Skrivit i Corren 10/5:

Nytt på bokhandelsdiskarna är ett verkligt mastodontverk på över 1000 sidor, betitlat Svensk poesi (Albert Bonniers förlag). Här samlas i ett generöst urval utvecklingen av den svenska lyriska traditionen, från runstenarnas fantasieggande kärvhet till den bubblande diversiteten som ekar i samtida uttryck.

Det är en sann folkbildningsinsats som de ansvariga redaktörerna Daniel Möller och Niklas Schiöler gjort. Vågar man hoppas på att skolorna griper chansen att använda boken i sin undervisning?

I vår nyttofixerade epok kan man förstås undra varför någon behöver läsa Lasse Lucidor, Atterbom, Edith Södergran eller Biskop Thomas. Vad är poängen med att tugga i sig Rökstenens text från tidigt 800-tal? ”Rådde Tjodrik / den djärve, / sjökrigares hövding / över Reidhavets strand. / Nu sitter han rustad / på sin gotiska häst, / med skölden i rem / den främste av Märingar.”

Frågan behöver egentligen intet svar. Värdet ligger i sig självt. Nödvändigtvis blir ingen en bättre, godare människa av poesiläsning. Men antagligen en rikare och mindre tråkig sådan.

Att bredda den egna horisonten, skärpa möjlighetssinnet och bottna i vårt samhälles kulturhistoriska kontext ger tillvaron fler, färgstarkare dimensioner och sätter den individuella personligheten på tillväxt.

”Där varje offentligt beslut måste rättfärdigas efter måttstocken kollektiv vinning rubbar poesin dessa till synes självklara grundsatser, inte med hjälp av ideologi, utan genom sin blotta närvaro och sätt att vara, sitt förkroppsligande av tillstånd av längtan och lust”, skrev den amerikanska författaren och poeten Adrienne Rich.

Duger inte det argumentet, hör då hennes diktarkollega Birgitta Trotzig: ”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i Doktor Zjivago.”

Ett fint komplement till antologin Svensk poesi är Lars Anders Johanssons skiva Renässans som vältjamat släppts ungefär samtidigt. Han är inte bara musiker och poet, utan även kulturansvarig på tankesmedjan Timbro och skrev nyligen en läsvärd Correnkrönika om det klassiska bildningsidealets betydelse.

På nämnda album har Lars Anders Johansson den goda smaken att lyfta fram Gustaf Fröding, Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i nytt ljus genom sång och ton. Jodå, deras poesi fungerar utmärkt även i musikalisk form.

Resultatet är mycket njutningsfullt, en välkommen återintroduktion av den litterära nittiotalistgenerationens främsta diktare som orättvist hamnade i skuggan när modernisterna tog över det kulturella fältet efter världskrigen. I synnerhet nedvärderingen av den en gång så uppburne Heidenstam har ju varit rent vettlös.

Varför inte i denna grönskande vårmånad pröva lite naturlyrisk morgongymnastik med Heidenstams Morgonen exempelvis: ”Redan hörde jag hanen gala. / Båten väntar oss vid dimmigt sund. / Räck mig kransar! Följ mig i den svala / sommargryningens första stund! / Solens snäcka flyter / gul i klippors midt. / Morgon, allt som bryter / lifvets ros är ditt.”