Kategoriarkiv: Mellanöstern

Israel – en apartheidstat?

Publicerad den av
1

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Få konflikter väcker sådana hätska känslor bland utomstående som den till synes eviga motsättningen mellan israeler och palestinier. Det visade inte minst förra månadens handbollsmatch i Karlskrona, då Israel mötte Sverige. En massiv polisinsats behövdes för att garantera de israeliska idrottsmännens säkerhet. Lyckligtvis blev det heller inga våldsamheter som under Davis Cup-tennisen i Malmö häromåret.

Men verbalt gick det som vanligt hett till. Demonstranter utanför Rosenholms arena krävde, i namn av solidaritet med det utsatta palestinska folket, stopp för idrottsutbyte med Israel. Ja, allt annat utbyte också.”Bojkotta apartheidstaten Israel”, löd deras eldfängda budskap. Apartheid rådde förr i Sydafrika, där en samvetslös vit minoritetsregim bedrev ett ideologiskt, institutionaliserat rasförtryck mot landets svarta majoritetsbefolkning.

Något sådant förekommer inte i Israel, hittills Mellanösterns enda demokrati. Parallellen till apartheidtyranniets Sydafrika är således falsk och ger uttryck för en föga konstruktiv demonisering.

Därmed inte sagt att jag hellre skulle sällat mig till skaran av pro-israeliska demonstranter, som också fanns på plats vid utanför Rosenholm. Många av dessa intar en alltför okritisk hållning till Israels hårdhudade, nationalistiska regeringspolitik och blundar på ett oacceptabelt sätt för palestiniernas svåra situation. Varje sann Israelvän borde särskilt protestera mot bosättningarna på Västbanken, en kolonisering som inte bara förgiftar förhållandet till palestinierna. Utan också brutaliserar det israeliska samhället och urgröper de demokratiska värden som den judiska staten står för.

Situationen är idag mycket nedslående. Den tidigare starka israeliska fredsrörelsen är numera marginaliserad efter Ehud Baraks misslyckande i Camp David hösten 2000 och den därpå följande andra intifadan. Samtidigt är det palestinska ledarskapet svagt och splittrat. Att Gaza hamnat i händerna på den islamistiska terrororganisationen Hamas, vars mål är Israels förintelse, gör sannerligen ingenting bättre.

Slutligen är det dock inga andra än israelerna och palestinierna själva som måste förhandla fram en hållbar kompromiss som leder till fred och frihet. Vilken roll kan vi utomstående spela för att underlätta vägen dit? Är det att fortsätta underblåsa en redan tragisk polarisering? Personligen tror jag att verklig solidaritet kräver något helt annat.

I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (10/8) om kärnvapenhotet:

Igår, för 65 år sedan, singlade ”Fat man” genom skyn. Det var namnet den amerikanska militären kallade bomben som utplånade Nagasaki den 9 augusti 1945. Tre dagar innan hade ”Little boy” gjort samma sak med Hiroshima.

Bägge bomber detonerade en halv kilometer ovan marken för att nå maximal, destruktiv effekt. Sammanlagt dog ungefär tvåhundratusen människor direkt. Många fler avled senare av strålskador. Ännu idag fortsätter ”Fat man” och ”Little boy” att skörda offer.

Några fler atombomber har aldrig använts i krig sedan dess. Hittills, bör understrykas. Ty hotet från dessa domedagsvapen är långt ifrån över.  Märkligt nog förs det sällan eller aldrig någon verkligt bred och intensiv diskussion om detta.

Annat var det under kalla krigets epok, då supermakternas kärnvapenmissiler var ständiga föremål för debatt, demonstrationer och uppmärksammade politiska initiativ. Inte minst i Sverige, där Olof Palme satte kampen mot kärnvapnen högt på agendan och gjorde flera internationella utspel i frågan.

När kalla kriget upphörde var det många som andades ut. Risken för kärnvapenkrig ansågs undanröjd och engagemanget bleknade bort. Dock har faran för nukleära katastrofer tvärtom ökat efter Berlinmurens fall.

USA och Sovjet insåg att det låg i deras gemensamma intresse att inte begå ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Numera är vi, trots internationella avtal för att begränsa och kontrollera kärnvapenspridningen, på väg mot en situation som liknar rena anarkin. Ta exempelvis Iran, styrd av en fundamentalistisk islamistisk regim som kommit långt i utvecklingen av egna kärnvapenladdningar. Omvärldens försök till sanktioner och förhandlingar tycks inte förmå hejda de beslutsamma mullorna i Teheran.

Eller ta Nordkorea, också det en järnhård, militaristisk diktatur baserad på irrationella ideologiska föreställningar. Där är besattheten av atombombskortet nära nog total. Eller ta Pakistan, en instabil kärnvapenmakt vilken snart kan falla i händerna på krafter som står Afghanistans talibaner nära. Därutöver kommer Pakistans gamla ingrodda konflikt med grannstaten Indien, också det en kärnvapennation.

Samtidigt pågår en omfattande illegal handel med material och teknik för att framställa atombomber, som bland annat Nordkorea dragit stora fördelar av. Syrien och Burma är två andra tyrannier som är mycket aktiva på denna apokalypsens marknad. Även hos terrornätverket al-Qaida finns ambitioner.

Ett regionalt atomvapenkrig, låt säga mellan Iran och Israel (vars innehav är en officiell hemlighet), är blott det en fasansfull tanke. Men ett sådant krig kan snabbt eskalera till att få globala följder.

65 år efter Hiroshima och Nagasaki tycks dessvärre drömmen om en kärnvapenfri värld vara mycket långt borta. Ett nödvändigt steg på vägen vore dock om medvetenheten kring denna ödesfråga ökade. Där bär vi alla ett ansvar.

Omotiverat att kalla Khadaffi för diktator?

Publicerad den av
Svara

Christer Bergquist, VD för minröjningsföretaget Countermine, har försökt göra affärer i Libyen. I samband med förhandlingarna påstås han dock ha ”förolämpat” Muammar Khadaffi under en intervju med en svensk nyhetsbyrå, rapporterar näringslivssajten E24.

Bergquists förgripliga uttalanden ska bland annat vara dessa:

1) ”Att det är en diktatur är ställt utom all diskussion.”

2) ”Det finns dessutom en utbredd korruption. Ska du få saker att hända fort måste du begagna dig av mutor”.

Bo Wilén, tidigare ambassadör i Libyen, är inte sen att rusa ut med fördömanden:

”Det är självklart att en företagsledare inte kan göra sådana uttalanden – inte om man vill göra affärer i Libyen… Det fanns ingenting som motiverade dessa uttalanden. Alla, inklusive jag själv, tyckte att det var väldigt dumt för företagets skull.”

Dumt? Omotiverat? Är detta vårt lands officiella linje?

En svensk direktör som säger några sanningens ord om ett av världens värsta tyrannier borde tvärtom hedras, inte brännmärkas. Om diplomaten Bo Wilén menar att svenska företag måste kröka rygg för Khadaffis blodsbesudlade mutkolvar till hantlangare, är det snarare UD som ska stå där med skammen.

Bojkott mot Israel?

Publicerad den av
5

Nu hörs ropet igen. Bojkotta Israel! 

Denna gång är det Konsumentföreningen Väst som står bakom orden. Under sitt årsmöte i lördags röstades tre motioner igenom med krav på att israeliska produkter ska förbjudas i Coops butiker.

KF Västs ordförande Carina Malmer (S) är stridslysten och låter meddela: 

”Styrelsen kommer nu att driva bojkottfrågan vidare i KF Sverige”. 

Även jag finner det rimligt med stark kritik mot Benjamin Netanyahus högerregering, bosättningarna på Västbanken och byggexpansionen i östra Jerusalem. Även jag känner frustration, sorg och ilska över den till synes olösliga konflikten mellan israeler och palestinier.

Men bojkott? 

Den skulle sannolikt inte bli effektiv. Den skulle sannolikt inte leda till någonting konstruktivt, tvärtom. Den önskas inte av fredsrörelsen eller oppositionen i Knesset. Vidare är det mycket principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma värdegemenskap som oss själva – det vill säga, är demokratier. 

Dessutom ger bojkottkravet synnerligen obehagliga associationer. Vilket varje åtminstone någorlunda historiskt bevandrad person borde vara medveten om.

Uppmaning till bojkott mot judiska affärer och företag var ett stående inslag i nazisternas arsenal under 30- och 40-talen. Även det svenska näringslivet lät sig påverkas. Många av våra direktörer tvekade inte att rensa ut judar från sina rörelser. Allt för att vårda handelsförbindelserna med Hitlertyskland. 

När sedan Israel bildades 1948 som ett nationalhem för judarna, försökte arabvärlden omedelbart krossa landet genom vapenmakt. Därefter inleddes en långvarig ekonomisk bojkott som ett kompletterande medel i samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan. 

Ändå vet jag inget land som det lika ofta hojtas om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. 

Ryssland kan bedriva terrorkrig i Tjetjenien, invadera Georgien och syssla med utpressning mot Ukraina. Kina är världens största diktatur som avrättar flest människor i världen, har ockuperat Tibet sedan 50-talet och regelbundet skramlar med vapen mot demokratin Taiwan. För att inte tala om alla dessa oljestinna arabtyrannier där regimerna varje dag, året om, systematiskt kränker mänskliga rättigheter på grövsta tänkbara vis. 

När hördes krav på bojkott sist mot någon av dessa stater? 

Istället är det Mellanösterns enda demokrati, vilken sedan dag ett av sin existens levt under hotet om fysisk utplåning, som ska isoleras och tvingas till ekonomisk åderlåtning. För detta tyckts det finnas ett aldrig sinande engagemang, särskilt inom den svenska vänstern. Och dit räknas väl fortfarande Coop, antar jag. 

Men visst. Jag slutar gärna att handla israeliska apelsiner i deras butiker. Jag slutar faktiskt väldigt gärna att handla någonting alls där.

”Israels försvinnande är säkert”

Publicerad den av
14

Irans högste ledare, ayatollan Ali Khamenei, lät idag ånyo omvärlden förstå vilket mål som ligger det islamistiska tyranniet varmast om hjärtat. Under ett möte med terrororganisationen Islamiska Jihads generalsekreterare Ramadan Salah i Teheran förklarade Khamenei:

”Den sioniska regimen kommer att kollapsa… Israel går mot sin undergång… Med Allahs hjälp är Israels försvinnande säkert”.

Men i realiteten är det självfallet inte med Allahs bistånd som mullorna hoppas kunna förinta den judiska staten (varför denne himmelske potentat nu skulle göra nått sånt – muslimerna delar ju samma gud med judarna, liksom med de kristna för övrigt). Istället har Khamenei & Co sedan åratal tillbaka siktet inställt på ett helt annat medel: kärnvapen.

Samtidigt som Khamenei lovade Israels utplåning, gav landets lika judehatande ”president” Mahmoud Ahmadinejad sina atomtekniker befallning om att vässa sina ansträngningar. Med start på tisdag ska de börja tillverka 20-procentigt anrikat uran. Det är förvisso inte tillräckligt för någon effektiv kärnladdning, men ytterligare ett oroande steg på vägen. 

Officiellt bedyrar regimen i vanlig ordning till IAEA att deras intensiva intresse för atomer enbart har fredliga motiv. Redan har Iran emellertid utvecklat och provskjutit sofistikerade vapenbärare – missilerna Shabab-3 och Sejil-2, vars syften det näppeligen kan råda något tvivel om (läs mer här).

Israel kommer garanterat inte att passivt låta ayatollornas ödesdigra experimenterande fortgå hur länge som helst. Men hur ett USA med Barack Obama tänker sig att agera är skrivet i stjärnorna. Hittills har presidentens ansträngningar mest påmint om vad EU brukar göra: två sina händer.

Hur högt pris tänker Birgitta Ohlsson betala?

Publicerad den av
2

I början av veckan utsågs Birgitta Ohlsson (FP) till EU-minister. De första orden i hennes första pressmeddelande som statsråd löd:

”EU är vårt viktigaste utrikespolitiska verktyg och ska vara en stark röst för frihet i världen.

En stark röst för frihet och mänskliga rättigheter har Birgitta Ohlsson själv varit både i Liberala Ungdomsförbundet och i Folkpartiet. Men blir hon det när det nu är på allvar i regeringen? 

Frågan ställs på sin spets med statliga Rymdbolagets försäljning av övervakningsutrustning till Libyen, en av världens mest repressiva tyrannier. Handelsminister Ewa Björling (M) prisar affären (läs här).

Bakgrunden är att Khadaffiregimen har ett avtal med EU-landet Italien att stoppa flyktingar från att komma till Europa. Teknik från svenska Rymdbolaget ska enligt den officiella förklaringen hindra ”flyktingsmugglare”. I praktiken: att låsa in redan utsatta och desperata människor ännu hårdare i Khadaffis gangsterstat. 

Att Moderaterna genom Ewa Björling uppenbarligen tycker att detta är rimligt och bra är illa nog. Men vad säger den nya EU-ministern med sitt brinnande engagemang för liberala värderingar och principer? Då regeringen är kollektivt ansvarig för sina beslut, blir även Folkpartiet och Birgitta Ohlsson medskyldiga i godkännandet av Rymdbolagets skandalaffär med Libyen. 

Är det ett pris som Birgitta Ohlsson stillatigande tänker betala för statsrådstaburetten? Poängen med liberala värderingar och principer är ju annars att man bör stå för dem. I synnerhet när frihet och mänskliga rättigheter sätts på spel. 

Ska Sverige utrusta gangsterregimer?

Publicerad den av
3

För 30 år sedan uppdagades att det statliga företaget Telub i Växjö inte bara sålde känslig militär utrustning till Muammar Khadaffis Libyen, utan också utbildade libyska soldater i Sverige. Att vårt land aktivt bidrog till att vässa klorna på Khadaffis aggressiva skurkvälde var förstås en praktskandal.

Ansvaret föll tungt på de borgerliga regeringarna Fälldin och Ullsten, som släppt igenom den motbjudande affären.

Men hade det inte varit för Expressens reporter Ingvar Hedlund, som 1981 fick Stora journalistpriset för avslöjandet, hade sannolikt svenska staten kunnat fortsätta att tjäna pengar på den militära handeln med Khadaffis diktatur. Det var först genom att affären gavs offentlighet i medierna som Telub pressades till att riva kontrakten.

Det hade varit skönt om man idag kunnat blicka tillbaka på Telubskandalen såsom en moralisk väckarklocka när det gäller riktlinjerna för export- och handelspolitiken. Aldrig mer skulle våra förtroendevalda tillåta att svenska företag involverades i någon främmande diktators förtryckarapparat, hade vi kunnat säga.

Men icke. Istället tvingas vi bevittna hur ännu en borgerlig regering förskingrar sitt moraliska kapital genom ett skrupulöst köpslående med det libyska tyranniet. Denna gång heter det statliga företaget inte Telub, utan Rymdbolaget.

Med regeringens stöd vill nämligen Rymdbolaget sälja teknisk övervakningsutrustning avsedd att skärpa kontrollen av Libyens gränser. Murarna kring denna veritabala fängelsestat skulle därmed bli ännu högre. Detta för att – som det heter – stävja flyktingsmuggling. Rymdbolaget har redan varit nere på försäljarstråt hos Muammar Khadaffis intresserade hantlangare. Med på resan var handelsminister Ewa Björling (M). 

Till nyhetsbyrån TT försvarar Björling Rymdbolagets affärer enligt följande:

”Flyktingsituationen i Libyen lämnar en hel del övrigt att önska och det sker grava kränkningar av mänskliga rättigheter för just flyktingar. Det är därför det är viktigt att vara på plats och kunna påverka.”

På TT:s (minst sagt berättigade) fråga om hon inte är rädd för att övervakningssystemet ska missbrukas, replikerar Björling:

”Säg så här. Khadaffi och hans regim är det stora problemet och att de kränker mänskliga rättigheter för flyktingar. Jag är övertygad om att det här är ett bra verktyg att hindra det.”

Man blir mållös. Orden speglar antingen gränslös naivitet, komplett dumhet eller djupaste cynism. 

På vilket sätt skulle Khadaffis ökända diktatur bli mindre problematisk för att Sverige ger den ytterligare ett repressivt verktyg i arsenalen? På vilket sätt skulle flyktingarnas situation bli bättre av att Khadaffi kan jaga dem hårdare och effektivare? På vilket sätt bidrar detta till att minska kränkningarna av mänskliga rättigheter?

Om något borde väl Sverige snarare hjälpa flyktingarna att komma bort från detta eländiga land. Istället reducerar vi drastiskt alla deras frihetschanser. Det är inte svårt att hålla med Piratpartiets bägge riksdagskandidater Gun Svensson och Mikael Nilsson, som på Aftonbladet Debatt skriver:

”Björling visar genom sitt uttalande ett kallhamrat förakt för mänskligt lidande, som hon bidrar till att förvärra. Att Sveriges regering aktivt bidrar till förföljelse av utsatta människor är avskyvärt.”

Berättigad kritik levereras även av Vänsterpartiet. Riksdagsledamoten Alice Åström säger:

”Vi vet att diktaturen Libyen spärrar in flyktingar på obestämd tid. Att då sälja utrustning som är avsedd att hjälpa dem övervaka flyktingar är moraliskt förkastligt.”

Människorättsorganisationen Freedom House rankar i sin årsrapport för 2010 Libyen som en av de sju mest skoningslösa regimerna i världen (”worst of the worst”) – bland dem Nordkorea, Sudan och Burma. Det konstateras även att den totala frihetsgraden för mänskligheten, globalt sett, visar en oroande trend att minska. Rapportens deprimerande undertitel är: Erosion of freedom intensifies. 

Eftersom Sveriges regering uppenbarligen inte tvekar att utrusta frihetens fiender, fläckas också vår nation av delaktighet i denna lika sorgliga som farliga erosion. Den tre decennier gamla läxa från Telub återstår fortfarande att lära.

Mer att läsa:
Ingvar Hedlund: Ska Sverige utbilda terrorister? En rapport om Telubaffären (1980)

Muammar Kadaffi sponsrar svensk moské

Publicerad den av
Svara

Intoleransen som riktas mot Europas muslimska befolkningsgrupper börjar definitivt bli oroväckande. Häromvecken konstaterade människorättsorganisationen Open Society Institute i en färsk rapport att diskrimineringen tilltar över hela vår kontinent. Behovet av verkningsfulla åtgärder sades vara akuta.

”Europa måste leva upp till sitt löfte om att vara ett välkomnande och öppet samhälle. Minaretförbudet i Schweiz är ett tydligt tecken på att antimuslimska stämningar är ett verkligt problem i Europa”, menade Open Society Institutes Nazia Hussain, som är ansvarig för rapporten. 

I vårt eget land upplever vi nu hur ett öppet främlingsfientligt parti – Sverigedemokraterna – hetsar mot muslimer som vore dessa människor en nationell fara i klass med Adolf Hitler. SD:s partiledare Jimmie Åkesson har ju under året som gått hävdat att muslimer är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. 

Den som sår vind får skörda storm. Under nyårsaftonen sköts det skarpt mot moskén vid Islamic Center i Malmö. Lyckligtvis träffades ingen av kulan, men den lokale imamen fick glassplitter i nacken och fick föras till sjukhus. Islamic Centers luttrade vd Bejzat Becirov säger till Sydsvenskan:

”Vi får hot hela tiden. Tyvärr har vi blivit immuna mot det. Jag hoppas att det kommer ta slut någon gång.”

Gärningsmannen bakom skottet är ännu  inte gripen. Huruvida attentatet har någon koppling till SD:s hatpropaganda må vara osagt. Men det klimat som SD piskar upp, gör knappast muslimernas redan utsatta situation lättare.

Minnesgoda läsare kan fundera över parallellen till vilken grogrund Ny Demokratis invandrarfientliga glosor skapade i början av 90-talet. I Gellert Tamas briljanta bok Lasermannen (2002) sade sig John Ausonius uttryckligen vara inspirerad av Bert Karlssons tirader…

Dessvärre har attentaten mot Islamic Center i Malmö också bidragit till att man drivits rakt i armarna på Libyens ökände diktator Muammar Kadaffi. Efter att moskén brandhärjades 2003 blev försäkringskostnaderna nämligen för dyra att betala. Istället har organisationen World Islamic Call Society, kontrollerad av Kadaffi, slantat upp pengarna, samt övertagit både driften och ägandet av Islamic Center.

Även om Kadaffis popularitet verkligen inte är utbredd bland vanliga muslimer, har Bejzat Becirov inget emot att Islamic Center fångats in i World Islamic Call Societys nät. Till SR:s Ekoredaktion den 15/12 kommenterar han saken med följande ord:

”Poängen är att man har en säkerhet. Det är en trygghet. Då finns det någon annan om det går snett.”

Trygghet och säkerhet? Med Kadaffi i kulisserna? En uppenbart förryckt och blodsbesudlad envåldshärskare, som inte bara under decennier hållit nere Libyens befolkning i skräck och armod. Utan även haft ambitionen att utveckla massförstörelsevapen och som de facto ägnat sig åt statsterrorism (Lockerbie, någon?). 

Det hela känns lika sorgligt som motbjudande. Vilken värdegrund bekänner sig egentligen ledningen för Islamic Center sig till? Frågan blir inte mindre relevant av att tomten där Malmömoskén står redan en gång i tiden bekostats av World Islamic Call Society. Och själva fastigheten byggdes sedan med pengar från Saudiarabien (läs mer här). 

Men naturligtvis. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet, är som vanligt alltid beredd att släta över. Mannen som försvarat och urskuldat ärkeantisemiten Ahmed Rami (se här), ser förstås heller inga problem med att Kadaffi sponsrar moskéer i Sverige. Tvärtom.

”Det motverkar det dåliga rykte som Kadaffi har, framförallt på grund av att han förkastat vissa traditionella islamiska föreställningar och profetens hadither, alltså traditionerna om vad Muhammed har sagt”, säger Hjärpe i samma Ekoinslag den 15/12. 

Motverkar Kadaffis dåliga rykte? Ska vi tolka detta som att det vore bra om fler svenska muslimer till äventyrs skulle börja känna sympatier för tyrannen i Libyen? Trots allt verkar han ju vara en bussig kille, som utifrån ren oförfalskad hygglighet ställer upp med stålar i ett trängt läge… Eller? 

På frågan om ändå inte medlemskapet i World Islamic Call Society innebär att Mamös Islamic Center blottar sig för diktat och påtryckningar, svarar Hjärpe lika sorglöst:

”Det tror jag inte har någon större betydelse.”

Som om inte Sverigedemokraternas frammarsch vore illa nog. Den förkrossande majoritet av fridsamma och hederligt verksamma muslimer som finns i Sverige behöver sannerligen inte fler ”vänner” av Jan Hjärpes kaliber. 

Lägg av nu, Carl Bildt

Publicerad den av
7

Utrikesminister Carl Bildt förnekar sig inte. Hans försök att göra PLO:s krav om israeliska eftergifter till officiell EU-politik, blev utan tvekan ett av årets pinsammaste diplomatiska magplask (bakgrund här).

Men trots att Bildt fått smäll på fingrarna av EU, retat upp Israel till kokpunkten och ytterligare skadat Sveriges anseende, skriver han glatt på sin egen blogg:

”Alldeles uppenbart är att det svenska ordförandeskapet har höjt Europas profil när det gäller fred i Mellersta Östern – och gjort det på ett sätt som nu får ett allt starkare stöd.”

Starkare stöd av vilka då? Hamas, PLO och Hizbollah? Vore inte frågan i grunden så allvarlig, skulle Bildt framstå som rent ut sagt komisk i all sin ogenerade skamlöshet. 

En skarp kontrast till Bildts tomma skryt finns att läsa här. Som temperaturmätare på stämningarna i Israel efter det svenska ordförandeskapets bravader, ger artikeln onekligen en ganska intressant tankeställare (skribenten Michael Fenenbock har bland annat arbetat som politisk konsult åt Ted Kennedy).