Den kungliga lobben

Eftersom jag mestadels är baserad i Stockholm dessa dagar, får man glädjen att gästa nya tennisklubbar. Som exempelvis Lidingö TK. Ett mycket trevligt ställe att börja dagen på.

Under morgonträningen har min tennisparter och jag bland annat praktiserat vad vi kallar ”den kungliga lobben”. Givetvis uppkallad efter racketfantomen och lobbspecialisten Mr G himself. Undrar ni hur den utförs?

Min partner har koncist definierat detta vapen i slagrepertoaren enligt följande:

En lobb som slås slängigt och där spelaren själv blir förvånad över vunnen boll.

Man känner sig helt enkelt som Gustaf V upp i dagen. Skåla gärna i punch efter avslutad match. Men för Guds skull: inga bollkallar närvarande!

Nån jäkla anständighet måste det ändå vara i omklädningsrummen numera.

Ingen love, peace and understanding för Silvia

”Då var det ’happy hippie-time’ i München, ja. När jag studerade där var det flower power, det var ju den tiden. Och jag… tyckte det var förfärligt.”

Silvia Bernadotte, med den sagoliknande titeln ”drottning”, berättar i SvD att hon inte tyckte att 60-talet var nått kul. Fast det blev säkert skojigare sen, när hon gifte sig med partykungen Carl Gustaf och fick hänga med hans trevliga kompisar. Som sultanen av spöstraffsdiktaturen Brunei och halshuggartyrannen av Saudiarabien.

Cornelis om Kung Byxlös

Ingen har väl undgått att vår festglade konung avslöjats med brallorna nere. Eller avslöjats, det är knappast rätt ord. Majestätets kvinnliga eskapader har det skvallrats om i journalistkretsar under åratal. Ingen har dock vågat/orkat/velat skriva och trycka något. Förrän nu, uppenbarligen.

Men Cornelis Vreeswijk, han sjöng ut om saken redan 1973. På albumet Istället för vykort. Låten heter Till Riddarhuset, alternativt Balladen om Hans Höghet på Alexandra. Den flygande holländarens kommentar är lika god som någon annan dessa dagar, antar jag.

Kalla mig Hans, sa Hans Majestät.
På danshaket Alexandra
glider jag runt med små lätta fjät
precis som alla andra.
Jag är en vanlig person, sade Hans,
fastän jag glider omkring på distans.
Detta må ingen klandra
på danshaket Alexandra.

Hoppsan, sa Hans till sin adjutant.
Hoppas för tusan bövlar!
Stå inte där och dregla, din fjant,
på mina nya stövlar!
Nej du, sa Hans, den damen är min,
ty hon är både folklig och fin.
Hennes pokal ska vandra
på danshaket Alexandra.

Man hurrar för Hans och Hans hyllar man
och jag har inget emot ‘en.
Och enligt vad som sägs fyller han
den intelligenta kvoten.
Han läser både bokstav och tal.
Han gläder mången tärna på bal.
Dessutom shakar han bra
på danshaket Alexandra.

Men det är det där med Hans Majestät
som jag har svårt att svälja.
Han heter Hans för så vitt jag vet
och släktnamn kan ingen välja.
Men när det står Hans Höghet i ens pass
så lägger man ej bort titlarna på dass.
Detta må man väl klandra
på danshaket Alexandra.

Apropå Tutankhamuns klumpfot…

Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck måste definitivt ha svarat för 1600-talets främsta forskarbragd.

Efter idogt historiskt undersökningsarbete slog han 1679 världen med häpnad. Enligt Rudbecks banbrytande rön i verket Atland eller Manheim fanns helt enkelt ingen tvekan om saken: det mytomspunna Atlantis var i själva verket Sverige!

Som om inte detta vore fantastiskt nog, levererade Rudbeck även otvetydigt halsbrytande bevis för att alla civilisationer av betydelse kunde knytas till vårt avlånga land i Norden. Att Egyptens faraoner hade äkta svenskt kunglig blod i sina ådror får dessutom nu anses fullkomligt klarlagt.

Ty efter avancerade DNA-tester av Tutankhamuns kvarlevor visar resultaten att denne gudaliknande forntida monark hade gomspalt och klumpfot, led av krämpor i ben och fötter, samt måste släpa sig fram med käppar.

Vilken strålande triumf för göticismen! Därmed är det ju uppenbart att Tutankhamun måste vara släkt med en av Sveriges största hjältekonungar: Erik den läspe och halte. 

För socialismen (2) Carl XVI Gustaf

För fem år sedan åkte Carl XVI Gustaf på officiellt statsbesök till Brunei. Det blev en tripp som lät tala om sig. 

Trots att landet är en diktatur som tillämpar spöstraff och sharialagar, deklarerade vår monark att han upplevde Brunei som ”ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig”.

Envåldshärskaren sultan Hassanal Bolkiah berömdes som en medborgarnas vän: ”Han har ju en kolossal närhet till folket”. 

Indignationens vågor svallade som bekant ganska kraftiga när uttalandena nådde Sverige. Varför då? 

Det borde väl varit allmän kännedom att kungen gillar hårda killar med folkligt gehör. Redan 1977 slog ju Carl XVI Gustaf fast att hans personliga förebild fanns i folkrepubliken Kina:

”Min store idol bland världens män är Mao Zedong.”

Det subtila som vapen

Slagkraftig samhällskritik behöver varken vara skrikig eller agitatorisk. Det kan bli betydligt giftigare om tonläget skruvas ned.

Ett intressant exempel är Måns Månssons dokumentär H:r Landshövding, som nyligen haft biopremiär. Månsson har under ett halvår följt Anders Björcks arbete som statens högste representant i Uppsala län.

Med ett stillsamt, närmast meditativt bildspråk skildras Björck när han klipper blågula band, sår en åker under Linnéjubileet, tar emot det japanska kejsarparet, etc. Den ena hopplöst uppstyltade ceremonin avlöser den andra.

Anslaget påminner om Tom Alandhs dokumentärfilm Kungen och jag (2004). På sitt återhållna, lugna sätt satte Alandh fokus på Carl XVI Gustafs minst lika själlösa jobb som monark.

Majestätet åker på ett tragikomiskt stelt statsbesök till Slovakien, delar ut militära fälttecken i Kristinehamn, gratulerar en 100-årig pensionär i Tyresö… Som betraktare grips man till slut av passionerat medlidande med denne stackars människa, vars tillvaro tycks bestå av en orgie i livslång, förgylld tristess. Att skyndsamt byta statsskick till republik framstår främst som en humanistisk välgärning.

Varför finner vi det nödvändigt med alla dessa i grunden tomma, tråkiga och substanslösa rituler som landshövdingar och monarker är menade att utföra? Behöver vi ämbeten som egentligen bara är en form av samhällelig teater?

Månsson och Alandh tvingar fram frågeställningar som är omöjliga att inte reflektera över. Och detta just genom att avstå från hårda puckar och skjutjärnspropaganda. Publiken sänker garden och blir på så vis mera mottagliga för filmernas budskap.

Det subtila är kanske revolutionens bästa vapen…

(Borås Tidning 2008-12-11)

Rör inte mina sardiner!

Hovet bryter mot PR-policy, trumpetar Resumé ut på sin hemsida. Denna rappa nyhetstidning om medier och marknadskommunikation har granskat hovet och upptäckt att kungen och kapitalet sitter i samma båt.

Som exempel på hur monarkin sålt sig till mammon anges prins Carl-Philips racerbilstävlande i jippot Red Bull Ultimate framför kungliga slottet i somras. Ett flagrant brott mot hovets egna riktlinjer, menar Resumé och citerar:

”Statschefen och den kungliga familjen får aldrig uppfattas som kommersiella, det vill säga aldrig utnyttjas av enskilda företag eller ekonomiska intressen”.

Själv är jag helt chockad efter att ha läst dessa rader ur det kungliga policydokumentet.

Ty det måste ju betyda ett raskt slut för Abbas försäljning av Kung Gustafs sardiner! Sedan 1932 har kungafamiljen haft den goda smaken att hjälpa till med att kränga dessa oemotståndligt läckra fiskkonserver i livsmedelsbutikerna.

Men vad händer nu? Är en älskad, 74-årig svensk tradition på mackan hotad?

Nationen är skakad.

(Borås Tidning 2006-02-27)