”Ingen synade hans bluff om antalet Elvisskivor på högstadiet, och det var så han tog sig vidare till partiledarposten.”
– Neo, borgerligt samhällsmagasin, gör i sitt senaste nummer en kärnfullt träffande analys av fenomenet Håkan Juholt.
Sitter på redaktionen och försöker skriva klart artiklar innan deadline. Lyssnar på Iron Maidens klassiker Aces High samtidigt för att få bättre flyt i texten. Det slår mig plötsligt att denna låt bara skenbart handlar om Battle of Britain. Snarare är den en metaforisk tolkning av det dagliga journalistiska arbetet:
Jump in the cockpit and start up the engines,
Remove all the wheelblocks there’s no time to waste.
Gathering speed as we head down the runway,
Got to get airborne before it’s too late.Running, scrambling, flying,
Rolling, turning, diving, going in again.
Running, scrambling, flying, Rolling, turning, diving,
Run, live to fly, fly to live, do or die.
Won’t you run, live to fly, fly to live, Aces high!
Så är det!
Skrivit i Sydöstran 7/11:
Alltid rött, alltid rätt. Så sjunger 80-talsgruppen Imperiet i en av sina kända låtar från när det begav sig. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärta som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt.
Politiskt associerar vi röd med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, vilken traditionellt spänner från socialdemokratins trygga folkhemsideologi till den stalinistiska kommunismens falska och blodbesudlade jämlikhetssträvanden.
Något förvirrande blir det dock när vi européer blickar mot USA, särskilt i dessa presidentvalstider. Ty vilka har draperat sig i den röda kulören där? Det är det republikanska partiets färg, en höger som många här hemma snarast förknippar med hjärtlöshet, aggression och George W Bush.
Den amerikanska vänstern (nå, allt är ju relativt) som företräds av Barack Obama och demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till hur de ser på Mitt Romney. Dennes åsiktsfränder kan å andra sidan med samma rätt associera demokraternas blått till nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.
Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbara och bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter Kind of Blue.
Jag läste nyligen i New York Times att blått faktiskt är den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har tydligen både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.
Men min egen favoritfärg är svart. Jag tycker den är elegant, cool, en smula farlig och punkig. Svart är som att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i Absolutley Sweet Marie. Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande maktägarklassen av blå och röd kulör, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.
Att ta den sensuella bossa novaklassiken The Girl from Ipanema och göra den till en låt om Bondeförbundets Gunnar Hedlund… Det är nog bara Beppe Wolgers som kunde komma på en sån idé. Briljant.
Skrivit i Corren 30/10:
Come fly with me, sjunger Frank Sinatra i den berömda låten från skivan med samma namn. Det är en av Sinatras bästa, mästerligt arrangerad av orkesterledaren Billy May. Albumet har flygsemesterns kittlande möjligheter som tema. På omslaget väntar en ivrig Sinatra mellan två passagerarplan från anrika Trans World Airlines (TWA), redo att låta oss följa med när han som musikalisk globetrotter snart susar i väg ovan molnen till spännande destinationer i fjärran.
När Frank Sinatra och Billy May spelade in denna blivande klassiker i Capitols studio hösten 1957 var flyget ännu ett glamoröst och exklusivt färdmedel. Få hade som Sinatra råd med lyxen att sticka i väg över helgen och uppleva April in Paris, London by Night eller Autumn in New York. Sådana utflykter var då mest en lockande dröm för många normalinkomsttagare. Så icke längre. Avregleringen av flygmarknaden och ankomsten av lågprisbolag som Easy Jet, Ryanair och Norweigan har öppnat världen på helt andra sätt än förr.
Det förstås väldigt glädjande. Men utvecklingen har också inneburit betydande svårigheter för de gamla nationella flygbolagen. Ta exempelvis Lufthansa och Air France/KLM vilka bägge brottats med förluster. För att inte tala om vårt eget SAS, där svenska staten är största ägare med 21,4 procent av aktierna. En post som kostat oss skattebetalare mycket dyrt. Bolaget blöder pengar. Sparpaket och omstruktureringar har duggat tätt som regn om hösten, samtidigt som det ropats på nya kapitaltillskott.
Sedan 2009 har alliansregeringen pumpat in totalt 2,4 miljarder kronor för att hålla SAS flygande. 2010 försäkrade bolagets vd Mats Jansson att krisen äntligen var över. Då hade han precis fått 1,1 skattemiljarder från näringsdepartementet. Sedan avgick Jansson, Rickard Gustafson tog vid som kaospilot på vd-stolen och krisen? Den var ingalunda förbi, utan fördjupades tvärtom.
Nu väntar ånyo en ”avgörande” sparplan i kombination med ännu ett rop på mer färska pengar. Men om tidigare räddningsaktioner inte hjälpt, varför skulle det fungera bättre denna gång? Svenska statens engagemang har varit ren kapitalförstöring för skattebetalarna, vars hela aktieandel i SAS i dag bara är värt drygt 400 miljoner kronor. Räkna själva, det är enkel matematik: utdelningen på insatt kapital är katastrofal.
Kraschen för SAS är i grunden affärskulturellt betingad. Som tidigare monopolbolag har man inte i tillräcklig grad kunnat anpassa sig till den fria konkurrensen i luften. För sent insåg man att den romantiska guldåldern som Frank Sinatra sjöng om var slut. Pigga uppstickare på startbanan erbjöd passagerarna billiga flygstolar medan SAS stod kvar trött och baktungt vid hangaren.
Inte ens TWA klarade omställningen. Det bolaget köptes 2001 upp av American Airlines. Även för SAS är vägs ände rimligen nådd. Staten bör antingen sälja eller lägga ner.
Recenserat i Corren 27/10:
Bok: Yngwie Malmsteen. Såsom i himmelen, så ock på jorden
Författare: Anders Tengner
Förlag: Bokfabriken
”Less is more”, brukar det heta. Icke så i Yngwie Malmsteens värld. Hans motto är berömt: ”More is more!”. Det gäller inte bara fantomgitarristens övermänskliga förmåga att spruta ut kaskader av distade toner från sin Fender Stratocaster. Utan även tillvaron i övrigt.
Musikjournalisten Anders Tengners icke-auktoriserade biografi bjuder på en hisnande resa genom Malmsteens liv och leverne, där gränslösheten är norm och begreppet lagom inte existerar. Delvis är detta en klassisk skandalbok; flödande av sprit, droger, kraschade bilar, förstörda hotellrum och polisingripanden.
Underhållande? Nja, efter ett tag blir det mest tragiskt, särskilt hans ex-fruars berättelser om Malmsteens påstått våldsamma svartsjuka.
Men det är också en historia om konstnärlig hängivenhet, en kompromisslös vilja att satsa rubbet på att göra rockstjärnedrömmen till verklighet. I dessa stycken kan man inte annat än känna en djup beundran för Malmsteens envisa strävan.
Dessvärre har tunnelseendet ett pris, vilket många av hans musikerkollegor vittnar om. Han är extremt svår att samarbeta med, kräver allt på eget sätt, något som fått negativa konsekvenser för låtmaterialet. Som är ganska svagt.
Till skillnad från idolen Ritchie Blackmore har Malmsteen aldrig lyckats komponera hits typ Smoke on the Water. Teknisk briljans i rockmusik är inte nog, det måste svänga också. Faktiskt är det nästan intressantare att läsa den här färgstarka biografin än att lyssna på Malmsteens plattor.
Postkillen på min arbetsplats skapar avund. Han var där, inte jag. Men det var coolt att åtminstone få se biljetten.
Skrivit i Corren 8/10:
Sveriges störste rockstjärna? Det måste vara Yngwie Malmsteen, denne egensinnige gitarrfantom som spelar snabbare än blixten. Nu ligger en rykande färsk biografi om honom på bokhandelsdiskarna, skriven av journalisten Anders Tengner.
Det är fascinerande läsning. Malmsteen var Stockholmskillen som från sju års ålder övade på sin gura dag och natt med målet att erövra världen. Och det gjorde han ju. Men det var först efter att han emigrerade till USA som karriären tog fart. I jantelagens Sverige där han växte upp på 70-talet brydde sig få.
Mot bakgrund av Malmsteens tjurskalliga individualism kan det tyckas överraskande att han ändå diggade Socialdemokraterna. I boken berättar hans dåvarande flickvän: ”Yngwie avskydde Ulf Adelsohn och allt vad Moderaterna stod för. Däremot talade han alltid gott om Olof Palme”. Malmsteen gick till och med i demonstrationstågen på första maj, röstade även på Palme i dennes segerval 1982.
I sin nuvarande amerikanska exil verkar dock inte gitarrguden längre ha mycket till övers för vårt gamla folkhem. Om Sverige säger han: ”Alla är likadana. Ingen får vara överlägsen, ingen får stå under någon. Man får ingen uppmuntran att göra något. Man blir tillsagd att hålla käft och veta hut. Alla ska ha lika mycket. Om man har mer än någon annan ska man dela med sig”.
Jag antar att Stefan Löfven knappast kan räkna med någon draghjälp från Yngwie Malmsteen i nästa val.
Läser i dagens SvD att The Doors recenserats som ”USA:s svar på Hep Stars” när det begav sig. Jag visste väl att Jim Morrison hade Svenne Hedlund som förebild!
Här kan man snacka om toppmöte! Gitarrfantomen Ritchie Blackmore tillsammans med Snobben, iförd osedvanligt coola rymdglasögon (eller vad det nu är). Fotot är taget någon gång i mitten av det vilda 70-talet.
En av Blackmores favoritlåtar är faktiskt en hyllning till just Snobben; The Royal Guardsmens Snoopy vs The Red Baron. Släpptes på skivdiskarna 1966, sålde över en miljon exemplar och nådde andraplatsen på den amerikanska Billboardlistan.
Själv fick jag denna kultlåt på vinylsingel som femåring hemma i Kungsbacka 1974, och spelade mer eller mindre sönder den på en gammal resegrammfon. Det är mitt första och starkaste musikminne. Jag älskar låten fortfarande. Det gör Ritchie också.
Han brukar avrunda sina konserter med att bjuda publiken på den. En bandad inspelning dock. Lite synd. Det vore kul att höra Ritchie lira en egen tolkning. Men till och med han finner väl det omöjligt att överträffa originalet.
Christian Dahlgrens Blogg 