Pukor, men knappast trumpeter

Socialdemokraterna i Karlskrona har fått ett nytt batteri lagom till valet. Rocktrummisen Hempo Hildén, som bott i stan under ett antal år, siktar nu på en karriär inom arbetarrörelsen. 

Till SVT:s Blekingenytt säger han förhoppningsfullt: 

”Jag tror att jag kan göra en insats i Karlskrona kommun på kultursektorn. Kulturnämnden vore jättekul att vara med i och kanske vara med och påverka och så”.

Tveksamt dock om det är någon slagkraftig rekrytering. De borgerliga partierna är sannolikt gladare än Socialdemokraterna. Att få den lätt sjövilde Hempo att hålla takten i politiken lär inte bli en dans på rosor. 

Intressant toppmöte

”I chose Vladimir Putin, Robert Mugabe and Britney Spears…

The idea was that I would have an enlightening chat with Mr. Prime Minister of Russia (erstwhile and future president) whilst Britney and Robert could find a distant palm under which to sit and explain themselves to each other.”

Ian Gillan, sångare i Deep Purple, om vilka tre historiska figurer han skulle välja att tillbringa tiden med på en öde ö (Caramba!). 

Vatikanen ”förlåter” Lennon – för tredje gången

John Lennons uttalande om Beatles’ förhållande till Jesus är en ständigt levande klassiker. Det kan vi inte minst tacka katolska kyrkan för, som fortfarande glatt håller grytan kokande. Av skilda skäl. 

Alltihop började med en längre intervju av Lennon i den brittiska tidningen London Evening Standard den 4/3 1966. Beatlesikonen, som nyss hade läst en del om religion hemmavid, gjorde då följande reflektion om kristendomen i det moderna samhället: 

”Christianity will go. It will vanish and shrink. I needn’t argue with that; I’m right and I will be proved right. We’re more popular than Jesus now; I don’t know which will go first – rock ‘n’ roll or Christianity. Jesus was all right but his disciplins were thich and ordinary. It’s them twisting it that ruins it for me.”

I Storbritannien brydde sig ingen. Men när ömfotade jänkare fick höra talas om att Lennon påstått att ”Beatles är större än Jesus”, då rann sinnena över. Ordentligt. I USA:s konservativa sydstater brände uppretade kristna anhängare säckvis med Beatlesplattor på bål.

Många av dessa fanatiker skulle säkerligen gärna bränt beatlarna själva också. Gruppen tog det dock ganska kallt. Hetskampanjens deltagare var ju trots allt tvungna att först köpa Beatles’ skivor innan de eldade upp dem.

Men stormen bedarrade inte. Till och med katolska kyrkan i Rom förklarade att man tagit mycket illa vid sig. Under Beatles’ följande USA-turné fann John Lennon det bäst att helt enkelt be om ursäkt. Vid en presskonferens i Chicago den 11/8 1966 sa han: 

”I suppose if I had said television was more popular than Jesus, I would have gotten away with it. I’m sorry I opened my mouth. I’m not anti-God, anti-Christ, or anti-religion. I wasn’t knocking it or putting it down.

I was just saying it as a fact and it’s true more for England than here. I’m not saying that we’re better or greater, or comparing us with Jesus Christ as a person or God as a thing or whatever it is. I just said what I said and it was wrong. Or it was taken wrong. And now it’s all this.”

Dessa ord var helt okej för Vatikanen, som kvickt godtog ursäkten.

Case closed? Icke.

I november 2008 spreds braskande rubriker över världen, som hävdade att Vatikanen ”äntligen” hade förlåtit John Lennon. Anledningen var att Vatikanens officiella tidning L’Osservatore Romano hyllat den då 40-årsjubilerande Beatlesplattan The White Album med en specialbilaga. 

I anslutning publicerade tidningen en ledarartikel som deklarerade:

”The remark by John Lennon, which triggered deep indignation mainly in the United States, after many years sounds only like a ‘boast’ by a young working-class Englishman faced with unexpected success, after growing up in the legend of Elvis and rock and roll.”

Visst kan det verka något märkligt att påvens språkrör i pressen plötsligt gav så stort utrymme åt just Beatles. Men bakgrunden är tämligen krass.

En ny chefredaktör hade precis tillträtt, som ville göra den tidigare strikta och knarriga tidningen lite mer fräsch och intressant. Även organet för Guds ställföreträdare på jorden måste ju att tänka på upplagan…

Bland annat började man publicera artiklar om populärkulturella fenomen som Oscarsgalan och Elvis. Även representanter för konkurrerande religioner som islam och judendom välkomnades i spalterna. 

Nu, 2010, har det gått 40 år sedan Beatles upplöstes. Det har tydligen L’Osservatore Romano funnit som ett utmärkt tillfälle att köra sitt kioskvältarknäck i repris. Det funkar lika bra igen. Ty åter sprids ”nyheten” som en löpeld runt klotet – Vatikanen har förlåtit John Lennon!

 ”Påven i fred med Beatles”, utropar exempelvis DN i Sverige. Och citerar därefter L’Osservatore Romanos senaste absolution av gruppen: 

”Det är sant att de tog droger, levde ett vilt liv på grund av deras framgångar, sa att de var större än Jesus och spred budskap som kan ha varit satanistiska… Men de var inte värst. Deras vackra melodier förändrade musiken och fortsätter att ge njutning”.

Snart lär väl Vatikanen utnämna Beatles till sitt officiella husband också.

Och det kanske skulle behövas för att bättra på katolska kyrkans allt taskigare image.

Pedofilhärvor, reaktionärt abortmotstånd och svårbegriplig kondomskräck har knappast gjort underverk för Vatikanens ställning bland vanligt folk. Beatles är måhända inte populärare än Jesus, men påven kan nog inom kort känna sig distanserad. 

Så vad göra? If you can’t beat them, join them!

Sannolikt skrattar John Lennon ganska gott åt det hela från sin himmelska utsiktspunkt.

Apropå den famösa kommentaren om Jesus, förklarade Lennon två år innan sin död 1980 att den faktiskt hade befriat honom. Tillvaron som beatlesmedlem var rena fängelset, skandalen blev en välkommen ursäkt att sluta turnera efter 1966 och söka andra vägar i livet:

”I always remember to thank Jesus for the end of my touring days; if I hadn’t said that the Beatles were ‘bigger than Jesus’ and upset the very Christian Ku Klux Klan, well, Lord, I might still be up there with all the other performing fleas!

God bless America. Thank you, Jesus.”

Attityder då och nu

Förakta aldrig gamla debattböcker. De kan stundtals ha riktigt högt underhållningsvärde. Liksom även bjuda på en hel del intressanta upplysningar. Ibland händer det dessutom att man tvingas fråga sig hur mycket som egentligen är nytt under solen. 

Själv sitter jag nu och bläddrar i en sliten Panpocket med gulnade sidor. Titeln är Kulturattityder, författad av duon Björn Häggqvist och Harry Schein. Boken redovisar och diskuterar en kulturpolitisk attitydundersökning, gjord av opinionsinstitutet Sifo på uppdrag av Svenska Filminstitutet 1967. 

Slutsatsen vad gäller kultursynen hos den kategori personer vilka röstar på Kristdemokraterna (eller Kristen Demokratisk Samling som partiet hette då) är tämligen dräpande: 

”Vår KDS-grupp är en kulturpolitisk extremistgrupp. Den har genomgående negativa kulturattityder om man bortser från den relativa välvilligheten till statliga kulturanslag… I flertalet fall är KDS-sympatisörernas negativa attityder mer negativa än någon annan grupp.

Det är därför väl motiverat att beteckna denna negativism som explicit kulturfientlig.” 

Se där. Den inställningen har tydligen inte ändrats mycket sedan 60-talet. Kristdemokraternas nyligen proklamerade korståg mot den svenska kultureliten visar väl snarare hur ömt partiet vårdar sina traditioner.

Men hur pass ingrodd är Göran Hägglunds egen konservatism på området? Den som följer honom på twitter kunde under påskhelgen läsa: 

”Har joggat 8 km och färdats 31 år tillbaka i tiden. I lurarna fantastiska London Calling.”

Med en partiledare som diggar den radikala punkrockgruppen The Clash måste det finnas gott hopp om friskare attityder framöver.

Jazzrockens bästa någonsin

”The best ever album of it’s genre… Tommy Bolin’s underrated guitar work is sensational.”

Dave Davies, gitarrist i The Kinks, pratar ut i senaste numret av amerikanska musikmagasinet Goldmine om skivorna som förändrade hans liv. En av dessa är fusionstrummisen Billy Cobhams Spectrum (1973) med makalösa strängbändarfantomen Tommy Bolin, one of a kind indeed.

Lyssna nu! Har ni inte hört den här plattan, har ni helt enkelt inte levt. Det är som en tillvaro utan, tja, Miles Davies Kind of Blue eller David Bowies Ziggy Stardust. Och så kan man ju inte ha det. Lämna allt, spring iväg och köp. Inget blir längre som förut. Promise!

It was big

Igår gjorde jag en liten resa. Till lilla Ronneby, gråa hus och helgödsliga gator.

Det hölls jazzkonsert på en liten, liten teater. En handfull personer i publiken. 

Men musiken. It was big. 

Cæcilie Norbys förtrollande röst, lyrisk, subtil, kraftfull. Ulf Wakenius med sin magiska elgitarr. Lars Danielsson, finurligt lekande baskonstnär. 

Plötsligt satt vi på en klubb i New York. Tonernas mirakel.

MP3 är ju såååå 2010-tal…

”Man får ju höra från alla håll och kanter att CD:n är döende och då tror jag att lyssnare blir intresserade av att leta efter nya medier. Då är det väldigt tacksamt att lansera en fossil som kassettbandet.”

Joakim Nordwall, ägare till skivbolaget Ideal Recordings i Göteborg, som tycker sig upptäckt en spännande marknadsnisch genom att börja släppa musik på retrovis. (GP 4/4).

Tja, varför inte? När LP-skivan smugit sig tillbaka, kan det väl funka för gamla C90-kassetter också. Den riktigt framsynte trendspanaren ser möjligen en ny vår även för rullband och 8-track. Eller vad som rimligen borde vara den ultimata ljudbäraren för de allra hippaste non-konformisterna: fonografcylindrar i vax. Kom ihåg var ni läste det först!

Punken befriade Sverige

”Den förändrade samhället inifrån och gjorde oss tolerantare: Du kan ha grönt hår om du vill idag – till och med Mona Sahlin är ju punkklippt och rödfärgad. Sådant fick vi stryk för.”

Deep-Torkel Knutsson, filmare och f d sångare i Stockholmsbandet The Stoodes, om betydelsen av den första svenska punkvågen 1977-81 (DN 1/4).

Mer att läsa:
Bli ung och arg igen!

Beethoven överfallen och mörbultad

Kulturen ska ha stryk. Det tycks vara tidens lösen. Exemplet Dagens Nyheter är illustrativt. Inte nog med att dess välrenommerade kulturredaktion ska hårdslaktas. Nu ger sig DN även på att misshandla Ludwig van Beethoven. 

Av någon bisarr anledning har man låtit ”electronicaveteranen och radioprofilen” Håkan Lidbo köra några takter ur Beethovens berömda femte symfoni genom en industriell cementblandare. Det hela ingår i tidningens webbsatsning att ”presentera klassisk musik i modern tappning”.

Fast om baktanken är att försöka locka yngre lyssnare till de gamla mästarna, undrar jag om det framstår särskilt lyckat att presentera Beethoven blåslagen med järnrör. 

Hör eländet på egen risk här.  

Håkan Lidbos så kallade remix är en öronskärande kakafoni av oljud, som bara får mig att vilja springa vilt primalskrikande in i en skyddande cell med madrasserade väggar. Vilket lustigt nog ganska exakt motsvarade mina föräldrars reaktion när jag första gången spelade Led Zeppelin på mördarvolym hemma i pojkrummet back in the days.

Skillnaden är dock enorm i så måtto att Beethoven inte var inblandad och att Zeppelin är högkulturell, progressiv hårdrock. Electrohouse är däremot enbart ondska. Rå och oförfalskad. 

Skämt åsido, vad är nytt under solen? Beethovens femma har gjorts i populärversion förr. Den mest lyckade varianten tycker jag är Walter Murphys härligt pumpande discotolkning A Fifth of Beethoven. Finns på soundtracket till kioskvältarrullen Saturday Night Fever (1977).

Har ni händelsevis inte detta album hemma – som borde vara obligatoriskt i varje hushåll – kan ni lyssna på Beethoven goes Travolta här. Nog klär han väl bättre i utsvängd 70-talskostym? 

Oslagbart hottast är annars Luddes nummer fem i sin tidlösa originaltappning. Förstås!

Mer att läsa:
Alla älskar Beethoven – nästan…

Paljetten som satte galoscher på Ny demokrati

Minns ni Paul Paljett? Den forne ungdomsidolen och flicktjusaren fyller 55 år på onsdag. Sahlin är det riktiga namnet, dock ej släkt med Mona – vilket hon nog är glad för. 

Under 70-talet var han killen som bidrog till att ge Bert Karlsson luft under vingarna. Paul Paljett blev en av skivbolaget Marianns första kontrakterade artister och levererade schlagerpoppiga lättviktshitar som C´est la vie, Guenerina och Little Cherry. Några somrar glittrade Paljett i folkparkerna medan Skara-Bert räknade ihop intäkterna till sitt gryende imperium. 

1980 gav Paul Paljett ut albumet ...passar galoscherna? En smått profetisk titel. Ty ett antal år senare, när solokarriären falnat och han hoppat in i dansbandssvängen istället, blev det dags att hjälpa Bert till nya höjder. Tillsammans med Ian Wachtmeister hade Skaramogulen bildat ett populistiskt missnöjesparti: Ny demokrati. 

Inför lanseringen till riksdagsvalet 1991 behövdes en kampanjsång för att elda massorna. Resultatet blev singeln Drag under galoscherna (Häng med, häng med) av Ny demokratis officiella ”husband” Bert-Ians. Som i realiteten var Paul Paljett. Han hade också komponerat låten (finns att höra som en otrevlig påminnelse här). 

Dessa musikaliska galoscher ackompanjerade sedan Ny demokratis väg genom valrörelsen till en vågmästarställning i riksdagen. Där utmärkte sig partiet främst genom allt hämningslösare främlingsfientliga utfall. 

Bert Karlsson påstod  exempelvis i tal efter tal att invandrare begick 80 procent av all kriminalitet i Sverige, att ”zigenare” gjorde sig skyldiga till 90 procent av brotten mot pensionärer, ”att det finns många som utnyttjar vårt system genom att turista här”, att flyktingpolitiken kostade allt mellan 40 till 80 miljarder kronor om året (siffrorna varierade beroende på grad av ilska och dagsform), att Bengt Westerbergs dotter förhoppningsvis skulle bli ”smittad av en flykting” med hiv, etc. 

Idag är Ny demokrati lyckligtvis dött och begravet. Själv jobbar Paul Paljett på Fonus. Man kan väl se det som ett litet utslag av poetisk rättvisa.

Men förklara den kollektiva minnesförlust som gjort att Bert Karlsson till synes obefläckad kunnat segla vidare i offentligheten! Det som skiljer Skara-Berts främlingfientliga uppviglingsretorik då, från Jimmie Åkessons nu, är ju praktiskt taget bara en fråga om millimetrar.