Under helgen som gick spelade Mikael Wiehe på musikfestivalen Tyrolen utanför Alvesta. Inför konserten gav Wiehe en intervju för Smålandsposten där han bland annat talade om sin senaste skiva, Sånger från en inställd skilsmässa. 

Men som den politiskt engagerade artist Mikael Wiehe alltid varit, meddelade han även att hans ”största mål” var att ”störta den borgerliga regeringen”. 

Eller som Wiehe också uttryckte det: ”Nu är min ambition att lägga krokben för de jävlarna” (Smp 21/8). 

Mikael Wiehe har aldrig hymlat med sin socialistiska övertygelse. Att han vill verka för ett politiskt majoritetsskifte i Sverige är således fullt naturligt och helt legitimt. Inget att säga om detta.

Dock skvallrar hans hätska språkbruk om bristande respekt för det fria folkstyre vi har i Sverige. Man kan förvisso tycka väldigt illa om den politik som dagens moderatdominerade regering företräder. En stor del av Sveriges befolkning gör det i varierande grad.

Men därifrån till att utslunga epitet som ”de jävlarna” mot Fredrik Reinfeldt & Co är knappast förenligt god takt och ton sanna demokrater emellan. 

När Wiehe dessutom använder ett våldsamt begrepp som att ”störta” regeringen (istället för exempelvis ”byta ut”) ligger misstanken till hands att det är något slags revolutionärt maktövertagande han vill se.

Att Mikael Wiehe också håller fast vid 68-vänsterns revolutionsromantiska ideal framgår tydligt i samma intervju. På frågan vad han läser blir svaret: ”Tal av Fidel Castro. Han har mycket vettigt att säga”. 

Själv tycker jag att Wiehe har mycket vettigt att säga genom sitt musikaliska konstnärskap.

Jag håller honom för en av våra främsta låtskrivare och artister, både som ledare för 70-talsgruppen Hoola Bandoola Band och i egen rätt. Bland hans många fina soloskivor  – jag äger själv ett drygt tiotal – vill jag särskilt rekommendera Elden är lös (1979), Sevilla (1998) och Främmande land (2005). 

Jag har även som journalist haft förmånen att intervjua honom. Som person är Mikael Wiehe varm, generös, välformulerad, humoristisk. Och utan tvekan mycket intelligent. Hans solidaritet med utsatta människor världen över är äkta och djup.

Okej att Wiehe är socialist. Det har jag inga problem med. Så länge han tillhör den demokratiska familjen. Men på denna avgörande punkt finns uppenbarligen starka skäl till tvivel. Vilken övertygad demokrat vurmar väl för en diktator som Fidel Castro? 

Häromåret medverkade Wiehe till och med på en stödgala i Malmö för Kubaregimens fromma.

Bland arrangörerna fanns Svensk-kubanska föreningen, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom. Det uttalade målet med galan var att samla in ekonomiska medel till att flyga hit unga representanter för Castrodiktaturen och låta dem bedriva propaganda i Sverige. 

Inför denna minst sagt dubiösa konsert slog Mikael Wiehe fast: ”Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i regionen”. 

Och bagatelliserade förekomsten av politiska fångar i landet med följande ord: 

De värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantanamo. Det är fel att fängsla politiska motståndare. Men när jag besökte revolutionsmuseet på Kuba för första gången 1979 såg jag revolutionen som en önskvärd självklarhet. Den önskan är inte ogjord. (Expressen 18/2 2007)

Bäst på mänskliga rättigheter i regionen? Castrorevolutionen som en önskvärd självklarhet? 

I den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watchs världsrapport för 2009 summeras situationen på Kuba så här: 

Cuba remains the one country in Latin American that represses nearly all forms of political dissent. The government continues to enforce political conformity using criminal prosecutions, long- and short-term detentions, mob harassment, surveillance, police warnings, and travel restrictions.

Det oberoende forskningsinstitutet Freedom House rankar Kuba som en av världens hårdaste diktaturer, något bättre än Nordkorea och Burma, men fullt i klass med notoriska flåbusar som Saudiarabien, Vitryssland och Syrien.

Jag finner det uppriktigt sagt gåtfullt varför en i övrigt skarpsinnig man som Mikael Wiehe fortfarande inte förmår befria sig från ungdomsårens antidemokratiska vänsteridéer. Upptäcker Wiehe inte förnedringen han utsätter sig för genom att agera kolportör åt den kubanska förtryckarapparaten? 

Mikael Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius visste bättre.

Även denne tjusades länge av Fidel Castro och gick naivt i god för den kubanska revolutionens ”landvinningar”. Dock föll fjällen från Afzelius ögon när han på plats konfronterades med det omänskliga system Kubas folk tvingades leva under.

Björn Afzelius erkände sig inte bara duperad. Han skrev en hel roman om saken (En gång i Havanna, 1993). Och gjorde konkreta insatser för att undergräva Castrotyranniet genom att smuggla in pengar – i sitt gitarrfodral (!) – till den kubanska oppositionen.

Tragiskt nog avled Björn Afzelius för tio år sedan. Om inte annat hade han annars kanske kunnat lära Mikael Wiehe något.