Skrivit i Corren 28/7:

Obama-administrationen är motståndare till även en begränsad militär intervention i Syrien. Den anser inte sådant skulle gynna USA:s intressen. Det skrev general Martin Dempsey, USA:s militärchef, i ett brev till en republikansk kongressledamot som läckte ut till nyhetsbyrån AP onsdagen den 21 augusti.

Dempsey kallade inbördeskriget ”tragiskt och komplext”. Visst kunde USA slå ut exempelvis Assads flygvapen och skifta styrkebalansen till oppositionens favör. Men då riskerade USA att dras in djupt i ännu en oförutsägbar Mellanösternkonflikt, som inte erbjöd någon strategi för fred, i ännu ett land plågat av oförsonliga etniska rivaliteter.

Obamas kyligt reserverade realpolitiska hållning kunde redan samma dag som AP publicerade general Dempseys brev kontrasteras mot ohyggliga bilder från rebellfästen i Damaskus förorter. Assads trupper hade uppenbarligen slaktat hundratals civila män, kvinnor och barn med kemiska vapen, troligen sarin, en giftgas uppfunnen av Hitlertysklands nazister.

Oklarhet rådde inledningsvis kring vilken sida som bar skulden, allt talar dock för att det är Assad som trappat upp grymheterna. Det är oomtvistat att hans regim sitter på hundratals ton av olika sorters kemvapen. Assad har tidigare inte tvekat att använda dem i mindre skala, blåljugit om det varje gång precis som nu, och bara hans militär har kapaciteten att iscensätta en giftbombattack i förra veckans omfattning.

Troligen anser Assad att han tryggt kan fortsätta att utmana USA och den övriga civiliserade världen när Ryssland och Kina lamslår FN åt honom. Sannolikt räknar han också med att Obama hämmas av ett slags Irak/Afghanistan-syndrom och därför nöjer sig med varnande fraser.

Medan presidenten tvår sina händer i Vita huset kan Assad löpa lina ut och slutligen krossa oppositionen med alla djävulska medel som står till hans förfogande. Är detta kalkylen har den förhoppningsvis slagit fel.

Bilderna av giftgasoffren i Syrien är så fruktansvärda vittnesmål om Assads samvetslösa mördande, att overksamhet inte längre är ett alternativ. Arabförbundet har fördömt brottet, länder som Storbritannien och Frankrike kräver insatser och en motvillig Obama har äntligen pressats till handling.

Enligt uppgifter väntas en bestraffningsaktion inom närmaste dagarna. Men det räcker inte att bara markera. Att inga enkla lösningar står till buds, eller att FN som vanligt är impotent när det verkligen gäller, får inte hindra anständiga nationer (inklusive Sverige) från att stoppa vidare slakt på Syriens invånare.

Det betyder ett större engagemang genom exempelvis angrepp mot militära stödjepunkter, flygförbudszoner och skyddade områden för civilbefolkningen. Det är inte enbart ett tvingande ansvar på rent moraliska och humanitära grunder. För USA står även dess supermaktsstatus på spel.

Om den viktigaste demokratin med världens starkaste militära muskler låter sig reduceras till en tvehågsen jätte utan bett, riskerar svängrummet att öka dramatiskt för allsköns vedervärdiga skurkstater. Är det arvet som Obama vill lämna efter sig? Om inte, är det hög tid att han visar ledarskap.