Kategoriarkiv: Moderaterna

Alliansen i Winbergs spår

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 14/6:Corren.

Regeringen skramlar med kvoteringsvapet mot näringslivet igen. Orsak: kvinnornas representation i börsbolagens styrelser minskar. Dramatiskt?

Knappast, tillbakagången är 0,4 procentenheter jämfört med förra året. Blotta faktum att utvecklingen visar minustecken kan förstås upplevas skämmigt, även med hänsyn till lågkonjunkturen och att företagen kanske har mer akuta bekymmer än jämställdheten i styrelsen att fokusera på. Men lite perspektiv och proportioner, tack!

1999 förargades jämställdhetsminister Margareta Winberg över att kvinnoandelen i bolagsstyrelserna var fem ynka procent. På eget bevåg osäkrade hon statsmaktens lagstiftningstvång framför ögonen på företagarna och hotade med kvotering.

I efterhand har Winberg medgett hon aldrig diskuterat utspelet med statsminister Göran Persson, eller någon i övriga S-regeringen. Winberg har också erkänt att Persson aldrig ville genomföra förslaget (Veckans Affärer Hållbarhet nr 5/2013). Fjorton år senare har dock betydligt fler höga klackar vandrat in i styrelserummen.

Om kvinnorna var 5 procent 1999 är de nu (trots årets marginella minskning) 22,3 procent, enligt Andra AP-fondens Kvinnoindex. Det är en substantiell positiv ökning och faktiskt nästan dubbelt så högt som EU:s genomsnitt. Dåligt?

Betänk att det handlar om en förändring av gamla ingrodda strukturer. Är det rimligt eller ens önskvärt att begära total revolution över en natt? Näringslivet förtjänar snarare beröm.

Sett till den generella trenden har våra bolag uppenbarligen tagit saken på allvar, vilket är utmärkt. Mångfaldens betydelse för goda affärer ska inte underskattas. Att utesluta begåvningskraften hos den halva av befolkningen som inte är manlig är enbart dumt och unket.

Den otålige kan naturligtvis likväl tycka att det gått för långsamt och fortsätta hoppas på lagstiftad kvotering, precis som radikalen Margareta Winberg. Pikant nog möter hon större gensvar hos Fredrik Reinfeldts regering än i Göran Perssons.

Mot bakgrund av det 0,4-procentiga kvinnobortfallet i bolagsstyrelserna förklarade jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) i onsdagens DN att ”kvoteringsbeslutet rycker närmare”. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) är inne på samma linje.

Tidigare har Alliansens mäktige finansminister Anders Borg i skarpa ordalag låtit förstå att en kvoteringslag kan bli aktuell. Norge har en sådan sedan ett antal år tillbaka, införd av en borgerlig regering. Är det den som lockar? I Norge måste bolagen ha minst 40 procent av vardera kön i styrelsen, annars blir företaget likviderat av staten!

Det kvoteringstvång av privat verksamhet som Reinfeldts statsråd viftar med, innebär principvidriga övergrepp både på äganderätten och näringsfriheten, fundamentala värden i ett fritt samhälle. Att Margareta Winberg inte ser något problematiskt i detta är en sak.

Men att icke-socialistiska ministrar inte heller gör det, måste sägas vara minst sagt anmärkningsvärt och oroväckande. Det är nästan som man önskar Göran Persson åter.

Ensamma är vi svaga

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/6:Corren.

Skymtar vägs ände för den svenska alliansfriheten? Eller snarare allianslösheten, för att använda ett krassare och mindre skönmålande uttryck för samma gamla blågula säkerhetsdoktrin.

Insikten om att ensam inte är stark när det gäller försvaret av Sverige, tycks ju blivit allt mer spridd i takt med att verklighetens kalla realiteter trängt sig på. Främst två händelser har bidragit till en nyktrare syn under året.

Först tog ÖB Sverker Göranson bladet från munnen och talade klarspråk om vår hårt nedbantade militär. Den hade bara förmåga att i ett skarpt läge försvara Sverige i ungefär en vecka.

Och då givet förutsättningen att anfallet endast riktades mot ett begränsat mål, typ Stockholm. Resten av landet skulle alltså i ett sådant scenario tvingas att lämnas åt sitt öde.

Sedan kom avslöjandet att ryska bombplan simulerat angrepp mot svenskt territorium i påskas. Själva saknade vi beredskap att markera mot ryssarnas provokation och hävda vår integritet. Dyra JAS-plan stod fromt parkerade kvar på marken.

Istället var det pinsamt nog Natoplan från Baltikum som lyfte och gjorde jobbet att signalera närvaro i luften medan våra egna piloter firade helg.

Chock är kanske ett överdrivet ord, men dessa händelser blev ändå ett uppvaknande. Svagheten var och är besvärande. Ingen seriöst ansvarstagande politiker kan rimligen i längden acceptera att det spelas hasard med Sveriges säkerhet.

Utan fullgott skydd mot yttre hot naggas oundvikligen vår nationella självständighet i kanten. Makt måste alltid kunna mötas med motmakt, annars riskerar vi anpassning under diktat från främmande och mindre vänligt sinnade huvudstäder.

Implicit kan man också läsa in en sådan oro i försvarsberedningens betänkande som offentliggjordes häromveckan: ”Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning”.

Därför är det knappast en slump att KD nu öppnar för en utredning om svenskt Natomedlemskap. Måhända ingen valvinnare, men kan innebära en viktig förskjutning av debatten.

Centern tycker redan likadant. FP är uttalat Natopositivt, medan Moderaterna säger ja till Nato i princip men duckar för att driva frågan av någon slags märklig hänsyn till Socialdemokraternas inre våndor.

Sveriges största parti är tyvärr fortfarande mentalt låst av gamla neutralitetsdogmer, trots att man numera villigt bejakar nära samarbete med Natoländerna.

Dock vore det konstigt om den ökande medvetenheten om vårt lands sorgliga försvarssituation, kombinerat KD:s nya ställningstagande, inte skulle få S att åtminstone börja diskutera saken.

Som Folkbladets kloka chefredaktör Widar Andersson (S) nyligen formulerade det: ”Att vara med i samma försvarsklubb som Danmark och Norge; hur farligt kan det vara?”

Däremot kan det vara väldigt farligt att i ett utsatt läge sakna allierade och stå ensam utan garantier om hjälp.

Ett osunt tvillingpar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/6:Corren.

De rödgröna oppositionspartierna slår Alliansen och skulle kunna bilda en majoritetsregering med 50,7 procents stöd i ryggen. Detta enligt SCB:s senaste väljarundersökning i veckan.

Eftersom det är över ett år kvar till valet, en ocean av tid i politikens värld, bör man erfarenhetsmässigt inte dra alltför stora växlar på dessa siffror. Alliansen har utropats som ”rökt” förr och ändå klarat skivan när det blivit skarpt läge.

Men borgerligheten gör nog klokt i att börja skaka av sig bilden av tilltagande trötthet och idéfattigdom som satt sitt märke på Reinfeldts snart sjuåriga ministär.

Den kanske nu intressantaste frågan i sammanhanget är väl hur alternativet skulle se ut. Även om opinionsläget för tillfället ger den rödgröna oppositionen majoritet är S, MP och V sannerligen inget ihopsvetsat block, utan står på flera viktiga sakpolitiska områden i opposition även mot sig själva.

Därtill förskräcker Mona Sahlins försök från valet 2010 att gå fram i gemensam trupp. Bara tanken på Lars Ohly i en S-ledd regering skrämde effektivt bort mittenväljarna i drivor och inget tyder på att Jonas Sjöstedt är sämre rustad ur det perspektivet.

Så hur vill Stefan Löfven forma sitt eventuella valvinnande regeringslag? Hittills är den tidigare Metallbasen svaret skyldigt. Inte får han fundera ut sin egen strategi heller.

Kravet från majoriteten av Löfvens gamla fackförbundskompisar i LO är tydligt: S måste möta väljarna som på den gamla goda statsbärande tiden. I ensamt majestät.

Det kunde SvD meddela efter att tidningen kollat med LO-förbundens företrädare i onsdags. Lova icke bort några ministerposter åt varken MP eller V i förväg, lyder befallningen från bland andra Metall, Byggnads, Målarförbundet och Livsmedelsarbetarförbundet.

Så även om Löfven lutat åt en allians mellan S och MP får han väl finna sig. LO har ju fortfarande ett starkt grepp över Sveriges största parti, LO:s folk besitter tunga uppdrag inom S och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är ledamot i det mäktiga VU.

Antag att Svenskt Näringsliv vore lika intimt sammankopplade med Moderaterna, deltog i att diktera dess politik och bestämde med vilka partier M måste regera Sverige. Det vore närmast bisarrt, ja direkt förnedrande.

M-politiker skulle jagas land och rike runt och med all rätt anklagas för att vara i klorna på inflytelserika särintressen. Trovärdigheten hade smält bort som snö i solsken en stekhet julidag. LO och S kan dock ännu uppträda som siamesiska tvillingar och komma undan med det. Är det inte märkligt?

Denna omhuldade fackliga-politiska samverkan är ett arv från 1800-talets arbetarrörelse, men framstår i dag som milt sagt nattstånden och demokratiskt tvivelaktig. Särskilt som knappt hälften av LO:s medlemmar inte ens sympatiserar med S längre.

I Norge och Danmark har LO kapat banden till S och fungerar som självständiga fackliga aktörer. Det gör redan TCO och Saco här hemma, vilket bägge organisationer framgångsrikt tjänat på.

Om LO brydde sig mer om sina vanliga medlemmars intressen borde de överväga att följa exemplet. S skulle sannolikt också må bättre av att slippa stå i beroende av dekret från LO-borgen på Norra Bantorget.

Bildts blockader

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:Corren.

När Carl Bildt låter som Maj Britt Theorin har vi skäl att bli nervösa, skrev Per Ahlmark i 90-talets början. Bildt var statsminister och inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade.

Serbien gick till offensiv mot Bosniens muslimer och belägrade Sarajevo. FN svarade med en vapenblockad som i praktiken gynnade serberna, vilka redan hade stora militära lager att ösa ur. Muslimerna fick förtvivlat försöka kämpa så gott de själva kunde.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal och höll stenhårt fast vid blockaden. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta uttalande kan ställas mot Srebrenica något år senare, då värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945.

Nu är Bildt utrikesminister och ett långt, blodigt inbördeskrig rasar ånyo, denna gång i Syrien. FN är handlingsförlamat inför upproret mot den samvetslösa Assadregimen, som Ryssland och Iran backar upp, samtidigt som USA:s Obama tvår sina händer.

Situationen är komplicerad sägs det. Och det är sant. Man sa samma sak om Jugoslavienkonflikten. Men säg det också till alla syrier som jagas av Assads tungt beväpnade militär, som nu även fått utökat stöd från Ryssland.

Ett oenigt EU har dock till sist lyft sitt vapenembargo mot Syrien för att oppositionens moderata krafter ska få bättre chanser, vilket kanske, förhoppningsvis kan leda till att Assad tvingas förhandla.

Men Bildt är missnöjd och försvarar åter embargot likt en Maj Britt Theorin: ”Jag är mera för vapenvila än för vapenleveranser.” Javisst.

Bara ett problem som borde göra oss andra mycket nervösa. Fortsatt blockad hade ökat risken för att denna vapenvila dikterats av en triumferande Assad.

Läxan från 1940

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

I SVT har öppnat sitt arkiv med gamla program och i helgen tittade jag på Dilemma från 1997. Det var ett rollspel under ledning av Carl Hamilton där deltagarna tvingades manövrera sig genom olika knepiga scenarion. Ett rörde Sverige 1940.

Norge och Danmark invaderades av Hitlertyskland, som också började ställa hotfulla krav på Sverige om att transitera trupper genom vårt land. Vi vet hur det gick i verkligheten. Per Albin Hanssons samlingsregering fick kröka rygg och ge avkall på neutraliteten.

Bland de medverkande i Dilemmas panel satt nu journalisten Maria-Pia Boëthius i rollen som statsminister, Olof Johansson (C) som utrikesminister och Per Unckel (M) som försvarsminister. Vad kunde göras annorlunda? Föga.

Den ständigt återkommande huvudvärken var ju att Sverige försummat sitt försvar och saknade allierade. Givet dessa förutsättningar hade inte heller Boëthius & Co mycket att sätta emot när Tyskland levererade sina diktat. Man försökte förvisso.

Men programmet slutade med att de modfällda deltagarna pressades till att låta svenska soldater öppna eld mot fransk-brittiska styrkor som jagat tyskar över gränsen från Narvik.

Vem vet? Kanske såg även Fredrik Reinfeldt samma program i SVT:s arkiv som jag innan han åkte till Agendas partiledardebatt i söndagskväll. Möjligen förstod han den bittra läxan: utan ett trovärdigt, avskräckande militärt försvar blir vårt handlingsutrymme ytterst begränsat om en stormakt drar åt tumskruvarna.

Det enda vi kan säga om framtiden är att den är oviss, liknande situationer kan hända igen och då är det inte kul att vara i Per Albin Hanssons sits. Eventuellt tänkte Reinfeldt så när han gav det överraskande beskedet i Agenda. Moderaterna är äntligen, sent om sider, berett att öka försvarets resurser.

Tack. Upp till bevis i höstens budget.

Reformeringen måste fortsätta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/4:Corren.

”Det är kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat! Det är ju denna pratbluff som behöver avslöjas”, sa biståndsminister Gunilla Carlsson (M) i Ekots lördagsintervju för drygt ett år sedan.

Det statliga svenska biståndsetablissemanget fyllde då jämt. Födelsen kan dateras till 1962, när Tage Erlanders S-regering bildade Nämnden för internationellt bistånd, senare dagens Sida.

Anledningen var avkoloniseringen i tredje världen, fattigdomsproblematiken blev plötsligt het. Borde vi inte göra en solidarisk insats för att få med jordens utsatta på moderniseringståget?

Bistånd hade förkommit tidigare, men främst bedrivet av enskilda organisationer och missionärer. Nu skulle staten ta ledningen och visa vägen. Grundidén var att massiv resursöverföring från rika till fattiga stater kunde påskynda utvecklingen, likt ett snabbspår till nya blomstrande ekonomier.

I enlighet med detta beslutade riksdagen 1968 att Sverige skulle avsätta en procent av bruttonationalinkomsten till bistånd (enprocentsmålet).

2012 kunde alltså 50 år av statligt biståndsengagemang summeras och Gunilla Carlssons dom i radion var knappast nådig: prat och prat! När hon tog över som biståndsminister 2006 sattes välbehövligt fokus på konkreta resultat, transparens, effektivitet och mätbara mål.

Det väckte föga förvånande ont blod hos Sida och övriga svenska u-landsintressenter, som länge huserat i en sluten tillvaro där det ofta räckte med att tala svävande om vilken nytta biståndet gjorde i största allmänhet.

Men att bara hänvisningar till god vilja och ömmande hjärtan kan inte vara okej. Under ett halvt sekel har hundratals miljarder skattekronor betalats ut i bistånd, enbart 2013 uppgår regeringens biståndsanslag till svindlande 38 miljarder.

Då är det högst relevant att kräva noggrann utvärdering. Vad har fungerat och vad har inte fungerat? Att exempelvis pumpa in pengar direkt till korrupta regimers statsbudgetar är bevisligen rent kontraproduktivt. Massiv resursöverföring i sig är ingen lyckad metod för att trolla fram välstånd.

Viktigare är handel, hälsovård, etablerandet av goda institutioner, utbildning, etc. Sida har gjort betydelsefulla insatser därvidlag, men att verksamheten lämnar åtskilligt övrigt att önska är också klart.

Nyligen har förödande kritik riktats mot Gunilla Carlssons ledarskapsförmåga. Tydligt är att något slagit allvarligt slint i relationen mellan politiker och tjänstemän på UD:s biståndsenhet. Carlsson har uppenbarligen haft hårda nypor, det är ingen djärv gissning att även byråkratiskt motstånd mot förändringar spelat in.

I vilket fall vore det djupt olyckligt om den nödvändiga reformeringen av biståndspolitiken äventyrades på grund av internt käbbel. Ytterst ligger fattiga människors möjligheter till rimligare levnadsvillkor i vågskålen.

Dessa människor är värda ett bättre öde än att bli gisslan i en demoraliserande prestigekamp mellan ett statsråd och dennes underlydande förvaltning.

Katten på råttan och råttan…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/4:Corren.

Ryska bombflygplan dyker upp och gör fingerade angrepp mot vårt land. Kvar på marken står Jas Gripen. Inga piloter finns tillgängliga som kan möta ryssarna och visa att Sverige förmår hävda sin nationella integritet.

Detta hände under påskhelgen, avslöjandet i media har blivit en skandal. Ett antal försvarspolitiker av olika kulörer förklarar sig offentligen bestörta, larmar och gör sig till över den usla beredskapen.

”Jag har inte haft någon sådan information”, ropar exempelvis försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) – likt en personifikation av Hasse Alfredsons drift med okunniga makthavare i revyn Under dubbelgöken: ”Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-aning om!”.

Nu kallas militärens högsta chefer till riksdagen för att redovisa varför inte Sverige kan försvaras, oavsett veckodag eller timme på dygnet.

Allvarligt talat, vad är detta för trams? Det minsta man kan begära av försvarsutskottets ledamöter är väl att de håller sig informerade om hur försvarsmaktens verklighet ser ut. Rimligen kan den inte vara obekant.

Det är dessa politiker som gjort bedömningen att hotbilden mot Sveriges gränser är obefintlig, bestämt att Ryssland är lugna gatan för överskådlig framtid, skrotat hela den gamla beredskapsapparaten och snålat med anslagen så att vår militära kapacitet i dag är nere på anorektiska nivåer.

Ingen information? Snarare en patetisk flykt från ansvaret för konsekvenserna av egna beslut.

Just denna ansvarsflykt, benägenheten att ducka i buskarna när det hettar till, bedyra sin sårade oskuld och peka finger åt andra, tycks vara ett populärt fenomen inom svensk politisk kultur. Betrakta bara tidigare försvarsministern Sten Tolgfors (M).

Han står inför konstitutionsutskottet och hävdar att regeringen inte visste ett skvatt om att Försvarets forskningsinstitut (FOI) bildat ett bulvanföretag i syfte att bygga en vapenfabrik i tyranniets Saudiarabien. Hade verkligen försvarsministern aldrig sett att FOI skickat en hemställan till honom i detta delikata ärende? Tolgfors tittar i taket och upprepar sin version.

I Saudiaffären har samtliga inblandade gjort sitt yttersta för att trötta ut kritiska granskare. Myndigheter, politiker, den borgerliga regeringen som skyller på den förra S-märkta och tillbaka igen.

Kan man spåra en klar tankegång här, så är den att trassla ihop historien så mycket att ingen i slutänden orkar bry sig längre. Ungefär som i den pågående Omar Mustafa-affären i S, där partiets idé om krishantering kan sammanfattas till taktiken ”katten på råttan och råttan på repet”.

Men den som önskar förtroende att utöva makt måste ofrånkomligen vara beredd att axla ansvaret som följer, även när något går fel. Tydligt ansvarstagande i jobbiga situationer brukar i allmänhet också väcka respekt.

Det är ett kvitto på ledarskap, mognad, att man är sin roll vuxen. Motsatsen, makthavare som agerar likt barn bör dock inte förvånas om de tvingas skörda vad de själva sått: förakt.

Under en banderoll i Norrköping

Publicerad den av
Svara

Rättvisa, solidaritet och socialism i Norrköping

Idag promenerade jag förbi ett hus i Norrköping med ovanstående banderoll på fasaden. Den röda gubben i förgrunden passar onekligen in. Dock tycker jag mig som tillhörig samhällets arbetande och producerande skikt tolka en motsättning mellan slagorden, vilket ska bort?

Rättvisa: när jag utan någon annans giriga ingrepp får behålla pengarna som jag ärligen förtjänat genom eget arbete, möda och kreativitet.

Solidaritet: när jag känner empati med en utsatt medmänniska, eller grupp av medmänniskor i trångmål, och personligen hjälper denne/dessa genom ideella insatser, exempelvis oegennyttigt arbete eller frivilligt pengabidrag.

Socialism: när den politiska klassen missbrukar sin kontroll över statens tvångsapparat och konfiskerar huvuddelen av vanliga löntagares arbetsinkomster, säg i genomsnitt 70 procent. Men oj, det är ju som nu i Moderaternas Sverige… Vänsterpartiet kanske skulle slå herrar Reinfeldt och Borg en signal?

Upp till bevis, Billström!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 21/3:

ÖB Sverker Göranson har lämnat sjuksängen och är åter oförskräckt i elden. I går sköt han skarpt mot migrationsminister Tobias Billström och krävde ett asylprogram för de inhemska tolkar i Afghanistan som bistått våra trupper.

När den svenska Isaf-insatsen avvecklas riskerar annars tolkarna blodig hämnd från talibanerna. ”Det är varumärket Sverige som vi hanterar i detta. Det måste finnas en grad av medmänsklighet”, dundrade ÖB.

Billströms kyligt formalistiska inställning i detta brännande ärende är väl känd. I somras gav han signaler som praktiskt taget innebar tolkarna skulle lämnas åt vargarna. Men nu har Billström knappast råd att hålla fast vid den omänskliga positionen längre.

Efter sina skandalösa uttalanden om papperslösa flyktingar har regeringschefen Reinfeldt mer eller mindre gjort grus av migrationsministerns auktoritet. ”Vägen för att återvinna förtroendet går via att han håller sig till den humana inriktning vi har på politiken och att han arbetar hårt på att återvinna sitt förtroende”, slog statsministern fast under tisdagen.

Kan då en logiskt sett i denna stund förtroendelös Tobias Billström ens vara möjlig i regeringen?

I vilket fall grep ÖB onekligen skickligt tillfället att tränga in Billström ytterligare i hörnet. Att han duckade och bollade över asylfrågan om tolkarna till försvarsministern och dennes svävande svar duger inte. Återvinn förtroendet, sa Reinfeldt. Upp till bevis!

Värnskatten är en bluff

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrCorren.en 20/3:

Finansminister Göran Persson (S) drog en vals när han införde värnskatten 1995. Den skulle bidra till att stärka statsfinanserna, sades det. Den skulle bara vara tillfällig, sades det också. Bägge dessa påståenden stämde lika lite överens med verkligheten som skattens namn.

Den riktiga värnskatten infördes 80 år tidigare, då första världskriget rasade kring Sveriges gränser. Precis som nu hade försvaret försummats. Den sittande Hammarskjöldregeringen tvingades hitta på akuta lösningar för att kunna ge militären medel att värna landet. 1915 introducerades en temporär skatt för högre inkomsttagare, som gick till en särskild försvarsfond.

Göran Perssons ”värnskatt” var – och är – av väsensskild natur. Detta första stora brott mot principerna bakom skattereformen 1990-91 handlade egentligen om politisk kosmetika. S-regeringen slog fast att en tuff budgetsanering krävdes för att komma ur den dåvarande strukturkollapsen.

I syfte att få S-väljarna att svälja den beska medicinen lovade Persson rättvis fördelning av bördorna. Även ”de rika” skulle få betala ett kännbart pris. Genom att återanvända den gamla beteckningen ”värnskatt” gavs fiffigt associationer till nationellt nödläge, vilket inskärpte behovet av bred uppslutning kring Socialdemokraternas ekonomiska politik.

Men det som räddade Sveriges finanser var framför allt att vår valuta marknadsanpassades genom kronfallet 1992. När den fasta växelkursen övergavs för en flytande, blev det rena mirakelkuren för industrins konkurrenskraft.

Exporten ökade rejält och långvarigt, tillväxten sköt i höjden, ekonomin tillfriskande. Göran Perssons budgetsanering hade i det sammanhanget mindre betydelse och värnskatten ingen alls. Den bidrog snarare till att bromsa den marknadsdrivna återhämtningen något.

Perssons extraskatt på högre inkomster, som faktiskt slår till redan vid relativt måttliga lönelägen, kostar i realiteten samhället betydligt mer än vad den smakar. I dag har denna olyckliga ”tillfällighet” funnits i 18 år och inbringar knappt fem miljarder till statskassan, vilket motsvarar ungefär tre promille av hela det svenska skatteuttaget.

I gengäld bestraffar den enskilda människors strävsamhet, höjer marginalskatten till världens högsta och sänker medborgarnas ekonomiska utbyte av att förkovra sig, arbeta hårt, starta företag och göra karriär. Totalt sett skulle alla tjäna på om värnskatten försvann, eftersom dynamiken i samhällsekonomin skulle förbättras och mer resurser skapas.

Detta vet förstås finansminister Anders Borg och Moderaterna. Ändå har Alliansens ledande parti valt att behålla bedrövelsen på obestämd framtid. Borg tror nämligen att väljarna är lite dumma och inte skulle förstå förklaringen om vilken politisk bluff den perssonska värnskatten i grunden är.

Att Sveriges ekonomi skadas på kuppen spelar ingen roll. Bara inte de nya Moderaternas ljusrödblåa fördelningspolitiska image riskeras, och därmed utsikterna till fortsatt maktinnehav. Fegt? Ja. Cyniskt? Definitivt.