Bruna dassen åter?

Skrivit i Corren 28/2:Corren.

Tågen går sannerligen inte som på räls längre. Allt har spårat ur. Nyliberalismen bär skulden.

Det menar dramatikern Gertrud Larsson som slår fast: ”Verkligheten är en absurdistisk tragedi. Det är resenärer och anställda som drabbas”. Nyligen hade hennes pjäs Hela folkets järnväg urpremiär inför en fullsatt salong på Uppsala stadsteater. Det är en rödglödgad satir i vänsterpolitisk 60-talstradition över hur Alliansen slaktat våra järnvägar på ideologins altare.

”Huvudperson här är en infrastrukturminister som är övertygad om att de problem som uppstår i tågtrafiken inte alls beror på avreglering utan på att den inte är tillräckligt avreglerad”, förklarade Gertrud Larsson vid premiären (SvD 16/2) med syrlig adress till statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M).

Marknadstänkandet har helt enkelt gått för långt. Det var bättre förr, när statens trygga hand styrde och SJ var ett hederligt gammalt ämbetsverk med totalansvar för hela ruljansen (inklusive spåren). Precis som det var, låt säga 1971 kanske?

Det var då trubaduren Stefan Demert för första gången sjöng: ”SJ, SJ, gamle vän, festligt att du lever än, men du ser rätt krasslig ut, snart går ditt sista tut”. Så var det med den återregleringsnostalgin som även de rödgröna riksdagspartierna ger uttryck för.

Demerts visa blev lika populär som ”hela folkets järnväg” var impopulär. Gamla tåg med risig komfort, usel service, ökänt svettiga ostmackor i plastförpackning, biljetter som var dyrare än flygets, överbyråkratisering och en ekonomi i stadig utförsbacke sedan 50-talet.

”Tag en tripp med 2:a klass, gratis vatten, bruna dass, om du kommer fram i tid, så fröjda dig därvid”, skalade Stefan Demert ironiskt vidare om det statliga järnvägsmonopolets allt annat än gyllene dagar.

Numera åker däremot svenskarna tåg som aldrig tidigare. Antalet resor är på väg mot 200 miljoner årligen, en ökning med nästan 140 procent sedan 80-talet! Om effekterna av den av vänstern så avskydda avregleringen skriver Gunnar Axelsson i sin utredning En enkel till framtiden? (SOU 2013:83):

”Jag konstaterar att Sverige sedan 1988 haft en stark tillväxt i järnvägstrafiken, särskilt i den regionala persontrafiken, och att det i flera andra avseenden skett betydande förbättringar, exempelvis vad gäller produktivitet och säkerhet. För godstransportköparna har marknadsöppningen inneburit ökade möjligheter att använda tåget till konkurrenskraftiga priser. Upphandling av persontrafik i konkurrens har många gånger lett till betydande kostnadsminskningar”.

EU-kommissionen ser både Sveriges och Storbritanniens avregleringspolitik som ett föredöme för övriga Europa eftersom ”järnvägsmarknaden växt, samtidigt som tillfredsställelsen hos passagerarna och personal ökat” (DN 26/2).  Men förseningseländet?

Fakta är att punktligheten var som sämst för 30 år sedan, därefter har en avsevärd uppryckning skett. Kvarvarande problem beror snarare på åratal av eftersatt underhåll och bristande nyinvesteringar i den fasta infrastrukturen från den politiska sfärens sida. Det är alltså knappast marknaden som är boven i dramat, det är staten som inte skött sig.

Mot denna bakgrund fick uppenbarligen Gertrud Larssons pjäs en på flera sätt rättvis recension på DN:s kultursida i tisdags. Rubriken löd: ”Politisk satir om SJ spårar ur”.

Himlen är inte oskyldigt blå

Skrivit i Corren 14/2:Corren.

Det börjar som en ljus framgångssaga. Ted Gärdestad är underbarnet som 1966 får en huvudroll i tv:s julkalender. Han är även en av Sveriges bästa tennisjuniorer. Det är bara Björn Borg som inte stupar för Teds forehand.

Borg är en rival också utanför tennisbanan, bägge är förälskade i den unga rackettalangen Helena Anliot. Det är henne öppningsspåret Helena handlar om på Teds skivdebut Undringar från 1972. Då har han övergivit tennisen för musiken. Ted komponerar de fantastiska melodierna, storebrorsan Kenneth skriver texterna.

Succén blir enorm. Den blott 16-årige Ted charmar hela folkhemmet med lyriskt gnistrande poplåtar om sommar, sol och kärlek. Framåt 80-talet skyms solen av allt mörkare moln.

Den förr så livsbejakande Ted går vilse i andligt sökande och bryts ned av psykisk ohälsa, jagas därtill av grundlösa rykten om att han är Palmes mördare och senare även Lasermannen. Omgivningens fördomar mot psykiska åkommor och en illa fungerade vårdapparat förvärrar tragiken.

Snart ska Ted Gärdestads liv bli tv-serie, alternativt film. Det är gänget bakom hyllade Monica Z som är i planeringstagen, avslöjade Aftonbladet i går.

Jag hoppas filmmakarna förmår göra Ted rättvisa, inte minst därför att det finns en allmängiltighet i hans öde som visar att ingen av oss är immun mot tillvarons fallgropar. ”Det är inte skamligt med psykiska sjukdomar. Tvärtom måste vi prata mer om det så att de sjuka får hjälp tidigare”, som Kenneth Gärdestad sagt.

Det är svårt att fatta hur Ted trots sina plågor lyckades samla sig till comeback 1994 med albumet Äntligen på väg. En förbluffande stark prestation, mänskligt som konstnärligt. Till slut orkar han inte kämpa mot demonerna längre, midsommaren 1997 väljer han att lämna jordelivet.

Numera sitter Ted på sin egen måne och gör vad han vill. Där stannar han tills allting ordnat sig.

Deep Purple – färgen har inte bleknat

Deep Purple

Skrivit i Corren 5/2:Corren.

På måndag får Linköping ett extraordinärt musikaliskt finbesök: Deep Purple. Det är alltså gruppen som stod i frontlinjen för hårdrockens genombrott i 70-talets gryning. Correns Christian Dahlgren har fått en pratstund med bandets legendariska sångare Ian Gillan.

Okej, jag är en rutinerad journalist. Jag har gjort tonvis av intervjuer, mött framstående människor inom alla möjliga områden. Man kunde tro att jag är ganska härdad vid det här laget. Men när plötsligt Ian Gillan väntar i telefonluren! Herregud, en av hårdrockens odiskutabelt främsta sångare.

Han som praktiskt taget varit med om att uppfinna den musikaliska genre jag älskat sedan barnsben. Det är bara att erkänna: jag blev febrig av nervositet, fruktade ett totalt fiasko, funderade på att akut sjukskriva mig. Lyckligtvis gick nervdallret snabbt över.

Ian Gillan må vara en odödlig rockikon, men han måste också tillhöra musikhimlens mest okonstlade och genuint trevligaste stjärnor. Och Gillan har skäl att vara på glatt humör. Deep Purples senaste skiva Now What?!, den första sedan Rapture of the Deep 2005, har fått ett lysande mottagande och den brittiska veterangruppen (bildad 1968!) verkar taggat nytända.

– Vår turné har gått väldigt bra hittills. Det nya låtmaterialet fungerar fint med de gamla grejerna. Det kan vara svårt hitta rätt balans mellan nytt och äldre. Men låtarna från vårt senaste album känns verkligen kompatibla med klassikerna i setlistan, säger Ian Gillan.

Deep Purple är utpräglat liveband, ni turnerar frekvent. Hur gör ni för att hålla lågan fräsch och brinnande år efter år?

– Bra fråga faktiskt! Du vet, det är så mycket lättare att turnera i dag. Jag minns hur det var när jag började på 60-talet, innan Deep Purple. Vi åkte runt på vägarna i en gammal skåpbil. Man var ständigt trött av för lite sömn, för mycket jobb och slit. Men nu! Vi har ett eget flygplan, man får sova ordentligt och bekvämt, vi har fantastiska roddare som tar hand om oss. Det enda vi behöver fokusera på är de två timmarna på scenen. Sedan är vi ett band som improviserar väldigt mycket i låtarna, det har Purple alltid gjort, så det blir aldrig tråkigt. Och energin man får tillbaka från publiken! Det håller oss vitala.

Det är heller inte enbart grånande fans som kommer till konserterna. Enligt Gillan har Purple även fått tillskott av en betydande skara yngre beundrare i publikhavet.

– Många är mellan 18 och 25 år, vilket jag först hade svårt att begripa. Men som min dotter sa efter en konsert vi gjorde på Wembley i London häromåret: ”Pappa, fattar du inte – Deep Purple är verkligen coola!”, haha.

Purples mest kända låt är Smoke on the Water som du måste ha sjungit en miljon gånger. Minst. Handen på hjärtat, spyr du inte på den?

– Jag var god vän med Pavarotti, en underbar kille. Han såg några Purple-konserter där vi gjorde Smoke on the Water annorlunda varje gång, ibland lite mer laidback, ibland lite hårdare och snabbare, etcetera. Efteråt sa han: ”Jag är avundsjuk på dig! Så kan jag aldrig göra själv. Jag måste alltid sjunga mina arior exakt likadant, annars dödar publiken mig. Men ni har sån frihet.” Så nej, jag blir inte trött på den alls. Jag älskar att sjunga Smoke on the Water.

Purple är beryktat för sina många interna bråk och medlemsbyten genom karriären. Men det är historia, Ian Gillan stortrivs med den harmoniska stämning som nu länge funnits i bandet. Jag tar ändå upp det kontroversiella trätoämnet om hur dagens version med Steve Morse (gitarr) och Don Airey (keyboards) egentligen matchar Purples legendariska upplaga med lynniga strängbändaren Ritchie Blackmore och Hammondfantomen Jon Lord. Gillans svar är diplomatiskt.

– Oj. Det är som att jämföra Maria Callas och Pavarotti. Samtliga är musiker i toppklass. Det är mer en personlighetsfråga.

Den aktuella alstret Now What?! skäms inte för sig i alla fall. För första gången har Purple arbetat med demonproducenten Bob Ezrin (med bland andra Pink Floyd, KISS och Alice Cooper på meritlistan), vilket uppenbarligen varit ett rejält lyckokast.

Själv finner jag progressiva tongångar som i attityd påminner om vissa spår från Fireball (1971) och Gillan är inte ovillig att hålla med.

– Du har nog rätt i det. Länge saknade vi inspiration att göra ännu ett album. Men när vi mötte Bob Ezrin sa han till oss att Purples musik är instrumentellt baserad. Plattorna som vi gjorde på 70-talet, som Machine Head och Fireball, hade ju bara sju–åtta låtar. Vi har aldrig varit kommersiellt inriktade, våra influenser är väldigt skiftande. Bob Ezrin blev en katalysator. Han ville att vi skulle göra i studion vad vi brukar göra på scenen, jamma och söka oss fram, och samtidigt återkoppla till Purples musikaliska arv. Det fungerade otroligt väl. Och rent ljudmässigt har vi aldrig låtit så bra som på Now What?!.

Med den kreativa injektionen tycker jag att ni inte borde dröja med att spela in en skiva till.

– Jovisst, dock har vi ingenting planerat. Vårt band har aldrig varit bra på planering (skratt). Men jag hoppas att vi återvänder till studion snart. Det känns som Deep Purple har fått ett nytt momentum. Vi går alla omkring med ett leende på läpparna.

Med genial svensk tonträff

Skrivit i Corren 2/1:Corren.

”Jazzmusik ligger mig varmast om hjärtat. Men det är ingen skillnad egentligen mellan de olika idiomen. Jag skriver bara så bra musik som jag kan och som jag själv gillar.”

Mannen bakom orden: Georg Riedel, intervjuad av nyhetsbyrån TT under julhelgen. Nästa vecka, den 8 januari, fyller denne suveräne jazzkatt och flitigt mångsidige kompositör 80 år. Det är nog ingen människa i vårt avlånga land som är obekant med Riedels tongångar.

Med sin känsligt briljanta kontrabas gav han extra lyster åt Jan Johanssons klassiker Jazz på svenska från 1963. Ett banbrytande album, som mästerligt gifte ihop folkmusiken från ett svunnet torpar-Sverige med den hippa amerikanska jazzen, och fångade det nordiska vemodet på kornet. Det är svensk jazzhistorias största skivsuccé. Till dags dato har plattan sålts i omkring en halv miljon exemplar.

Georg Riedel har även jobbat med legendarer som Lars Gullin, Arne Domnerus, Monica Zetterlund, Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk… tja, det är nog lättare att räkna upp dem på folkhemsscenen som han inte har haft ihop det med. Antalet kompositioner signerade Riedel finns det dock bokförd statistik på – siffran närmar sig 1400 stycken!

Förutom jazz har han gjort musik till operor, baletter, kyrkospel och tonsatt diktare som Tomas Tranströmer, Karin Boye och Gunnar Ekelöf. Vi känner honom också som målare av det musikaliska vardagsrum som flera generationer av svenska barnkullar har växt upp i.

Vem tror ni exempelvis har skrivit signaturmelodin till Alfons Åberg? För att inte tala om de berömda tonsättningarna av Astrid Lindgrens sånger, som Idas sommarvisa. Riedel är förresten still going strong på den fronten och har gjort musiken till filmen Emil och Ida i Lönneberga (tecknad av Per Åhlin) vilken nyligen hade premiär på biograferna.

Fanns en officiell kulturkanon av kompositörer med typiskt svenskt gehör skulle Georg Riedel garanterat höra dit. Men denne man, vars verk blivit en lika älskad som odödlig del av vår blågula folksjäl, har faktiskt helt andra rötter.

Närmare bestämt i orten Karlovy Vary, en gång tillhörande den mångkulturella habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Med första världskrigets utgång blev staden del av den nya nationen Tjeckoslovakien.

Där, nära tyska gränsen, föddes Georg Riedel av judiska föräldrar 1934. Fyra år senare fick nazisterna Tjeckoslovakien som rov efter den skändliga stormaktskonferensen i München.

Riedel hade dock turen att slippa hamna i Hitlers klor, som flyktingar kom hans familj till Stockholm strax innan den nazistiska krigsmaskinen rullade igång och Europa sattes i brand.

Onekligen är väl detta något att tänka på för alla rasister, främlingsfientliga sverigedemokrater och andra inkrökta vulgärnationalister som påstår sig värna den äktsvenska kultursfären.

Ty uppenbarligen ska det vara en tjeckisk jude med utpräglad kosmopolitisk bakgrund för att kunna få till den perfekta svenska tonträffen.

Sleep Purple

Deep Purple

When someone says we have to get an LP together, that’s when we start pulling together songs. We’re all very lazy, but professional enough to churn the songs out just in time. Deep Purple isn’t too dedicated a band. I think we’d all rather sleep.

– Ritchie Blackmore, gitarrist, har tillbakalutad hållning på karriären (Rolling Stone april 1975).

Kassetten lever

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Kassettbandet fyller 50 år, det lanserades på marknaden av Philips 1963. Under 70- och 80-talen en stapelvara i varje pojk- och flickrum, i dag ett stendött fornminne. Vem bryr sig längre i vårt digitala tidevarv om denna billiga plastprodukt med lindrigt sagt svajig ljudkvalitet? Otippat nog fler och fler, enligt ett stort kulturreportage i måndagens DN.

En ny generation har återupptäckt kassettbandet som ett fascinerande alternativ att sprida och digga musik på. Lågbudgetsoundet tilltalar, liksom den fysiska påtagligheten och formatets kontemplativa begränsning till linjärt lyssnande. Detta i motsats till cyberrymdens flyktighet, där nätets överdådiga utbud skapar stresskänslor och tenderar att splittra musikkonsumtionen.

Tja, varför inte? Om vinylskivorna smugit sig tillbaka, kan det väl funka för gamla C90-kassetter också. Den riktigt framsynte trendspanaren ser möjligen en renässans även för rullband. Kanske till och med 8-track (ganska poppis i USA när Led Zeppelin, Elton John och Rolling Stones fortfarande vara unga och raska).

Själv anar jag i kristallkulans dunkel att något annat snart börjar snurra igen. Ty vad borde rimligen vara den ultimata ljudbäraren för de allra hippaste non-konformisterna om inte fonografcylindrar i vax? Mer autentiskt lo-fi än så kan det knappast bli. Kom ihåg var ni läste det först!

Personligen föredrar jag dock det mest hopplöst dammiga av allt: CD-plattor.