Billström öppnar vägen för SD?

Skrivit i Corren 18/3:Corren.

Papperslösa flyktingar gömmer sig oftast inte hos ”blonda och blåögda” utan hos sina landsmän, påstod migrationsminister Tobias Billström (M) i dagens DN. Efter en storm av kritik både från opposition och Allianskolleger ber han nu om ursäkt för sitt uttalande – som föga förvånande kraftigt applåderats av Sverigedemokraterna.

Det är andra gången på kort tid som Billström hamnat i blåsväder för yttranden vilka kan tolkas som en anpassning till SD:s stärkta position i väljarkåren. Nyligen ifrågasatte ju Billström ”volymerna” av flyktingar som gavs fristad i vårt land.

I dagens DN-intervju framkom även att Tobias Billström tar tydligt avstånd från att papperslösa ungdomar ska få laglig rätt att gå i gymnasiet, trots att regeringen beslutat om motsatsen. Sedan lät migrationsministern sin pressekreterare dementera hela det utförliga resonemanget i frågan med hänvisning till att han ”sagt fel”. Ungefär som att det bara varit ett tillfälligt hjärnsläpp i största allmänhet.

Något är mycket underligt – och unket – i den här historien. Tobias Billström är ingen intellektuellt korkad person. Han måste rimligen vara medveten om att Alliansens migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet redan knakar i fogarna, bland annat till följd av den omstridda polisjakten på papperslösa (Reva).

Är Billströms agerande bara utslag för olycklig omdömeslöshet? Eller är det ett försök att spräcka MP-samarbetet i migrationspolitiken? I så fall förefaller det omöjligt att Billström skulle handlat på eget bevåg utan statsminister Fredrik Reinfeldts medgivande – annars finns bara en väg för Billström och det är att lämna sitt uppdrag.

Kommer MP att bränna bron?

 Skrivit i Corren 18Corren./3:

”Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.” Orden är redan snudd på klassiska. Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev i DN 13/3 till justitieministern hade en emotionellt drabbande kraft som inte lämnade någon oberörd.

Khemiri beskrev med personlig, träffsäker precision upplevelsen av att särbehandlas enbart på grund av sitt utseende, hur det var att känna rasismen bränna in på bara huden. Anledningen var Beatrice Asks försvar av Reva, det omstridda projektet mellan polisen, Migrationsverket och Kriminalvården som syftar till att ”rättssäkert” och ”effektivt” spåra upp och avvisa papperslösa flyktingar.

I detta sammanhang bör en sak vara absolut klar: asylrätten måste värnas. Och det får en konsekvens. Nämligen att den person som befunnits sakna giltiga skäl för asyl inte kan stanna, hur önskvärt det än vore ur liberalt perspektiv med fri individuell rörlighet över gränserna.

Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills dess är det viktigt att vår, ändå förhållandevis generösa, asylrätt inte undergrävs och förlorar i legitimitet. Betänk att denna fråga handlar om något som bokstavligen kan betyda skillnaden mellan liv och död för medmänniskor på flykt undan krig och terror.

Med detta sagt, har mycket av kritiken mot Reva och justitieministern definitivt varit berättigad. Den motbjudande polisjakt på utlänningar utan uppehållstillstånd som skett i Stockholms tunnelbana tycks tyda på en förbluffande omdömesbrist och skrämmande känslolöshet i myndighetshanteringen.

Upprördheten, som fångades så väl i Khemiris artikel, blev massiv och fick även integrationsminister Erik Ullenhag (FP) att reagera: ”Är det så att människor med mörk hudfärg stoppas för ID-kontroll är det helt oacceptabelt”. Ja, något har verkligen gått snett om polisen misstänkliggör den svenska tillhörigheten hos folk på det enda kriteriet att de inte är rågblonda och blåögda. Man kan undra vad Ask då lägger i begreppet ”rättssäkert”.

Reva har inte bara skapat spänningar mellan regeringspartierna, utan även inom FP. Liberala ungdomsförbundet krävde nyligen att partiets hårdföra rättspolitiska talesman Johan Pehrson måste avgå, bland annat just för hans uppbackning av Asks olyckligt fungerande avvisningsapparat.

Än allvarligare är signalerna från Miljöpartiet, som nu hotar att dra sig ur den migrationspolitiska överenskommelse som slöts med Alliansen våren 2011.

Avsikten med denna var att isolera de främlingsfientliga Sverigedemokraterna från inflytande i en situation där regeringen förlorat sin tidigare riksdagsmajoritet. Tack vare MP:s stöd kunde exempelvis istället restriktionerna för arbetskraftinvandring lättas – vilket både SD, S och V dundrat mot.

Vad händer om MP använder Reva som motiv för att bränna bron till borgerligheten? Följden kan bli fatal för migrationspolitiken, liksom för möjligheten att bilda en stabil regering efter valet 2014 om SD stärks och inget av blocken vinner en klar seger.

Carl Bildts skamliga tystnad

Skrivit i CorrenCorren. 15/3:

Inför Tysklands anfall på Polen 1939 gav Hitler order till sina generaler att agera hänsynslöst. Polacker, även civila, skulle skjutas utan pardon. Führern förklarade: ”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”

Hitler syftade på Turkiet som under första världskriget 1915 hade försökt att utplåna den kristna armeniska kulturen. Ungefär en miljon människor mördades – armenier, assyrier, pontiska greker.

I omvärlden reagerade ingen. Vilket Hitler tacksamt noterade. Likgiltigheten för offrens öde bidrog till att uppmuntra nazisternas samvetslöshet och deras ohyggliga brott mot Europas befolkning.

Men medan dagens Tyskland har gjort upp med sitt ruggiga förflutna, vägrar ännu regimen i Ankara benhårt att erkänna slakten 1915 som ett folkmord. Konsekvensen är att någon försoning aldrig skett. Trots att nästan hundra år passerat, fortsätter detta mörka arv från 1900-talets början att förgifta även vår tid.

Den turkiska statens halsstarriga ovilja att lösa sin historiska skuld, visar med all oönskad tydlighet att landet inte är moget för sitt länge hett eftertraktade EU-medlemskap. Respekten för mänskliga rättigheter är helt otillräcklig. Kurder diskrimineras, journalister fängslas, författare förföljs, folkmord förnekas.

Under president Abdullah Güls svenska statsbesök i veckan konstaterade förvisso Fredrik Reinfeldt att bland annat pressfriheten lämnar en del övrigt att önska. Men annars framstod den svenska regeringen som Turkiets ivrigaste EU-supporter.

Inget fel i det, om det samtidigt görs kristallklart vad som krävs för att Turkiet ska släppas in i unionen. Tyvärr verkar Moderaterna och i synnerhet utrikesminister Carl Bildt slira oroväckande på den punkten.

2010 beslutade Sveriges riksdag att kalla den turkiska statens folkmord för ett folkmord. Regeringen med Bildt i spetsen var totalt kallsinnig och slog dövörat till. Då som nu prioriterade Bildt istället kärvänligt varma relationer med Ankara.

Carl Bildts nonchalanta inställning till mänskliga rättigheter är ett återkommande fenomen som kastar en ovärdighetens skugga över Alliansen. I måndags ville exempelvis EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) att Sverige skulle delta i några andra medlemsstaters uppmaning till bestraffning av EU-länder som gör våld på demokratin.

Detta med anledning av den auktoritära utvecklingen i det konservativt styrda Ungern. Bildt lade in veto direkt, vilket måstes anses anmärkningsvärt. Kan vi lita på honom som Sveriges röst i världen?

Denna fredag samlas landets moderater på partikonferens i Karlstad. Välgörande vore om någon tog tillfället i akt att tala klarspråk om Turkiet och armenierna. Ty Bildts skamliga tystnad i denna moraliska testfråga kan väl ändå inte vara representativt för Moderaterna som helhet. Eller?

Lägg ner mobiljakten

Skrivit i SydöstSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. an 13/3:

Det rör på sig långt uppe i Kiruna. Hela stan är i färd med att flyttas för att ge rum åt LKAB:s expansiva gruvschaktande. Men Kiruna rymmer även en annan verksamhet som är på offensiven: Radiotjänst.

Sedan första mars gräver dess 200 anställda kontrollanter guld i försöken att vittja svenska folkets fickor. Däri kan ju finnas smarta mobiltelefoner som tar emot TV-sändningar via webben. Och då undkommer ingen TV-licensen längre.

Samma sak gäller om du har dator med nätuppkoppling eller surfplatta. Det är bara att pröjsa, även om ditt hem saknar traditionell TV-apparat.

SVT-chefen Eva Hamiltons tidigare löfte om att man skulle ligga lågt med mobil- och datorkontrollerna visade sig vara noll och intet värt. Trots att Hamilton även är högsta ansvarig för Radiotjänst (ett dotterbolag till SVT) kunde hon inte hindra sin VD Carl-Gustav Johansson från att blåsa i jakthornet.

Personligen gillar jag uppriktigt public service. Den allmänna radion och TV:n är en viktig del av samhällets intellektuella och demokratiska infrastruktur. Tag exempelvis Uppdrag granskning eller P1:s Kaliber.

Få andra medieföretag i Sverige har längre resurserna för att bedriva den kvalificerade grävande journalistik som public service-kanalerna ofta ger lysande prov på. Tror mig, ingen är så fruktad av våra makthavare, offentliga eller privata, som en vasst granskande reporter.

Dock har finansieringsmodellen för public service blivit uppenbart föråldrad, vilket den absurda mobil- och datorjakten på ett närmast övertydligt sätt illustrerar. Licensen var en sak på den gamla monopoltiden när en TV var en TV.

Men idag har teknikutvecklingen och mediaexplosionen passerat lagstiftningen med hästlängder. I höstas presenterade Public service-kommittén ett förslag som innebar att licensen skulle skrotas och avgiften tas ut via skattsedeln. Rimligt och klokt.

Det moderna finansieringssystemet var tänkt att sjösättas i samband med det nya public service-avtalet 2014. Men regeringens svagaste kort, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, orkade aldrig besluta sig i frågan utan begravde den på sitt departement.

Istället såg Radiotjänst chansen att börja kräva pengar för svenskarnas mobiltelefoner, något som nu tyvärr hotar att undergräva legitimiteten för public service. Var det kanske kulturministerns baktanke?

Dags att lämna DDR-Sverige

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

Passa dig! I dag kan du drabbas av en frågvis kontrollant från Radiotjänst i Kiruna. Har du dator med internetuppkoppling hemma? Går du omkring med en ”smart” mobiltelefon i fickan? Äger du en surfplatta kanske?

Tvingas du svara jakande och ännu inte betalat TV-avgiften finns ingen pardon. Fram med pengarna! Att man saknar traditionell TV-apparat spelar ingen roll. Alla som har teknisk utrustning vilken kan ta emot streamade TV-sändningar är licensskyldiga.

Det är egentligen en logisk konsekvens av gällande lagstiftning och frågan har varit aktuell sedan SVT började lägga ut sina program på nätet. SVT-chefen Eva Hamilton lovade visserligen då att inte kartlägga svenska folkets datorer och mobiler. Istället skulle det hållas ”en låg profil” tills lagen setts över och licensproblematiken i det moderna medielandskapet fått en rimligare lösning.

Men trots att Hamilton även sitter som högsta ansvarig i Radiotjänsts styrelse, har hon tydligen inte kunnat hålla tillbaka VD:n Carl-Gustav Johansson från att släppa kontrollanterna lösa. Från första mars har han proklamerat att det är fri jaktsäsong som gäller. Vissa av Johanssons ivriga handläggare på Radiotjänst har faktiskt redan tjuvstartat tidigare.

Att datorjakten är logisk utifrån lagens paragrafer behöver dock inte betyda att den även är vettig. Licensen var en sak när monopolet härskade. Kopplingen mellan public service-utbudet, TV-mottagaren och avgiften var tydlig.

Men dagens samband med SVT när det gäller telefonen eller laptopen är ingalunda lika självklar. Tvärtom. Snarare framstår licensbyråkratins appartsnokande i detta sammanhang som farsartat nitisk och antikverad, en föga relevant och önskvärd kvarleva från ett förgånget ”DDR-Sverige”.

Public service är viktig att värna som del av samhällets intellektuella infrastruktur. Men den uppenbart föråldrade finansieringsmodellen hotar nu att undergräva legitimiteten för den allmänna radion och TV:n.

I september förra året lade Public service-kommittén fram ett förslag, vilket innebar att licensen skrotades och att en obligatorisk avgift istället togs ut via skattsedeln. Pengarna skulle sättas in på ett separat konto hos Riksgälden i syfte att minska risken för politisk klåfingrighet. Idén var god. Dock förmådde aldrig Kulturdepartementet ta i frågan.

Det är inte mycket som händer överhuvudtaget inom Lena Adelsohn Liljeroths fögderi. Men här hade ministern i alla fall chansen att visa handlingskraft. Hon tog den inte. Denna del av Public service-kommitténs betänkande undantogs till och med från sedvanlig remissbehandling.

Departementets motiv var att licensavgiften måste bli föremål för egen ”fördjupad analys”. Måhända under påverkan av Radiotjänst och lokalpolitikerna i Kiruna, som ängsligt ropade att över 200 jobb skulle försvinna från stan om licensen avskaffades.

Så tacka Kulturdepartementets oförmåga att sätta ner foten när kontrollanterna kräver betalt för ditt datorinnehav…

Det är volymernas fel

SkrivitSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. i Sydöstran 13/2:

Jimmie Åkesson är nöjd, läser jag i tidningen. Han gillade migrationsministerns uttalande under en pressträff i början av månaden om behovet av att påverka ”volymerna”. Tobias Billström sa ju så. ”Volymer”. Bara ordvalet hade en omisskännlig klang av kyla och distans. Moderaterna hade tillsatt en arbetsgrupp för att se över dessa ”volymer”.

Alliansregeringens dominerande kraft är ett lyssnade parti. Gång på gång har Moderaterna poängterat detta i sin retorik. Man lyssnar. Och tar ansvar. Billström påstod sig nu ha lyssnat in ett närmast entydigt budskap från folkviljan bland Moderaternas medlemmar och sympatisörer: ”De är ju väldigt, väldigt tydliga, de vill ha en förändring när det gäller migrationspolitiken”.

Vid mötet med journalisterna om den nya arbetsgruppen flankerades Billström av partisekreteraren Kent Persson som fyllde i: ”Vi måste ta problemen på allvar” och ”våga diskutera”. Oron sprider sig nämligen, enligt Persson. Alltså är det nödvändigt att fundera över hur strömmen av asylsökande ska kunna påverkas. De som är på flykt undan krig, övergrepp och förföljelse. Människorna som Billström kallar ”volymer”.

I jämförelse med andra EU-länder har Sverige tagit emot många flyktingar. Det är uppenbarligen inte längre att ta ansvar. För Sverige. Ty hur mycket invandring tål vårt land egentligen, som den famösa frågeställningen löd i SVT:s Agenda nyligen.

Migrationsministern var klurigt beräknande när han vägde formuleringarna. Utan att säga det rakt ut kunde ingen missförstå signalen. Moderaternas eget ungdomsförbund förfärades och tog anklagande avstånd: ”Tobias Billström vill stänga Sverige”. Från flera andra håll, däribland Alliansens småpartier, kom också häftig kritik. Fredrik Reinfeldt klev då ut och distanserade sig lite lagom klädsamt.

Men som nyhetsmagasinet Fokus skriver i sitt senaste nummer har statsministern en längre tid ofta kopplat samman samhällsproblem som hög arbetslöshet och dåliga skolresultat med invandringen. Inte lika brutalt och svepande som SD gör. Men ändå.  Jimmie Åkesson har skäl att vara nöjd.

Hans parti har inte bara stigande opinionssiffror. Hans unkna, främlingsfientliga verklighetsbild har även börjat påverka de trendkänsliga lyssnarna i regeringskansliet. Drabbas du av lågkonjunkturens kris och varselvåg viskar de svaret till dig: Det är volymernas fel.

Gör major Björklund till försvarsminister!

Skrivit Corren.i Corren 12/2:

Det sägs att inget parti vinner något på att driva försvarsfrågor. I den moderna demokratins väljarmaximerande tidevarv fokuseras istället på sånt som kan ge säkrare utdelning i opinionen. Som skolan, sjukvården, jobben.

Dessa områden prioriteras regelmässigt högt av väljarkåren i mätningarna, och således är det där rösterna kan hämtas hem som kan ge makt och inflytande. Relativt få medborgare har någon omedelbar glädje av satsningar på militären. Betydligt tacksammare är att utlova skattepengar till annat som ligger väljarna närmare. Fred råder ju ändå.

Så länge vi levde i skuggan av det totalitära hotet från Sovjetunionen fanns tvingande incitament för politikerna att hålla garden uppe. Men nu? Varför bry sig? Detta kan låta som krasst kalkylerande, cyniskt rent av. Men är sannolikt en förklaring till att Moderaterna övergett sin traditionellt försvarsvänliga linje.

För Fredrik Reinfeldt och Anders Borg verkar Försvarsmakten mest vara en besvärande utgiftspost i budgeten. Ett särintresse bland andra, som statsministern så famöst formulerat det. Mikael Odenbergs abrupta avgång efter blott elva månader som försvarsminister i september 2007 var symptomatisk.

Han kunde enligt egen utsago ”inte längre se sig själv i spegeln” om han skulle fortsätta arbeta på Reinfeldts och Borgs snäva villkor. Exit Odenberg och därmed desarmerades den försvarspolitiska kraften i det partiet. Vilket de mjukryggade efterträdarna Sten Tolgfors och Karin Enström grundligt torde visat.

Men något hände när ÖB Sverker Göransson offentligt förklarade att Sverige bara klarade att försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. Uttalandet gav en handfast illustration av förfallet som fick det att tända till i folkdjupet. Spelade regeringen hasard med nationens säkerhet? Inte okej! Försvarsfrågan blev plötsligt het.

Vem värnade Sverige egentligen? Och varför ska vi årligen betala över 40 miljarder kronor till en Försvarsmakt som inte kan skydda våra gränser? Att lita på att freden kommer att vara i all evighet när ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland upprustar massivt håller inte heller.

Medan Karin Enström och Fredrik Reinfeldt har fortsatt att bagatellisera situationen, hörs nu andra takter från Jan Björklund i Folkpartiet. Han kräver omtänkande och återgång till ett fungerande försvar med bland annat fördubblad armé, luftvärn (som vi skamligt nog saknar) och militär närvaro på Gotland, denna strategiska punkt i Östersjön som i dag lämnats helt försvarslös.

Det kommer förstås att kosta och Björklund är beredd att höja anslagen. Tufft, men nödvändigt. Vore det inte även på sin plats med en regeringsombildning? Alliansen behöver en minister som kan återställa trovärdigheten i försvarspolitiken och vem kan vara mera lämpad än major Björklund?

Fler kor väntar på slakt

Skrivit i Corren 7/Corren.2:

”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.

Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.

1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.

Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.

The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.

Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.

Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.

Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.

Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.

Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?

Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.

Socialdemokratisk tillnyktring?

Skrivit i CorCorren.ren 1/2:

Det finns några valaffischer där partierna verkligen lyckats förmedla sitt budskap på ett effektfullt och anslående sätt. En av bästa gjordes inför valet 1948.

Bilden visar en ung kille med ett lågstatusjobb som cykelbud. Hans blick dras till tre kostymklädda ungdomar, vilka precis tagit studenten. Texten lyder, kort och kärnfullt: ”Begåvad men fattig. Ge honom lika chans”. Avsändaren var Socialdemokraterna.

Historiskt sett har detta parti fina meriter som bärare av bildning och kunskap. Rätten till utbildning på lika villkor spelade en central roll i arbetarrörelsens vision om folkhemmet. Skolan möjliggjorde klassresor, social frigörelse och vidgade horisonter.

Men var också avgörande för moderniseringen av landet, en hörnpelare i strukturomvandlingen från fattigt bondesamhälle till välståndsskapande industrination. Under statsminister Tage Erlanders regeringar (1946-69) byggdes utbildningsväsendet ut i detta syfte.

Dock kom Socialdemokraternas radikalisering från slutet av 60-talet innebära att skolan pådyvlades en roll som ”progressiv” fostrare i socialistisk jämlikhetsanda. Flumpedagogiken blev på modet, lärarkåren proletariserades, den traditionella  kunskapssynen nedvärderades.

Också borgerligheten rycktes med. Olyckan Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolans lägre årskurser, signerades exempelvis av en moderat skolminister (Britt Mogård). Arvet efter denna förvillelsens tid lider vi av ännu.

I dag har Folkpartiet gjort värdefulla insatser för att vrida politiken i rätt riktning igen. Jan Björklunds ihärdiga strävan har även påverkat andra partier att vilja markera ansvarstagande på skolans område. Både Moderaterna och Kristdemokraterna flaggar för offensiv. Liksom Socialdemokraterna, vars förlorade förtroende i skolfrågan bidragit till deras två senaste valförluster.

Man kan dock undra vad utspelet från Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på onsdagens DN Debatt om obligatoriskt gymnasium till 18 års ålder skulle lösa. Blir studietrötta elever mer motiverade av förlängd skolplikt? Knappast.

Däremot innehöll samma debattartikel andra krav av betydligt konstruktivare karaktär. Främst handlade det om vikten av tidiga åtgärder för att höja kunskapsresultaten och fastslåendet att ”det viktigaste är att eleverna möter skickliga och engagerade lärare”. Precis!

Kan konsensus nås över blockgränsen kring detta vore mycket vunnet. Det värsta med 70-talets förfallsperiod var misshandeln av lärarkåren, den devalverade lärarutbildningen och att elevernas kunskapsinhämtning i grundskolan raserades.

Denna institutionella förstörelse har fått förödande konsekvenser som fortplantat sig genom hela utbildningsväsendet och är mödosam att reparera. Men ska alla elever åter få lika chans finns ingen angelägnare uppgift.

Nationens intresse nonchaleras

Skrivit i Corren 31/1:Corren.

Till en stats fundamentala uppgifter hör att kunna hävda sitt territoriums integritet, stå stark mot främmande regimers påtryckningar och skydda sin befolknings trygghet.

Därför vi har ett militärt försvar. Som numera endast klarar att möta ett angrepp mot ett begränsat mål under sju dagar, enligt vad ÖB Sverker Göranson förklarade för en månad sedan. Vem blev förvånad? Det är ju ingen hemlighet att försvarets förmåga är föga imponerande. Men Göransons raka uttalande utlöste ändå en frän politisk debatt.

Tydligen blev det för mycket för ÖB, som mitt under konferensen Folk- och försvar i Sälen sjukskrev sig för utmattning. Misstanken ligger nära till hands att pressen från ett irriterat försvarsdepartement fick honom att krokna.

Inte blev läget bättre av chefsåklagare Tomas Lindstrands offentliga funderingar på att ÖB kanske borde åtalas för brott mot rikets säkerhet genom sitt klarspråk om kejsarens nya militärkläder. Nakenheten är uppenbar för alla, den får bara inte påtalas av professionen. Vad ska man säga? Det liknar rena farsen.

Om chefsåklagare Lindstrand oroar sig för rikets säkerhet skulle han möjligen istället rikta intresset mot de politiker, vilka bär det faktiska ansvaret för situationen.

Sveriges officiella militärdoktrin bygger på att vi ska försvara hela landet mot angrepp tills hjälp anländer. Men vi har inga styrkor som kan försvara hela landet. Vi har heller inga avtal med allierade som garanterar hjälp (vilket medlemskap i Nato skulle ge, men det vägrar våra folkvalda att ens diskutera).

Och även om militär hjälp skulle anlända, är vår kapacitet att ta emot den ”nästan obefintlig i dag”. Detta avslöjade generalmajor Karlis Neretnikes, Försvarshögskolans tidigare rektor, i Ekot nyligen. Tomas Lindstrand får väl åtala honom också.

Summa summarum: Sveriges försvar brister inte enbart flagrant i kraft, säkerhetspolitiken saknar även basal logik. Samtidigt bor vi granne med en diktatorisk regim i Ryssland som satsar svindlande summor på att återta sin militära stormaktsposition.

Det finns inget hot utifrån som motiverar Rysslands gigantiska upprustning med atomdrivna ubåtar, en uppdaterad kärnvapenarsenal, landstigningsfartyg, etc. Vad är då avsikten? Putin rustar knappast för skojs skull. För vår egen del finns en framtida risk att Kreml mutar in Östersjön som ett ryskt innanhav där övriga strandstater blir en slags finlandiserade vasaller (vilket historiskt är sekelgammal strategisk dröm från Rysslands sida).

Därför är det djupt allvarligt att Alliansens dominerande parti konsekvent nonchalerat försvaret och svikit uppdraget att värna Sverige. I tisdags avfärdade till och med Fredrik Reinfeldt försvaret som ett ”särintresse”.

Det är det inte. Försvaret är ett nationellt intresse. Att vi har en statsminister som inte inser detta är milt uttryckt häpnadsväckande.