Det är några år sedan. Men jag kan fortfarande höra Hannes Råstams mjuka, engagerade och eftertänksamma röst när jag i en telefonlur intervjuade honom om tiden som musiker vid Björn Afzelius sida.

Jag höll på med en artikelserie om mina egna favoriter bland gamla progglåtar. Tanken var  att intervjua upphovsmännen, men när det gällde Svarta gänget från 1985 gick det förstås inte. Afzelius var ju död sedan länge. Så jag tog den näst bäste, basisten och vännen Hannes Råstam.

Han var mitt uppe i ett hektiskt arbete på någon TV-dokumentär (minns idag inte vilken), men delade ändå generöst med sig av sin tid och berättade om turnélivet i kompgruppen Globetrotters och intrycken av Afzelius.

Han skulle skriva en bok om Affe sa han i slutet av vårt samtal. Hade mycket material liggande och en av Sveriges mest folkkära artister förtjänade definitivt en ordentlig skildring. Just den boken blir nu tyvärr aldrig skriven.

Inte heller får vi se fler prov på Hannes Råstams briljanta journalistik. Som grävande reporter, avslöjare av orättvisor och missförhållanden var han aldrig näst bäst. Fem guldspadar talar sitt tydliga språk. Han var den bäste. Denna torsdag har varit en dag av saknad. Och den känslan kommer att hålla i sig länge.