Aces High på tidningen

Sitter på redaktionen och försöker skriva klart artiklar innan deadline. Lyssnar på  Iron Maidens klassiker Aces High samtidigt för att få bättre flyt i texten. Det slår mig plötsligt att denna låt bara skenbart handlar om Battle of Britain. Snarare är den en metaforisk tolkning av det dagliga journalistiska arbetet:

Jump in the cockpit and start up the engines,
Remove all the wheelblocks there’s no time to waste.
Gathering speed as we head down the runway,
Got to get airborne before it’s too late.

Running, scrambling, flying,
Rolling, turning, diving, going in again.
Running, scrambling, flying, Rolling, turning, diving,
Run, live to fly, fly to live, do or die.
Won’t you run, live to fly, fly to live, Aces high!

Så är det!

Kommentarer till USA-valet

Den som ännu inte tröttnat på allt eftersnack kring det amerikanska presidentvalet, har ytterligare en möjlighet att både se och höra några visdomsord. Tillsammans med Norrköpings Tidningars ledarskribent Mattias Olsson pratar jag USA-politik i nyhetskanalen 24NT. Klicka på länken nedan.

http://www.nt.se/24nt/#category=6576741&date=latest&clip=8045969&startTime=0m0s

Huka inte för extremisterna!

Skrivit i Corren 21/9:

Profeten Muhammed hånad i västerländsk media! Känslorna i Mellanöstern exploderade, bokstavligt talat. Ambassader attackerades, flaggor brändes på gatorna.

I Sveriges radio kommenterade vår egen utrikesminister situationen: ”En tidning får göra precis vad den vill men det finns ju gränser”. Och slog fast: ”Man måste ju visa respekt för andra människors uppfattningar och religion”.

Detta var i januari 2006, strax efter att danska Jyllands-Posten publicerat några satiriska Muhammedteckningar. Något som militanta islamister inte var sena att använda som förevändning för att piska fram hat, upplopp och våldsaktioner.

Den grundlagsskyddade yttrandefriheten, fundamental i varje demokratiskt system, var plötsligt satt under press. Det är i sådana lägen som valörerna prövas. Ska vi vara ståndaktiga eller falla undan?

Att Sverige då hade en utrikesminister, socialdemokraten Laila Freivalds, som räddhågat slirade på målet var utan tvekan anmärkningsvärt. Hennes uttalande kunde tolkas som en slags eftergift till islamistiska extremister att sänka ribban för vad som i Skandinavien var godtagbart att publicera eller inte. Genast blev klimatet lite syrefattigare, gränserna lite trängare.

Nu har Mellanöstern exploderat igen. Mycket tyder på att religiösa fundamentalister försöker kidnappa den arabiska frihetsvåren. Ungefär som den folkliga revolutionen i Iran 1979 stals av ayatolla Khomeinis hårdföra mullor, vilka skyllde allt elände på USA, Israel och det påstått dekadenta västerlandets islamfientlighet.

En enfaldig, amatöristiskt producerad film som förlöjligar profeten Muhammad har nyligen grävts fram på Youtube för att elda Mellanösterns invånare mot allt vad västerländskt inflytande heter. Åter stormas ambassader och konsulat, demonstrationstågens slagord ekar, flaggor brinner, hatet och våldet hotar att triumfera.

Detta är i sig naturligtvis väldigt oroande. Om extremisterna lyckas i sin uppvigling kan länder som Egypten, Libyen, Jemen och Tunisien gå samma väg in i det islamistiska tyranniets mörker som en gång Iran.

Men oroande är också signalerna på upploppen från Tyskland och Frankrike, EU:s axel. I måndags sa den tyska förbundskanslern Angela Merkel inför Berlins samlade journalistkår att hon ansåg det finnas goda skäl till offentligt visningsförbud mot den kontroversiella Muhammedfilmen.

I onsdags fördömde Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius satirtidningen Charlie Hebdo, som publicerat egna nidbilder av samme Muhammed. I Europa gäller religionsfrihet, muslimer är lika välkomna att fredligt utöva sin religion som någon annan grupp.

Men här gäller också yttrande- och tryckfriheten, även för sådant material som vissa kan uppleva som dumt, fjantigt eller kränkande mot religiösa auktoriteter. Vi får aldrig ge vika för extremister som vill kväsa de grundläggande rättigheter som det demokratiska samhället bygger på.

Att huka när viktiga ideal och principer utmanas är att göra våld på friheten och i slutänden blir vi alla offer. Därför är den fega självcensurens undfallenhet lika farlig som fanatikernas skrämsel och terror.

Slut med appartjakten

Skrivit i Corren 12/9:

Äntligen, frestas man som Gert Fylking utropa. Trots att det i praktiken är fråga om en ny skatt. Men Public servicekommitténs utredningsförslag om att ersätta licensfinansieringen av SVT, SR och UR med en obligatorisk, individuell avgift är ändå välkommet.

Den gamla rådande betalningsmodellen är inte bara hopplöst distanserad av teknikutvecklingen och konsumtionsvanorna i det moderna medielandskapet. Det finns också något djupt förnedrande i att ett mediebolag ska tvingas hålla sig med ett DDR-liknande kontrollorgan för att jaga människor i hus och hem efter eventuella olicensierade TV-apparater. Bisarrt nog tycks det läggas det mera krut på detta, än vad myndigheterna gör för att få bukt med floden av olicensierade skjutvapen.

Dock var SR:s avgående och tillträdande VD, Mats Svegfors och Cecilia Benkö, snabba med att döma ut Public servicekommitténs skatteidé. ”Budgetfinansiering vore ett hårt slag mot vårt oberoende”, skrev de bägge i ett pressmeddelande. Talet om att TV-licensen är nödvändig för att garantera oberoende från politiker och statsmakt är ett ofta upprepat argument. Men inte särskilt starkt.

För det första är det inte public servicebolagen som får bestämma TV-licensens avgiftsnivå, den makten ruvar politikerna i riksdagen över. För det andra är det också politikerna som tyvärr förbehållit sig själva den högsta makten i bolagens styrelser.

Socialdemokraterna och borgerligheten har en välkänt dålig tradition av att dela upp TV och radio mellan sig. SVT:s styrelseordförande brukar således vara röd (idag tidigare Metallbasen Göran Johnsson) och SR:s dito vara blå (för närvarande Agneta Dreber, tidigare aktiv i Folkpartiet). Utbildningsradions styrelseordförande är till och med en före detta partiledare, Lars Leijonborg.

För det tredje föreslås inte att den nya TV-skatten ska ingå i den årliga statsbudgeten, vilket Svegfors och Benkö låter påskina. Istället ska den klokt nog läggas utanför Finansdepartementets domäner och hanteras via ett särskilt konto hos Riksgälden.

Allmän radio och TV tillhör samhällets intellektuella infrastruktur och är viktiga att värna. Men detta under förutsättning att medborgarna verkligen får ett kvalificerat programutbud för pengarna. Annars faller hela existensberättigandet.

Man kan ju fråga sig varför SVT satsar resurser på tramsserier som Ung & bortskämd eller Doobidoo, vilka lika gärna kunde sänts i någon av de många reklamkanalerna. Även ett utstuderat hyperkommersiellt evenemang som Melodifestivalen måste nog betecknas som tveksamt.

Därför är det glädjande att Public servicekommittén också påpekar att SVT och SR bör hålla sig till sina uppdrag, och inte lockas in i spelet om marknadsandelar med reklamfinansierade aktörer. Låt marknaden leverera det marknaden är bäst på. Public service-bolagen har däremot ett särskilt ansvar för samhällsjournalistik, kultur och folkbildning som inte får försnillas.

Mona skulle mosas

På tisdag den 28/8 är det lansering för boken Tobleroneaffären, skriven av Mona Sahlins förre pressekreterare Mikael Romero. Tidigare i somras mötte jag honom för en längre artikel, som publicerades på Correns kultursida den 21/8:

”Om bara några timmar ska en politisk epok ta slut. Statsminister Ingvar Carlsson kommer att avisera sin avgång. Allt kommer att ställas på huvudet. Alla landets journalister kommer att jaga åt samma håll. Ett vilddjur kommer att släppas lös…”

Så skriver kommunikationskonsulten och tidigare S-tjänstemannen Mikael Romero i sin kommande bok Tobleroneaffären. Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister. Morgonen den 18 augusti 1995 jobbar han som pressekreterare åt Sveriges vice statsminister Mona Sahlin och är intet ont anande på väg till sin arbetsplats i Rosenbad.

Sedan knappt ett år är Socialdemokraterna tillbaka vid makten med 45 procent av väljarna bakom sig. Carl Bildts borgerliga regering är historia. Ingvar Carlsson har tagit revansch, Sverige är på väg att återhämta sig efter den svåraste ekonomiska krisen sedan 30-talet, finansdepartementet hålls i hårda tyglar av Göran Persson.

Det är i detta läge som Ingvar Carlsson tycker sig kunna lämna över rodret. Han utlyser en presskonferens till kl 12.30 samma dag och förklarar att han slutar vid nästa partikongress – som ligger ett halvår fram i tiden. Beskedet kommer som en överraskning. Men vem efterträdaren blir anses nästan givet: Mona Sahlin, av många sedd som Carlssons kronprinsessa. I all hast startar processen som ska ge både Socialdemokraterna och Sverige en ny ledare.

Mikael Romero skakar på huvudet åt minnet. Jag träffar honom över en lunch på Södermalm i Stockholm. Semesterlugn härskar. Den fridfulla sommaridyllen i kvarteren kring Vita bergen är en total kontrast till dramatiken som då utspelade sig.

– Jag var själv en ung parvel, 32 år gammal. Hela skeendet präglades av en oerhörd naivitet från partiledningen och rörelsen i övrigt. Man trodde att Ingvar Carlsson bara kunde annonsera sin avgång och att vi sedan kunde vänta i sex månader till nästa person var på plats… 

Boken som han skrivit är något av det svettigaste jag läst i den politiska genren. Det är en rapp, hudlös och oavbrutet fascinerande skildring direkt från orkanens öga i Tobleroneaffären. Att ta del av denna berättelse, som bygger på Mikael Romeros egna dagboksanteckningar, är nästan som att uppleva allting själv.

Romero stod Mona Sahlin nära, inte bara som medarbetare utan också som vän. De bägge talar samma språk, delar samma politiska vision, är så professionellt samkörda man kan bli. Snart kan ansvaret att föra partiet och landet in i framtiden falla på deras axlar. Sahlin har chansen att bli den första kvinnliga statsministern i Sverige någonsin.

– Alla vi som var inblandade i partiledarskiftet förstod inte svårighetsgraden i en sådan grej. Mona var den populäraste kvinnan efter drottning Silvia och Astrid Lindgren på den här tiden. Men hon var samtidigt kontroversiell, bland annat var hon övertygad feminist och profilerad i toleransfrågor. Hon hade skaffat sig många fiender, inte minst i fackföreningsrörelsen. Mona var ung, bara 38 år, och utmanade strukturer och fördomar, även bilden av hur en politiker ska se ut. Det var mycket rock and roll över henne, säger Mikael Romero.

Bakom ryggen börjar det uppenbarligen slipas det knivar. Den 6 oktober söker Expressens reporter Leif Brännström honom. Det gäller uppgifter om att Mona Sahlin har använt regeringens kontokort för privat bruk. Bollen är satt i rullning till det som blir fem veckors stenhårt mediadrev. 

Var det ett tips inifrån partiet?
– Det är jag ganska säker på. Inte helt säker, det kan jag inte vara. Men borde inte någon journalist varit nyfiken på att kolla vilka som hade intresse av att Mona ska falla? Ingen journalist intresserar sig för detta, varken då eller nu.

Istället jagas Mona Sahlin mer eller mindre dygnet runt. Allt hon rört vid hamnar i det mediala strålkastarljusets obarmhärtiga sken. Socialdemokratins framtidshopp framställs som en notorisk slarver och fifflare, om inte rent av kriminell. Hon har förvisso använt statens kontokort för egna inköp. Men har sett det som förskott på lönen och återbetalt varenda krona.

Juridiskt är reglerna motsägelsefulla. Man både får och inte får hantera kontokortet som Mona Sahlin, och tidigare även andra statsråd, har gjort. Sahlin frias också från brottsmisstankar. Fast vad spelar det för roll? Mona ska mosas.

– För mig är journalistiken ett fundament i en fungerande demokrati. Drevjournalistiken däremot, den är farlig! Drevet har en egen berättarmodell där dramaturgin är överordnad sanningen. Allt som talade till Monas fördel sköts åt sidan, allt som var till hennes nackdel lyftes fram. Folks uppfattning om hennes person och politiska varumärke deformerades kraftigt för varje nytt avslöjande i media. Både hon och regeringen blir handlingsförlamad. Det är som i filmen Die Hard, där skurken Hans Gruber måste dö. Det finns inget annat slut, konstaterar Mikael Romero.

Den 16 oktober håller Mona Sahlin den berömda presskonferensen där hon bemöter anklagelserna, kritiserar de mediala övertrampen och förklarar att hon tar time-out. Retoriskt är det mästerstycke som analyseras grundligt av de politiska kommentatorerna. Exempelvis hävdas att Sahlin tagit på sig en vit blus för ge intryck av oskuld. Mikael Romero suckar när jag för klädvalet på tal.

– Jag måste göra många besvikna: Det är inte som i någon CIA-film med Gene Hackman där allt är i detalj planerat. Framför allt inte Monas kläder! Hon har vit blus, hon har blåa jeans. Varför pratar då ingen om jeansen? Som skulle kunna tänkas signalera folklighet. Hon sätter på sig det hon trivs med!

Den 10 november går det inte att hålla emot trycket längre. Mona Sahlin kastar in handduken och lämnar även regeringen. 

Gick det verkligen inte att rida ut stormen?
– Nej, kraften i drevet var för stark. Jag har blivit ännu mer övertygad om det så här efteråt. Men det tog mig ett år att komma över sorgearbetet. Då kände jag mig inte vatten värd, att jag var medskyldig till att ha pajat det för Mona. 

Ingvar Carlssons efterträdare blir alltså ingen ung, nytänkande kvinna. Utan en mycket traditionell man: Göran Persson. När denne säkrat sin upphöjelse till statsminister säger han med ett brett leende till den krossade Sahlins lika förkrossade pressekreterare: ”Det här Romero. Det gjorde du bra.”

Jag studsade när jag läste det avsnittet. Hade Persson ett finger med i spelet för att störta Sahlin?
– Jag vet uppriktigt inte varför han säger som han säger. Läsarna får göra sin egen tolkning.

17 år har passerat. Varför har du väntat till nu att ge ut denna bok?
– Flera skäl. Det ena är att jag lämnade politiken efter valet 2010. Det andra är att också Mona kliver av som partiledare efter det valet. Idag är jag inte längre låst av gamla lojaliteter och förtroenden. Det tredje är att det finns något viktigt att säga om journalistiken. Medias försvarsmekanism är att de inte har någon makt, utan att de bara speglar och skildrar, trots att de helt kan köra sönder en människa. När drevet går finns inget utrymme för nyanser, bakgrund eller kontext.

Du menar att medias kåranda är lika bergfast som polisens.
– Det finns en underförstådd överenskommelse mellan journalister att man aldrig kritiserar eller granskar varandra. Under ”Tobleroneaffären” stod det aldrig i Aftonbladet att Expressen hade fel, att de till och med ljög. Det borde varit en stark nyhet, men sånt sker aldrig.

Jag blev mycket berörd av din språkliga förmåga att mejsla fram en sån gripande närvarokänsla.
– Jag är en förortsunge från Skärholmen med trasslig bakgrund. Skrivandet tillägnade jag mig först i 25-årsåldern. I politiken har jag rört mig i en värld där språket används som ett maktmedel, till att utestänga vanliga människor och istället påverka eliter. När jag skrev såg jag min lillasyster framför mig, hon är arbetarklass och jag vill att sådana som hon ska kunna ta till sig hur politiken fungerar.

Vad tror du Mona Sahlin säger om boken?

– Vet inte. Jag är spänd och nyfiken på vad hon kommer att tycka. Om hon blir förbannad får vi väl prata om det (skratt).

Samtiden skapar sina mörkermän

Inför årsdagen av massmordet på Utøja den 22/7 har jag skrivit följande kulturartikel i dagens Corren:

Dagen efter Anders Behring Breiviks blodiga massaker i Norge höll Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt en presskonferens och hävdade: ”Det öppna samhället… är sårbart inför den enskilde galningens oprovocerade meningslösa dödande”.

Breivik agerade förvisso ensam när han den 22 juli förra året sprängde bomber, som tog åtta liv i Oslos regeringskvarter, och sköt ihjäl 69 människor på Utøja. Lika ensam som Peter Mangs i Malmö, nu åtalad för tre mord och tolv mordförsök. Lasermannen John Ausonius var även han ”en enskild galning” som sköt elva personer under början av 90-talet.

Förklaringen om ensamma virrhjärnor bakom terrordåd som dessa må vara bekväm. Hotet blir på sätt och vis mindre skrämmande, mer hanterbart och därmed möjligt att avskriva som en ondskefullare variant av ”shit happens”. Vi förfasar oss ett tag, kan sedan glömma och gå vidare.

Men John Ausonius sköt inte prick på invandrare frikopplad från samhället i övrigt. Hans tid var när isande vindar av främlingsfientlighet drog genom Sverige. I riksdagen hade Ny Demokrati tagit plats och gafflade illvilligt om islam och flyktingar. ”Deras budskap gav mig en form av feedback”, sa Ausonius senare och menade att Ian & Bert skänkte honom legitimitet att höja geväret.

Några år därefter slog internet igenom. En fantastisk kommunikationsrevolution. Tyvärr även för rasister och allsköns politiska extremister. Den norske frilansjournalisten och bloggaren Øyvind Strømmen har i sin bok Det mörka nätet (Molin & Sorgenfrei, 2012) gjort en gedigen kartläggning av cybervärldens hatsajter.

Där pumpas en intensiv propaganda ut om bisarra konspirationer, hur Europa håller på att islamifieras, att varje muslim är en femtekolonnare, att alla politiker som tar parti för det mångkulturrella samhället är landsförrädare.

Man odlar också diverse motstrategier till ”musliminvasionen”. Exempelvis gloriferas idén om att flockar av  ”ensamma vargar” ska begå våldshandlingar som några slags kontrarevolutionens förtrupper. En storkonsument av det mörka nätets kokande häxgryta gick från ord till handling. Hans namn är Anders Behring Breivik. Hur ”ensam” ska vi då uppfatta honom? Och hur sjuka hans motiv än framstår i normala ögon, var det ett ideologiskt mördande han satte i verket.

Liksom Breivik var Peter Mangs en flitig besökare på rasistiska hatsajter, som den SD-sponsrade och numera nedlagda sidan Politiskt inkorrekt. Øyvind Strømmen visar med pedagogisk klarhet vad som frodas i denna miljö och att vi inte kan bortse från ordets makt. Ty den som sår vind, får ibland skörda storm. Offren för Ausonius, Breiviks och Mangs kulor borde vara nog så talande.

Blondinbella och solidariteten

På Correns kultursida idag (17/7) kommenterar jag en intervju med Blondinbella i senaste numret av den borgerliga tidskriften Neo:

Som kulturskribent vill jag ta bort livsglädjen för folk. Detta enligt Blondinbella – Isabella Löwengrip – som i tidskriften Neo slår fast: ”På kultursidorna har man inte någon medkänsla eller solidaritet med andra människor”.

Nähä. Och hur ofta läser du kultursidor då, ditt ytliga pucko?

Tänkte jag först. Fast så är väl meningen att jag ska reagera. Ny tanke: varför säger Blondinbella detta? Kanske har hon faktiskt läst några kultursidor? Jag antar att hon som frispråkig, borgerlig modebloggare och entreprenör inte direkt rosats av kulturvärldens pennfäktare.

Men är det inte något befriande med en ung tjej som struntar i Jante, gör sin egen grej till 100 procent och vägrar skämmas ett ringaste skvatt för det? ”Och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå”, som det står om Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner.

Se där, Blondinbella! Nu har du i alla fall fått lite solidarisk medkänsla på denna kultursida.

Midsommar i pansarnävens tecken?

Precis fått ett reklam-mejl från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som inleds med följande käcka rader:

”Glad midsommar Christian! Idag är det midsommarafton – och årsdag för världshistoriens största militära operation: Operation Barbarossa som inleddes 22 juni 1941. Det firar vi med ett dundererbjudande!”

Ni som gillar att ”fira” Hitlers anfallskrigande, dessutom på midsommar av alla dagar, kanske är intresserade av att nappa? Själv hoppar jag hellre groda runt en stång i spöregn och isande blåst, än köper något från dessa typer som ser på militära konflikter ungefär som det vore fråga om landskamp i fotboll.

Bildernas mytiske magiker

Tecknarkonstens coolaste naivist: Jan Lööf. En mytisk figur som man ibland undrar om han verkligen finns. Men det gör han. Promise!

Fotot till höger plåtade jag i november förra året vid en vernissage på Söder i Stockholm. Jan Lööf ställde ut bilder som många bidrog till att forma mitt barndomsuniversum under 70-talet.

Serierna Felix och Ville, bilderböcker som Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare… Egenartat skruvade berättelser, tecknade i en detaljrik fascinerande stil som gjorde underverk för fantasin.

När jag själv blev lite äldre brukade jag fundera på vem Jan Lööf egentligen var. Likt alter egot Bertil Enstöring höll han noga distansen till offentligheten, värnade sin integritet, bodde någonstans i mycket avlägsna trakter. Informationen var frustrerande knapphändig och svår att få fram (detta var långt innan man kunde googla hela tillvaron). Och så fick jag till slut möta honom. Det var en stor dag för mig, alltså. Men vad säger man i ett sånt läge? Tack för allt?

Jag nöjde mig med konstaterandet att Jan Lööf faktiskt existerade i levande livet, bad att få ta ett foto som bevis. Och för säkerhets skull tog jag honom i hand också. Han garvade. Verkade väldigt trevlig. Jag kollade på utställningen, gick därifrån. Det räckte. Mer än väl.

Otroligt nog dyker han snart upp igen. Som sommarpratare i P1. En smärre sensation. Datumet är den 19 juli, boka almanackan, stäng av telefonen, lås ytterdörren och bänka er vid radion. Jan Lööf talar! Enligt uppgifter som DN publicerade i fredags utlovar han ett skojigt program:

”När man pratar om eländet i världen och sedan lyssnar på det efteråt så känner man sig som en pretentiös besserwisser. Det är inget kul. Så jag ska försöka skämta till det. Jag ska bland annat intervjua Skrot-Nisse.”

Vad finns mer att önska? Även om resten av sommaren skulle regna bort kommer i alla fall jag att vara lycklig.