Recension av Mikael Wiehe på Valö i Björkfors den 6 juli, publicerad på Corren.se idag:

Mikael Wiehe kan få mig att må mycket illa. Som när han för dryga halvåret sedan skrev en artikel i Svenska Dagbladet till det kubanska tyranniets försvar. Där framstod Wiehe som nidbilden av sig själv; en övervintrad kommunistproggare från värsta vänsteråret 1968, ännu förblindad av unken revolutionsromantik och marxistiskt diktaturhångel.

Men! Mikael Wiehe kan också få mig att må väldigt bra. Som i fredags när han framträdde i Björkfors och gav nytt liv åt den anrika festplatsen Valö, en andlöst vacker vykortsidyll som man nästan inte tror finns längre.

Inramad av vatten, grönskande björkar och tallar klev Wiehe upp på dansbanans gamla scen i julikvällen och rev av Jag har vänner i en oemotståndligt smittande version. Där, då och direkt var vi alla uppåt 900 personer i publiken hans kompisar. Wiehe behöll med suverän elegans, värme och rutin det greppet om oss hela konserten igenom.

Ty en sak är odiskutabel: Mikael Wiehe som bäst är en av Sveriges främsta liveartister och estradörer. Mellansnacket var en ljuvlig blandning av skämt, allvar och ironisk självdistans. Och låtarna!

Likt en proggens Sven-Bertil Taube levererande Wiehe ett gnistrande pärlband av musikaliska skatter som Titanic, Mitt hjärtas fågel, Vem kan man lita på?, Flickan och kråkan… Går det annat än att kapitulera?

Wiehe må vara folkpensionär numera, men vitaliteten, närvaron och energin visade inga tecken på att falna. En eloge även till hans tre man starka kompband, som inte minst fick Sakta lägger båten ut från land att lyfta till nya intagande höjder.

Mikael Wiehe kan, som sagt, ibland få mig att må illa. I Björkfors fanns dock inget att anmärka på. Jag försökte verkligen hitta något att rikta en kritisk taskspark mot. Det gick inte.