Kungen har varit på Gotland och talat om Ingmar Bergmans ”fantastiska, spännande och intressanta filmer”. Nog skulle man väl hemskt gärna vilja ställa några fördjupande följdfrågor på det?
Cineasten på tronen
Svara
Kategoriarkiv: Monarki
Hans majestät Bert
Han skulle vara precis som jag, om han inte var kung. Jag tror inte han vill vara kung för fem öre.
– Bert Karlsson, den notoriske nöjesmogulen från Skara och Ny Demokrati-grundare, intervjuad i DN 8/9.
Vid frukostbordet
Drömde att jag stod åtalad för majestätsbrott.
Besvikelse att vakna upp.
Men ännu är ju dagen lång!
Privatisera kungen
Skrivit i Corren 20/5:
I går var det lysningsgudstjänst för prinsessan Madeleine och Christopher O´Neill i huvudstadens Slottskyrka. Som en liten uppvärmning inför bröllopet den 8 juni. Kärlek är härligt och jag önskar de unga tu all lycka.
Men varför ska denna privatsak vara en statsangelägenhet? Nog förefaller det tämligen apart i ett modernt, demokratiskt samhälle. Bara en sådan sak att Madeleine och hennes fästmän tvingades begära tillstånd av regeringen för att gifta sig. Men en sådan bestämmelse är tydligen nödvändig så länge statschefsämbetet tillsätts genom arv inom en särskild familj.
Själv är jag republikan, men jag förstår samtidigt lockelsen med kungliga bröllop, glam och yra. Synd att mista om monarkin avskaffades. Jag har ett kompromissförslag.
Skilj istället kungahuset från staten genom att privatisera det. Ofta sägs hur viktiga kungligheterna är för exporten, att de förgyller Sverigebilden utomlands, ger glans åt vardagen i folkhemmet, etc.
Rimligen borde alltså kungahusets varumärke vara värt en hel del på den öppna marknaden. Näringslivet och många andra skulle säkert betala bra för familjebolaget Bernadotte AB:s tjänster.
Och vad hindrar sedan ättlingarna till Gustav Vasas släkt, som satt på tronen tidigare, att starta upp ett eget privat kungahus? Konkurrens inom den rojalistiska eventbranschen vore väl enbart toppen. Som det kungliga valspråket lyder: För Sverige i tiden!
När kungen kom till stan
Skrivit i Sydö
stran 10/4:
Det sopades extra noga på gatorna inför besöket. Staden måste ju vara putsad och fin när Carl XVI Gustaf väntas. Kring Stortorget hade tusentals människor samlats och strax före klockan 12 kom han inrullande med drottning Silvia i en svart bil.
Det var en himmelsblå vacker aprillördag i Karlskrona och kungaparet välkomnades av kommunfullmäktiges ordförande. Monarken klev upp på en scen vid torget och höll ett litet tal till folkmassan som hurrade.
Själv kunde jag inte låta bli att erinra mig en annan kung, vars visit dryga 200 år tidigare fick ett totalt motsatt mottagande. Kylslaget i dubbel bemärkelse, kan man nog säga. Ty vintern var lika isande kall som känslorna han mötte från de få karlskronabor han tilläts komma i kontakt med.
Ändå var detta på självaste julafton 1809. Men ingen gata sopades mer för Gustav IV Adolfs skull. Han var kungen som förlorat Finland i ett ödesdigert krig, avtvingats tronen och fått sitt namnchiffer systematiskt utplånat i offentligheten. Det sista han någonsin såg av Sverige var faktiskt Karlskrona.
På fregatten Camilla skickades han ut i exilen. Skeppet hade fyrtio kanoner, ett deplacement på 1345 ton och ingick ursprungligen i den nya stormaktsflotta som Fredrik Hendrik af Chapman, geniet, byggde åt Gustav III på 1780-talet.
Men nu var det alltså 1809 och det svenska Östersjöimperiet låg slaget i ruiner. Den högste ansvarige, syndabocken, Gustav III:s son och arvtagare hade suttit fängslad på Gripsholms slott i månader. När Camilla hissade segel var det fortfarande morgon.
Ex-monarken fördes ombord till sin hytt och försvann med ljudet av masternas knarrande rår, blockens gnissel och bogvattnets brus. Karlskronas örlogshamn bleknade i fjärran. Den onämnbare var för alltid borta och hans Vasasläkt hade oåterkalleligen mist sitt flera sekel långa privilegium att regera landet.
En fransk marskalk inbjöds istället ta över riket: Jean Baptiste Bernadotte. Det var för hans ättling i rakt nedstigande led som vi jublade åt i lördags. För Gustav IV Adolf gick det sämre.
Han dog i ett torftigt schweiziskt värdshusrum under sitt alias överste Gustafsson. Då hade han i närmare trettio år sedan sista resan från Sverige, allt mer ensam och förvirrad, irrat Europa runt. Jag undrar hur ofta han tänkte på det där korta och bistra julaftonsbesöket i Karlskrona.
Prinsessa på vift
Skrivit i Corren 26/10:
Torsdagens stora nyhet: en ung kvinna förlovar sig! Det händer varje dag, men nu handlade det förstås om en prinsessa av släkten Bernadotte. Då blir vad som i vanliga fall är en privat familjeangelägenhet genast ett riksintresse och kärleksparet får finna sig i att bada i medialt strålkastarljus.
Eftersom Madeleine ingår i successionsordningen som möjlig statschef blev hennes val av partner även ett regeringsärende. Vi får gratulera till att statsministern godkände den brittisk-amerikanske finansmannen Chris O’Neill, trots att han är katolik och Madeleine protestant.
I ett modernt land där religionsfriheten hyllas borde naturligtvis inte sådant spela någon roll. Att kärleken mellan två människor ska underkastas beslut i Rosenbad ter sig också smått bisarrt, ja kränkande. Men vad händer om paret blir aktuella för tronen?
Konstitutionen kräver att regenten måste omfatta den rena evangeliska läran enligt den augsburgska trosbekännelsen från 1500-talet, samt att regentens avkomma måste uppfostras därefter. Annars förkunnar grundlagen: ”Den av kungl. familjen som ej till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten”.
O´Neill kan nog som icke-tronberättigad fortsätta att vara katolik. Men skulle hans eventuella framtida barn med Madeleine önska följa sin far till katolska kyrkan är det adjö. Och Gud nåde den i kungafamiljen som kommer på tanken att konvertera till islam.
En svensk tronföljare måste nämligen fördöma ”alla kätterier” som exempelvis ”muhammedanerna” anses stå för. Islamofobi ingår, hur korkat och stötande det än kan låta, i vår statschefs ämbetsbeskrivning. Det gamla lutheranska statskyrkoförtrycket lever än.
Om något illustrerar väl detta hur antikverad och ur takt med tiden som monarkin är. Själva institutionen bygger traditionellt på distansering, förtrollning och underkastelse. Men i dagens samhälle kan kungahusets medlemmar inte som fjärma sig allt för mycket från medborgarnas verklighet utan att förlora i förtroende och legitimitet.
De måste både vara upphöjda gestalter med mytologiska drag, och samtidigt visa prov på folklig normalitet – trots att hela deras tillvaro skriker om motsatsen. I längden är det en omöjlig ekvation som påminner om försöken att lösa cirkelns kvadratur.
Madeleine verkar också påtaligt obekväm med sin från födelsen tilldelade roll. Hon vägrade att i kunglig stoisk anda vända blad när hennes första fästman var otrogen och bröt relationen. Hon uteblir från att uppträda på Nobelfesterna, skyr de flesta representativa plikter, tycker uppenbarligen att media är pest och lämnar Sverige för ett friare liv i New York.
Kort sagt, Madeleine är prinsessan på vift som inte tar den förväntade regin. Det är ett sundhetstecken. Och kanske en föraning om att monarkin börjar vittra sönder under trycket av sin egen orimlighet.
Räta på ryggen, ledamöter!
Skrivit i Corren 19/9:
”Gör kronan på hans hjässa lätt och all din tro till honom sätt”, sjöng riksdagsledamöterna traditionsenligt för Carl XVI Gustaf innan monarken i går höll sitt tal och förklarade att riksdagen kunde påbörja sitt nya arbetsår.
Ceremonin kan tyckas som en oförarglig ritual. Men vad är det för signal den egentligen sänder? Borde inte riksdagsledamöterna förklara all sin tro till demokratins ideal, i stället för att underdånigt lovsjunga en icke-vald person vars märkliga ämbete bygger på ojämlikhet, distansering och förtrollning?
All makt utgår från folket, förkunnar regeringsformen. Det är således vi, som genom våra valda ombud i riksdagen, utgör kronan i folkstyret. Inte kungen. Så vad har han då i parlamentet att göra?
Inget alls, menade Peter Althin och Mia Sydow Mölleby från Republikanska föreningen på tisdagens DN Debatt. De ansåg att talmannen fortsättningsvis själv skulle öppna riksmötet och be kungen stanna hemma i sitt slott. Knappast någon orimlig ståndpunkt.
Å andra sidan, om man vill vara lite elak: är inte denna ceremoni samtidigt ganska symptomatisk för en institution där ledamöterna är vana att böja sina nackar? Riksdagen ska vara det högsta organet för offentlig makt i Sverige.
Men ironiskt nog påminner parlamentet om en modern variant av 1700-talskungen Adolf Fredrik. Formellt förkroppsligande han den högsta makten. Men i praktiken var han reducerad till blott en namnstämpel för regeringsbesluten och fyllde sina dagar med att svarva snusdosor.
Förra året utkom Ann-Marie Pålsson med en uppmärksammad bok om sin period som riksdagsledamot för Moderaterna. Hon hävdade att Sverige hade världens svagaste och mest osjälvständiga parlamentariker. Bokens titel var i sig talande: Knapptryckarkompaniet.
Ledamöterna var helt i händerna på sina partiledningar och utrymmet för eget agerande var minimalt. Som tillhörande regeringskoalitionen skulle Pålsson och hennes partikamrater enbart verkställa besluten som dikterades från Rosenbad.
”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat”, uppges statsminister Fredrik Reinfeldt ha rutit åt den moderata riksdagsgruppen vid ett tillfälle.
Hennes redogörelse är djupt nedslående läsning, men vittnesmål med liknande innehåll är inte ovanliga från ledamöter även ur andra partier. Känslan av maktlöshet och förlorad mening i uppdraget är återkommande.
Uppenbart är att regeringskansliets inflytande svällt på bekostnad av parlamentets. Bara en sådan sak att ministrarna föredrar att portionera ut nyheter om statsbudgeten till medierna innan den presenteras för riksdagen, tyder näppeligen på större respekt för folkets valda ombud. Som vi själva som röstat fram dem sällan ens vet namnen på för övrigt.
Möjligen skulle riksdagens ställning kunna stärkas dels genom ett mer renodlat personval, dels genom att ledamöternas antal skärs ned från dagens 349 anonyma stycken till, låt säga, 149. Då kunde ansvaret bli tydligare och ledamöternas incitament att räta på sina kuvade ryggar förbättras.
För Sverige ur tiden
Ulf Rahmberg, Den heliga familjen (affisch ur tidskriften Puss)
HKH Estrella of Sweden
När konungarikes tronföljare döps till något som intill förväxling liknar namnet på en känd chipsprodukt, tycker jag att mamman förtjänar den platt-TV hon förärades av statsministern.
En julaftonsmorgon i Karlskrona
I ett torftigt möblerat rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare trettio år hade den allt mer ensamma och förvirrade mannen irrat Europa runt.
Han kallade sig själv överste Gustafsson, men hette egentligen Gustav IV Adolf. Kungen som förlorade Finland i ett ödesdigert krig, avtvingades tronen och fick sitt namnchiffer systematiskt utplånat i offentligheten. Det sista han någonsin såg av Sverige var Karlskrona, min hemstad.
På fregatten Camilla skickades han ut därifrån till den långa och dystra exilen. Skeppet hade fyrtio kanoner, ett deplacement på 1345 ton och ingick ursprungligen i den nya stormaktsflotta som Fredrik Hendrik af Chapman, geniet, byggde åt Gustav III på 1780-talet.
Men nu var det 1809, vinter och det svenska Östersjöimperiet låg oåterkalleligen slaget i ruiner. Den högste ansvarige, syndabocken, Gustav III:s son och arvtagare hade suttit fängslad sedan i maj. När Camilla hissade segel var det julafton, en bistert kylig morgon. Gustav Adolf fördes ombord till sin hytt och försvann med ljudet av masternas knarrande rår, blockens gnissel och bogvattnets brus. Karlskronas örlogshamn bleknade i fjärran. Den onämnbare var för alltid borta.
En dag måste jag skriva nått om detta.
Christian Dahlgrens Blogg 