av samarbetsartist än soloartist idag.

– Jag har lagt märke till detta också. Och som vanligt är det ofta tillfälligheterna som styr. Men i maj ska jag in i studion och göra en alldeles egen platta med alldeles egna låtar.

Wiehe avslöjar att albumet är planerat att släppas till hösten, annars är han förtegen om projektet. Tills dess kan vi alltid lyssna på hans gamla skivor, det har ju blivit en försvarlig bunt genom de 45 år (!) Mikael Wiehe hittills varit verksam som artist.

Hur ser du på musikutvecklingen sedan du startade? Var det bättre förr?

– Jag tror att musiken spelar större roll idag än för 45 år sedan. Folk lyssnar på musik överallt och fler identifierar sig med musiken. Det finns många fler ställen att spela på också, i alla fall upplever jag det så i Malmö.

Därefter tillägger han:

– Men det mesta av musiken är skit. 90 procent är inget att ha. Så har det alltid varit.

Känner du igen följande citat? ”Jag har inte skrivit den bästa sången och jag har inte skrivit flest sånger. Men jag har banne mig skrivit flest bra sånger i det här landet”.

– Det sa jag för 15 år sedan. Nu skulle jag vilja modifiera det: jag är en av dem som skrivit flest bra sånger i det här landet.

Vilka fler inkluderar du då?

– Tja, Ulf Lundell är en. Thåström, Eva Dahlgren. Och Dan Hylander, Lars Winnerbäck…

Titanic har blivit något av din signaturlåt, ungefär som Deep Purple har Smoke on the Water. Tröttnar du aldrig på den?

– Nej. När jag sjunger en sång är jag djupt koncentrerad på den, just då. Det är precis som att vara med en kvinna. Man tänker aldrig på hur många gånger man gjort det förut.

(Borås Tidning 2008-03-08)

Melodifestival med Akademien

Publicerad den av
Svara

Schlagertexter brukar inte sällan uppfattas som banala och schablonartade. Bidragen i årets Melodifestival utgör knappast något undantag. Vad tycker Svenska Akademien?

1973 gjordes ett försök att ge lyrisk lyster även åt Melodifestivalen. Då vann duon Malta (Göran Fristorp och Claes af Geijerstam) den svenska uttagningen med låten Sommar’n som aldrig säger nej. Texten innehöll de bevingade raderna ”dina bröst är som svalor som häckar”.

Författaren? Akademiledamoten Lars Forssell.

Efter hans död förra året har litteraturvetaren Anders Olsson utsetts till Forsells efterträdare på stol nummer fyra.

Vad anser du om Sommar’n som aldrig säger nej?

– Jag vet inte riktigt. Det var länge sedan jag hörde den och den blev ju mycket omdiskuterad. Men annars gillar jag det lätta hos Lars Forssell.

När det begav sig riktade litteraturprofessorn Bernhard Tarschys kritik mot Forssell inhopp i schlagercirkusen. Tarschys menade giftigt att ”medlemskap i Svenska Akademien inte automatiskt dömde folk att alltid skriva begåvat”.

– Så är det naturligtvis. Jag tror på människans felbarhet. När det gäller dumhet finns inga absolut gränser.

Delar du alltså Tarschys åsikt om Forssells schlagerbidrag?

– Nej, där håller jag inte med honom. Jag har stor sympati för försöken att gå över genregränserna. Det finns saker med lyrisk kvalitet inom rocken och populärmusiken som jag tycker mycket om.

Som?

– Bob Dylan till exempel. Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan.

Du är liksom Forssell även verksam som poet. Skulle du kunna följa hans exempel och skriva en schlagertext?

– Jag vet inte. Jag har aldrig konkret tänkt på det sättet. Men jag har ingenting emot det. Jag spelar själv piano och känner stor glädje i vad som kan komma fram ur det.

Vad anser du om schlagertexter som genre?

– Har ingen direkt åsikt, mer än att det naturligtvis finns bättre och sämre exempel.

Har du någon favoritlåt i melodifestivalsammanhang?

– Nej… ingen jag kan komma på nu i alla fall.

(Borås Tidning 2008-02-29)

Melodifestival på Sillstrypar’ns tid

Publicerad den av
Svara

Ikväll bänkar sig åter miljoner svenskar framför TV:n och kollar på andra deltävlingen i Melodifestivalen. Evenemanget har väl aldrig varit så populärt.

Annat var det på 70-talet.

Proggrörelsen vände sig mot kommersialiseringen av musikbranschen och Melodifestivalen hamnade förstås i skottgluggen. 1975, året efter att ABBA vunnit med Waterloo, arrangerades en alternativ musikfest där karaktären Sillstrypar’n från Nationalteatern sjöng protestlåten Doing the omoralisk schlagerfestival.

Mannen bakom verket: Ulf Dageby.

– Sillstrypar’n var inte jag. Utan en pjäsfigur, sur och grinig. Låten är ganska prillig och riktigt kul. Jag försökte hitta på så egendomliga och hejdlösa rim som möjligt i skenet av att vara någon annan.

Det är tuff kritik mot ABBA som ”är lika döda som sillkonserver”, och inte minst mot deras manager Stikkan Andersson. Han kallas ”ett cyniskt svin”.

– Just raden om Stikkan har jag faktiskt haft problem med och ångrat lite. Man ska ju hedra en död mans minne. Men ABBA och sillkonserverna har jag inga problem med, garvar Ulf Dageby och tillägger i nästa andetag:

– För några år sedan skulle Nanne Grönvall sjunga låten i en paus under Melodifestivalen. Jag ringde och frågade om hon inte kunde ta bort de där hemska orden. Då blev hon jättesur, kallade mig feg och mesig (skratt). Jag var nog hårdare när jag var ung.

Vad tycker du om Melodifestivalen nu?

– Alltså. Jag har alltid sett på Schlagerfestivalen. Men jag blir ofta utföst från TV-soffan av min familj när de tycker att jag blir för sarkastisk.

Idag är dock schlagercirkusen större än någonsin och bara väller över oss.

– Jag kan inte vara något samvete för det. Jag har nämligen en grundinställning. Vi musiker ska hålla ihop och ta hand om varandra. När vi i Nationalteaterns rockorkester är ute på vägarna brukar vi träffa alla möjliga musiker, som dansband och schlagerartister och vi har så trevligt ihop. De tillhör familjen. Och man dissar inte familjen.

(Borås Tidning 2008-02-16)

 

Olle Wästberg, en blågul kulturexportör

Publicerad den av
Svara

Gråsurt väder i Stockholm, över Riddarfjärden hänger ett kompakt och hotfullt molntäcke. Jag överväger taxi, men beslutar ändå att trotsa elementen genom en rask promenad från Centralstationen.

Ungefär tio minuter senare befinner jag mig utanför den statliga myndigheten Svenska institutet på Skeppsbron. Här inne basar Olle Wästberg och hans soliga välkomnande kontrasterar effektfullt mot väderleken.

Kontoret är några trappor upp, ljust och stilrent inrett med en minst sagt fashionabel utsikt mot grannen kungliga slottet.

Olle Wästberg har en lång och skiftande karriär bakom sig. Bland annat har han varit riksdagsman för folkpartiet, statssekreterare åt finansminister Anne Wibble under Bildtregeringen, varit chefredaktör för Expressen och representerat Sverige som generalkonsul i New York.

Numera har han hela världen som arbetsfält, bokstavligt talat. Uppdraget att leda Svenska institutet handlar kort och gott om att göra vårt land mera bekant utomlands.

– Man skall ha en realistisk uppfattning om vad detta innebär i och för sig. IKEA gör mer för Sverige än alla statliga insatser tillsammans, säger Olle Wästberg medan vi sätter oss i besökssoffan.

Varför behövs då Svenska institutet?

– Det paradoxala är att i denna globaliserade värld satsar länder allt mer på att visa upp sin egenart inför andra. Och Sverige har behov av det utifrån två skäl. Det ena skälet är politiskt, det som ibland kallas ”public diplomacy”. Diplomati är när en stat talar till en annan stat. Public diplomacy, vilket vi sysslar med, är när en stat talar till en annan stats medborgare.

Olle Wästberg konkretiserar genom att nämna en vandringsutställning om Astrid Lindgren som Svenska institutet haft i Östeuropa. Syftet har inte bara varit att visa upp svensk barnkultur. Utan också att informera föräldrarna om Sveriges agenda gällande barnens rättigheter och FN:s barnkonvention.
Han fortsätter:

– Det andra skälet är ”nation branding”, att göra Sverige känt helt enkelt. Dels har det ett värde i sig genom att det för länder närmare varandra. Men det är också så att om en svensk företagare skall sälja sin grej utomlands underlättas kontakterna om denne slipper ägna tid åt att förklara att Sverige saknar korruption, att vi har fungerande domstolar, är allmänt hyggliga och så vidare.

Vilka medel använder då Svenska institutet för att sprida kännedom om vårt avlånga land? Ett sätt är sedvanlig information genom broschyrer, internet, etc. Ett annat är utbildning. Myndigheten har 3 000 egna stipendiater som fått möjlighet att komma hit och studera. Men det kanske viktigaste rör kulturutbyte.

Du har sagt att en Sverigebild utan kultur blir kall och instrumentell.

– Så är det. Man kan inte bara vifta med svenska flaggan och ropa: lyssna till oss. Folk intresserar sig inte för Sverige som sådant – om de inte är statsvetare förstås (skratt). Människor intresserar sig för Ingmar Bergman, någon svensk musikgrupp eller liknande. När man talar om länder finns ett starkt drag av känsla i det, och för den känslan spelar kulturen en viktig roll.

Möjligen bör vi då ha anledning till oro. Enligt den senaste mätningen från Anholt Nation Brands Index, som rankar människors uppfattning av olika länder, ligger Sverige fortfarande högt som ett land att leva, arbeta och bo i. På kulturområdet har vi dock fallit i internationell status och ligger idag under snittet.

Olle Wästberg kan inte exakt peka på varför det förhåller sig så, men tillåter sig en spekulation:

– Om man talar om kultur i vid bemärkelse har vi ett antal ikoner som ABBA, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Men de ligger alla ett antal år tillbaka. Vi har ingen som lika tydligt ersätter dem. Sverige har ingen Björk exempelvis. Jag har försökt ställa frågan till kulturlivet vad vi skall exportera idag, men har inte fått något riktigt bra svar.

Ändå snackats det mycket om det svenska musikundret med Cardigans, The Hives…

– Jo, musikundret finns absolut. I förhållande till sin storlek har Sverige haft en märkvärdig framgång. Men den är ganska begränsad om man ser till ABBA:s genomslag.

Svenska institutet försöker dock dra sitt strå till stacken för att sprida fler svenskproducerade toner över gränserna. Olle Wästberg är nyligen hemkommen från Berlin där han varit med anledning av institutets satsning Take Me To Sweden.

– Det är ett relativt enkelt klubbkoncept med svenska technoband och DJ:s som vi kör på olika ställen i Europa. Vi stöttar stundvis också klassiska musikarrangemang, svårigheten med symfoniorkestrar är att dessa är väldigt dyra att sända ut.

Den berömda svenska designen då. Hur vill du definiera den och dess ställning?

– Tydligheten är inte alls lika stor som förr. Klassisk svensk design är ju det vita, björken och enkelheten som funnits från Gustav III och framåt. Nu får vi mer av blommönster och lite kitschighet av olika slag. Precis som är fallet i andra länder tillbringar svenska designers tid i Indien och New York och påverkas naturligtvis.

Olle Wästberg berättar vidare att institutet stått bakom ett antal designutställningar runt jordklotet, den senaste hette Swedish Innovations och handlade om modern svensk industridesign.

– Vi använder också litteraturen för att stärka Sverigebilden. Nästa år skall vi ha ett antal seminarier i Paris och försöka höja fransmännens medvetenhet om svensk litteratur. Den är redan ganska hygglig, men det finns väldigt mycket mer att göra. I vår bidrar vi till en Norénsatsning i Frankrike, teater visserligen, men ändå en sorts avstamp till detta.

Det blir säkert BT:s kulturchef Stefan Eklund glad att höra. Han är en stor diggare av Lars Norén.

– Det är jag också. Som generalkonsul försökte jag lansera Norén i USA. Det funkade inte riktigt. Konstigt. Hans borgerliga dramer borde ju passa de neurotiska New York-borna… Fast det var väl som en teaterchef där sa till mig: skall ni lansera Norén måste ni få honom att komma hit, sitta i TV och sånt där. Sen tillade han: ”But is Lars really a mingeling person?” (skratt).

Hur stark är den svenska litteraturen utomlands?

– Det beror helt på vilken marknad vi talar om. Henning Mankell, Stieg Larsson och Liza Marklund går jättebra överallt.

Men om vi talar om den – ursäkta uttrycket – seriösare litteraturen.

– Där den framför allt är stark och spelar en roll för Sverigebilden är i Frankrike, Tyskland och i någon mån Baltikum. Torgny Lindgren och P O Enquist kommer exempelvis redan ut på franska. I den anglosaxiska världen är det svårare.

Vad beror det på?

– Jag vet inte. I USA är bara en procent av alla utgivna titlar översatta från ett annat språk. Det är en oerhört sluten kultur på det sättet, den är så stor att den inte behöver något annat. Det kan vara en förklaring.

Om vi övergår till samtidskonsten. Hur är läget där?

– Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström tillhör de stora utomlands. Det finns även unga på väg upp, som Anders Krisar. Han har haft fyra utställningar i New York och skall nu ha sin första separatutställning i London. Fast konstnärerna klarar sig i huvudsak på egen hand. Det vi kan göra är att haka på och försöka påminna om att de är svenskar.

I det sammanhanget framhåller Olle Wästberg även ett bekant namn från Sjuhärad:

– En intressant konstnär är Eva Hild som gör keramik på ett nytt sätt. Hon är med på en samlingsutställning av svensk keramik, Vocies, som Svenska institutet låtit gå över världen. Den har startade i Berlin för ett och ett halvt år sedan och skall visas i USA efter sommaren.

Som en slags sammanfattning över hur Sverige uppfattas i andra länder tar Olle Wästberg ett 70-årigt kliv bakåt.

– Det stora genomslaget för Sverige i USA var en bok som hette Sweden: The Middle Way av den amerikanske journalisten Marquis Childs på 30-talet. Den boken tror jag fortfarande präglar mycket av Sverigebilden; en sorts kombination av Stockholmsutställningen 1930, funkisen, enkelheten i design, socialförsäkringsystemet och välfärdsstaten. Påtagligt mycket lever faktiskt kvar i olika former.

(Borås Tidning 2007-12-23)

När rocken slog i Sverige

Publicerad den av
Svara

Vad är rock’n’ roll? Den frågan ställer sig fler och fler föräldrar och myndiga personer här i landet. Många har börjat känna aningen av oro.

Dessa rader stod att läsa i tidningen Bildjournalen 1956. En ny musikform från USA hade till vuxenvärldens fasa invaderat Sverige.

Jazz och schlager trängdes ut i marginalen när tonerna av Elvis, Little Richard och Bill Haley nådde ungdomens öron.

Det dröjde inte länge innan folkhemmets tonåringar fick egna blågula idoler, som efter amerikansk förebild rockade loss på danshaken.

Dessa inhemska hjältar lystrade vanligen till namn som antingen började på ”rock” eller ”little”: Rock-Ragge, Little Gerhard, Rock-Rolf, Little Gert, Rockande samen, Rock-Boris och så vidare.

Denna musikhistoriska epok har nu blivit grundligt dokumenterad i ett maffigt illustrerat verk: Stora rock’n’ rollboken. Sveriges rockkungar 1955-1963 (Premium Publishing). Författaren heter Börje Lundberg, som bland annat har en bakgrund som Expressenkorre i Borås på 70-talet. Under senare år har han givit ut böcker om Beatles, Rolling Stones och Elvis.

Varför är den svenska 50-talsrocken viktig att skriva om?

– Det saknades en heltäckande skildring om de svenska rockkungarna som utgör rötterna till den svenska rockmusiken. Det har skrivits en del om 60-talet med Hep Stars, Tages och Shanes, medan 50-talets rockare blivit närmast förlöjligade, säger Börje Lundberg.

Vad beror den nedlåtande synen på?

– I ärlighetens namn var väl inte alla så bra. Artisterna kunde inte engelska eftersom de inte läst språket i skolan. Skivbolagen tog heller inte musiken på allvar, utan trodde att rocken bara var en övergående fluga.

– Men samtidigt var rockkungarna pionjärer i ett större sammanhang. Det fanns knappt några utländska artister som turnerade i Sverige. Rockkungarna blev ett slags substitut, menar Börje Lundberg och förklarar att det egentligen inte existerade någon ungdomsmusik innan rocken slog till.

– När det plötsligt dök upp skivor som riktade sig direkt till tonåringar föll de förstås pladask och fick chansen att leva ut. Flera rockkungar som Rock-Ragge och Boris blev jätteidoler. Little Gerhard blev lika stor som Carola, fast under kortare tid.

Själv håller Börje Lundberg också Little Gerhard som den bästa i gänget, om man bortser från Jerry Williams (denne dök upp senare än de andra, men har å andra sidan hållit längst).

Rockidolerna bestod till förkrossande majoritet av grabbar. Ändå lyckades en ung tjej från Gävle utmana den manliga dominansen och och bli en av de absolut populäraste artisterna: Birgit Magnusson, känd som Rock-Olga.

Idag bor hon i Hedared mellan Borås och Alingsås. Rock-Olga må ha uppnått pensionsåldern numera, men är still going strong på scenen. Att rocken drabbade 50-talets ungdom med en närmast revolutionär kraft finner Rock-Olga ganska förklarligt:

– Den musiken vände fullkomligt upp och ner på våra liv. Vi var vana med låtar som Gamla Nordsjön och Valpen i fönstret. Det var allt som fanns. Sen kom Rock Around the Clock med Bill Haley! Den förändrade allt. Totalt.

– Den känslan tror jag inte ungdomen kan uppleva idag. De har ju redan hört allt, säger Rock-Olga.

När det begav sig turnerade hon och tre kompmusiker landet runt mellan folkparker och dansställen i en blå Ford Customline 57:a med V8-motor. Basen surrades på taket, övriga instrument packades in i bilen tillsammans med musikerna. Publiken kom i drivor.

– Det var hysteri, fullt överallt. Om man lyssnar till rock ‘n’ roll blir man ju glad, vill stampa takten och sjunga med. Musiken är kul. Man blir inte arg som en viss typ av hårdrock…

Vilka idoler hade du själv?

– Elvis. Det finns bara en! Plus Fats Domino och Paul Anka. Jag tålde inte höra talas om Tommy Steele – då. Nu är han bra, bara han inte sjunger rock. Men som musikalartist är han skitbra.

Vad anser du om kritiker som säger att ni bara var taskiga kopior av de amerikanska rockarna?

– Man ska inte dra alla över en kam. Varken Boris, Ragge, Gerhard eller jag härmade någon. Vi gjorde dåtidens covers kan man säga. Men det var egna tolkningar och vi var artister i egen rätt.

– Andra kanske härmade oss. Rocken spred sig ju som en löpeld genom landet. Varenda liten håla hade sin rockkung. Men de kom ingenstans.

Birgit Magnusson arbetade som sjukvårdsbiträde i Uppsala innan hon upptäcktes på en talangtävling i stan 1958. Hon sjöng Paul Ankas hit What you´ve done to me, vilken kom att bli hennes signaturlåt genom åren.

Artistnamnet fick hon vid samma tillfälle av konferenciern som utropade att ”nu har Uppsala fått sin egen Rock-Olga” (det fanns redan en Rock-Olga i Stockholm, men hon försvann snart ur bilden). Sedan väntade huvudstadens främsta ungdomsställe Nalen, som drevs av den legendariske nöjesprofilen Gustaf ”Topsy” Lindblom.

– Efter talangjakten ringde min pappa till Nalen och sa till Topsy: Jag har en dotter som sjunger. Det är många döttrar som sjunger, sa Topsy. Min dotter sjunger rock’n’  roll, sa pappa. Svaret blev: kom direkt!

– Nalen var verkligen något stort. Jag engagerades för en månad på en gång. Varenda kväll sjöng jag tre, fyra låtar. Även Boris var med. Jag fick 25 spänn i gage per kväll. Hemska pengar. Otroligt att man fick så mycket.

I det populära radioprogrammet Timmen Tumba blev Rock-Olga senare utnämnd till regerande drottning i det blågula rockriket.

– Det var tjejer som utmanade mig i massa deltävlingar och sånt. Jag vann med låten Stupid Cupid och blev krönt till Sveriges rockdrottning. Det var Gerhard som krönte mig. ”Palä” sa han och gav mig en nalle. Jag vet inte vad ”palä” betyder och ingen annan heller, Gerhard var bara sån, han skulle väl vara rolig.

Little Gerhard medverkade även till att göra boråsaren Per-Olof Johnsson till den rockande monarken Rock-Olle.

Per-Olof Johnsson huserar numera i Hökerum, men växte upp på Brodal i Borås och berättar hur han som 16-åring frälstes av rock’n’ roll:

– Ursprungligen var jag jazzinfluerad, lyssnade på Miles Davis och Dizzy Gillespie. Så kom Elvis. Tror det var våren 1957. Jag hade köpt en EP med Elvis där han sjöng Tutti Frutti. Den tände jag på!

– På hösten anmälde min bror mig till en talangtävling i Folkets park. Det var Little Gerhard som åkte runt och korade rockkungar i varenda stad. Jag gick ut på scenen, stel som en pinne, och sjöng Tutti Frutti.

Rock-Olle minns att det kändes ”lite hispigt”. Han hade aldrig stått på scen förr. Ändå vann han tävlingen, gratulerades av Little Gerhard och utsågs till Borås rockkung.

Karusellen var igång. Rock-Olle fick ett kompband med Bo Zetterman (trummor), Janne Spångberg (gitarr) och Lennart Fagrell (bas). Repertoaren hämtades mestadels från Elvis Presleys skivinspelningar.

– Jag lyssnade på låtarna och så blev det som det blev. Lite swinglish. Det fanns ju inga texter att köpa som det gör idag. Men jag hade fina musiker, vår gitarrist var helt enorm. Det lät bra.

Rock-Olle och hans trio spelade företrädesvis i Boråstrakten och på Västkusten. Att leva enbart på musiken gick inte. Under vardagarna arbetade Rock-Olle på gummiväveriet Fox, som gjorde säkerhetsbälten till Volvo.

Men på helgerna var det rock som gällde.

– Vi spelade varje lördag-söndag på Cirkus vid Avenyn i Göteborg under ett helt år. Det var inte bara vi som uppträdde, utan även Little Gert, Rock-Benny och massor av andra som jag inte kommer ihåg.

Han gjorde även ett gästspel på Nalen.

– Det var helt underbart. Fantastiskt att lilla jag fick komma dit. Jag fick sjunga tre extralåtar också. Rock-Boris fanns i publiken och lyssnade. Jag låg på tionde plats i Timmen Tumbas omröstning om de populäraste rockkungarna i Sverige.

1958 fick Rock-Olle erbjudande att vara med i en tävling om Västsveriges rockkung på Kul-i-backen i Göteborg.

– Det var häftig stämning i publiken. Mycket flickor. Vi var väl en tio stycken som uppträdde, bland annat Rock-Benny och kanske Little Gert. Och jag vann. Det var härligt, en triumf.

Hur länge fortsatte du och ditt band att spela?

– Vi höll på i två år fram till 59-60. Grabbarna i trion gifte sig och jag stod allena. Sen kom jag med som sångare i bandet Woodpeckers. Det gick bra. Varit ute på helgerna i flera år under 60-talet. Brukade spela i foajén till Boråshallen när det var dans där.

Vad tyckte du om dina konkurrenter bland 50-talets svenska rockkungar?

-Jag hade inga favoriter bland dem. Det var Elvis som gällde!

Precis som i fallet Rock-Olga håller Per-Olof Johnsson ännu ångan uppe. Numera återfinns han i konstellationen Rock-Olle and The Old Tracks som lirat ihop till och från i över två decennier.

Och den 12 april nästa år blir det stor rockgala i Solnahallen, Stockholm. Då återsamlas bland andra Rock-Olle, Rock-Ragge, Little Gerhard, Rockande samen och Rock-Olga för att visa var skåpet skall stå.

– Det är jätteskoj att träffa grabbarna, även om de är lite svåra att komma in på livet. Men Rock-Ragge är häftig och öppen. Det är bara att gå upp på scenen och göra bra ifrån sig. Jag skall sjunga Elvislåten Burning Love, säger Rock-Olle om konserten.

Till sommaren finns det även långt framskridna planer på en folkparksturné med gänget. Om man skall tro Rock-Olga möter 50-talets rockartister fortfarande ett betydande publikintresse när de är ute och spelar.

– Det är fantastiskt, otroligt. Men jag är ändå inte förvånad. Det var länge sedan vår musik spelades i radio. När folk får se och höra de gamla stofilerna igen tar de förstås chansen, garvar hon.

(Borås Tidning 2007-11-25)

Vicki Benckert: ”Kändissvängen lockar mig inte alls”

Publicerad den av
Svara

Februari 1984. Det är Melodifestival. Platsen är Lisebergshallen i Göteborg. Nio av startfältets tio låtar har precis avverkats. Artisterna detta år lystrar till namn som John Ballard, Rosa Körberg, Anders och Karin Glenmark.

Hittills har ingen direkt stuckit ut – utom möjligen tre Herreybröder med sin klatschiga tralldänga Diggiloo Diggiley.

Då tänder det plötsligt till. Rejält. Sist ut kommer en jättesöt tjej indansande. Hon utstrålar sprallig energi som ett helt solsken och fyrar av en oemotståndligt smittsam popschlager: Livet är som ett träd.

Det är bara att kapitulera. Villkorslöst. I alla fall gjorde jag det när SVT sände hela rasket i repris förra sommaren. Artisten var debuterande stjärnskottet Vicki Benckert och ni vet hur det gick. Herreys vann.

Vicki Benckert slutade på femte plats, något som jag bittert betraktar som ett närmast kriminellt tjänstefel av juryn. Att Herreys sedan även kammade hem Eurovision Song Contest i Luxemburg förändrar ingenting i det avseendet. Så de´ så.

Maj 2007. Vicki Benckert dyker upp i en röd Volvo utanför mitt hotell på Östermalm i Stockholm. Vädret tycks hoppfullt, vi åker ut till Djurgården och äter lunch i grönskan.

Det blonda charmknippet från 1984 har blivit en mogen trebarnsmamma, but watch out: fortfarande lika söt. Hennes ord är goda och anspråkslösa, hon ler och skrattar gärna.

Besviken över att du inte vann?

-Nej, nej!

Vicki Benckert tar en tugga av sin baconsallad, tackar åter för mitt beröm av Livet är som ett träd, låten som hon även komponerade text och musik till.

– Idag tycker jag att den är osmart skriven därför att den är svår att sjunga – den har så stort omfång. Annars tycker jag att låten är fin, lite naiv… och den har ett särskilt sorts sväng. Jag kan stå för den.

Vad ansåg du om Herreys?

– Skitbra! Jag tycker fortfarande det. Utan förbehåll.

Hon går inte att rubba. Rätt låt vann (” och det var oerhört välförtjänt”). OK, då. Jag ger mig.

Men Vickis utgångsodds i Lisebergshallen var annars fina. Förutom Livet är som ett träd, tävlade hon med ytterligare två bidrag i egenskap av textförfattare: Kärleksmagi som Elisabeth Andreasson sjöng, samt Sankta Cecilia vilken framfördes av Göran Folkestad och Lotta Pedersen (senare känd som Engberg).

Inte illa av en debutant…

Det måste känts som ett himla break?

-Ja, på den tiden var det faktiskt en stor grej. Då hade jag hållit på med musik semiprofessionellt i kanske fem år. Jag jobbade extra som croupier på kvällarna, skrev låtar, var med i olika band, sånggrupper och allt möjligt.

Hon upptäcktes på Gotland av skivbolaget CBS sommaren innan. Magnus Uggla hade bytt bolag till Sonet och skulle avtackas med en fest. Vicki Benckert sjöng i en afterbeach-orkester vid tillfället. Gitarristen Nysse Nyström i Ugglas band klev ut på en veranda, pekade på Vicki och sa till bolagsgubbarna: ”en sån´ tjej borde ni ha”.

– Det var så jag fick mitt skivkontrakt. Genom sjunga och se söt ut för Ugglas gamla bolag. De ville ha en ny Carola. Hon hade precis slagit igenom då, men var mycket yngre än jag. Och de låtar jag skrev var inte alls vad skivbolaget ville ha…

Vicki berättar att hon snarare var i singer/songwriter-facket än någon typisk schlagertjej. Att hon fick med tre låtar i Melodifestivalen var rena slumpen, påstår hon.

Skivbolaget blev förstås överlyckligt.

– Jag trodde att det skulle bli så enkelt sedan. Att det bara var att köra på. Det var innan den krassa verkligheten slog till (skratt). Jag blev förvånad – ”Oj, det här var inte så lätt”. Det enda man ser i tidningarna är ju framgångshistorierna. Det står inte så mycket om problemen längs vägen.

Vicki Benckert släppte ett gäng singlar och två LP-skivor i Sverige under 80-talet. Hitsen uteblev dock. Större framgång hade hon i dåvarande östblocket.

På Sopotfestivalen i Polen 1986 vann Vicki Benckert tre av fyra priser. Bland annat röstade fotograferna fram henne som vackraste artist – detta tack vare blöta mutor från managern, avslöjar Vicki med ett brett garv.

– Fattar du hur mycket vodka det gick åt för att jag skulle vinna det priset! Visserligen var jag ganska snygg på den tiden. Men Miss Italia var också med – och hon var snygg!

En annan höjdpunkt var den efterföljande turnén i Sovjetunionen, där hon sjöng på Olympiastadion i Moskva för 80 000 personer i publiken. Delar av gaget bestod förvisso av värdelösa rubel och zloty. Men hon fick ändå västvaluta så det räckte till en egen lägenhet vid hemkomsten.

Därefter tog karriären en annan vändning. Hon blev en efterfrågad körsångerska på scen och i studion. Turnerade med Niklas Strömstedt i många år. Fanns bakom Lasse Holm och Monica Törnell när de framförde E´ de´ det här du kallar kärlek i Eurovisionsfinalen i Bergen 1986. Tre år senare var det dags igen, då hon backade upp Tommy Nilsson när han sjöng En dag i Lausanne.

Och hon fick hänga med Roxette runt jordklotet under Joyride-turnén.

– Det var jättehäftigt. Vi var inte i Japan och Afrika, annars reste vi överallt. Men egentligen är det ingen skillnad att vara på Sverigeturné och att vara på världsturné – annat än att det är coolare att säga det. Och det menar jag på ett ödmjukt sätt, förklarar Vicki.

Under senare år har hon flitigt medverkat i musikaler som Kristina från Duvemåla och Chess, översatt barnböcker och dubbat tecknade filmer. Den sista egna skivan (hittills) heter Svarta lådan och kom 1991. Det märks att Vicki är stolt över den.

Men solokarriärens uteblivna succéer tar hon med ro. För henne har alltid lusten till musiken kommit i första rummet.

– Det som jag har varit dålig på är att glamma och hamna på
veckotidningsomslag. Men sånt tycker jag enbart är plågsamt! Kändissvängen lockar mig inte alls. Jag vill bara sjunga. Jag kunde lika gärna sjunga i en kyrkokör. Det spelar nästan ingen roll – bara jag fick sjunga solo ibland…

Hon skrattar igen och lägger ifrån sig gaffeln.

Baconsalladen är uppäten. Vi hämtar kaffe, pratar vidare om ditt och datt. Det börjar bli lite kyligt i luften. I Vicki Benckerts varma sällskap känns det ändå svårt att lämna Djurgården.

(Borås Tidning 2007-07-22)

Lorne De Wolfe: ”Vi beskylldes för att vara lyxlirare”

Publicerad den av
6

Nordic Sea Hotel, ett stenkast från centralstationen i Stockholm. Klockan är fem på eftermiddagen. Lorne de Wolfe kommer inknallande från reklambyrån vid Hötorget där han jobbar.

Vi sätter oss i baren, beställer Martini Bianco. Situationen är hur fräck som helst.

The mighty Lorne…

I egenskap av centralfigur i bandet Hansson De Wolfe United blev han en närmast mytisk gestalt i rökrutan på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka under sena åttiotalet. Vi var ett gäng förtappade själar som brukade stå där, spana brudar och snacka musik.
Min polare Ted diggade mest synt, jag heavy metal.

En dag nämnde någon en lattjo platta av totalt annorlunda kaliber. Snart var vi bägge otippat fast i Hansson De Wolfe Uniteds musikaliska landskap av mjukjazzorienterad poprock.

Sångaren Lorne de Wolfes distinkta röst lät som ingen annans. Texterna hade ett poetiskt bildspråk som saknade motsvarighet till vad vi tidigare hört. Fascinerade analyserade Ted och jag dessa fantastiska låtar som Existensmaximum, Gunga sin själ i en hammock, Din inre barometer – och inte minst Vita springare:

Jag kände mig så ensam rädd och svag
Led av kolibriasis ett tag
Nu ser jag fram mot nya tider
Nu har jag hälsat mig goddag

Förlamad till en del
Var liksom gipsad i min själ
Nu har jag kastat mina kryckor
Nu har jag givit dom farväl

”Gipsad i min själ”? Coolt. Och ”kolibriasis”. Ännu bättre. Fast… existerade det ordet? Hmm… Och vem var Lorne de Wolfe egentligen? Det var mycket att grubbla över.

Men nu sitter alltså legendariske Lorne här och jag kan äntligen fråga:

OK, vad är kolibriasis?

– Tja, jag tänkte på ett ord som var tvärtemot elefantiasis. Då är man verkligen rädd och ynklig. Vågar ingenting ungefär. Det blev rätt roligt, garvar Lorne.

Hur började allt? Vad hände efter Hansson De Wolfe Uniteds storhetstid 1980-86? Lorne låter mig hänga med på en resa bakåt in i Minnenas sorl…

Han växte upp i ett konstnärshem i Vaxholm utanför Stockholm. Fanns bland några grabbar som föll för 60-talets engelska popvåg med Beatles i spetsen. Startade bandet Tintacs. Hyrde en stuga och byggde en studio som de kallade MNW, Music Network – vilken senare blev en av proggrörelsens bastioner när Gunder Hägg (snart omdöpt till Blå tåget) slumpartat dök upp och spelade in debut-LP:n Tigerkaka där.

Själv halkade Lorne med i gruppen Contact 1970, som hade en brottarhit med Hon kom över mon och turnerade över hela Norden. Radikala vindar blåste. Känslan av att allt var möjligt härskade på den alternativa musikscenen. Tills pekpinnevänstern övertog ruljansen.

– Läxläsarna kom in och skulle styra upp allt. Det fick inte vara anarki, det måste vara ordning och reda. Den var sånt man blev så jävla trött på, suckar Lorne.

Contact la av. Lorne hittade ett kneg på Europafilm, som hade ett litet grammofonbolag där han formgav skivomslagen. Med arbetskamraterna Claes Palmkvist och Dick Hansson spelade han även in egen musik under gruppnamnet Vargen. Deras självbetitlade platta kom runt 1977-78 och innehöll Lorne-kompositionen Vargen i din kropp…

– …som fick en jättefin recension av Mats Ohlsson i Expressen. Men det hela var bara på kul. Vi tänkte aldrig följa upp den. Sen ringde Kjell Ahlinge och Lennart Wretlind till mig från radion och pratade i mun på varandra. ”Hörru, du gjorde Vargen i min kropp, du måste för fan göra fler såna låtar!”.

Entré: Hansson De Wolfe United.

Gruppen var egentligen inget kollektiv, utan snarare ett löst projekt med Lorne de Wolfe som musikalisk motor. Dick Hansson var främst ett bollplank på textsidan, liksom i början Lornes hustru Ingrid Munthe.

Även Claes Palmkvist var med som officiell medlem (efter några år tillkom Jonas Isacsson, idag mest känd som Roxettegitarrist). I övrigt passerade massor av studiomusiker revy när första skivan Iskalla killen (full av mänsklig värme) spelades in 1979.

– Det var då vi kom på namnet Hansson De Wolfe United. Jag tyckte Manchester United var väldigt bra. Det blev också ett långt namn som stod ut, förklarar Lorne.

– Plattan släpptes nyårsdagen 1980 och den bara råspelades på radion. Det blev vårt forum, radion. Själva hade vi aldrig uppträtt, aldrig repat. Vi sålde 100 000 ex av plattan och började känna pressen på att spela ute. Men jag sa ”nä, jag jobbar så mycket, vi måste först göra en platta till”.

Lorne hade fortsatt in i reklambranschen och hade redan fullt upp. Hansson De Wolfe United höll sig envist kvar i studion, något som retade en del förstå-sig-påare.

– Folk blev nästan förbannade. Vi beskylldes för att vara lyxlirare som bara spelade in skivor.

Efter två framgångsrika uppföljare till Iskalla killen-albumet, Existensmaximum (1981) och Yes Box Allright (1982), tog Lorne & Co i alla fall tjänstledigt från sina civila yrken och gjorde en turnésväng med inhyrda proffsmusiker. EMA Telstar som tjatat om liveuppträdanden tvingades kosta på rejält.

– Vi hade det väldigt komfortabelt. Bussar med TV-apparater, det bästa ljudet och ljuset som fanns och allt sånt där. Vi hade engelska roddare som visade hur man skulle festa, så det blev ett jävla drag (skratt).

Det kom två bästsäljande plattor till – Container 1984, Artattack 1985 – med efterföljande turnéer inför fullsatta salonger. Sedan tog det stopp. Varför?

Lorne berättar om den sista turnépremiären som ägde rum på KB i Malmö den 28 februari 1986. Halv tolv avslutade man konserten med Utanför tullarna, en låt som dedicerades till ”absent friends”.

– Den var egentligen tillägnad min brorsa som dött ett halvår tidigare. På premiärfesten efteråt blev det plötsligt orolig stämning, skrik och gråt. Klockan var ett på natten, vi fick reda på att Palme hade blivit skjuten. Någon sa: ”vet ni att när ni spelade Utanför tullarna för absent friends – det var då han sköts”.

– Rullgardinen gick ner. Sverige var i chocktillstånd. Vi fortsatte turnén genom ett sargat land, det var ständigt Palme på löpsedlarna och frågor om vem mördaren var.

– Efteråt kändes det helt naturligt. Vi hade gjort vårt. Vad skulle vi göra sen? Det bara flöt ut. Vi tog paus på okänd tid.

Det påstods att ni var Olof Palmes favoritband?

– Jag vet inte hur det gick till. Han nämnde oss i olika sammanhang när han skulle önska en låt… Och jag kan förstå det. Vi var lite annorlunda, tog upp känsligare ämnen fast utan pekpinnar. Men det var inte vi som tillverkade myten om att vi skulle vara ”Palmes pojkar”. Utan tidningarna i vanlig ordning…

Lorne de Wolfe gjorde ett soloalbum 1987, Mogi Mobo. Ytterligare en skiva kom 1990, ett samarbete med Jonas Isacsson som fick namnet Roulettenburg. Bägge sålde bra. Men Lorne höll medvetet låg profil. Inga turnéer, knappt någon promotion.

– Jag var inte intresserad helt enkelt. Jag var rätt mätt efter Hansson De Wolfe United. Det var ju några intensiva år. Jag hade familj, heltidsjobb, gjorde all musik och alla texter, spelade in alltihop.

Hansson De Wolfe United återuppstod visserligen på skiva 1994. Men plattan (Utanpå allt) borde aldrig ha släppts, enligt Lorne.

– Den blev väldigt halvhjärtad och kändes inte så entusiasmerande…

Men nu laddar Lorne de Wolfe om igen. Han jobbar på ett nytt album med Jonas Isacsson. En dubbelsamling med Hansson De Wolfe United är snart ute i handeln. Eventuellt blir det turné också, den första sedan 1986.

Fast PR-biten i musikbranschen har han en minst sagt sval inställning till.

– Man måste ju göra en massa TV, gråta ut, säga att man haft en olycklig barndom och lidit av bullemi. Men det finns inget att hämta där. Jag har inte ens gråa hårstrån, garvar Lorne spjuveraktigt.

Och beställer en ny Martini. Ångrar sig. Det blir whiskey istället. JB. Jag hänger på. Det är inte varje dag man häckar i baren med gamla ungdomsidoler.

Du skulle varit med, Teddan!

(Borås Tidning 2007-07-25)