Kategoriarkiv: Lyrik

Taube som tonsättare av 50-talets frihetstid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/7:Corren.

Kulten kring Evert Taube tar sig orimliga uttryck. De som jämför honom med Bellman saknar litterär förståelse.

Det hävdade Lars Gyllensten, tidigare sekreterare i Svenska Akademin. I sina memoarer Minnen, bara minnen (2000) karaktäriserar han Taubes visdiktning som glättad och eskapistisk, en ytlig värld fylld av schablonartade tablåer och klichéer i ljusa pastellfärger.

Inte helt fel. Även om det finns briljanta undantag, som den magnifika skräckballaden om briggen Blue Bird av Hull, så tycker jag att mycket av Taubes sångskatt egentligen är glimmande kattguld. Det är charmigt och glatt, men knappast tungviktarklass.

Själv var Evert Taube inte heller alltid så förtjust. ”Skärgårdsskiten” kunde han kalla de egna visorna och törstade istället efter erkännande som seriös prosaförfattare. Böckerna som bar Taubes namn vann dock aldrig publikens gunst. Han fick nöja sig med att bli en efterfrågad lutsångare och började vinna viss popularitet under 20- och 30-talen, främst via radions och grammofonskivans förmedling.

Men kulturvärldens dörrar var länge stängda. Kritikerna hade svårt att övertygas om värdet i Taubes produktion. 1948 orsakade Lars Forssell rabalder när han i en essä försvarade Evert Taube och ställde dennes viskonst mot den litterära parnassens högbrynta, svårmodiga modernism.

Forssell hävdade att Taubes diktning genom sin form verkligen nådde någonstans – i motsats till ”40-talets under evighetens synvinkel rikare men i ögonblicket, utanför en liten skara proselyter, totalt verkningslösa utstrålning”.

Poeten Erik Lindegren blev så förbannad att han kastade en grogg i ansiktet på den vanvördige spolingen Forssell.

Det markerar starten till Taubes stora genombrott i folkhemmet. Strax var det 50-tal då det unga gardet med Forssell, Pär Rådström, Beppe Wolgers och Olle Adolphson i spetsen erövrar den kulturella scenens skansar – fast beslutna att vädra ut föregående decenniums allvarliga, symboltyngda dysterhet. Femtiotalisterna hyllar Taube som vore han en av dem.

De älskar hans oblyga blandning av förfining och folklighet, hans romantiska anslag och färgstarka motiv. På något sätt verkar det logiskt att Taube kommer i ropet samtidigt som motboken avskaffas och svenskarna lär sig dricka rödvin, äta pommes frites och använda vitlök. Klimatet andas lekfullhet, öppnade gränser och nyvunnen frihet.

Evert Taube levererar det perfekta soundtracket med den glade bagaren i San Remo, baren i Samborombom där Fritiof träffar Carmencita, sommarängar med Rönnerdahl, Calle Schewen och dans på Sunnanö. Ett blivande nationalmonument tar form.

Som Hjalmar Gullberg skaldar om epoken i Terziner i okonstens tid (1958): ”Nu fick man skratta fritt och gå i kyrkan / kyrksamt, från fyrtiotalets ångest frälst. / Aptiten växte med den nya styrkan, / och i en ny, mer inhemsk aladåb / upptäcktes och blev föremål för dyrkan / Almquist, Stagnelius och Taube.”

Nå, kattguld eller inte. Behovet av romantikern Evert Taube lär nog bestå. Även om färgen i hans idyller flagnat, naivismen känns daterad och förljugen, så finns där ändå en envis ton som klingar i harmoni med något i vår nordiska folksjäl. Trots allt, vad vore sommaren utan allsång, sill och Taube?

Fria vingslag med Gunnar Ekelöf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/7:Corren.

Den sista skiva Cornelis Vreeswijk gjorde innan sin bortgång 1987 kallade han Till Fatumeh. Definitivt ingen slump. Titeln var en blinkning åt favoritpoeten Gunnar Ekelöf och dennes diktsamling Sagan om Fatumeh (1966).

Vreeswijk och Ekelöf – nog finns ett tydligt släktskap mellan dem. Bägge särlingar, eleganter och outsiders med smak för rumlande, som aldrig kunde få riktigt fotfäste i vårt genomorganiserade svenska samhälle.

Ekelöf kunde rent av uttrycka avsky mot det blågula folkhemmet, där han istället för trygghet och solidaritet såg fyrkantiga moln, öde frisksportarskogar och könlösa vitaminarbetare (Till de folkhemske).

Men vägen till svenskarnas hjärtan fann de, trots allt har vi ju en viss svaghet för rebelliska konstnärssjälar (sådana vi möjligen själva skulle vilja våga vara…). I egenskap av trubadur och visdiktare må Cornelis vara mera lättillgänglig. Ändå går det knappast att ifrågasätta Gunnar Ekelöfs ställning som den moderna svenska lyrikens portalfigur.

Skänka gärna en semesterdag åt att besöka hans poetiska universum. Här finns något för oss alla att ösa inspiration, tröst och njutning ur. Surrealism och mystik – men även folklighet, lätthet och svärta. Samt, icke att förglömma, humor.

Tag bara följande absurditet, från samlingen Strountes: ”Ett stort kålhuvud tänker / men inte på kålsoppa: / Det tänker på Afrikas milda frikadeller / hoppande lätt över savannen”.

Det vore förstås orättvist och fel att försöka klistra en politisk etikett på Ekelöf. Med det sagt, tycker jag att han tolkat innebörden av liberalismens ideal om frihet och jämlikhet bättre än någon annan. Som den berömda raden ur samlingen Färjesång: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” I grunden är vi alla lika, i vår skröpliga, ömtåliga mänsklighet.

Och känn de stolta vingslagen i dikten Fåglars liv, en frihetens trosbekännelse: ”Inte en skymt av uppgivelse / finns det i fåglarnas liv, / hos dem är liv och rättmätighet / ett och detsamma. / Man kan inte besegra en fågel, / den ger sig aldrig. / Det är kanske därför vi skjuter dem / eller beundrar dem.”

Poesins kraft

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 10/12:

Kring skolan vilar den politiska krutröken tung efter Pisa-rapportens larmbesked förra veckan. Svenska 15-åringars kunskapsnivåer fortsätter att försämras. Från höger, mitten och vänstern mullrar försök till förklaringar och krav på åtgärder.

Men ytterst få på skolans slagfält förstår vad Pisa-rapporten egentligen säger. Det menar Daniel Sandström, kulturchef på Svenska Dagbladet. I söndags anklagade han horden av skoldebattörer för att ha missat den stora bilden. De talar kors och tvärs om utbildningspolitik, men utan särskilt intresse för humaniora och klassiska bildningsideal.

Sådant är överhuvudtaget inget som premieras i dagens Sverige, hävdar Sandström: ”De flesta människor som uppmärksammas i vår kultur är inte läsare eller intellektuella. Humaniora och bildning har blivit museiföremål, de dammas av då och då, men ses inte som en samhällelig resurs”.

Därav lärarkårens fallande status och yrkesskicklighet, därav elevernas underprestationer. Så är det kanske. I sammanhanget kom jag att tänka på vad författaren Birgitta Trotzig en gång skrev om vikten av poesi och diktning:

”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i ‘Doktor Zjivago’.”

Eller som Bengt Jangfeldt, expert på rysk poesi, sagt: ”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”

En av anledningarna till att vår skola går åt helvete är måhända att vårt eget samhälle knappast bryr sig om poesin alls.

Den gudomliga poesin

Publicerad den av
Svara

Montaigne, 1533-1592.

”Nog är det märkvärdigt att vi har många fler poeter än män som bedömer och tolkar poesi. Det är lättare att skriva dikter än att förstå dem.

Poesi på en ganska låg nivå kan man bedöma efter konstarternas föreskrifter, men den goda, den mest upphöjda och gudomliga poesin står över reglerna och förnuftet.

Den som kan betrakta dess skönhet med fast och stadig blick ser den inte, lika lite som glansen i en blixt. Den söker inte övertyga vårt omdöme, den hänför det, överväldigar det.”

– Michel de Montaigne, Essayer, bok 1.

Havet lämnar mig ingen ro (3)

Publicerad den av
Svara

I min sävhydda
på stranden
vaknar jag plötsligt
om natten
vid dånet av en enda
tung våg.
Ingen vind, ingen båt –
men vågen rullar tung
mot stranden,
söker fäste,
glider bort igen.

Det var det oläkta
som sökte hamn
men inte fann tröst.
Den kommer, som en tung våg
om natten –
mot den finns ingen tröst.

– Elmer Diktonius