Kategoriarkiv: Mellanöstern

Skall jag ta vara på min broder?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 1/10:

Det var 30-tal. Hitler hade gripit makten i Tyskland. Naziregimens förföljelser av den judiska befolkningsgruppen blev år för år allt hårdare. Mängder av judar försökte fly terrorn genom att söka fristad i något annat land. Men samtidigt som läget successivt förvärrades, svarade övriga Europa med att försöka strypa flyktingströmmen.

Hösten 1938, bara någon månad innan Kristallnatten, begärde den svenska regeringen att Tyskland skulle förse judarna med särskilda pass. Nazisterna tyckte det var en utmärkt idé.

Alla tyska judar fick ansöka om nya pass, där ett rött ”J” stämplades på första sidan. Sverige och andra länder blev väldigt nöjda. Genast kunde man enklare avvisa de besvärliga judarna direkt vid gränsen. Sedan bröt andra världskriget ut. Och i dess skugga började Hitler systematiska mörda alla judar som var fångade i hans välde. Hur många hade Sverige kunnat rädda om vår flyktingpolitik varit annorlunda?

I alla fall otaliga fler än den lilla skara om cirka 3000 människor som på nåder släpptes in i folkhemmet innan krematorieugnarna i Auschwitz tändes. Om ett samhälle ska dömas efter hur det behandlar de mest utsatta, tvingas vi obestridligen sänka våra huvuden i skam inför historiens åklagare. Att övriga demokratier inte handlade mycket bättre vi än själva, är knappast någon moraliskt hållbar ursäkt.

Men å andra sidan har Sverige försökt ta lärdom. Visst, dagens flyktingpolitik är långt ifrån perfekt, det finns åtskilliga brister att peka på.

Ändå råder en hyfsad bred uppslutning kring grundprincipen att samma cyniska kallsinnighet som vi mötte 30-talets tyska judar med, den hör förflutenheten till. Medmänniskor som flyr undan förföljelse, terror och krig har rätt till skydd. I början av 90-talet tog Sverige exempelvis emot 100 000 flyktingar från inbördeskrigets Jugoslavien, den blodigaste konflikten i Europa efter 1945. Nu brinner Syrien på likartat sätt.

Det urskiljningslösa våldet slår blint mot män, kvinnor och barn. Flera hundratusen syrier har flytt till grannländer som Libanon och Turkiet, strömmen beräknas uppgå till 700 000 vid årets slut. Inom EU är det Tyskland och Sverige som tagit störst ansvar för att ge desperata människor från Syrien asyl.

Det är just i denna situation som Sverigedemokraterna kräver att asyl- och anhöriginvandringen måste minska med 90 procent! Genom detta påstår sig SD spara massor av skattemiljarder åt statskassan. ”Vad vi har kunnat se blir inte invandringen en tillgång för Sverige”, menar SD:s ekonomisk-politiske talesman Erik Almqvist iskallt.

Förutom att partiets kalkyler är starkt ifrågasatta, har väl sällan deras krassa och råa människosyn åskådliggjorts tydligare. Syrier i nöd, fruktansvärda fasor i deras land, SD tar fram miniräknaren och säger: försvinn.

Så kan nog bara ett parti agera som har sina ideologiska rötter i den antihumanistiska hakkors-rörelse som förpestade Europa på 30- och 40-talet.

Sveriges grisiga vapenaffärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

På sitt tjänsterum i Stockholmsförorten Kista fick han en fylld gul plastpåse med en rosa gris på. Innehållet? Buntar av femhundrakronorssedlar, totalt en kvarts miljon kronor. Uppdraget? Att starta ett bulvanföretag, som skulle bygga en vapenfabrik åt Saudiarabiens räkning.

I går avslöjade radions Ekoredaktion nya häpnadsväckande turer i den hemliga skumraskaffären som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedrivit för att bistå en av Mellanösterns hårdaste diktaturer med militär utrustning. Förre FOI-tjänstemannen Dick Sträng trädde fram och berättade att han gradvis portionerat ut sedelbuntarna ur den grisprydda plastkassen han fått via olika transaktioner på sin egen bank för att grundplåten till bulvanföretaget inte skulle kunna spåras. FOI hade lånat kontanterna av den militära säkerhetstjänsten Must i syfte att undgå upptäckt.

Avslöjandet om pengatvätten, vilken otvivelaktigt för tankarna till någon sämre agentfilm, kommer pikant nog i samma veva som åklagarväsendet lagt ned sin förundersökning om FOI gjort sig skyldig till brott (i detta fall rubricerat som trolöshet mot huvudman). FOI:s tidigare ansvarige generaldirektör Madelene Sandström säger sig numera inte ”minnas” huruvida hon beordrat bildandet av myndighetens famösa bulvanbutik.

Och så rullar det på i gammal vanlig solkig stil, som vi luttrat bevittnat åtskilliga gånger förr när svensk vapenexport utsatts för granskning.

Sedan Ekots inledande nyhet kring FOI:s saudiarabiska äventyr brisade i offentligheten under våren har politiker och tjänstemän duckat, mumlat, pekat finger åt andra, svurit sig fria, skyllt på allt möjligt. Krav har ställts på hårdare regler, utredningar har satts igång, en försvarsminister (Sten Tolgfors) har avgått av föregivet personliga skäl.

Men det mesta tyder på att det blir som det brukar: skandalen rinner ut i sanden, tystnadens konformism återinträder.

Från ett liberalt perspektiv borde det dock vara solklart. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Att sätta militär utrustning i händerna på blodsbesudlade diktaturer är bortom en demokratisk nations värdighet. Sådant smutsar ner och urholkar de frihetens och humanismens ideal vi annars gärna högstämt hyllar. Betänk vilket land Saudiarabien är.

Människorättsorganisationen Freedom House klassar dess förtryckarregim som tillhörande de nio ”värsta av de värsta” i världen. Bland övriga på denna skamlista över särskilt brutala människorättsbrottslingar finns Nordkorea, Sudan och Somalia. Vill vi verkligen bidra till att stärka våldsapparaten i samvetslösa skurkstater som dessa?

Tyvärr  lär det dröja innan någon reell moralisk uppryckning blir aktuell. Den svenska vapenexporten har mäktiga beskyddare på bägge sidor blockgränsen, partiföreträdare som av politisk och ekonomisk ”nödvändighet” gärna ser genom fingrarna vid mindre smickrande affärsuppgörelser.

Sedelbuntar som langas vidare i en plastkasse med ett grismotiv. Kan sjaskigheten illustreras tydligare?

Huka inte för extremisterna!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/9:

Profeten Muhammed hånad i västerländsk media! Känslorna i Mellanöstern exploderade, bokstavligt talat. Ambassader attackerades, flaggor brändes på gatorna.

I Sveriges radio kommenterade vår egen utrikesminister situationen: ”En tidning får göra precis vad den vill men det finns ju gränser”. Och slog fast: ”Man måste ju visa respekt för andra människors uppfattningar och religion”.

Detta var i januari 2006, strax efter att danska Jyllands-Posten publicerat några satiriska Muhammedteckningar. Något som militanta islamister inte var sena att använda som förevändning för att piska fram hat, upplopp och våldsaktioner.

Den grundlagsskyddade yttrandefriheten, fundamental i varje demokratiskt system, var plötsligt satt under press. Det är i sådana lägen som valörerna prövas. Ska vi vara ståndaktiga eller falla undan?

Att Sverige då hade en utrikesminister, socialdemokraten Laila Freivalds, som räddhågat slirade på målet var utan tvekan anmärkningsvärt. Hennes uttalande kunde tolkas som en slags eftergift till islamistiska extremister att sänka ribban för vad som i Skandinavien var godtagbart att publicera eller inte. Genast blev klimatet lite syrefattigare, gränserna lite trängare.

Nu har Mellanöstern exploderat igen. Mycket tyder på att religiösa fundamentalister försöker kidnappa den arabiska frihetsvåren. Ungefär som den folkliga revolutionen i Iran 1979 stals av ayatolla Khomeinis hårdföra mullor, vilka skyllde allt elände på USA, Israel och det påstått dekadenta västerlandets islamfientlighet.

En enfaldig, amatöristiskt producerad film som förlöjligar profeten Muhammad har nyligen grävts fram på Youtube för att elda Mellanösterns invånare mot allt vad västerländskt inflytande heter. Åter stormas ambassader och konsulat, demonstrationstågens slagord ekar, flaggor brinner, hatet och våldet hotar att triumfera.

Detta är i sig naturligtvis väldigt oroande. Om extremisterna lyckas i sin uppvigling kan länder som Egypten, Libyen, Jemen och Tunisien gå samma väg in i det islamistiska tyranniets mörker som en gång Iran.

Men oroande är också signalerna på upploppen från Tyskland och Frankrike, EU:s axel. I måndags sa den tyska förbundskanslern Angela Merkel inför Berlins samlade journalistkår att hon ansåg det finnas goda skäl till offentligt visningsförbud mot den kontroversiella Muhammedfilmen.

I onsdags fördömde Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius satirtidningen Charlie Hebdo, som publicerat egna nidbilder av samme Muhammed. I Europa gäller religionsfrihet, muslimer är lika välkomna att fredligt utöva sin religion som någon annan grupp.

Men här gäller också yttrande- och tryckfriheten, även för sådant material som vissa kan uppleva som dumt, fjantigt eller kränkande mot religiösa auktoriteter. Vi får aldrig ge vika för extremister som vill kväsa de grundläggande rättigheter som det demokratiska samhället bygger på.

Att huka när viktiga ideal och principer utmanas är att göra våld på friheten och i slutänden blir vi alla offer. Därför är den fega självcensurens undfallenhet lika farlig som fanatikernas skrämsel och terror.

Khadaffis kompisar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:

Sverige kandiderar till FN:s råd för mänskliga rättigheter. Bland dem som redan fått förtroendet att övervaka de mänskliga rättigheternas efterlevnad finns spöstraffsdiktaturen Saudiarabien tillsammans med andra notoriska flåbusar som Kina, Kongo och Kuba.

Libyens stol står dock tom. Landet uteslöts när Khadaffiregimens brutala krig mot sin egen befolkning kablades ut i TV-apparaterna världen över.

Men dessförinnan hade samma FN-råd förberett en rapport som hyllade Khadaffis starka känsla för demokrati och mänskliga rättigheter. Libyens upproriska invånare var tydligen av en annan mening. De lyckades handfast dementera rapporten i oktober förra året genom att göra slut både på Khadaffi och hans fyra decennier långa skräckvälde.

Att MR-rådet liknar en svart fars torde vara uppenbart. Man kan fråga sig vad Sverige har där att göra. Risken finns att vår regering bidrar till att legitimera MR-rådet som ett slags fikonlöv för diktaturernas smutsiga maktutövning. Å andra sidan kan Sverige, under förutsättning att vi uppträder rakryggat, medverka till att sätta stopp för de värsta dumheterna.

Nu är vi inte helt snövita själva heller. Med anledning av Sveriges kandidatur har organisationen UN Watch riktat en skrivelse till FN som påtalar antisemitismen i Malmö.

Det uppflammande judehatet har i flera år fläckat stadens rykte. Den lilla judiska minoriteten lever under ständiga hot, vittnesmål om situationen för tankarna till 30-talets Europa. Inte blir det bättre av att kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) gång på gång uttalat sig nedsättande om judar, Israel och sionismen.

UN Watch hävdar att Sveriges trovärdighet i MR-frågor kan ifrågasättas om vårt land inte kraftfullt tar itu med problemen. Nog är det så. Men i detta sammanhang fungerar väl antisemitismen i Malmö snarast som en ”merit” för Sveriges del.

Ska man tro FN:s råd för mänskliga rättigheter är det nämligen den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, som är världens otäckaste skurk. Ingen annan nation har så ofta och så ensidigt brännmärks av rådet som Israel. Annat var det minsann i Khadaffis Libyen…

”Tomhylsan” och tyranniet

Publicerad den av
Svara

Det är inte utan viss lustig ironi att Sverige begåvats med en tidigare vapenvägrare som försvarsminister i den högerledda regeringen.

En ännu större ironi, fast enbart bittert smakandes, är att just denne en gång samvetsömma Sten Tolgfors avslöjats som ansvarig för att vårt land lovat att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien, en av världens brutalaste och mest samvetslösa diktaturer.

Men man får väl då hoppas att produktionen i den svensk-saudiska fabriken åtminstone blir Tolgfors’ öknamn troget och till tyranniets knektar enbart levererar tomhylsor.

Joyride med Roxette i Israel

Publicerad den av
2

Nyligen gav Roxette en konsert i Tel Aviv. Vilket onekligen var rätt i tiden. Ty med soldaten Gilad Shalits frisläppande, efter att sex år hållits fast i terrorislamisterna Hamas’ klor, kunde nog hela Israel sjunga med i låten Joyride.

Men i Sverige surade förstås de organiserade Palestinasupportrarna och krävde att Roxette skulle bojkotta den judiska staten, åter rutinmässigt demoniserad som en motsvarighet till apartheidepokens Sydafrika. Please! Lägg av.

Något institutionaliserat, ideologiskt grundat rasförtryck förekommer naturligtvis inte i Mellanösterns hittills enda och vitalaste demokrati. Israel har 5,9 miljoner judiska invånare. Och 1,6 miljoner arabiska. Bägge grupper åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter, allmän rösträtt, representation i parlamentet, et cetera.

Att dra fram den falska apartheidparallellen är inte bara kränkande mot Israel. Utan framför allt ett hån mot de sydafrikaner som dagligen och under decennier plågades av verklighetens apartheid, ett av 1900-talets vidrigaste förtryckarsystem. Svenska Palestinavänner borde veta bättre än att trivialisera den svarta sydafrikanska befolkningsmajoritetens historiska lidanden på detta vis, allt i syfte att försöka vinna några billiga retoriska poäng i debatten.

Heder åt Per Gessle, Marie Fredriksson och deras medmusiker i Roxette som inte föll undan för oseriösa politiska hojtanden på hemmaplan. För övrigt är det kanske värt att påminna om vad de brittiska veteranhårdrockarna Deep Purple sa i våras, när bandet gjorde två spelningar i det heliga landet: Only whimps cancel concerts in Israel.

Shalom and rock on!

Uppdatering:
Läs gärna vad Richard Goldstone, tidigare domare i Sydafrikas högsta domstol, anser om anklagelserna mot Israel som en apartheidstat – länk här.

Högern och tyranniet

Publicerad den av
9

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

Under 90-talets början gav Timbro ut två böcker som tillhör decenniets viktigaste i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Den ena var Tyranniet begär förtroende, en samling texter av DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.

Få andra publicister har med sådan klarhet och lärdom analyserat 1900-talets eländigaste tankegods: nazismen, kommunismen, rasismen, det koloniala förtrycket.

För urvalet svarade Per Ahlmark, som strax därpå utkom med en egen bok i Tingstens anda: Vänstern och tyranniet. Skriften var en uppgörelse med ledande svenska politiker och intellektuella som efter 1968 hånglat med blodsbesudlade potentater som Mao, Pol Pot och Castro.

Böckerna startade en intensiv idédebatt kring diktatur, massmord och medlöperi. Många som då tillhörde Tingstens och Ahlmarks supportrar är idag knutna till Reinfeldts regering som ministrar, tjänstemän och riksdagsledamöter, eller verkar som ledarskribenter i borgerlig press.

Vad har de lärt? Själv har jag ställt mig den frågan åtskilliga gånger. Nu jublar vi åt att Khadaffis vidriga regim i Libyen äntligen faller. Sverige har, på NATO:s begäran, sänt dit JAS-plan för att hjälpa rebellerna att krossa en av världens brutalaste diktaturer.

Men förra året sände samma regering handelsminister Ewa Björling (M) till Tripoli för att hjälpa statliga Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning, som var menad att stärka murarna runt Khadaffis fängelserike.

Ewa Björling är även med IT-minister Anna-Karin Hatt (C) ansvarig för att halvstatliga Telia kränger elektronik till diktaturen i Vitryssland. Elektronik som Lukasjenkos KGB-drängar använder för att bekämpa landets demokratiaktivister.

Och som en föga hedrande krona på verket har vi Carl Bildt som utrikesminister, en man vars kostym är nedkletad i blod och olja efter sina smutsiga affärer med folkmordsregimen i Sudan för Lundin Petroleums räkning åren 2000-06.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, skrev Per Ahlmark ilsket i DN häromåret. Denna upprördhet var han från liberalt håll i stort sett ensam om.

Gällande vänsterns synder kan borgerlighetens folk uppenbarligen skrika väldigt högt. Men när högern förnedrar sig härskar tystnadens ryggradslösa konformism. Det är inte bara motbjudande. Det är ett intellektuellt och moraliskt förräderi.

Littorin förnekar sig inte?

Publicerad den av
1

Förra sommaren avgick Sven-Otto Littorin (M) efter en påstådd sexköpsskandal och försvann in i dimmorna. Nu visar dock ex-ministern livstecken igen. Charterbolaget Ving uppger att han vunnit deras novelltävling på temat ”min drömresa”. Denna går i Littorins fall till det ”magiska Mellanöstern”.

Målande beskriver han ökenländerna Libanons och Jordaniens lockelser. Bland annat enligt följande: ”Ta fram kikaren och kolla runt lite. Hittar du Sodom och Gomorra?”

Tja, vad säger man? Sent ska syndaren vakna.

Om skandalen Telia och en regering utan skrupler

Publicerad den av
Svara

”Vi behöver en partiledare med en frihetlig kompass”. Under den rubriken har ett antal centerpartister låtit publicera ett alster på dagens DN Debatt. Ja, ni vet. Maud Olofsson ska ju avgå och grät sig nyligen genom Almedalen. Strid om vilken efterträdare som ska ta över grepen i gamla Bondeförbundet pågår.

Som av en händelse skriver även Ola Larsmo i DN denna regniga Stockholmstorsdag. Bläddra till kulturdelen och eller kolla på nätet. Artikeln är mycket läsvärd. Och angelägen. Ola Larsmo vägrar nämligen längre att vara kund hos Telia. Namnet har för honom blivit ”förknippat med ett närmast fysiskt obehag”. Det är förståligt.

Telia, detta halvstatliga bolag, är i maskopi med statsapparaten i Vitryssland. Ett land där förtryck av sovjetiskt snitt ännu sker och hemliga polisen fortfarande heter KGB. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko i sina mustascher må påminna om Tintinfiguren Plekszy-Gladz i den fiktiva östeuropeiska nationen Bordurien. Men det vitryska tyranniet är i högsta grad reellt. Förra året rankade Freedom House Vitryssland som en av världens tio värsta förbrytarregimer, tillsammans med länder som Burma, Nordkorea och Iran.

Vad bryr sig Telia om det? Man säljer sorglöst elektronisk teknik som Lukasjenkos KGB-drängar kan använda till övervakning, kontroll och uppspårandet av oppositionella. Mobiltelefoner och webbplatser stängs villigt av när diktaturen vill hindra demonstranter att samlas och organisera motstånd. Om denna smutsiga hantering tiger dock Telia och duckar för alla önskemål om förklaringar.

Fler än Ola Larsmo borde uppröras över att även regeringens ansvariga statsråd vägrar sjunga ut. Som IT-minister Anna-Karin Hatt. Hon är en av de hetaste kandidaterna till partiledarposten i Centern. Den frihetliga kompassen hos henne imponerar emellertid knappast med Teliaskandalen i åtanke. Men så förordar centergänget på DN Debatt heller inte Hatt, utan konkurrenten och riksdagsledamoten Annie Johansson. Att Telia och Vitryssland skulle spelat någon som helst roll för detta ställningstagande tvivlar jag dock starkt på.

När det gäller affärer med kriminella regimer i främmande länder verkar inget av Alliansregeringens fyra partier ha några nämnvärda skrupler. Som Ola Larsmo påpekar delar Anna-Karin Hatt regeringsansvaret för Telia med handelsminister Ewa Björling (M). Även hon tiger som muren. Desto pratgladare var Björling i början av 2010. Då var hon utomlands och hälsade på hos Muammar Khadaffi, som ännu satt i orubbat bo.

Till honom talade sig Ewa Björling varm för statliga Rymdbolaget, som avsåg att kränga övervakningsutrustning syftande till skärpt kontroll av fängelsestaten Libyens gränser (bakgrund här). Ofattbart nog, särskilt i ljuset av dagens frihetskamp mot Khadaffi och hans bödlar, blev det ingen nämnvärd debatt om saken på hemmaplan. De borgerliga politiker och opinionsbildare som tog avstånd kan räknas på ena handens fem fingrar.

Uppenbart är att inte endast Centern behöver en frihetlig kompass. Att hela regeringen saknar en sådan blev tydligt redan när Fredrik Reinfeldt utsåg Carl Bildt till utrikesminister. Inget veto från de övriga i Alliansen, trots att åtmindstone Folkpartiet borde vetat bättre.

Hur Bildt ens var tänkbar med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt häpnadsväckande. Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells avslöjande bok Affärer i blod och olja (2010).

Ola Larsmo skriver att han nu betalat sin sista räkning till Telia och sagt adjö. Det gör han definitivt rätt i. Jag skulle vilja tillägga att svenska folket även har goda skäl att avstå från vidare abonnemang på en regering, som likt Telia inte bryr sig om skillnaden mellan demokratier och politiska gangsters.