Kategoriarkiv: Media

När stormen klarnar sikten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 23/12:

En bok man önskar fanns tillgänglig i nytryck är Torgny Segerstedts artikelsamling från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) åren 1933-45. Titeln sammanfattar med genial enkelhet Segerstedts publicistiska insats: När stormen klarnar sikten”.

Han var chefredaktör under en epok som tillhör mänsklighetens mörkaste. Två totalitära monster, Hitler och Stalin, hade tagit tiden som gisslan och hur dramat skulle sluta visste ingen.

Torgny Segerstedt var inte någon okomplicerad människa. Till sin natur en intelligensaristokrat med svårigheter att förlika sig med folkstyrets praktiska sidor.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Politikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Men sådant kom för Segerstedt att väga lätt när nazismens förbrytargalleri avskaffade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands nya herrar. Den annalkande stormen klarnade verkligen sikten. Demokratins bristfälligheter var intet mot barbarernas alternativ. Men utmaningen prövade valörerna.

Många opinionsbildare, beslutsfattare och vanliga svenskar valde att huka av rädsla, anpasslighet eller bekvämlighet. I skarpast möjliga kontrast stod Torgny Segerstedt, vars liberala penna glödde i GHT:s spalter likt en frihetens fyrbåk.

Striden hade sitt pris. Segerstedt upplevdes som jobbig och kontroversiell, beundrades förvisso av en del. Men rösterna som höjdes i avsky mot honom ljöd ofta tydligare. Han drabbades bland annat av mordhot i mängd och lär ha sett sig tvungen att bära en revolver innanför rocken. Ändå var han ståndaktig intill slutet.

I dag lever vi ett Europa som inte så få börjar jämföra med Segerstedts 30-tal. I den ekonomiska krisens kölvatten surfar högerextrema rörelser fram över hela EU. I Grekland sitter till och med nazister i parlamentet.

Hatet, intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten sätter åter sitt märke på tiden. Enkla lösningar saluförs, syndabockar utses, konspirationsmättade världsbilder sprids. Retoriken blir aggressivare och riskerar att göra politiskt motiverade våldsamheter vanligare.

Vi bevittnade ett otäckt exempel söndagen den 15/12 i Stockholmsförorten Kärrtorp, då nynazister brutalt attackerade en antirasistisk manifestation. Den stormbyn tycks dock klarat sikten med besked, ty igår kom svaret: omkring 20 000 människor slöt upp på samma plats för ta avstånd från högerextremisterna och deras rasistiska budskap.

På flera andra orter i Sverige hölls samtidigt liknade manifestationer. Ytterligare ett antal är planerade under dagarna som kommer. Det finns hopp.

Nazisterna, näthatarna på Avpixlat och kostymfascisterna i SD har ingen chans om vi alla denna gång tar vårt ansvar för demokratin, vägrar huka och försvarar det öppna samhället. Som Segerstedt skrev: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt.”

Min proggiga barndomsvän Kamratposten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:Corren.

Kamratposten, denna klassiska barntidning! Sedan första numret 1892 har den varit följeslagare till generationer av svenska ungar. Mig själv inkluderad, jag var ivrig prenumerant 1977-1981.

Tidningen dök upp i brevlådan var tredje vecka, jag sparade vartenda exemplar och har ännu alla kvar. Att bläddra i dem är en total nostalgikick, som att återse en gammal barndomsvän.

Överlag är det bra kvalitet på innehållet, dock är det uppenbart att Kamratposten (KP) vill vara en kommersiell motvikt. Inga annonser förekommer, exempelvis. Det politiska vänsterklimatet dessa år färgar också av sig, ibland väldigt tydligt.

Ta bara artikeln med rubriken ”Läskiga läskedrycker” som låter oss veta följande:

”Coca-Cola gör livet rikare påstår bioreklamen och visar vackra, friska människor med bländvita tänder. Det tvivlar vi starkt på. För Coca-Cola blir man allt annat än frisk och livlig av… Det är frätande och kan till och med användas som rostborttagningsmedel!” (KP nr 14/1977).

Inte heller amerikanska biorullar gillas något vidare. Den senaste kioskvältaren Grease recenseras så här:

”Handlingen i filmen är dålig, men medryckande… Fast det värsta är inte filmen, utan hysterin omkring den. Överallt man går grinar John Travolta eller Olivia Newton-John emot en… 50-talet är mode nu…. Men varför är 50-talet så populärt? Jo, för att att några smarta människor långsamt lärt oss det, genom reklam, reklam, reklam… Men om vi inte slutar upprepa, att inte vara oss själva, så kommer vi fortsätta utnyttjas, och det vill vi väl inte?!” (KP nr 17/1977).

Bu för lömska marknadskrafter, alltså. Dock finner KP ljuspunkter, som denna sedelärande berättelse mitt i brinnande tekokris om hur Boråsföretaget Algots räddas ur marknadens klor:

”600 kvinnor skulle bli arbetslösa. Då kom sömmerskorna på att de kan sy saker som människor behöver istället för modejeans… De har visat upp sin alternativa produktion för statsministern. De har demonstrerat och skrivit brev till politikerna. Och de lyckades till sist! Politikerna har bestämt att sömmerskorna får behålla sina jobb! (KP nr 1/1979).

Tilläggas bör att nämnda statsminister var Ola Ullsten, som då ledde en ren FP-regering. Tänk gärna på Folkpartiets näringspolitiska landvinningar nästa gång du försöker hitta alternativa kläder från Algots i affären.

Alternativt vill KP helst att det ska vara i skolan också. Att betyg är problematiskt, det förstår man ganska fort:

”Om betygen inte fanns, då kunde skolan bli en plats där man lär sig samarbeta och tänka själv och ta egna initiativ. Man kunde verkligen lära sig saker som man har glädje av hela livet, inte som nu lära in en massa saker för att få bra betyg… Gillar ni inte betyg i din klass, kan ni prata med läraren eller rektorn om att få bort dem” (KP nr 15/1977).

Men jag förlåter gärna KP dessa snedsteg. I ett nummer meddelas nämligen att Christian Dahlgren vunnit 25 kronor för ett löst korsord i Kamratposten nr 12/1978. Det var första gången jag såg mitt eget namn i tryck. Minns jag inte fel, köpte jag en vinylsingel med låten Grease för pengarna. Sannolikt även någon flaska läskig Coca-Colaläsk.

Tack, kära KP! Om inte annat fostrade du en kritisk läsare.

Ut ur Linköping, gangsters!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/9:Corren.

I fredags stormade två unga män in på Correns redaktion. De krävde, aggressivt och hotfullt, att en av oss publicerad webbartikel om en knarkrazzia vid Gärstadverket i Linköping skulle tas bort för er läsare.

Vårt svar: inte en chans! Ingen utom Corren bestämmer över vad som ska publiceras och inte i denna tidning. Att vika ner sig för påtryckningar av detta slag är komplett väsensfrämmande för varje yrkesverksam journalist med integritet och självaktning.

Naturligtvis polisanmälde vi hotet och gav omedelbar offentlighet åt det. Gärningsmännen är sedan tidigare kända av polisen. De kan nog sägas kvala in under rubriceringen kriminella smågangsters.

I går kom ett nytt hot, denna gång via mejl. Kravet upprepades: den för dessa missdådare obekväma artikeln om knarkrazzian måste utgå. Vår reaktion är precis samma som tidigare. Busar kan inte tvinga Corren till undfallenhet.

Vi ingår å andra sidan i en stor mediekoncern. För mindre aktörer inom andra näringsverksamheter kan det vara svårare. Det är exempelvis inte obekant att Linköpings restaurangägare haft återkommande problem med hot, trakasserier och utpressning från kriminella nätverk.

I vilken omfattning är oklart. Gangstergängen försöker härska genom skrämsel och skapa ett tystnadens tyranni kring sina ljusskygga, oacceptabla aktiviteter. Den som utsätts kan känna sig mycket ensam, maktlös och rädd. Det är begripligt.

Men vi får aldrig låta Linköping bli en stad av fruktan, där samhällsväven trasas sönder av organiserade brottslingar.

Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Varje hot måste anmälas så att polisen ges möjlighet att agera, kartlägga och oskadliggöra denna maffialiknande undervegetation.

Tillsammans är vi Linköpingsbor långt starkare än gängen. Låt dem veta att klockan klämtar för dem. De har inte i vår stad att göra.

Dimmorna kring Watergate

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/8:Corren.

Ännu ett tidens tecken: den berömda amerikanska tidningsfamiljen Graham säljer Washington Post. Ekonomiskt trångmål uppges som orsak och köparen är IT-miljardären Jeff Bezos, Amazons grundare.

Han tog 250 miljoner dollar ur sin privata plånbok och betalade på ett bräde. Nya pengar slår gamla, sådan är kapitalismen. Frågan är förstås om nya publicister även slår äldre anrika och lyckas hitta en fungerande affärsmodell för lönsam kvalitetsjournalistik på dagens ovisst föränderliga mediemarknad.

Låt oss hoppas. Washington Post har länge tillhört USA:s bästa dagstidningar med ett blytungt renommé. Juvelen i kronan är naturligtvis Watergate, som satte normen för all världens murvlar när det gäller grävande journalistik. Större skalp än att tvinga USA:s president att avgå finns inte.

Men var det verkligen Washington Posts förtjänst? Nja… Vad säger ni om att kolla deras legendariska story lite? Häng med!

Det hela började den 17 juni, 1972. Nyheten briserade om att fem mystiska män med avlyssningsrustning tagits på bar gärning under ett nattligt inbrott i Demokraternas nationella partihögkvarter (DNC). Det var beläget på sjätte våningen i Watergate, ett bostads- och kontorskomplex i huvudstaden Washington.

Politiskt spionage? Det var ju valår. Republikanen Richard Nixon sökte folkets mandat för en andra period som president. Fast varför skulle han ta risken att göra inbrott hos motståndaren? Nixons utmanare hette George McGovern, en vänsterliberal senator vars radikala agenda mötte föga genklang i väljarkåren.

Nixons chanser föreföll kassaskåpssäkra, på valdagen i november vann han också en förkrossande jordskredsseger. Watergate hade ingen inverkan, historien blev inledningsvis aldrig någon stor grej och den breda massan brydde sig inte. Då.

Men Washington Post hade två hungriga reportrar, Bob Woodward och Carl Bernstein, som enträget nystade vidare i härvan. De häktade Watergatemännen visade sig ha kopplingar till Vita huset, dock förnekade Nixon kategoriskt all inblandning. Trodde han sig sitta säker efter sin stora valvinst, trodde han väldigt fel. Faktauppgifterna som kom i dagen började bli allt mer besvärande.

Nixonadministrationen satte Washington Post under hårt tryck. Dementierna haglade. Tidningsägaren Katharine Graham (1917-2012) och chefredaktören Ben Bradlee stod föredömligt pall, precis som goda publicister ska göra. Inte ens ledaren för världens mäktigaste nation kunde få dem att ta handen från sina reportrar.

Woodward och Bernstein uppmuntrades tvärtom att grävare ännu djupare. Till hjälp hade de en hemlig källa, ”Deep Throat”, som berättade intrikata detaljer om Nixons skumraskaffärer (2005 visade sig källan vara en biträdande FBI-chef vid namn Mark Feldt).

Medarbetarna kring Nixon föll som käglor medan skandalen rullades upp. Insnärjd i lögner fick till slut även presidenten kasta in handduken. Triumfen för Washington Post var total när Nixon lämnade Vita huset den 9 augusti 1974.

Woodward och Bernstein solade sig i glansen. Men det var inte Washington Post som fick fram de avgörande bevisen mot Nixon. Utan domstolsväsendet och senatsförhören i kongressen, där Demokraterna efter valet behållit sin majoritet.

Från deras sida var Watergate främst en politisk vendetta för att vingklippa Nixon. Presidentens underhuggare kallades till edsvurna vittnesmål på löpande band och pressades till komprometterade erkännanden (som att Nixon spelat in sina konspiratoriska samtal i Ovala rummet, vilket blev dödsstöten när Högsta Domstolen krävde att banden lämnades ut till åklagarna).

Ändå kvarstår Watergate som en gåta. Washington Post kunde aldrig besvara de två väsentligaste frågorna. Märkligt nog nonchalerade både domstolarna och kongressen dem också. Nämligen: vem beordrade inbrottet och vad var motivet? Vi vet fortfarande inte.

DNC var i praktiken endast ett titulärt högkvarter, poänglöst att bugga för Republikanerna då det saknade egentlig betydelse i valkampanjen. Denna sköttes av staben kring McGovern som arbetade på annat håll. Nixon avfärdade först saken som att knäppskallar eller provokatörer varit i farten.

Upptäckten av inbrottsmännens kontakter med folk i Vita huset gjorde dock Nixon rädd att brottsutredningen kunde skada hans återval. Operation mörkläggning inleddes. Det var denna som fällde honom och som Watergateskandalen kom att handla om. Inte inbrottet i sig.

Mycket tyder på att presidenten även vilseleddes av sin advokat i Vita huset, John Dean. Det gör inte Nixons ansvar mindre, men kan förklara en del.

John Dean var ung och ärelysten, besatt av att bygga upp en egen politisk underrättelsetjänst inom den maktberusade Nixonadministrationens hägn. Dean har häftigt förnekat det, graverande indicier finns likväl som tyder på att han fått nys om en prostitutionsring i Washington, vilken försåg höga politiker från bägge partier med kvinnliga ”eskorter”.

Verksamheten sköttes delvis från DNC i Watergate. John Dean var nygift med en kvinna som tidigare varit inblandad i förmedlingen och blev orolig att detta hotade hans karriär. Vad göra?

Själv skaffa sig smaskig information om prostitutionsringen som kunde skydda honom mot eventuell utpressning, givetvis. Alltså skulle John Dean organiserat inbrottet och det utan att de inhyrda gärningsmännen fick reda på det egentliga syftet.

Därpå tog Dean det praktiska befälet över mörkläggningen som ironiskt också drog Nixon bakom ljuset. På bandinspelningarna förefaller faktiskt Nixon sakna riktigt koll när han sitter med Dean och konspirerar för att tystna ner skandalen.

Våren 1973, när dubbelspelet blivit för komplicerat och marken brände under fötterna, hoppade Dean av till Watergateåklagarna, som synnerligen förtjusta fick en historia serverad där skurkaktigheterna uteslutande skylldes på presidenten.

Som tack fick Dean ett milt straff och åtnjöt omedelbar stjärnstatus som ångerfull sanningssägare. Hans vittnesmål synades inte närmare i sömmarna. Faktum är dock att det är fullt av hål och motsägelser. Men när det begav sig var allt intresse fokuserat på att sätta dit Nixon.

Synd att inte Washington Post höll huvudet kallare den gången och även granskade John Dean tuffare. Kanske hade dimmorna kring Watergate klarnat.

Gärna champagne, men först jobbar vi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/8:Corren.

Helen Gurley Brown (1922-2012) tillhör USA:s legendariska tidningsmakare. I 32 år var hon chefredaktör för Cosmopolitan, en tidskrift med yngre kvinnor som målgrupp och där artiklarna främst handlar om mode, flärd, relationer och sex.

Men Helen Gurley Brown ryggade inte för att påpeka att livet inte bara var champagne, romantik och glamour. Tvärtom, det gällde även att kunna stå på egna ben, försörja sig och jobba enträget. Precis som hon själv gjorde. Ett av hennes råd till läsekretsen löd: ”Att älska arbetet är nästan lika viktigt som att älska en man, kanske lika viktigt”.

Typiskt Helen Gurley Brown, typiskt Amerika. Det är ingen slump att USA, världens största ekonomi, uppvisar en sådan enastående dynamik och produktivitet. De senaste årens finanskris har förvisso slagit hårt, arbetslösheten är alltjämt hög (senast 7,6 procent, nya siffror presenteras i dag).

Dock kan nationen förlita sig på en inneboende återhämtningskraft som utan tvekan är imponerande. BNP-tillväxten för andra kvartalet i år har redan överträffat förväntningarna. Karaktäristiskt för USA är just att aldrig ge upp, vad som än händer: bit ihop och jobba.

Amerikanen är ständigt på jakt efter att arbeta mer, söka ett annat jobb, få bättre lön, ta ytterligare ett trappsteg i karriären. Gärna starta eget, gärna flytta över hela kontinenten om så krävs.

Misslyckas man på ett ställe, bryter man upp och prövar lyckan någon annanstans. Osentimentalt och utan att blicka tillbaka. Framåt, alltid framåt. Den mentaliteten sitter djupt förankrad i USA:s själ. Detta kan vi i socialstatens Sverige snobbigt rynka på näsan åt och tycka massa saker om.

Men minns att det var hårt arbete, flit och företagsamhet som även byggde vårt land. Från 1800-talets fattighus gick vi till ett rikt och välmående folkhem. Det uppstod inte ur tomma intet. Resurserna skapades av en befolkning som varje morgon gick till jobbet i förtröstan om att en bättre framtid var inom räckhåll.

Och den dåvarande socialdemokratin var sannerligen inga mjukryggar i sin politiska attityd: gör din plikt, kräv din rätt. I den ordningen. Det var arbetslinje det!

Nu klagas det från vänsterhåll att Alliansregeringen ställer för tuffa krav på de arbetslösa. Bidragsnivåerna är inte som förr, man kan inte stämpla i åratal, arbetssökande ska snart tvingas skicka in rapporter till Arbetsförmedlingen om antalet sökta anställningar, etc.

Visst, det är en svår situation att sakna jobb och konjunkturläget gör inte förutsättningarna på arbetsmarknaden lättare. Fast hur är det egentligen? Är vi som amerikanerna villiga att flytta till vilken del av landet som helst för ett jobb? Anstränger vi oss lika mycket, tar vi hellre ett mindre statusfyllt arbete än stämplar ytterligare en månad? Att starta eget, är det ens en tanke som finns på kartan när andra möjligheter synes uttömda?

Måhända finns en del att lära från Helen Gurley Browns USA om vikten av att älska arbetet. Som hon kunde ha sagt: gärna champagne, men först jobbar vi.

Frikänd och nu…?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/8:Corren.

Sture Bergwall, alias Thomas Quick, är frikänd från det sista av de åtta mord han dömts för. Därmed ligger ett historiskt rättshaveri i öppen dager. Justitieminister Beatrice Ask (M) vill ha en oberoende utredning, i syfte att granska eventuella ”strukturella fel” i rättssystemet.

Okej, fint. Dock säger hon samtidigt att enskilda individers agerande är ”närmast omöjligt att pröva” då det gått så lång tid. Vilket betyder att det personliga ansvaret hos rättsstatens inblandade representanter, som tidigare åklagaren Christer van der Kwast och förre justitiekanslern Göran Lambertz, i praktiken skyfflas bort.

Preskriberat, shit happens, sorry. Kwast och hans gelikar får väl stå där med den moraliska skammen, om de har någon. Deras febriga tröst efter att finna och fälla en svensk seriemördare byggde på en självsuggererad fiktion, där en neddrogad och svårt psykiskt sjuk man förmåddes att erkänna sig vara något som närmast liknar en folkhemmets Hannibal Lecter.

När nu tillnyktringens timme är slagen kvarstår det värsta, det mest svåruthärdliga: åtta människor är fortfarande döda och flera mördare går ännu fria. Förmodligen kommer dessa mördare aldrig att kunna ställas till svars.

Glöm heller ej detta: den svenska rättsstaten korrigerade sig inte på eget bevåg. Det var journalisten Hannes Råstams idoga grävande i härvan som framtvingade korrigeringen från den offentliga maktapparatens sida. Ytterligare en aspekt att begrunda.

Vi lever väl inte i DDR?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/6:Corren.

Söndag kväll, telefonen ringer. Numret är dolt. Jag anar dock. Jo, mycket riktigt: en kontrollant från Radiotjänst.

Sådana samtal har jag fått ett antal tillfällen bara senaste året. Alltid framåt söndagskvällen, alltid från ett anonymt nummer, alltid med samma fråga: Har jag TV? Numera kompletterats denna undran med om jag har en internetuppkopplad dator.

Mitt svar är ständigt detsamma: jag har ingen lagstadgad skyldighet att besvara era frågor.

Förvisso äger jag ingen TV, vilket jag i forntiden faktiskt upplyst Radiotjänst om. Men då de aldrig nöjt sig med detta ursprungliga besked, har jag tröttnat.

Inte minst därför att jag upplever det som djupt olustigt att ett av statsmakten närstående bolag ska snoka efter vilken slags teknisk apparatur som finns bakom dörrarna i min privatbostad. Sverige är väl ändå inte DDR?

”Vi ringer dig igen”, löd kontrollantens avslutningsreplik denna helg. Tack vare kulturministerns beslut att licensavgiften ska behållas även under nästa avtalsperiod mellan public service-företagen och staten, lär Radiotjänst och jag få fortsätta med vår söndagsritual till åtminstone år 2020.

Jag har inget emot public service och är en ivrig SR-lyssnare (radion är inte licenspliktig). Det är den uppenbart föråldrade betalningsmodellens förnedrande licensjakt som skaver.

I går fastslog förvaltningsrätten att Radiotjänst har full rätt att eftersöka och avgiftsbelägga nätdatorer i varje svenskt hushåll. Spelar ingen roll om du aldrig efterfrågat SVT:s tjänster på webben, spelar ingen roll om du aldrig besöker deras hemsida. Enbart möjligheten att titta räcker.

”Jag gläder mig”, utropar Radiotjänsts vd Carl-Gustav Johansson om förvaltningsrättens dom. Okej, ring igen. Fråga på om teknikutrustningen i mitt hem. Men jag har fortfarande ingen skyldighet att svara. Sverige är väl inte DDR?

Ett huvudlöst radioäventyr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/6:Corren.

Hela världen i en låda! En knapptryckning på den magiska apparaten, en liten grön lampa tändes och ut strömmade ett kalejdoskop av ljud och röster som mystiskt bars över osynliga etervågor.

När radion bröt igenom som massmedium på 1920-talet var det en kommunikationsteknisk revolution av ett slag som är svår att greppa i dag. Bäst kanske radion kan liknas vid den tidens internet, som till synes plötsligen materialiserade sig och utmanade det tryckta papperet om publikens gunst.

Numera är radion lika självklart närvarande i våra hem som varmvatten och elektrisk ström. Enligt en uppskattning från 2008 äger varje svenskt hushåll i snitt sex stycken radiomottagare. Det totala antalet beräknades till mellan 20-30 miljoner apparater.

Samtliga kan vi dock snart glömma, varenda en måste köras till soptippen om nio år. Regeringen vill nämligen släcka de traditionella FM-sändningarna 2022. Tills dess uppmanas vi att skaffa en annan sorts magisk låda, en digitalradio.

Den digitala DAB-tekniken har Sveriges Radio (SR) hållit på att utveckla sedan 1995. Gamla FM-bandet är begränsat och sändningarna anses kosta för mycket. DAB-radion skulle göra allt billigare och bättre. Hundratals miljoner plöjdes ner i prestigeprojektet som krävde att ett helt nytt, digitalt radionät byggdes upp.

Bara ett problem: det fanns ingen efterfrågan i stugorna, ytterst få radiolyssnare var villiga byta till dyra DAB-mottagare. 2005 konstaterade kulturminister Leif Pagrotsky (S) att SR:s tioåriga digitala äventyr blivit en flopp och satte stopp.

Men skam den som ger sig. SR-byråkratin vädrade morgonluft när de istället fick en borgerlig regering att tjusa med digitala locktoner. Pagrotskys efterträdare Lena Adelsohn Liljeroth (M) föll till föga förra veckan. Minst 355 miljoner färska kronor ska satsas på att täcka Sverige med DAB-nät och FM ska slutligen fimpas.

Bara ett annat problem: vanligt folks radiolyssnande håller nu i accelererande utsträckning på att övergå till webben. Våra moderna magiska lådor finns i datorn eller mobiltelefonen, där vi dessutom vant oss vid att själva botanisera fritt i den erbjudna programfloran.

Konsumtionsmönstret är likadant på TV-sidan. Ändå tror Alliansregeringen och SR att ålderdomlig tablåradio, uppiffad i DAB-version, är framtidens melodi. De hävdar att bredbandsnätet inte har tillräcklig kapacitet för att härbärgera fullskalig webbradio, därför är internet dömt att bara vara ett komplement.

Verkligen? Hört talas det aktuella skiftet från 3G till 4G? Runt hörnet väntar dessutom 5G-tekniken. Utvecklingen på internet står inte precis still. Såvida inte apokalypsen inträffar och avbryter all mänsklig verksamhet, kommer webben år 2022 garanterat vara väldigt annorlunda än 2013.

Övergången från FM till webb lär nog rimligen kunna att sköta sig själv vad det lider, den håller ju redan på. Men att politiskt tvångsskrota FM för den fixa idén att alla måste köpa särskilda DAB-mottagare förefaller tämligen huvudlöst.