Sillstrypar’n i Stockholms stadshus

En bankett i Stockholms stadshus för tvåhundra ”dignitärer”. Från Melodifestivalen…

Det är vad finansborgarrådet Sten Nordin (M) vill bjuda på. Representationskalaset för att hedra schlagercirkusens artister och arrangörer beräknas gå loss på 150.000 kronor ur skattebetalarnas pengabinge.

”Melodifestivalen håller på att etableras som ett av Sveriges största nöjesevenemang och i särklass mest populära TV-program. För oss är det bra att finalen äger rum i Stockholm och i Globen och då visar vi vår uppskattning”, förklarar det schlagerfrälsta finansborgarrådet i DN (12/1). 

Eller så råkar det vara valår och Sten Nordin ser ett lättköpt tillfälle att böja knä inför populismens genomskinliga altare. Med sådant röstfiske får Sillstrypar’ns proggklassiker Doing the omoralisk schlagerfestival ännu en dimension.

Victor Jara, Pinochet och Chiles ekonomiska ”under”

Victor Jara, dina sånger ska eka i gruvornas gångar
Och som fullmogna frukter ska dom skördas
ifrån plantagernas träd
Som vajande säd ska dom bölja över fälten
Och som fiskar i vattnet
ska dom fastna i fiskarnas nät
Ja, Victor Jara, Victor Jara
dina sånger ska inte bli glömda

Så sjöng Mikael Wiehe i sin romantiska hyllning från 1975 till den berömde chilenske trubaduren och teatermannen. Victor Jara var även en radikal politisk aktivist och supporter av socialistpresidenten Salvador Allende – något som kostade honom livet när Pinochets militärjunta grep makten i Chile den där eländiga septembermånaden 1973. 

Nej, Victor Jaras sånger är inte glömda. Inte Victor Jaras person heller. Igår följde tusentals chilenare hans kista genom Santiagos gator när Jara äntligen fick en värdig begravning efter 36 år. 

Hans stoft hade tidigare undersökts av rättsmedicinare i ett försök att klargöra omständigheterna kring mordet. Och deras rapport visar med all önskvärd tydlighet vilka grymheter juntan var kapabel till. Victor Jara utsattes för gedigen tortyr på sportarenan Estadio Chile, dit han fördes efter kuppen i sällskap av 5000 andra politiska fångar. Benen i hans kropp hade krossats på ett flertal ställen, över 30 kulor hade avlossats mot armar, bröstkorg och huvud. 

En misstänkt värnpliktig militär har erkänt medverkan. Men Victor Jaras brittiska änka Joan Turner säger till Svenska Dagbladet (4/12) att hon inte ser den enskilde soldaten som ansvarig, de verkliga gärningsmännen fanns högre upp i hierarkin: 

 ”De skyldiga är Pinochet, som gav order om att mörda och tortera, och alla de andra som deltog och njöt av det.”

Victor Jara brukar räknas som en legendarisk vänstermartyr. Men i grunden är han förstås en martyr för alla fria människor oavsett politisk åskådning. Hans bistra öde delades av uppskattningsvis 3 200 andra chilenare, vars liv släcktes under Pinochetdiktaturens mörka epok 1973-1990. 

Ändå har jag påfallande ofta mött åsikten att Augusto Pinochet även gjorde mycket gott för Chile. Försöken till att ursäkta hans tyranni kommer inte sällan från hökaktiga nyliberaler, som har märkvärdigt svårt att hålla sig demokratiskt och humanistiskt anständiga när juntans illgärningar förs på tal. 

”Se bara på vilka underverk Pinochet gjorde för den chilenska ekonomin”, säger de. Och visst, de har en poäng.

När Pinochets militärer kuppade till sig makten var Chile ett land i ruiner, praktiskt taget konkursmässigt. Men Pinochet tog till radikala grepp för att få ordning på statsfinanserna och gjorde Chile till en experimentverkstad för den nyliberala Chicagoskolans ekonomer (vars mest kände representant är nobelpristagaren Milton Friedman).

Det fungerade. Resultaten var strålande. Efter ett inledande stålbad blomstrade Chiles ekonomi under 80-talet. Friedmans anhängare har sedan dess gärna pekat på Chile som en lysande empirisk bekräftelse på Chicagoskolans teorier.

Borde vi då inte tillgodoräkna Pinochet detta och erkänna att hans styre även hade positiva sidor?

Nej. Det vore ungefär som att ursäkta Hitler med att han byggde fina motorvägar och löste den tyska massarbetslösheten. Sanningen är att vem som helst kan sanera ett lands ekonomi, om det sker på samma villkor som Pinochet åtnjöt. 

Du har exempelvis ingen politisk eller facklig opposition att ta hänsyn till. Ingen fri press belyser de negativa sidorna av din politik. Du behöver inte bekymra dig om att missnöjda medborgare röstar bort din regering i nästa val, ty det hålls inga val. De som klagar och demonstrerar riskerar att skjutas, fängslas eller torteras. Regelbunden terror mot oppositionella är också bra taktik, det håller majoriteten av dina undersåtar tysta och fogliga.

Chiles ekonomiska uppsving betalades i blod och skräck. Det skall mycket till för att finna något gott i detta. Pinochets företrädare, marxisten Salvador Allende, var förvisso långifrån det helgon som vänstern under decennier utmålat honom till.

Allende ödelade Chiles finanser, förstörde landets demokratiska institutioner, trasade sönder medelklassens lojalitet till konstitutionen och knöt intima vänskapsband med Fidel Castros Kuba. Allende var en politisk vettvilling och äventyrare, inställd på att med våld exportera kommunismen över hela Latinamerika.

När han kom till makten 1970 var det med endast 33,6 procent av väljarna bakom sig. När Allende störtades tre år senare var den chilenska befolkningen till en början lättad. Men de fick snabbt och bittert erfara vad den nya regimen gick för.

Augusto Pinochet var en skurk, en massmördare och en landsförrädare. Han borde ha dragits inför domstol för brott mot mänskligheten medan chansen fanns. Istället tilläts den avgångne tyrannen leva som en fri medborgare tills han avled i sitt hem för tre år sedan. 

Men viskonstnären som Pinochet torterat och mördat, den mannens sånger överlevde honom – och de lär eka över Chile länge än. Någon rättvisa finns det trots allt.

KISS blir ett nytt Glenn Miller Orchestra

”Kiss can and will probably continue without us. Kiss will go where no band has gone before (using younger players). There are no rules.”

Gene Simmons, basist och sångare i sminkande monstergruppen KISS (The Arizona Republic 24/11). 

”Where no band has gone before”? Att gruppen skulle fortsätta som det officiella KISS, med hela originalbesättningen utbytt, må kanske låta chockerande för många hardcore-fans. 

Men sådana ”spökband” är ingalunda ovanliga i jazzkretsar. Orkestrar som en gång tillhört Glenn Miller, Count Baise eller Duke Ellington turnerar ännu över världen, trots att bandledaren för länge sedan lämnat jordelivet och inga orkestermedlemmar från förr finns kvar. KISS skulle således bara trampa vidare i andras fotspår och bli ett tributeband åt sig själv. Gene har fel. There are already rules: follow the money! 

Bernt Rosengren – give him a big hand!

Den 30 november får Bernt Rosengren vad han förtjänar – Kungliga Musikaliska Akademins Jazzpris. 100 000 spänn direkt ur hans majestäts konungens hand. Fast vem är väl den där Bernadotte mot den verklige monarken?

Bernt Rosengren är ju den odiskutabelt svängige kungen av svensk hardbop, en kompromisslös världsartist som dryga 70 år ung är still going strong med sin kraftfulla tenorsax. Denne briljante tonkonstnär har outtröttligt ända sedan 1950-talet visat var det musikaliska skåpet ska stå.

Och han levererar  naturligtvis fortfarande, lika avspänt som auktoritativt. Lyssna bara på plattan I’m Flying, som flög ut rakt över disk tidigare i år. Gör din nästa en tjänst och slå in detta glödheta digitala vax som en julklapp till tomtesäcken. Ty Bernt Rosengren är verkligen en nationalklenod av det skarpare slaget. Låna ditt öra till låten Ever Blue eller Star Eyes och du förstår nog vad jag menar… 

En krumelur i kanten: det var förstås Rosengren som gjorde musiken till Roman Polanskis debutrulle Kniven i vattnet (1962) – filmen som blev den polske regissörens trampolinsprång ut mot en internationell karriär. Say no more.

Grattis, Herta Müller!

Förhandstipsen slog in. Själv hade jag visserligen hoppats på Tomas Tranströmer eller Amos Oz, men det blev alltså den hett omtalade Herta Müller som fick årets Nobelpris i litteratur.

Det är väl hon som är släkt med den diaboliske doktor Müller i Tintin? Hon har ju en sällsamt bländande förmåga att gestalta erfarenheten av förtryckets mekanismer. 

Allvarligt talat, ett bra val av Svenska Akademin. Herta Müller står för ett angeläget budskap och har även förutsättningen att bli läst av breda skaror. Hjärtdjur (1994) är exempelvis en stor upplevelse. 

Fast lite kul vore det med en riktig överraskning snart. Som att Bob Dylan fick äran. Han brukar visserligen räknas som en rejäl högoddsare i dessa sammanhang. Men borde inte alls vara omöjlig egentligen.

Snarare skulle valet av Dylan bli en vacker återknytning till traditionen. Ursprungligen var ändå litteraturen och lyriken bardernas gebit.

Dessutom vore Dylan som pristagare ett fint erkännande av den form av poesi som är överlägset mest konsumerad idag; nämligen sångtexter. Mycket sådant är förstås banalt skräp.

Dylan har dock visat att det även inom ramen för den musikaliska populärkulturen är möjligt med uttryck av högkvalitativ konstnärlig klass. Bara det kunde vara värt att uppmuntra. 

Roll away the rullator

Mott the Hoople kunde inte låta bli att damma av platådojjorna.

Gruppens originalupplaga har skakat liv i sig själva. I dessa dagar gör bandet en serie konserter på Hammersmith Apollo i London. 

All the young dudes? Tro inte det. 
Ian Hunter är 70 år.

Våra gamla glamrockhjältar har tydligen märkvärdigt svårt att åldras med värdighet. Se bara på KISS, Slade, Sweet – och Gary Glitter ska vi bara inte tala om. 

Marc Bolan gjorde nog ändå ett smart karriärdrag som sa hej med en bilkrasch redan 1977. 

Är du demokrat, Mikael Wiehe?

Under helgen som gick spelade Mikael Wiehe på musikfestivalen Tyrolen utanför Alvesta. Inför konserten gav Wiehe en intervju för Smålandsposten där han bland annat talade om sin senaste skiva, Sånger från en inställd skilsmässa

Men som den politiskt engagerade artist Mikael Wiehe alltid varit, meddelade han även att hans ”största mål” var att ”störta den borgerliga regeringen”. 

Eller som Wiehe också uttryckte det: ”Nu är min ambition att lägga krokben för de jävlarna” (Smp 21/8). 

Mikael Wiehe har aldrig hymlat med sin socialistiska övertygelse. Att han vill verka för ett politiskt majoritetsskifte i Sverige är således fullt naturligt och helt legitimt. Inget att säga om detta.

Dock skvallrar hans hätska språkbruk om bristande respekt för det fria folkstyre vi har i Sverige. Man kan förvisso tycka väldigt illa om den politik som dagens moderatdominerade regering företräder. En stor del av Sveriges befolkning gör det i varierande grad.

Men därifrån till att utslunga epitet som ”de jävlarna” mot Fredrik Reinfeldt & Co är knappast förenligt god takt och ton sanna demokrater emellan. 

När Wiehe dessutom använder ett våldsamt begrepp som att ”störta” regeringen (istället för exempelvis ”byta ut”) ligger misstanken till hands att det är något slags revolutionärt maktövertagande han vill se.

Att Mikael Wiehe också håller fast vid 68-vänsterns revolutionsromantiska ideal framgår tydligt i samma intervju. På frågan vad han läser blir svaret: ”Tal av Fidel Castro. Han har mycket vettigt att säga”. 

Själv tycker jag att Wiehe har mycket vettigt att säga genom sitt musikaliska konstnärskap.

Jag håller honom för en av våra främsta låtskrivare och artister, både som ledare för 70-talsgruppen Hoola Bandoola Band och i egen rätt. Bland hans många fina soloskivor  – jag äger själv ett drygt tiotal – vill jag särskilt rekommendera Elden är lös (1979), Sevilla (1998) och Främmande land (2005). 

Jag har även som journalist haft förmånen att intervjua honom. Som person är Mikael Wiehe varm, generös, välformulerad, humoristisk. Och utan tvekan mycket intelligent. Hans solidaritet med utsatta människor världen över är äkta och djup.

Okej att Wiehe är socialist. Det har jag inga problem med. Så länge han tillhör den demokratiska familjen. Men på denna avgörande punkt finns uppenbarligen starka skäl till tvivel. Vilken övertygad demokrat vurmar väl för en diktator som Fidel Castro? 

Häromåret medverkade Wiehe till och med på en stödgala i Malmö för Kubaregimens fromma.

Bland arrangörerna fanns Svensk-kubanska föreningen, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom. Det uttalade målet med galan var att samla in ekonomiska medel till att flyga hit unga representanter för Castrodiktaturen och låta dem bedriva propaganda i Sverige. 

Inför denna minst sagt dubiösa konsert slog Mikael Wiehe fast: ”Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i regionen”. 

Och bagatelliserade förekomsten av politiska fångar i landet med följande ord: 

De värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantanamo. Det är fel att fängsla politiska motståndare. Men när jag besökte revolutionsmuseet på Kuba för första gången 1979 såg jag revolutionen som en önskvärd självklarhet. Den önskan är inte ogjord. (Expressen 18/2 2007)

Bäst på mänskliga rättigheter i regionen? Castrorevolutionen som en önskvärd självklarhet? 

I den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watchs världsrapport för 2009 summeras situationen på Kuba så här: 

Cuba remains the one country in Latin American that represses nearly all forms of political dissent. The government continues to enforce political conformity using criminal prosecutions, long- and short-term detentions, mob harassment, surveillance, police warnings, and travel restrictions.

Det oberoende forskningsinstitutet Freedom House rankar Kuba som en av världens hårdaste diktaturer, något bättre än Nordkorea och Burma, men fullt i klass med notoriska flåbusar som Saudiarabien, Vitryssland och Syrien.

Jag finner det uppriktigt sagt gåtfullt varför en i övrigt skarpsinnig man som Mikael Wiehe fortfarande inte förmår befria sig från ungdomsårens antidemokratiska vänsteridéer. Upptäcker Wiehe inte förnedringen han utsätter sig för genom att agera kolportör åt den kubanska förtryckarapparaten? 

Mikael Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius visste bättre.

Även denne tjusades länge av Fidel Castro och gick naivt i god för den kubanska revolutionens ”landvinningar”. Dock föll fjällen från Afzelius ögon när han på plats konfronterades med det omänskliga system Kubas folk tvingades leva under.

Björn Afzelius erkände sig inte bara duperad. Han skrev en hel roman om saken (En gång i Havanna, 1993). Och gjorde konkreta insatser för att undergräva Castrotyranniet genom att smuggla in pengar – i sitt gitarrfodral (!) – till den kubanska oppositionen.

Tragiskt nog avled Björn Afzelius för tio år sedan. Om inte annat hade han annars kanske kunnat lära Mikael Wiehe något. 

Måste Bergmans Fårö dela Polarstudions öde?

På Sankt Eriksgatan 58 i Stockholm ligger ABBA:s legendariska Polarstudio. Hit kommer idag människor från hela världen för att insupa atmosfären där den svenska gruppen skapade genialiska popmästerverk, väl i klass med Beatles och Beach Boys.

I anslutning till studion finns ett museum med scenkläder, instrument och andra artefakter från ABBA:s sagolika karriär. Den enorma succén för musikalen Mamma Mia har knappast dämpat intresset. Polarstudion är numera en av Stockholms främsta turistmagneter.

Så kunde det ha blivit.

Polarstudion finns dock icke mer. Våren 2004 stängdes dörrarna för alltid. Studion revs, lösöret slumpades bort på auktion. Inspelningsverksamheten var visserligen fortfarande lönsam. Det var fastighetsägarens chockhöjning av hyran som knäckte ekonomin. 

Om Led Zeppelin var 70-talets största rockband, så var ABBA decenniets regenter på den internationella poptronen. Money, money, money flödade in som resultat av framgångarna. Delar av vinsten investerades i bygget av en egen stuperstudio, state-of-the art, som invigdes 1978. 

Polarstudion med sin unika ljudbild blev genast mycket eftertraktad. Zeppelin spelade exempelvis in sitt sista album där, In Through The Out Door, 1979. ABBA själva sålde studion 1983 i samband med att gruppen gick skilda vägar. Men dess gamla inspelningsmarker fick med tiden en nimbus som var i partiet med Sun Studios i Memphis eller Abbey Road i London. 

Det saknades heller inte upprörda röster när rivningen hotade. 

Riksantikvarieämbetet granskade ärendet, men trasslade in sig i en sällsynt formalistisk tolkning av regelverket och förklarade sig oförmögna att agera. På kulturdepartementet lät man någon ointresserad tjänsteman dra saken i byråkratisk långbänk tills det var för sent. Det ansvariga statsrådet Marita Ulvskog brydde sig inte.

I Polarstudions urblåsta lokaler huserar numera ett gym. 

Lärdom? Ingen.

Ty sorgligt nog har det fysiska arvet efter Ingmar Bergman drabbats av ett liknande spektakel. Om två dagar, den 20 augusti, ska Bergmans hus och egendomar på Fårö gå till försäljning på den engelska auktionsfirman Christie’s. Den 26 september har turen kommit till lösöret, som klubbas bort av Bukowskis. 

Att så sker är helt i enlighet med Ingmar Bergmans testamente, och att hans familj följer mästerregissörens sista vilja är väl inget att moralisera över. Dock kan man tycka att det ligger i vårt gemensamma nationella intresse att inte ännu en del av det nutida svenska – och internationella! – kulturarvet skingras.

Det är dokumenterat bortom all diskussion vilken roll egendomen på Fårö spelade i Bergmans liv och för hans konstnärskap. Här fanns hans hjärta och själ. Här hämtade han inspiration och kraft. Här skapade han verk som berört och påverkat miljoner människor. Och kommer att fortsätta göra så för många generationer efter både honom och oss själva. 

Borde vi därför inte ha ett kollektivt ansvar att för framtiden bevara och säkra tillgängligheten till detta sällsamma konstnärsresidens? Polarstudions öde var illa nog. Gällande Bergman, där det handlar om än tyngre kulturell dignitet, är det riktigt läskigt.  

Men även nu har vädjanden och protester klingat ohörda.

Att kulturdepartementet skiftat färg från rött till blått har inte haft någon inverkan. Statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth tvår sina händer. Hon hänvisar till ”principen” om att staten inte ska gå in som köpare i fall som dessa (även kulturkonservatismen är tydligen ett minne blott i de ”nya” moderaterna). 

Återstår Stiftelsen Bergmancenter på Fårö, som dock uppenbarligen saknar nödvändiga finansiella muskler. Resultatet lär därför sannolikt bli att avgörande bitar försvinner från det prisma varigenom eftervärlden har att tolka, förstå och uppleva Ingmar Bergman. 

Kulturpolitiskt är det en skandal. 

Historiskt en tragedi.