Born in the USA släpptes på min födelsedag den 4 juni 1984. En bättre present när man fyller femton år kan man väl knappast få? Tack än en gång, Bruce! You made my day.

Albumet innehåller dessutom en av de låtar jag håller högst i Springsteens repertoar; Bobby Jean. Jag trodde förstås länge att låten handlade om en tjej. Och för mig kommer det alltid att vara så. En sång att spela i bitterljuva stunder när tankarna råkar vända till flickor som man mött, älskat och som av en eller annan anledning försvunnit ur ens liv. Tja, vi har väl alla varit med om trallen.

Men egentligen är Bobby Jean skriven som ett farväl till gitarristen och polaren Steven Van Zandt. Han hade då nyligen hade lämnat E Street Band för att satsa på en egen karriär. Enligt uppgift missnöjd med Springsteens mer kommersiella inriktning.

Fast som The Boss sjunger i Atlantic City på den föregående skivan Nebraska (1982):

Well now everything dies baby that’s a fact
But maybe everything that dies someday comes back

Och för paret Springsteen och Van Zandt blev det faktiskt så. ”Little Steven” gjorde comeback i E Street Band 1999 och har lirat där sen dess. Vem vet? En dag kanske din egen Bobby Jean återvänder till kvarteret… Rock on!

Favoritmedlem i The Beatles? Min är George Harrison, coolast i gruppen. Men skulle jag tvingas välja mellan John Lennon och Paul McCartney, tar jag Paul. Och får därmed leva med stigmat att det bland mainstreamfansen naturligtvis är oerhört mycket creddigare att digga Lennon.

Än sen? Vissa fakta går inte att bortse ifrån. Det var inte Lennon, utan McCartney som var den djärvaste och mest insatta musikaliska pionjären bland beatlarna. Före Lennon intresserade han sig för avantgardister som Stockhausen, och var drivande kraft bakom banbrytande formexperiment som Sgt Pepper och den långa, utsökta medleykompositionen på Abbey Road.

Dessutom svarade McCartney för The Beatles råaste insats; Helter Skelter (så nära punk eller hårdrock man kunde komma 1968). Vidare var det Paul som först officiellt lämnade bandet, ett utmärkt beslut. The Beatles hade nått artistisk zenit och bevarande sin konstnärliga integritet genom att fördömligt lägga av precis i rätt tid.

Och hade gruppen ändå fortsatt, skulle Paul McCartney sannolikt aldrig levererat den magnifika Maybe I’m Amazed. Låten ingick på hans första soloalbum McCartney (1970) och skrevs som en hyllning till nyblivna hustrun Linda. Hon hade – enligt Paul själv – räddat honom från att ohjälpligt sjunka ner i depressionens drogmissbruk när bolaget Apple ruttnade ihop till en enda enorm härva av trassel och bråk.

Maybe I’m Amazed är en fantastisk kärlekssång. Men också en frihetsdeklaration från en nyförlöst McCartney, som återvunnit sin inre jämvikt och nu tar sats mot en egen karriär, bortom The Beatles och in i framtiden.

Jag älskar den här låten – på en gång så överväldigande, gripande, smittande, härligt drabbande. Tveklöst bland det bästa Paul McCartney någonsin gjort, om inte det bästa. Själv rankade han nyligen Maybe I’m Amazed som den sång han helst vill bli ihågkommen för. Det är inte svårt att förstå honom.