På tisdag den 28/8 är det lansering för boken Tobleroneaffären, skriven av Mona Sahlins förre pressekreterare Mikael Romero. Tidigare i somras mötte jag honom för en längre artikel, som publicerades på Correns kultursida den 21/8:

”Om bara några timmar ska en politisk epok ta slut. Statsminister Ingvar Carlsson kommer att avisera sin avgång. Allt kommer att ställas på huvudet. Alla landets journalister kommer att jaga åt samma håll. Ett vilddjur kommer att släppas lös…”

Så skriver kommunikationskonsulten och tidigare S-tjänstemannen Mikael Romero i sin kommande bok Tobleroneaffären. Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister. Morgonen den 18 augusti 1995 jobbar han som pressekreterare åt Sveriges vice statsminister Mona Sahlin och är intet ont anande på väg till sin arbetsplats i Rosenbad.

Sedan knappt ett år är Socialdemokraterna tillbaka vid makten med 45 procent av väljarna bakom sig. Carl Bildts borgerliga regering är historia. Ingvar Carlsson har tagit revansch, Sverige är på väg att återhämta sig efter den svåraste ekonomiska krisen sedan 30-talet, finansdepartementet hålls i hårda tyglar av Göran Persson.

Det är i detta läge som Ingvar Carlsson tycker sig kunna lämna över rodret. Han utlyser en presskonferens till kl 12.30 samma dag och förklarar att han slutar vid nästa partikongress – som ligger ett halvår fram i tiden. Beskedet kommer som en överraskning. Men vem efterträdaren blir anses nästan givet: Mona Sahlin, av många sedd som Carlssons kronprinsessa. I all hast startar processen som ska ge både Socialdemokraterna och Sverige en ny ledare.

Mikael Romero skakar på huvudet åt minnet. Jag träffar honom över en lunch på Södermalm i Stockholm. Semesterlugn härskar. Den fridfulla sommaridyllen i kvarteren kring Vita bergen är en total kontrast till dramatiken som då utspelade sig.

– Jag var själv en ung parvel, 32 år gammal. Hela skeendet präglades av en oerhörd naivitet från partiledningen och rörelsen i övrigt. Man trodde att Ingvar Carlsson bara kunde annonsera sin avgång och att vi sedan kunde vänta i sex månader till nästa person var på plats… 

Boken som han skrivit är något av det svettigaste jag läst i den politiska genren. Det är en rapp, hudlös och oavbrutet fascinerande skildring direkt från orkanens öga i Tobleroneaffären. Att ta del av denna berättelse, som bygger på Mikael Romeros egna dagboksanteckningar, är nästan som att uppleva allting själv.

Romero stod Mona Sahlin nära, inte bara som medarbetare utan också som vän. De bägge talar samma språk, delar samma politiska vision, är så professionellt samkörda man kan bli. Snart kan ansvaret att föra partiet och landet in i framtiden falla på deras axlar. Sahlin har chansen att bli den första kvinnliga statsministern i Sverige någonsin.

– Alla vi som var inblandade i partiledarskiftet förstod inte svårighetsgraden i en sådan grej. Mona var den populäraste kvinnan efter drottning Silvia och Astrid Lindgren på den här tiden. Men hon var samtidigt kontroversiell, bland annat var hon övertygad feminist och profilerad i toleransfrågor. Hon hade skaffat sig många fiender, inte minst i fackföreningsrörelsen. Mona var ung, bara 38 år, och utmanade strukturer och fördomar, även bilden av hur en politiker ska se ut. Det var mycket rock and roll över henne, säger Mikael Romero.

Bakom ryggen börjar det uppenbarligen slipas det knivar. Den 6 oktober söker Expressens reporter Leif Brännström honom. Det gäller uppgifter om att Mona Sahlin har använt regeringens kontokort för privat bruk. Bollen är satt i rullning till det som blir fem veckors stenhårt mediadrev. 

Var det ett tips inifrån partiet?
– Det är jag ganska säker på. Inte helt säker, det kan jag inte vara. Men borde inte någon journalist varit nyfiken på att kolla vilka som hade intresse av att Mona ska falla? Ingen journalist intresserar sig för detta, varken då eller nu.

Istället jagas Mona Sahlin mer eller mindre dygnet runt. Allt hon rört vid hamnar i det mediala strålkastarljusets obarmhärtiga sken. Socialdemokratins framtidshopp framställs som en notorisk slarver och fifflare, om inte rent av kriminell. Hon har förvisso använt statens kontokort för egna inköp. Men har sett det som förskott på lönen och återbetalt varenda krona.

Juridiskt är reglerna motsägelsefulla. Man både får och inte får hantera kontokortet som Mona Sahlin, och tidigare även andra statsråd, har gjort. Sahlin frias också från brottsmisstankar. Fast vad spelar det för roll? Mona ska mosas.

– För mig är journalistiken ett fundament i en fungerande demokrati. Drevjournalistiken däremot, den är farlig! Drevet har en egen berättarmodell där dramaturgin är överordnad sanningen. Allt som talade till Monas fördel sköts åt sidan, allt som var till hennes nackdel lyftes fram. Folks uppfattning om hennes person och politiska varumärke deformerades kraftigt för varje nytt avslöjande i media. Både hon och regeringen blir handlingsförlamad. Det är som i filmen Die Hard, där skurken Hans Gruber måste dö. Det finns inget annat slut, konstaterar Mikael Romero.

Den 16 oktober håller Mona Sahlin den berömda presskonferensen där hon bemöter anklagelserna, kritiserar de mediala övertrampen och förklarar att hon tar time-out. Retoriskt är det mästerstycke som analyseras grundligt av de politiska kommentatorerna. Exempelvis hävdas att Sahlin tagit på sig en vit blus för ge intryck av oskuld. Mikael Romero suckar när jag för klädvalet på tal.

– Jag måste göra många besvikna: Det är inte som i någon CIA-film med Gene Hackman där allt är i detalj planerat. Framför allt inte Monas kläder! Hon har vit blus, hon har blåa jeans. Varför pratar då ingen om jeansen? Som skulle kunna tänkas signalera folklighet. Hon sätter på sig det hon trivs med!

Den 10 november går det inte att hålla emot trycket längre. Mona Sahlin kastar in handduken och lämnar även regeringen. 

Gick det verkligen inte att rida ut stormen?
– Nej, kraften i drevet var för stark. Jag har blivit ännu mer övertygad om det så här efteråt. Men det tog mig ett år att komma över sorgearbetet. Då kände jag mig inte vatten värd, att jag var medskyldig till att ha pajat det för Mona. 

Ingvar Carlssons efterträdare blir alltså ingen ung, nytänkande kvinna. Utan en mycket traditionell man: Göran Persson. När denne säkrat sin upphöjelse till statsminister säger han med ett brett leende till den krossade Sahlins lika förkrossade pressekreterare: ”Det här Romero. Det gjorde du bra.”

Jag studsade när jag läste det avsnittet. Hade Persson ett finger med i spelet för att störta Sahlin?
– Jag vet uppriktigt inte varför han säger som han säger. Läsarna får göra sin egen tolkning.

17 år har passerat. Varför har du väntat till nu att ge ut denna bok?
– Flera skäl. Det ena är att jag lämnade politiken efter valet 2010. Det andra är att också Mona kliver av som partiledare efter det valet. Idag är jag inte längre låst av gamla lojaliteter och förtroenden. Det tredje är att det finns något viktigt att säga om journalistiken. Medias försvarsmekanism är att de inte har någon makt, utan att de bara speglar och skildrar, trots att de helt kan köra sönder en människa. När drevet går finns inget utrymme för nyanser, bakgrund eller kontext.

Du menar att medias kåranda är lika bergfast som polisens.
– Det finns en underförstådd överenskommelse mellan journalister att man aldrig kritiserar eller granskar varandra. Under ”Tobleroneaffären” stod det aldrig i Aftonbladet att Expressen hade fel, att de till och med ljög. Det borde varit en stark nyhet, men sånt sker aldrig.

Jag blev mycket berörd av din språkliga förmåga att mejsla fram en sån gripande närvarokänsla.
– Jag är en förortsunge från Skärholmen med trasslig bakgrund. Skrivandet tillägnade jag mig först i 25-årsåldern. I politiken har jag rört mig i en värld där språket används som ett maktmedel, till att utestänga vanliga människor och istället påverka eliter. När jag skrev såg jag min lillasyster framför mig, hon är arbetarklass och jag vill att sådana som hon ska kunna ta till sig hur politiken fungerar.

Vad tror du Mona Sahlin säger om boken?
– Vet inte. Jag är spänd och nyfiken på vad hon kommer att tycka. Om hon blir förbannad får vi väl prata om det (skratt).