Philippe Halsman, Marilyn Listening to Music, 1952.
Don’t you fear, don’t you fear
When you hear the music trouble disappear
When you hear the music ringin’ in your ears
Can you feel the magic floatin’ in the air?– The Rolling Stones
Nyligen gav Roxette en konsert i Tel Aviv. Vilket onekligen var rätt i tiden. Ty med soldaten Gilad Shalits frisläppande, efter att sex år hållits fast i terrorislamisterna Hamas’ klor, kunde nog hela Israel sjunga med i låten Joyride.
Men i Sverige surade förstås de organiserade Palestinasupportrarna och krävde att Roxette skulle bojkotta den judiska staten, åter rutinmässigt demoniserad som en motsvarighet till apartheidepokens Sydafrika. Please! Lägg av.
Något institutionaliserat, ideologiskt grundat rasförtryck förekommer naturligtvis inte i Mellanösterns hittills enda och vitalaste demokrati. Israel har 5,9 miljoner judiska invånare. Och 1,6 miljoner arabiska. Bägge grupper åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter, allmän rösträtt, representation i parlamentet, et cetera.
Att dra fram den falska apartheidparallellen är inte bara kränkande mot Israel. Utan framför allt ett hån mot de sydafrikaner som dagligen och under decennier plågades av verklighetens apartheid, ett av 1900-talets vidrigaste förtryckarsystem. Svenska Palestinavänner borde veta bättre än att trivialisera den svarta sydafrikanska befolkningsmajoritetens historiska lidanden på detta vis, allt i syfte att försöka vinna några billiga retoriska poäng i debatten.
Heder åt Per Gessle, Marie Fredriksson och deras medmusiker i Roxette som inte föll undan för oseriösa politiska hojtanden på hemmaplan. För övrigt är det kanske värt att påminna om vad de brittiska veteranhårdrockarna Deep Purple sa i våras, när bandet gjorde två spelningar i det heliga landet: Only whimps cancel concerts in Israel.
Shalom and rock on!
Uppdatering:
Läs gärna vad Richard Goldstone, tidigare domare i Sydafrikas högsta domstol, anser om anklagelserna mot Israel som en apartheidstat – länk här.
Och nu snackar vi den 15, 16 och 17 augusti 1969. Woodstock! Behöver man säga mer? Turn on, tune in and drop out, my friends.
Sensuellt värre, ja närmast porrigt tycker många, blir det när Jane Birkin och Serge Gainsbourg 1969 sjunger duett i Je t’aime… moi non plus. En del pryda radiostationer i Europa bannlyser låten, vilket inte hindrar den från att bli listetta i Norge. Ursprungligen skrev Gainsbourg denna skandalsuccé till sin dåvarande tjej Brigitte Bardot. Sen träffade han Birkin och versionen med Bardot släpptes inte förrän 1986.
Kring lunchtid den 30 januari 1969 hörs ljuv musik från ovan vid affärsdistriktet Savile Row i London. Det är The Beatles som klivit upp på taket till sitt eget skivbolag Apple med gitarrer, trummor och förstärkare. Konserten filmas som final till dokumentären Let it Be. Innan hade medlemmarna hoppats att polisen dramatiskt skulle stoppa The Fab Four genom att slita instrumenten ur händerna på dem. Men när det kom till kritan bad polisen bara artigt bandet att de skulle sluta, vilket beatlarna lika artigt gjorde. De var ju engelsmän, trots allt.
Juliette Gréco! Denna ständigt svartklädda, bedårande galliska nymf. Hon var, är, bara så oemotståndligt fruktansvärt grymt otroligt bra. Helt enkelt. En gång sjöng hon för Slas och Pär Rådström medan de drack kaffe och konjak i Frankrikes motsvarighet till Vänersborg. Och det är ju heller inte så pjåkigt. Dessutom var hon med i motståndsrörelsen under kriget. Älskar vi henne? Går solen sin gång? Vive la France!
”Fidel Castro eller Khadaffi! De har en otrolig folklig känsla!”
– Björn Afzelius, musiker och proggikon, svarar på frågan om vem han vill se som statsminister i Sverige (1983).
Harpo. Popmusikens svar på clownen Manne.
1980 gav Stevie Wonder ut skivan Hotter Than July, sista låten på plattan hette Happy Birthday. Den var tillägnad medborgarrättskämpen Martin Luther King och utgjorde ett led i kampanjen för att göra dennes födelsedag (15 januari) till nationell helgdag i USA.
Så blev det också. 1983 röstade kongressens bägge kamrar igenom ett lagförslag, som med överväldigande majoritet tvingade en motvillig president Reagan att göra verklighet av saken. Martin Luther King är en av 1900-talets stora hjältar, vars kamp för tolerans, rättvisa och alla människors lika värde fortsätter att inspirera. Att man i USA högtidlighåller hans födelse genom en särskild dag i almanackan är en viktig markering för att hålla Kings gärning levande.
Idag, den fjärde augusti, skulle Raoul Wallenberg fyllt 99 år. Under förra seklets mörkaste epok, då nazisterna var fanatiskt inriktade på att utplåna samtliga Europas judar, fattade han ett personligt beslut att i Budapest hösten 1944 försöka rädda så många judiska medmänniskor som möjligt undan förintelselägrens gaskamrar.
Med ett enastående moraliskt och fysiskt mod, kombinerat med en förbluffande djärvhet och uppfinningsrikedom, ställde sig Wallenberg i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades slita tiotusentals judar ur SS-bödlarnas klor. Raoul Wallenberg visade på ett fantastiskt sätt att varje individ faktiskt kan spela en avgörande roll när det gäller att stå det onda emot. Även när oddsen tycks hopplösa och övermakten synes total.
För mig är han tveklöst vår störste svensk och finaste förebild. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, rasism och politisk extremism ånyo utmanar det öppna samhället, behöver vi goda och inspirerande exempel som manar till handling mot trångsyntheten, intoleransen, likgiltigheten.
USA har Martin Luther King. Sverige har Raoul Wallenberg. Lagom till nästa år, då hundraårsminnet av Wallenbergs födelse infaller, tycker jag att vi borde hedra honom med att göra fjärde augusti till en röd dag. Precis som Stevie Wonder tyckte att USA borde göra med Martin Luther Kings födelsedag.
Happy birthday, Raoul!
Christian Dahlgrens Blogg 