Kategoriarkiv: Musik

Jack hajar Cornelis

Publicerad den av
Svara

Alingsås, en soldränkt dag i maj. Jack Vreeswijk leder en röd damcykel med korg på styret längs trottoaren inne centrum. Vi har stämt möte på ett av den charmiga trästadens många caféer. Han slår sig ned vid bordet där jag sitter. Nöjer sig med en slät kopp (”Har redan käkat”) medan jag äter upp min beställda räkbaguette.

Vi snackar lite ditt och datt inledningsvis. Hur hamnade han i Alingsås? Som det brukar vara. En tjej. Okej. Trivs? Absolut. Mysig och lugn stad. Jack Vreeswijk är född i Stockholm, vilket tydligt hörs på dialekten. Han är cool och chosefri. Lätt att tycka om. En polaren Jack, liksom.

Alright, säger jag och torkar munnen med servetten. Ska vi köra? Visst.

Hur mår visan 2009?

– Jag har fått frågan förr. Nu är visan ingen medial grej direkt. Inget som det brukar skrivas om. Men för ett par år sedan mådde visan väldigt bra. Jag tror att den mår bättre idag. Den har nog alltid mått bra, förresten.

Hur märks det?

– Det ser man inte minst på alla visfestivaler. Som festivalen i Västervik som är en otroligt stor folkfest. Den har funnits i 44 år vid det här laget. Västervik är väl visknuttarnas Mecka, säger Jack Vreeswijk som själv uppträtt i Västervik många gånger.

Han hänvisar även till erfarenheterna som turnerande visartist på många andra orter i vårt avlånga land.

– På senare år har det blivit mycket lättare. Förut var man hänvisad till pubar och mindre ställen. Nu är det mer av konserter på Folkets hus och sånt.

Beror det på din eller visans ökande dragningskraft?

– Både och, tror jag. Jag har ju gått den långa, smala vägen. I samband med att jag skulle släppa min första skiva 1996 blev jag jättehajpad i medierna. Men när plattan floppade fick man börja från scratch. På ett sätt var det väldigt nyttigt. Hajpen var sjuk, något som jag inte hade förtjänat. Jag var bara en kändisunge.

Vad fick dig att gå i din fars fotspår, en gigant som Cornelis Vreeswijk? Det förefaller som ett rent hopplöst projekt att ge sig in på. 

– Jag var dum i huvudet! (skratt) Men efter floppen fick jag knega mig tillbaka på egna meriter.

Hur upplever du att sjunga Cornelis visor?

– Förr skämdes jag lite för det. Det var ungefär som, tja, att åka räkmacka. Nu känns det bara naturligt. Och jag kommer inte runt det heller. När jag var ute och turnerade märkte jag att jag hade en fallenhet för att tolka hans visor. Folk sa också till mig: ”Dina egna visor är ju bra. Men…”. Alltid detta ”men”. Haha!

Om någon vecka kommer hans tredje skiva, betitlad Vreeswijk sjunger Vreeswijk. Förutom två egna sånger består den huvudsakligen av material ur Cornelis fatabur.

– Egentligen är det inget nytt. Redan på förra plattan gjorde jag många Cornelislåtar, påpekar han.

Men de sånger Jack valt att tolka hör inte till de mest kända. Som Fåglar hämtad från en av Mäster Cees konstnärligt mest ambitiösa album: Poem, ballader och lite blues (1970).

– Det är en jävligt udda låt som jag fastnade för, till och med som barn. Den har många metaforer och kan sägas handla om hans egen farsa, min farfar alltså. Eller kriget. Mest är det nog kriget faktiskt.

Hönan Agda var inte aktuell…? 

– Nej. Jag säger inte att jag tycker illa om den. Men den var en plojlåt egentligen och speglar inte det farsan gjorde under sin 25-åriga karriär.

Fortfarande har dock många svenskar Hönan Agda som referenspunkt till Cornelis, menar Jack. Ett viktigt motiv bakom den nya skivan är att påminna om den seriösa vispoeten bortom myten.

– Han var ingen alkis som bara skrev fräcka visor och hamnade i finkan för olovlig körning. Han var så mycket mer.

För att återknyta till första frågan om visans hälsotillstånd. Hur mår Cornelis Vreeswijk 2009?

– Han mår nog ännu bättre. Jag får mejl från grabbar i 15-årsåldern som sitter och lirar Cornelislåtar. Jag blir även inbjuden till gymnasieskolor att sjunga hans visor och svara på frågor om honom.

Vad är det som gör att Cornelis lyckas fånga nya generationer?

– Det är nog språket. Hans direkta tilltal. Och framför allt att han beskriver folk som hamnat i samhällets marginaler. Dagens unga har inte nappat på Hönan Agda! Jag har fått mycket frågor om en av hans brutalare skivor, Istället för vykort. Där sjunger han om Vietnamkriget, Wallenberg och gör upp med etablissemanget.

En av mina Cornelisfavoriter är låten Hajar’u det då, Jack? Som handlar om dig! Men i grunden om att man ska strunta i magsura kritiker och glatt våga gå sina egna vägar. 

– Den har varit något av en ledstjärna för mig, textmässigt. Fast det är ingen låt jag skulle göra själv. Det hade ju blivit lite väl… (skratt)

En idiotisk fråga. Saknar du honom? 

– Det har gått i vågor. Men det känns särskilt när man fått barn själv. Jag hade ju velat att de skulle fått träffa honom.

(Borås Tidning 2009-05-16)

Himmel vilken film, Maiden!

Publicerad den av
Svara

På 70-talet var Led Zeppelin hårdrockens odiskutabla kungar på världens arenor.

Zeppelin var till och med så mäktiga att man 1973 kunde turnera i USA med en egen specialinredd Boeing – det legendariska ”The Starship”.

Det var också på denna turné bandet spelade in sin famösa konsertfilm The Song Remains The Same. Ett ogenerat självförgudande dokument, som säger ganska mycket om gruppens milt sagt uppblåsta ego och distanslösa hållning.
Se den och ni får en pedagogisk förklaring till punkrevolten på köpet.

Faktiskt var det på denna gamla Zeppelinrulle jag inledningsvis tänkte vid onsdagens förhandsvisning av Iron Maidens första långfilmsdokumentär, Flight 666. Numera är det väl inget snack om vilka som regerar på hårdrockstronen. Och Maiden är dessutom mer än så.

Gruppen har praktiskt taget blivit mainstream i publikhänseende och får idag klassas som ett av de största rockbanden överhuvudtaget. Inför deras spelning på Ullevi förra sommaren sålde biljetterna slut på 16 minuter. Bara en sån sak.

Ändå är kontrasten till gårdagens heavy metalhjältar i Led Zeppelin närmast total. I alla fall om man använder deras bägge biograffilmer som måttstock.
Flight 666 är en skildring av Iron Maidens retroturné Somewhere Back In Time 2008, då bandet åkte jorden runt på 45 dagar och gav 23 konserter i 13 länder. Även Maiden lyxar här med ett specialinrett Boeingplan. Att man humoristiskt döpt det till ”Ed Force One” är talande för gruppens attityd.

De må flyga högt som Zeppelin. Ändå framstår Maidenkillarna som påfallande jordnära och sympatiska rockstjärnor. Ingen av dem, möjligen sångaren (och piloten!) Bruce Dickinson undantagen, är några karismatiska gestalter i stil med Jimmy Page och Robert Plant.

Däremot besitter de en avväpnande charm som få andra i denna testosteronstinna bransch. Och sen har de ju Eddie the Head, den geniala maskoten som personifierar hela Maidenfenomenet. Vilka andra konkurrenter kan skryta med en sådan tillgång?

Flight 666 måste vara en våt dröm för alla fans. Det är en turnérulle som lyckas förmedla en stark närvarokänsla från exotiska spelplatser som Indien, Mexiko och Japan. Stämningen är uppsluppen och engagerande. Det är ungefär som man får hänga med ett gäng förvuxna grabbar på en väldigt speciell skolresa.
Och musiken?

Jag lovar, livesekvenserna är hur grymma som helst. Med hjärtlig energi öser Maiden på ur sin digra katalog av klassiker och det är ståpälsvarning hela vägen. Filmmakarna Sam Dunn och Scot McFayden har gjort ett suveränt jobb. Bild och ljud är av excellent kvalitet. Närmare än så här kan ni knappast komma the real thing.

Flight 666 har premiär den 21 april på 37 digitala biografer i Sverige. En av dem finns i Tranemo. Åk dit. Up the Irons!

(Borås Tidning 2009-04-15)

Paul Di’Anno – en Maidenveteran i stan

Publicerad den av
Svara

Det fanns ett Iron Maiden innan Bruce Dickinson och Number of the Beast. Ett ruffigare band som lirade heavy metal med punkkänsla. Sångaren hette Paul Di’Anno. Nu är han i Borås.

Idag på eftermiddagen signerar han plattor på Skivlagret i Knalleland. Ikväll gör han en spelning på Militärpalatset. Paul Di’Anno är numera en ärrad hårdrocksveteran, vars odödlighet vilar på medlemskapet i Iron Maiden åren 1978-81 och sin starka insats på bandets första skivor, Iron Maiden och Killers.

Åtskilliga fans, inkluderat mig själv, tycker att dessa två plattor är de bästa som Iron Maiden gjort.

– Tack! Det är lite underligt, men det är inte bara fansen som säger så. Jag hör samma sak från musikerkolleger i grupper som Metallica och Sepultura. Det känns väldigt bra, säger Paul Di’Anno och meddelar att hälften av låtarna på kvällens konsert kommer att bestå av hans gamla Maidenklassiker.

Vad tycker du om dessa låtar idag?

– Jag är sjukt trött på dem! (skratt). Men det är ju de låtarna som fansen vill höra. Okej, jag kan vara less på dem när jag snackar så här med dig. Men när jag väl är på scenen är det inga problem.

Några personliga favoriter ur din Maidenkatalog?

– Running Free, naturligtvis. Sanctuary, Remember Tomorrow… och även Phantom of the Opera.

Paul Di’Anno har visserligen passerat 50-årsstrecket, men har inga planer på att trappa ner. Tvärtom. Han berättar att han brukar göra 250-300 spelningar om året. Efter denna turnésvängen i Sverige väntar spelningar i Tyskland, Argentina, Australien och Japan.

– Jag är mest förvånad över att jag fortfarande kan arbeta så mycket. Det är väldigt kul och jag är bara glad över vara på scenen. Jag har 28-29 olika band i länder över hela världen som jag brukar jobba med. De kan redan alla mina låtar och är redo att köra. Just nu lirar jag med en grupp killar från Norge.

Paul Di’Anno ger intrycket av att vara en genuint lycklig man, fullt tillfreds med tillvaron. Han har precis skrivit fem färska låtar till en ny soloplatta, som han hoppas kunna släppa nästa år. Men handen på hjärtat, ångrar han inte avhoppet från Iron Maiden – det största hårdrockbandet genom tiderna? Paul Di’Anno garvar avvärjande.

– Nej, nej, nej! Det var bara skönt att lämna. Maiden hade börjat förändrats mot mer renodlad heavy metal. Punkinfluenserna som jag stod för var på väg bort. Då tröttnade jag väldigt fort, blev lat och gjorde ofta både bandet och fansen besvikna. Bruce Dickinson blev den perfekta sångaren för Maiden, han är idealisk.

Paul Di’Anno inskärper sedan:

– Att lämna Maiden betydde frihet för mig. Idag gör jag vad jag vill. Länge var det dock en kamp mot skivbolagen som bara ville att jag skulle göra Maidenliknande plattor. Men på den kommande skivan blir det rätt – hardcore med punkkänsla!

Inget ont blod mellan dig och Maiden idag?

– Nej. Även om vi inte sett varandra på länge nu, brukar jag regelbundet växla e-mail med Steve Harris och Rod Smallwood (basist respektive manager). När Maiden gjorde en konsert i Brasilien för ett tag sedan ville de att jag skulle komma upp och göra en låt, men jag var tyvärr i Europa då.

Jag har hört att du faktiskt flyttat till Brasilien…

– Visst, för 14 år sedan, haha! Jag har familjen där, min fru och två små döttrar. Men jag är ofta i England också.

Avslutningsvis, enligt ett ihärdigt rykte på nätet har du konverterat till islam???

– Det där är bullshit! Sanningen är att min pappa var muslim. Själv tror jag på ingenting. Min enda gud är West Ham United (skratt).

(Borås Tidning 2009-03-27)

Björn Afzelius in memoriam

Publicerad den av
Svara

 ”Att spela rock’n’roll är inte en fråga om liv och död. Det är betydligt viktigare än så!”

Orden tillhör naturligtvis Björn Afzelius, en av våra största artister. Inte bara i Sverige. Han var minst lika älskad i Norge och Danmark. I Norden sålde han omkring 2,5 miljoner skivor under sin karriär. Älskad, förresten. Det är en sanning med stark modifikation.

Det fanns massor med svenskar som föraktade, rent av hatade, honom också. Ta bara kritikerna som gjorde det till en grej att alltid ge Afzelius pissiga recensioner under 80- och 90-talen. I nyliberlismens ”satsa på dig själv”-epok sågs han mest som en pinsam dinosaurie från den progressiva musikrörelse, vilken många helst ville glömma. Särskilt av dem som vänt kappan efter vinden när ungdomens radikala glöd falnat och bytt åsikter efter tidens mode.

Sådana ryggradslösa opportunister var heller knappt vatten värda i Björn Afzelius ögon. Han fortsatte envist att hålla fast vid sina humanistiska ideal om jämlikhet och solidaritet, även när det blåste snålt. Och det retade ju förstås. Kanske stod Afzelius i grund och botten som symbol för det rämnade folkhemmets dåliga samvete?

Visst var han även en livsnjutare av rang, men för utsatta människor fanns alltid ett stort, rött klappande hjärta. Hur mycket stålar Afzelius drog in på sina otaliga välgörenhetskonster för världens fattiga och förtryckta vet jag inte. Det var i alla fall åtskilliga miljoner kronor som fann vägen till Sydafrika, Nicaragua, Chile, Palestina – och Kuba.

Ursprungligen naiv om naturen av Castros regim erkände Afzelius sig duperad, gjorde upp med revolutionsromantiken och smugglade sedan in pengar till den kubanska oppositionen (i sitt eget gitarrfodral!). Medge att det krävs både mod och karaktär för sånt.

Dock är det nog Afzelius djupt personliga låtar som berört mig mest – som Ikaros, Exil, Dockhemmet och Atlantis. Han var mycket mer än någon politisk ”plakatsångare”. Lyssna själva! Det är snarast påfallande hur ofta han i sin produktion fokuserade på känslor, mänskliga relationer och kärlekens skiftande ansikten. Hudlös och självutlämnande nådde han rakt in i själen på sin publik, knöt band till lyssnarna som nästan är att lika vid vänskap.

Idag är det precis tio år sedan Afzelius för alltid lämnade scenen. Du fattas mig, Björn.

(Borås Tidning 2009-02-16)

70-talets häftigaste blaska

Publicerad den av
Svara

Hans Hatwig var mannen som fick en hel generation ungar att tapetsera om hemmets väggar med pop- och rockstjärnor. Nu är Hatwigs tidning Poster förevigad i bokform. Följ med på en djupdykning i popkulturen!

Mina föräldrar var ganska liberala. När familjens hus på Järnvägsgatan i Kungsbacka skulle renoveras fick jag generöst själv välja tapeterna till mitt pojkrum. Pappa hämtade tjocka, tunga kataloger som jag länge och omsorgsfullt bläddrade i.

Det var ett stort ansvar för en liten kille som snart skulle fylla sju år. Men jag växte med uppgiften och fastnade slutligen för en sober ljusgrön strukturtapet som jag absolut måste ha. Den var visserligen rätt dyr, men mamma blev ändå positivt överraskad över sin sons goda smak och accepterade glatt.

Tapetseraren anlände med sina grejer och det var intressant att följa hans arbete. Rummet blev riktigt fint, ljust och harmoniskt.

Detta hände sig på våren 1976 och jag levde fortfarande i oskuldens tid.

Bara någon månad senare gjorde den amerikanska skräckrockgruppen KISS sitt första Sverigebesök. Hysteri och upprördhet följde i deras spår. Alla smågrabbar i plugget blev självfallet frälsta direkt.

I samma veva hittade vi en spektakulär tidning i kiosken utanför skolan med stora, läckra planscher på KISS och andra spännande artister.

Det var som portarna plötsligt slagits upp till en helt annan värld – lockande, utmanande och lite kittlande farlig.

Mamma och pappa var som sagt liberala människor. De lärde mig värdet av tolerans och förståelse.

Men vem kan klandra dem för upprepade klagomål över att ha kastat bort sina surt förvärvade pengar? Ty snart var det nästintill omöjligt att urskilja att det fanns några lyxiga, stilrena strukturtapeter i den förtappade sonens rum.

Istället var mina väggar späckade med skrikiga affischer och urklippta bilder på Runaways, Sweet, Alice Cooper, Thin Lizzy och KISS – massor av KISS. Nästan rubbet kom från den underbara tidningen som regelbundet dök upp där i kiosken varje månad: Poster.

För tusentals svenska ungar var Poster en kolorerad dröm av platådojjor, smink och coola gitarrer. Det var här man mötte de avgudade stjärnorna – något annat forum fanns i princip inte i dåtidens snåla och foträta mediaklimat. Om tidningen älskades av barn och yngre tonåringar så var den sannerligen inte väl sedd i det vuxna etablissemangets ögon. Poster betraktades snarare som symbolen för den kommersiella skräpkulturens värsta avigsidor.

Tidningen utkom åren 1974-80 och hade som bäst en upplaga på 70.000 exemplar. Kompletta nummer är idag hett eftertraktade objekt på samlarmarknaden.

Nu har också denna gyllene Poster-epok blivit bok, en maffig och färgsprakande volym utgiven av kvalitetsförlaget Premium Publishing.

Varför är Poster värd att förevigas i bokform?

– 1950- och 60-talets ungdomskultur har dokumenteras ofantligt mycket. Nu är det dags för 70-talet. Jag tycker att en stor del av decenniets ungdoms- och populärkultur inte fått den uppmärksamhet som den förtjänar. När man talar om 70-talet idag handlar det mest om ABBA och proggen. Men det fanns ju mycket mer, säger Fabian Bernstone som tillsammans med kollegan Mathias Brink sammanställt skildringen av idoltidningens uppgång och fall.

– Dessutom är bilderna i Poster unika ur ett musikhistoriskt perspektiv. Ta exempelvis KISS på Skansen i Stockholm eller Sex Pistols första spelning i Sverige.

Vad betydde Poster för dig?

– Det var där jag upptäckte pop- och rockmusiken. Poster var det enda stället där man fick se sina idoler. TV:n och radion hade ingenting sånt, säger Fabian Bernstone som själv var en ivrig KISS-diggare och Posterkonsument när det begav sig.

Har du någon favoritaffisch?

– Nä, det är svårt… Jag nämner hellre omslaget till nummer 9/76 med Paul Stanley som pekar. Det är ett klassiskt Posteromslag!

Mannen bakom Poster var Hans Hatwig, invandrare från Tyskland som började sin bana vid grovdisken i Bonnierförlagens personalmatsal. En djärv, driftig och okonventionell herre som satsade friskt och snabbt fick rykte om sig att vara den svenska mediavärldens enfant terrible.

När det gamla och välkammade idolmagasinet Bildjournalen gick i graven 1969 uppstod ett vacuum som Hans Hatwig såg potentialen av att fylla. I 70-talets början drog han igång poptidningen Tiffany, vilken senare utvecklade sig till Poster.

– Tiffany hade två affischer i varje nummer och det var väldigt populärt. Men eftersom Tiffany kom ut så sällan tänkte jag att det kanske kunde var en bra idé att ge ut en postertidning, berättar Hans Hatwig.

Succén blev omedelbar. Hatwig plåtade oftast själv idolbilderna som publicerades i påkostat kvalitetstryck.

– Jag har alltid lagt ner pengar, tid och intresse på det jag har gjort. Det handlar inte bara om jag ska tjäna pengar. Utan också om att ge läsarna valuta för sinapengar. Och det tror jag märktes. Du måste ha ett ärligt uppsåt, annars slutar läsarna att köpa tidningarna.

Du förefaller också haft ett osedvanligt gott förhållande till stjärnorna som var med i Poster?

– Ja, jag var ofta ute i god tid med artisterna när de var små i början och då blev de förstås glada för uppmärksamheten. När de sedan breakade kom de ihåg mig och ställde alltid upp på fotosessions och intervjuer.

Tack vare sin näsa för vad som skulle bli nästa stora grej lyckades Hatwig skaffa en betydande konkurrensfördel gentemot konkurrerande blaskor.

Bäst illustrerades detta genom KISS, som Hatwig slog på trumman för redan innan bandet hade slagit igenom i hemlandet USA. Att gruppen blev så enormt populära i Sverige var till icke ringa del Posters förtjänst. Och KISS var inte sena att återgälda sin välgörare i Stockholm.

– De lät sig plåtas exklusivt för Poster. Ingen annan tidning i Sverige hade bilderna som jag hade. KISS var mig trogen i alla år fram till 1979 då de sålde sina fotorättigheter till Aucoin Management. – Men då hade Posters upplaga redan fallit så det spelade ingen roll. Det höll i sex år och det är ganska lång tid för en poptidning.

Hur var KISS att arbeta med?

– De var superbra killar. Överhuvudtaget var alla hårdrockband kul typer. De var aldrig arroganta, utan ödmjuka, sympatiska och professionella. Jag brukar säga att ju värre dem ser ut, desto trevligare är dem. Däremot kan artister med snällare image vara riktigt otrevliga.

Poster hade påfallande vågade inslag som knappast skulle vara tänkbara idag. Bland annat lottade tidningen ut Runawayssångerskan Cherie Curries trosor…

– Jag gjorde det för att väcka uppmärksamhet. Jag hade aldrig några marknadsföringspengar, så jag tog till ganska enkla knep. De flesta tidningar skrev väldigt negativt om det. Men det väckte ett stort intresse för Poster. Idag tror jag inte det skulle gå, nu har alla blivit för blasé.

Du publicerade en legendarisk nakenaffisch på Mick Tucker, trummis i Sweet. Hur gick det till?

– Ibland måste göra något så att man inte somnar när man läser tidningen. Jag kände en tysk fotograf som liksom jag hade bra kontakt med Sweet. Han visste vad jag ville ha och försökte övertala Sweet att klä av sig nakna. Det var bara Mick Tucker som ställde upp. Han trodde i sin enfald att bilden skulle softas, med en palm framför kuken eller nått sånt, berättar Hans Hatwig med ett hjärtligt skratt.

– Sen försökte Sweet stoppa mig. Jag sa: ”Sorry boys, tidningen är redan färdigtryckt”. Då garvade dem bara. De verkade ta det med en glimt i ögat. Konstigt nog blev inte bilden särskilt omtalad då. Tidningarna tänkte väl att de inte ville ge mig mer reklam. Enda reaktionen var några tjejer som ringde och sa att bilden inte gjorde Tucker rättvisa. Han var nämligen mycket större i verkligheten!

För oss kids på 70-talet var Poster en bibel. Hur känns det att ha haft så stor betydelse för en hel ungdomsgeneration?

– När vi nyligen hade releasepartyt för Posterboken blev det närmast en religiös upplevelse. Det märktes att det finns oerhört varma känslor för Poster. Jag känner mig väldigt privilegierad som lyckats skapa en sådan tidning.

Möjligen är det hög tid att Hans Hatwig ges det erkännande han förtjänar. Poster må oblygt ha ridit på marknadskrafternas vågor och kritiken var hård. Men i efterhand skulle man faktiskt kunna säga att tidningen även spelade en progressiv kulturpolitisk roll.

– Hela din generation har ju intresserat sig för musiken. Många började spela egna instrument. Istället för att sitta ute med en ölburk har ni övat på gitarrer eller trummor. Så kallade ”seriösa” journalister i 70-talets kvällspress förstod aldrig det. Mats Ohlsson på Expressen lade ner oerhörd energi på att förtala min tidning. Samtidigt såg jag honom själv stå med ett block utanför Eriksdalshallen och tigga autografer av KISS…

Hans Hatwig suckar djupt i telefonluren och fortsätter:

– Det var ungefär som med Sweet, de fick massor av skit. Det påstods att de hade bajsat på borden när de spelade i Stockholm. Jag såg aldrig nått sånt – och jag var med Sweet dygnet runt! Kvällstidningarna på den tiden begrep aldrig popvågen.

1980 lades Poster ner. Varför?

– Affischtiden var över. Läsarna blev äldre och mer fokuserade på musik istället för idoler. Det blev en annan form av intresse som mitt nästa projekt Okej fångade upp sedan. Det blev en smidig övergång från en tidning till en annan med mer av reportage.

Hade Poster funkat idag?

– Jag tror inte det. Ungdomar har så splittrade intressen numera. Det är för uppdelat och nischat. Det är svårt att göra en tidning som fångar en gemensam grupp. Dessutom finns det inga bra namn längre, artisterna är för tråkiga.

Mina egna Posteraffischer som prydde pojkrummet i Kungsbacka har för länge sedan försvunnit. Men jag har turligt nog lyckats spara två stycken med gamla 70-talshjältar som bidragit till att forma mig till den jag är. Dessa hänger nu vid mitt skrivbord på jobbet. Vilka som finns på affischerna? Magnus Uggla och Johnny Rotten.

Tack, Poster!

(Borås Tidning 2008-12-19)

Janne Schaffer om Ted Gärdestad

Publicerad den av
Svara

Gitarrfantomen Janne Schaffer medverkade på alla Ted Gärdestads skivor. Ikväll spelar han Teds låtar igen i Borås.

Janne Schaffer och Ted Gärdestad var inte bara arbetskamrater i studion. De bägge umgicks även privat under Teds karriär.

Förutom att spela gitarr under kvällens konsert på Åhaga kommer Janne Schaffer också att vara presentatör och berätta om sin egen relation till en av Sveriges mest älskade artister.

– Ted var fantastisk som person. Energisk, glad och full av infall. Vi hade väldigt roligt ihop och hade nära kontakt fram 1982, säger Janne Schaffer.

Hur ser du på Ted Gärdestad som musiker?
– Jag skulle snarare säga att han var mer låtskrivare än musiker. Andy Bell i Oasis sa att Ted var ”the king of melodies”. Så var det verkligen. Ta låtar som Himlen är oskyldigt blå eller För kärlekens skull. På hans sista skiva fanns också en låt som heter I den stora sorgens famn, som är väldigt suggestiv.

Har du någon särskilt favoritlåt?
– Oj, det är svårt. Men det finns en låt, som vi inte gör på konserten, men som är ganska kul. Den heter Gitarren och jag där hela ABBA är med. Ted arrangerade mitt gitarrsolo i den. Han spelade solot för mig på piano, han kunde aldrig läsa noter – precis som Benny Andersson – men det gick ändå.

De flesta av Teds låtar har över 30 år på nacken. Håller de verkligen fortfarande?
– Det är det dem gör! Det är som med ABBA. Kvalitet lönar sig alltid. Det märks inte minst numera när andra artister tolkar Teds låtar, de får nytt liv.

Ser du någon ny Ted vid horisonten?
– Det finns inga som ABBA, ingen som Ted. Jag tror att ska man slå igenom måste man göra sin egen grej och hitta ett eget uttryck. Idag finns det många som är bra – till exempel Håkan Hellström, Lars Winnerbäck eller Kleerup.

Vad hoppas du av konserten i Borås?
– Att det blir en fantastisk konsert. Det blir alltid en speciell stämning när vi spelar Ted.

(Borås Tidning 2008-09-20)

Opera, en mossig konstform?

Publicerad den av
Svara

La Bohème, Trollflöjten, Figaros bröllop – för att inte tala om den in i absurdum pompösa Nibelungens ring… Nä, tack!

Länge betraktade jag opera som en urmodig, hopplös teatral och – ärligt talat – lite fjollig konstform.

Men en sommardag för några år sedan råkade jag slå på TV:n och fastnade motvilligt fascinerad framför uppsättningen Nixon in China, en modern opera baserad på USA-presidenten Richard Nixons besök i Maos Kina 1972.

Tematiken gjorde susen. Det här kunde jag ju relatera till. Den konstnärliga iscensättningen i musik, sång och skådespel gav faktiskt en fördjupad dimension åt detta geopolitiska schackdrag.

Än mer spännande ska det bli att se Al Gores växthuseffektvarning En obekväm sanning i operaversion.

J D McClatchy filar nu på librettot och Giorgio Battistelli komponerar musiken. Premiär är planerad till 2011 på självaste La Scala i Milano.

Vem har sagt att opera skulle vara något konservativt och mossigt? Det är skönt att tvingas ompröva gamla fördomar.

(Borås Tidning 2008-07-14)

KISS i kulturens finrum

Publicerad den av
Svara

På 70-talet var KISS något farligt som vuxenvärlden avskydde och varnade för. Nu har den sminkande rockgruppen tagit steget in i kulturens finrum.

I sommar visas en KISS-utställning på Vänersborgs konsthall.

Året var 1976. Rockgruppen KISS besökte Sverige för första gången. Uppståndelsen var massiv inför dessa sminkade monsterrockare från USA. Ungarna älskade dem, medan föräldrarna reagerade med avsky och tidningarna skrev spaltmeter om gruppens allmänna uselhet.

Vem kunde då ana att KISS dryga 30 år senare skulle räknas som ett intressant kulturfenomen och göra entré på en konsthall? Ack, ur led är tiden… Eller?

I sommar visas KISS – The Exhibition på konsthallen i Vänersborg. På kronologiskt ordnade skärmar kan besökarna i text och bild följa gruppens historia – från storhetstiden på 70-talet då KISS blev ett av världens största rockband, genom 80-talets medlemsbyten och karriär-svackor, till deras fågel Fenixartade comeback under mitten av 90-talet och framåt.

Men intressantast är den fantastiska samling KISS-relaterade föremål som lokalen är späckad av. Här finns sannerligen allt. Affischer, guldskivor, scendräkter, sönderslagna instrument, dockor, muggar, leksaksbilar, radioapparater, flipperspel – till och med cornflakespaket som bär den berömda KISS-logotypen.

– KISS-loggan är ju som gjord för att trycka på saker, påpekar Alexander Johansson som äger samlingen.

Han är en 30-årig KISS-fantast från Falköping, som upptäckte gruppen under pojkåren och har sedan dess jagat reda på det mesta som finns att köpa med KISS på marknaden.

– Jag gick från att läsa Spindelmannen till att lyssna på KISS. De är ju lite som seriefigurer själva. Fråga vilken sjuåring som helst. Om man ser omslaget till skivan Destroyer måste man bara gilla det!

Han menar att KISS var något av pionjärer när det gällde att utnyttja sin popularitet för att sälja prylar.

– Det såldes visserligen mycket Beatlesgrejer på 60-talet. Men annars var det först med Star Wars-filmerna och KISS i slutet av 70-talet som merchandise-industrin verkligen tog fart.

Inom rocken vill man gärna förknippa musiken med någon slags äkthet. Borde inte KISS oblyga kommersialism upplevas som starkt irriterande?

– Jo, många stör sig nog på det. Gene Simmons har sagt att när KISS började spela ville alla band vara som Beatles. KISS ville istället vara som Coca-Cola. Jag tycker det bara är häftigt med den kommersiella biten. Men utan bra musik i botten skulle det aldrig ha fungerat. KISS har ändå sålt 100 miljoner skivor…

Vilken är den dyraste grejen du har?

– Gene Simmons yxbas. Ett nytillverkat, numrerat exemplar som också är signerat av Gene. Den gav jag 3000 dollar för.

Om ditt hem brinner och du bara kan rädda en KISS-pryl. Vad blir det då?

– Det blir nog flipperspelet från 1979. Det är stort och fräckt. Att äga det var en dröm jag haft sedan jag var liten.

Alltihop måste ha kostat dig en hel del.

– Om jag säger så här: jag skulle kunnat köpa ett hus för pengarna. Exakta summan vet jag inte. Men det är tusentals, tusentals kronor. Jag är en samlarnatur. Egentligen kunde jag lika gärna ha börjat samla frimärken eller serietidningar.

Över till Kerstin Hamberg, som är föreståndare för Vänersborgs konsthall och en av initiativtagarna till utställningen.

Varför gör ni det här?

– Mina intentioner är att jag vill göra konsthallen till en mötesplats för olika åldrar och olika kulturella yttringar med koppling till konst, design och musik. Den här utställningen vänder sig till en ny målgrupp. Men kanske även delvis till samma besökare som tidigare. Jag har nämligen förstått att KISS har betytt mycket för många människor genom åren.

Men varför just KISS?

–Jag blev fascinerad av Alexanders intresse och är imponerad av hans samlande – och av KISS som fenomen. Gruppen är ju som ett musikteaterskådespel. KISS är också duktiga marknadsförare och oerhört dekorativt målade och klädda. Det hela blir väldigt effektfullt.

Kerstin Hamberg betraktar KISS både som ett tydligt uttryck för en intressant ungdomskultur och för de moderna marknadskrafternas inflytande över oss.

– Tag bara Disneyfigurer eller allt annat som blir populärt. De trycks på toapapper och suddgummin… KISS speglar det kommersiella samhället, som är mycket skickligt på att stimulera vårt behov av att samla. För människan är en samlande varelse och har alltid varit det. Som ung samlade jag själv på Audrey Hepburn och James Dean.

Kerstin Hamberg menar även att KISS succé i Sverige på 70-talet kan ses som en del av tidsandans förändring, då ungdomen vände sig bort från 68-vänsterns starka USA-kritik.

– Jag minns när Vietnamkriget slutade 1975. USA var verkligen hatat då. Men bara något år efteråt började det plötsligt säljas kläder med amerikanska mönster i affärerna. Tröjor och skor med blå-röd-vita ränder och sånt. Och samtidigt kommer då detta amerikanska band och slår igenom så oerhört i Sverige.

För övrigt – vilken är din egen favoritsak på KISS-utställningen?

– Ett par handmålade gympadojor med lackfärg. Den ger känslan av killar som leker (skratt). Och spelar olika roller. En är demon, en annan katt. Ja, det finns verkligen något lekfullt över dem också!

(Borås Tidning 2008-07-04)

När Olsson drog kniv

Publicerad den av
Svara

Den hårdaste svenska sång som någonsin har gjorts, menar Aftonbladets nöjeskrönikör Fredrik Virtanen. Och det omdömet är nog inte helt fel. Rent musikaliskt är förvisso NJA-gruppens klassiker Balladen om Olsson en tämligen finstämd låt. Men texten är stentuff, proggig heavy metal.

Balladen om Olsson skrevs 1969 och skildrar en verklig händelse. Ett gäng stressade arbetare tar en kaffepaus när det blivit stopp i maskinen. Då dyker förmannen upp och läser lusen av jobbarna. Enligt reglementet är det nämligen inte bara förbjudet att dricka kaffe i grupp. Arbetarna får inte ens sitta ner utan måste fika stående. En av dem, Olsson, vägrar dock att låta sig hunsas längre och protesterar…

Då kom befälet och kastade Olsson
i golvet
Dom tryckte ner han i skiten för Olsson
börja’ bli farlig
För när dom inte kan ta en grabb på ett
annat sätt
Så försöker dom ta hans stolthet

(—)

Men Olsson var inte rädd
Han gick inte att knäcka
Ingen kunde ta ‘från han hans värdighet
Så han drog upp sin kniv och sa till
ingenjör’n

Jag ska skära strupen av dig din jävel
Jag ska släppa luften ur dig din fan

Budskapet kan säkert uppfattas som brutalt i överkant. Nog för att det är utmärkt och riktigt att ta strid mot svinaktiga chefer. Men att dra kniv framstår väl knappast som den bästa av konfliktlösningsmetoder…?

– Det är kanske inte direkt så man ska uppmuntra arbetarna att agera. Men det var faktiskt precis så han sa, säger Tomas Bolme som ingick i NJA-gruppen när det begav sig.

I mitten av 1969 hade gruppen – som bildats av en smått osannolik kombination av före detta tonårsidoler från popbandet Mascots och några aktörer från Kungliga Dramaten – åkt upp till Norrbottens Järnverk i Luleå för att intervjua arbetarna om deras situtation.

– Vi trodde att den lokala metallklubben skulle gilla att vi kom. Men fackets ordförande stod på ena sidan gatan och skrek: ”Åk hem!”. Men vi sökte oss till radikala jobbare och de tyckte det var skitkul, minns journalisten Gunnar Ohrlander.

Han var då manusförfattare i NJA-gruppen och skrev utifrån metallarbetarnas egna berättelser en musikteaterpjäs som starkt kritiserade hur Järnverket behandlade sina anställda.

– Hela pjäsen blev väldigt kontroversiell. Detta var ju i slutet av 60-talet och det var uppror i luften. Olsson hette egentligen Curt Muskos. Han berättade den här historien som låttexten i stort sett återger ordagrant, säger Gunnar Ohrlander.

Tomas Bolme kallar verklighetens Olsson för ”en riktig tuffing”.

– Det var ändå kul med någon som vågade säga ifrån. Tänk dig en svensk arbetare som blir så trakasserad och provocerad under lång tid att han slutligen drar kniv. Han menade säkert heller aldrig att skada någon. Men trakasserierna mot honom upphörde faktiskt efter det. Det blev heller inget rättsligt efterspel. Han fick inte ens en varning.

NJA-gruppen blev snart mera känd som Fria Proteatern och gjorde under 70-talet många uppmärksammade pjäser med fokus på arbetsliv, facklig kamp, glesbygd och politiskt maktmissbruk. Engagemanget gav också utdelning. Det som började med en omstridd uppsättning om missförhålladena på Norrbottens Järnverk fick sedermera fackföreningsrörelsen att skärpa tonen.

– Det slutade med att LO tog tuffa tag för att stärka arbetarskyddet. Men nu verkar proppen ha gått ur lite grann. Konkurrensen har ökat och man har börjat jaga folk på arbetsplatserna igen, menar Gunnar Ohrlander.

Han är fortfarande stolt över Balladen om Olsson, som inte upphört att väcka känslor.

–  För tio år sedan var det ett Norrköpingsband som gjorde låten igen. Covern spelades en hel del i radion där tills den förbjöds. Någon tyckte att låten var våldsförhärligande. Det var skoj!

(Borås Tidning 2008-05-11)

Ormig gubbmetall

Publicerad den av
Svara

Skiva: Good To Be Bad
Artist: Whitesnake
Label: SPV

Gillade ni David Coverdales Whitesnake modell 1987 och framåt uppskattar ni nog detta alster mer än jag.

Överstyrda gitarrer, metalliskt brötande och några lugnare partier som andhämtningspaus innan den gnisslande ångvälten åter rullas över lyssnaren.

Själv tillhör jag lägret som hellre dammar av Ready ´An Willing från tiden när Whitesnake stod för en riktig gruppidentitet och kunde spela brallorna av publiken med sin svängigt charmiga blueshårdrock.

Det här är dock mestadels bara småtrist.

Undantaget är den stämningsfulla avslutningslåten ´Til The End Of Time, där Coverdale plockar upp den känslomässiga tråden från sin suveräna platta In To The Light (2000).

Då satsade han på en mer seriöst syftande karriär i eget namn. Ett projekt som kunde ha blivit riktigt intressant, om inte Coverdale av snöda pekuniära skäl snart fann sig tvungen att leka ormig gubbmetallare på scenen igen.

(Borås Tidning 2008-04-23)