Under en av sina uppläsningsturnéer sa Vladimir Majakovskij, efter ett turbulent framträdande i Kiev där ordningsmakten tvingats hårdmobilisera för att hålla publiken lugn: ”Tio poliser på varje läst dikt. Det är poesi det.” Take that, Göran Sonnevi. Ett sånt engagerande lyriskt klimat kan vi väl bara drömma om numera.
Skrivit i Corren 12/2:
Den amerikanske poeten Carl Sandburgs dikt Grass (1918) är svår att värja sig emot. Raderna är få, neutralt berättande, skenbart enkla. Kanske just därför så drabbande:
Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo. / Shovel them under and let me work / I am the grass; I cover all. / And pile them high at Gettysburg. / And pile them high at Ypres and Verdun. / Shovel them under and let me work. / Two years, ten years and the passengers ask the conductor; / What place is this? / Where are we now? / I am the grass. / Let me work.
En gång vandrade jag över slagfältet i Verdun. 1916 var det platsen för helvetet på jorden; ett ofattbart förhärjat ställe av kratrar, eld, rök, blod och tusentals, åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Nu var allt spöklikt stilla.
Naturen hade gjort sitt jobb. Åtminstone försökt. Frodigt gräs och lövskog täckte landskapet. Men ärren efter infernot syntes än. Nedrasade skyttegravar, rostig taggtråd, blindgångare från artilleriet, tappade patroner, till och med skelettdelar som stack fram ur marken. Fast värst: en tung, dov, gengångarartad stämning som var omöjlig att skaka av sig.
Den 21 februari är det precis hundra år sedan den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn började hårdbomba området kring den lilla staden Verdun vid floden Meuse i norra Frankrike. Det var preludiet till inte bara första världskrigets grymmaste strid, utan till en form av kraftmätning som mänskligheten aldrig förr skådat: det renodlade material- och förintelseslaget, den totala krigföringen.
Falkenhayn avsåg inte att erövra Verdun, en stad av mindre militär betydelse 1916. Men den hade ett stort historiskt, symboliskt och moraliskt värde för Frankrike, som i den nationella ärans namn skulle försvara Verdun till varje pris. Vilket fransmännen också styvnackat gjorde, helt enligt Falkenhayns cyniska kalkyl.
Hans plan var att dundra och hamra tills motståndaren bokstavligen förblödde. Fem döda franska soldater på varje par tyska militärer som gick förlorade. Så löd ekvationen för seger. Krig har dock sin egen perversa logik, köttkvarnen kom att kräva en ohygglig tribut av bägge sidor.
I genomsnitt stupade en soldat varje minut fram till den 15 december, officiellt Verdunslagets sista dag. Under kampens intensivaste fyra månader besköt tyskar och fransmän varandra med 24 miljoner granater, det är mer än två projektiler per sekund, dygnet runt. Totalt uppgick arméernas förluster i döda, sårade och saknade till drygt 700 000 man, något fler fransmän än tyskar. Vem vann? Egentligen ingen.
Under det som idag är gräs i Verdun staplades inte endast soldaternas kroppar. Där begravdes det gamla Europa – en frihetligare kontinent än vår, utan pass och förhör vid gränserna, där skatterna var låga och staten distanserad, en tillvaro av större elegans, livsglädje och optimism. Politiseringen var relativt ringa, estetik och kultur spelade en centralare roll i samhället.
Denna civilisatoriska föreställningsvärld sprängdes i bitar av kriget 1914-18. Och i Verdun stängdes, oåterkalleligen, vägen tillbaka.
My candle burns at both ends;
It will not last the night;
But ah, my foes, and oh, my friends —
It gives a lovely light!
Ett stilenligt poem från 1920-talet signerat Edna St Vincent Millay, den glimrande amerikanska jazzålderns unga diktardrottning. Hon var en av epokens mest beundrande, kontroversiella och lästa litterära förgrundsfigurer, 1923 fick hon också det prestigefyllda Pulitzerpriset i poesi.
Edna St Vincent Millay kom att personifiera den nya tidens moderna kvinna; frigjord, bohemisk (inte för inte residerade hon i New Yorks Greenwich Village), intensivt kulturellt och politiskt engagerad, med glupsk aptit på livet och kärleken. Den inflytelserike kritikern Floyd Dell karaktäriserade henne som ”a frivolous young woman, with a brand-new pair of dancing slippers and a mouth like a valentine”.
Min favoritdikt av henne är detta bitterljuva stycke, första gången publicerad i tidskriften Vanity Fair, november 1920:
What lips my lips have kissed, and where, and why,
I have forgotten, and what arms have lain
Under my head till morning; but the rain
Is full of ghosts tonight, that tap and sigh
Upon the glass and listen for reply,
And in my heart there stirs a quiet pain
For unremembered lads that not again
Will turn to me at midnight with a cry.
Thus in the winter stands the lonely tree,
Nor knows what birds have vanished one by one,
Yet knows its boughs more silent than before:
I cannot say what loves have come and gone,
I only know that summer sang in me
A little while, that in me sings no more.
Gripande vackert, inte sant? Lev rikare. Gör hennes bekantskap!
Edna St Vincent Millay, 1892-1950.
Stararnas nebulosor
virvlar förbi
i den kalla rymden
Träden, vattnen, månskäran
allt denna kväll
i skälvande osmos
Att vara andra till lags?
Det är med dig själv
du måste leva.
– Dag Hammarskjöld, ur Vägmärken, 1963.
Det finns inget bakom oss
annat än skuggan
Och framför oss
ingenting
Vi är samtidiga
med stjärnorna
Vi vävs i samma ljusväv
Inte heller i rummet
finns någon väg tillbaka
Allt är förändring
åt alla håll
Och när ingenting längre
är detsamma
finns ingen likhet
Inte mellan människor
inte mellan någonting
Vi skapar likhet
Vi skapar också
jämlikhet
Vi står i skillnadernas bygge
Det finns bara detta
som är, som är
jag och du
Göran Sonnevi, Tiden; 1977 ur Bok utan namn (2012).
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Ur För levande och döda, 1989.
Människan frågar sig varför och vart
Havet frågar aldrig varför och vart
När himlen är vit, ligger havet vitt
När himlen ligger svart ligger havet svart
Fågeln söker sig till sitt bo
och sjömannen söker sig till sin hamn
men havet det vaggar sig själv till ro
och vilar tryggt i sin egen famn
Människan söker sig till sin Gud
och når väl sin port och sin grav och sitt slut
Men havet, det följer sina egna bud
och havet, det brinner aldrig ut
– Lars Forssell, Shanty
Större än behovet av gemenskap
är behovet av de rätta ensamheterna
de rätta viloställena
i själ och hjärta belägna.
Liksom när ett hjärta
vilar sig mellan slagen
så måste i världspulsen
någonting på hjärtats plats
leda all vila och gång.
Friden måste vara i världen
mitt ibland oss.
Ingenting får göras
till ett påskyndande mål
dit envar tvingas skynda
snubblande över sig själv.
Din yttersta framtid är given.
Den är din död och din grav.
Men livet har spång till en evighet.
Den är spänd inom dig
mellan inre stjärnor.
På den stiger din tanke
in till omvänt riktad resa.
– Harry Martinson, Andliga behov, 1971.
Skrivit i Corren 23/7:
Kulten kring Evert Taube tar sig orimliga uttryck. De som jämför honom med Bellman saknar litterär förståelse.
Det hävdade Lars Gyllensten, tidigare sekreterare i Svenska Akademin. I sina memoarer Minnen, bara minnen (2000) karaktäriserar han Taubes visdiktning som glättad och eskapistisk, en ytlig värld fylld av schablonartade tablåer och klichéer i ljusa pastellfärger.
Inte helt fel. Även om det finns briljanta undantag, som den magnifika skräckballaden om briggen Blue Bird av Hull, så tycker jag att mycket av Taubes sångskatt egentligen är glimmande kattguld. Det är charmigt och glatt, men knappast tungviktarklass.
Själv var Evert Taube inte heller alltid så förtjust. ”Skärgårdsskiten” kunde han kalla de egna visorna och törstade istället efter erkännande som seriös prosaförfattare. Böckerna som bar Taubes namn vann dock aldrig publikens gunst. Han fick nöja sig med att bli en efterfrågad lutsångare och började vinna viss popularitet under 20- och 30-talen, främst via radions och grammofonskivans förmedling.
Men kulturvärldens dörrar var länge stängda. Kritikerna hade svårt att övertygas om värdet i Taubes produktion. 1948 orsakade Lars Forssell rabalder när han i en essä försvarade Evert Taube och ställde dennes viskonst mot den litterära parnassens högbrynta, svårmodiga modernism.
Forssell hävdade att Taubes diktning genom sin form verkligen nådde någonstans – i motsats till ”40-talets under evighetens synvinkel rikare men i ögonblicket, utanför en liten skara proselyter, totalt verkningslösa utstrålning”.
Poeten Erik Lindegren blev så förbannad att han kastade en grogg i ansiktet på den vanvördige spolingen Forssell.
Det markerar starten till Taubes stora genombrott i folkhemmet. Strax var det 50-tal då det unga gardet med Forssell, Pär Rådström, Beppe Wolgers och Olle Adolphson i spetsen erövrar den kulturella scenens skansar – fast beslutna att vädra ut föregående decenniums allvarliga, symboltyngda dysterhet. Femtiotalisterna hyllar Taube som vore han en av dem.
De älskar hans oblyga blandning av förfining och folklighet, hans romantiska anslag och färgstarka motiv. På något sätt verkar det logiskt att Taube kommer i ropet samtidigt som motboken avskaffas och svenskarna lär sig dricka rödvin, äta pommes frites och använda vitlök. Klimatet andas lekfullhet, öppnade gränser och nyvunnen frihet.
Evert Taube levererar det perfekta soundtracket med den glade bagaren i San Remo, baren i Samborombom där Fritiof träffar Carmencita, sommarängar med Rönnerdahl, Calle Schewen och dans på Sunnanö. Ett blivande nationalmonument tar form.
Som Hjalmar Gullberg skaldar om epoken i Terziner i okonstens tid (1958): ”Nu fick man skratta fritt och gå i kyrkan / kyrksamt, från fyrtiotalets ångest frälst. / Aptiten växte med den nya styrkan, / och i en ny, mer inhemsk aladåb / upptäcktes och blev föremål för dyrkan / Almquist, Stagnelius och Taube.”
Nå, kattguld eller inte. Behovet av romantikern Evert Taube lär nog bestå. Även om färgen i hans idyller flagnat, naivismen känns daterad och förljugen, så finns där ändå en envis ton som klingar i harmoni med något i vår nordiska folksjäl. Trots allt, vad vore sommaren utan allsång, sill och Taube?
Christian Dahlgrens Blogg 