Kategoriarkiv: Miljöpartiet

Kommer MP att bränna bron?

Publicerad den av
Svara

 Skrivit i Corren 18Corren./3:

”Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.” Orden är redan snudd på klassiska. Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev i DN 13/3 till justitieministern hade en emotionellt drabbande kraft som inte lämnade någon oberörd.

Khemiri beskrev med personlig, träffsäker precision upplevelsen av att särbehandlas enbart på grund av sitt utseende, hur det var att känna rasismen bränna in på bara huden. Anledningen var Beatrice Asks försvar av Reva, det omstridda projektet mellan polisen, Migrationsverket och Kriminalvården som syftar till att ”rättssäkert” och ”effektivt” spåra upp och avvisa papperslösa flyktingar.

I detta sammanhang bör en sak vara absolut klar: asylrätten måste värnas. Och det får en konsekvens. Nämligen att den person som befunnits sakna giltiga skäl för asyl inte kan stanna, hur önskvärt det än vore ur liberalt perspektiv med fri individuell rörlighet över gränserna.

Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills dess är det viktigt att vår, ändå förhållandevis generösa, asylrätt inte undergrävs och förlorar i legitimitet. Betänk att denna fråga handlar om något som bokstavligen kan betyda skillnaden mellan liv och död för medmänniskor på flykt undan krig och terror.

Med detta sagt, har mycket av kritiken mot Reva och justitieministern definitivt varit berättigad. Den motbjudande polisjakt på utlänningar utan uppehållstillstånd som skett i Stockholms tunnelbana tycks tyda på en förbluffande omdömesbrist och skrämmande känslolöshet i myndighetshanteringen.

Upprördheten, som fångades så väl i Khemiris artikel, blev massiv och fick även integrationsminister Erik Ullenhag (FP) att reagera: ”Är det så att människor med mörk hudfärg stoppas för ID-kontroll är det helt oacceptabelt”. Ja, något har verkligen gått snett om polisen misstänkliggör den svenska tillhörigheten hos folk på det enda kriteriet att de inte är rågblonda och blåögda. Man kan undra vad Ask då lägger i begreppet ”rättssäkert”.

Reva har inte bara skapat spänningar mellan regeringspartierna, utan även inom FP. Liberala ungdomsförbundet krävde nyligen att partiets hårdföra rättspolitiska talesman Johan Pehrson måste avgå, bland annat just för hans uppbackning av Asks olyckligt fungerande avvisningsapparat.

Än allvarligare är signalerna från Miljöpartiet, som nu hotar att dra sig ur den migrationspolitiska överenskommelse som slöts med Alliansen våren 2011.

Avsikten med denna var att isolera de främlingsfientliga Sverigedemokraterna från inflytande i en situation där regeringen förlorat sin tidigare riksdagsmajoritet. Tack vare MP:s stöd kunde exempelvis istället restriktionerna för arbetskraftinvandring lättas – vilket både SD, S och V dundrat mot.

Vad händer om MP använder Reva som motiv för att bränna bron till borgerligheten? Följden kan bli fatal för migrationspolitiken, liksom för möjligheten att bilda en stabil regering efter valet 2014 om SD stärks och inget av blocken vinner en klar seger.

Vårt behov av Palme

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Sydöstran 26/9:

Ingen undgår Olof Palme. En kritikerrosad dokumentär gör succé på bioduken, flera läsvärda biografier om honom finns utgivna i handeln (jag vill särskilt rekommendera Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss). Vår fascination för Palme tycks lika stark oavsett politiska sympatier, social bakgrund eller generationstillhörighet. Vad beror det på?

Det finns säkert ett antal förklaringar, varav det tragiska och ouppklarade morddramat naturligtvis bidragit. Men mest är det nog ändå personen och politikern Palme. Han hade en sällsam karisma som är mycket ovanlig bland offentliga makthavare i Sverige. Och framför allt: Palme stod för något. Han var tydlig i sina värderingar, han stred med passion och hetta för ett ideologiskt förankrat budskap, han gav kontrast och relief åt vardagspolitiken.

Detta tror jag idag väcker en längtan hos många, även bland människor långt utanför socialdemokratins traditionella led. Ty Palme förkroppsligade ett alternativ, man var tvungen att förhålla sig till honom, politiken blev spännande och meningsfull. Jag vill ogärna romantisera gårdagen och önskar definitivt inte 70-talet tillbaka med lågkonjunktur, strukturkris, kärnkraftsgräl och löntagarfondselände.

Men beskåda nutidens politiska landskap. De största partierna på bägge sidor blockgränsen har från var sitt håll triangulerat in sig så hårt i mitten att debatten närmast nått komiska dimensioner. De nya Moderaterna vill framställa sig som uttolkarna av de gamla folkkära Socialdemokraterna från Erlanders och Strängs dagar. Det luggslitna originalet, vilset efter två svidande valförluster, börjar i sin tur kopiera plagiatörerna.

Lyssnar man till Leif Pagrotsky, Magdalena Andersson och Stefan Löfven är huvuddragen i den borgerliga alliansens ekonomiska politik plötsligt arbetarrörelsens. Samtidigt har utvecklingen reducerat alliansens småpartier till bleka satelliter runt Moderaterna.

Även Miljöpartiet är i färd med att överge sin särart genom att anta ett nytt mittenorienterat partiprogram utan vassa kanter. Hur ska väljarna motiveras att gå till valurnorna 2014 om diskussionen bara blir olika nyanser av Anders Borg?

Kvar i den egentliga oppositionen är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Knappast konstigt att Olof Palme fattas oss.

Sluta dröm om Palme, lär av Wigforss!

Publicerad den av
2

Över Stockholm faller blöt decembersnö. Och Socialdemokraterna med den. I Sifos sista opinionsmätning för året samlar S nu bara 14,8 procent av huvudstadens invånare bakom sig. Detta alltså i landets viktigaste valdistrikt, där nyckeln till regeringsmakten ligger. Siffrorna kan rimligen inte tolkas som annat än rent katastrofala.

En tydligare indikator på partiets genomklappning och oförmåga att finna fotfäste i det moderna 2000-talets samhälle kan man knappast begära. Särskilt som Miljöpartiet seglat upp som i praktiken jämnstort med S i Stockholms trendkänsliga väljarkår (13,7 procent). Unga och pigga gröna slår gamla och tröga röda på den politiska fronten. Se där ett memento för framtiden.

Även nationellt fortsätter S-raset. Totalt är stödet nere i deppiga 25,4 procent, medan Moderaterna parkerat sig på trygga och glada 34,4 procent. Ingen trevlig julklapp för Håkan Juholt, men kallt sett: vad annars att begära? Botten är dessutom säkerligen inte nådd ännu.

Att enbart skylla krisen på Juholts tragikomiska person, hans kroniska återfall i omdömeslösheter och allmänt bristande ledarskapsförmåga håller dock inte. Ännu dummare är förstås de socialdemokrater som bittert odlar konspirationsmyter om att det är journalisterna som bär skulden för allt ont som drabbat partiet. Bra media förtjänar man. Liksom dålig. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska vara en god tumregel.

Det avgörande problemet för S handlar om nya idéer och attraktiv sakpolitik. Där gapar förrådet tomt. Istället verkar många  odla en romantiserad bild av Olof Palme och 1970-talet, som om denna epok skulle varit Socialdemokraternas blomstringsperiod då man gjorde allt rätt. Gå hem och läs er historia, som den tidens FP-ledare Gunnar Helén sa.

Palme må varit en lysande stjärna retoriskt, därtill med en personlig karisma som få. Men generellt blev konsekvenserna av hans ledarskap ett brott mot Tage Erlanders mera pragmatiska hållning, att S på ett olyckligt sätt radikaliserades vänsterut, att samförståndsandan mellan fack och näringsliv raserades, att de borgerliga partierna flyttade fram sina positioner och att S var ytterst nära att förlora kampen om regeringsmakten 1973. Och sedan även gjorde det 1976. Och igen 1979.

På vilket sätt skulle idoliseringen av Palmes misslyckanden kunna få S på fötter idag? Det är helt obegripligt, möjligen utslag av någon slags eskapism baserad på sagor. Socialdemokraterna borde göra sin hemläxa och läsa historien om inte bara Palme, utan främst Ernst Wigforss. Då kanske man nyktrar till lite grann och kan börja överraska positivt.

Vi skulle ju i viss mån kunna jämföra nuvarande  situation för S med 1920-talets. Även då rådde ideologisk vilsenhet om utvecklingen. Exempelvis grubblades det över vad partiets gamla krav om att socialisera ekonomin och näringslivet egentligen innebar (en intern utredning begravde sedermera frågan). Dock hade S fortfarande många skarpa hjärnor som kunde analysera läget och dra slutsatser därefter. En av dem var alltså Wigforss.

Han menade att S-politiken måste vara vetenskapligt grundad. Rationalitet, empiri och fördomsfrihet sattes i högsätet. S fick aldrig låta sig låsas av dogmer som hos marxisterna, utan skulle vara öppen för anpassning både praktiskt och ideologiskt efter hur verkligheten de facto såg ut. Om dagens S förmådde återgå till den attityden hade nog opinionssifforna i Stockholm och övriga landet sett annorlunda ut.

Men några politiska analytiker av Ernst Wigforss kaliber finns inte längre kvar. De tycks, ironiskt nog, snarare rymmas inom de nya Moderaternas sfär. Resultaten är också talande.

”Öppen dialog” med SD i Karlskrona?

Publicerad den av
1

I dagens Sydöstran förklarar Björn Gustavsson (MP), ordförande i Karlskronas idrotts- och fritidsnämnd, varför han släpper in det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna i nämndens arbetsutskott:

”En öppen dialog är något som är grundläggande för mig och Miljöpartiet är ett öppet parti.”

Det är inte första gången Miljöpartiet i Blekinge närmar sig Sverigedemokraterna. Inför valet förra året uttalade Sofia Bothorp, gruppledare för MP i Karlskrona, att hon gärna såg ett samarbete med SD:

”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet” (Blekingenytt 28/4, 2010).

Bothorps frieri till SD fick stöd av Claes Jansson, gruppledare för MP i landstinget Blekinge och kommunpolitiker i Karlshamn. I Sydöstran den 29/4, 2010 deklarerade han:

”I Miljöpartiet har vi inga centrala påbud om att hålla Sverigedemokraterna utanför… Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att själv ha en dialog med folkvalda SD-representanter.”

Ingen som röstade på MP i Blekinge torde alltså ha blivit lurade av att få SD på köpet. Men nog är det beklämmande. Vad blir nu nästa steg i denna ”öppna dialog” med hatets och intoleransens företrädare? Jag är ledsen, men i en kommun där sådant sker har jag ingen större lust att bo.

Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård

Publicerad den av
Svara

Krönika i Sydöstran, publicerad 5/10:

Om valet finns åtskilligt att säga. Förstås. Inte minst det elände att Blekinge framstår som Sverigedemokraternas kärnland. Partiledaren Jimmie Åkesson är som bekant från Sölvesborg. Och en av hans viktigaste vapendragare, Richard Jomshof, har länge satt sin prägel på Karlskronapolitiken. Bägge är nu invalda i riksdagen. Med benäget bistånd från blekingeborna. Var tionde röst härifrån gick till SD.

I vad som brukar kallas Sveriges trädgård finns det uppenbarligen god (eller ond, snarare) jordmån för främlingsfientlighet, rasism och allmän kulturell inkrökthet. Tragiskt nog. Men det är ju faktiskt inga nyheter. Hur vore det om vi äntligen på allvar försökte ta itu med problemet? Förutsatt att SD:s triumftåg ses som ett problem, givetvis. Man kan undra.

Tendensen av anpassning från länets etablerade partier har redan varit märkbar under den gångna mandatperioden. I Karlskrona har borgerligheten komprometterat sig med både slutna och öppna försök till samverkan med SD. Minns hur kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) sträckte ut handen till Richard Jomshof 2007. En hand som togs tillbaka först efter att Moderaternas partiledning i Stockholm slagit KG Svenson på fingrarna.

Och minns vittnesmålet från den avhoppade FP-kanslisten Mikael Lejdeby om hur femklövern efter valet 2006 spelade under täcket med SD i syfte att få bort Socialdemokraterna från makten. Oppositionsrådet Patrik Hansson (S) krävde nyligen en sanningskommission för att utreda skandalen. Vad hände med denna?

Eller minns hur kommunalrådet Tommy Olsson (KD) strax innan årets val offentligt ställde Socialdemokraterna mot SD, en jämförelse som entydigt utföll till det senare partiets förmån. ”Hederligare”, ”tydligare” och ”reko”, löd Olssons betyg på SD.

Jag skulle kunna rada upp ännu fler deprimerande exempel, också från andra Blekingekommuner. Poängen är att denna borgerliga fraternisering med hatets och intoleransens företrädare aktivt bidragit till att legitimera SD och ökat acceptansen för deras motbjudande budskap.

Även från Miljöpartiets sida har det funnits villighet att öppna famnen för dessa organiserade muslimhetsare. Kombinera detta med oförmågan/ovilligheten att med kraft försvara humanistiska grundvärderingar i debatten och resultatet talar för sig själv: Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård. Som man sår, får man skörda. Är ni nöjda?

Nu är det 1979 igen

Publicerad den av
1

”Regeringen Reinfeldt är rökt”. Det sa statsvetaren Sören Holmberg hösten 2007. De rödgrönas övertag var så massivt att alliansen inte hade en sportslig chans. Det dröjde till våren 2010, sedan var Sören Holmberg rökt.

De rödgrönas budgetalternativ imponerade inte, samtidigt som de positiva effekterna av alliansens politik började sjunka in hos väljarna. Plötsligt var det match igen. Regeringen drog ifrån, om än knappt, i mätning efter mätning.

Enligt gårdagens opinionsbarometer från Synovate tycks dock vinden mojnat för regeringen. Ledningen har krympt till ynka 68 000 röster, i praktiken öppet läge.  Är vi månne på väg mot en repris från valet 1979?

Olof Palme försökte då återta makten efter förlusten mot Thorbjörn Fälldin tre år tidigare. Valnatten blev en sällsynt rysare. Fälldin vann med en diminutiv marginal på drygt 8000 röster.

Om det blir Sahlin eller Reinfeldt denna gång verkar avgöras av två saker:
1) Kallast nerver.
2) Bäst tumme med Fru Fortuna.

Främlingar på tåg

Publicerad den av
Svara

Vilket tåg väljer du? Den retoriska frågan ställs i de rödgrönas gemensamma reklamsnutt till TV-tittarna. Meningen är förstås att vi ska lockas att hoppa på deras. Symboliserat av ett X2000-tåg som susar fram genom landskapet. Vad är budskapet? Bristande verklighetskontakt?

Är det något som SJ:s  X2000-flotta associeras med efter denna sommar är det väl knappast fungerande drift. Snarare sönderfall, ständiga förseningar, stillaståenden och mindre lyckade evakueringar av passagerare som fastnat ute i spenaten.

Det är effekten av en klantigt skött bolagisering och uppstyckning av det gamla affärsverket SJ, där de forna organisationsenheterna (bland annat underhållet) inte klarar av att samverka tillfredsställande. Politiskt kan bägge block generöst dela på skulden för eländet.

Symptomatiskt nog är det heller inga riktiga tåg i de rödgrönas reklamfilm. Utan en modelljärnväg. Om de istället presenterat en trovärdig modell för hur SJ:s verksamhet ska klaffa i framtiden, hade sannolikt fler väljare intresserat sig för att lösa biljett.