Enslingen på Salamis

Hjalmar Gullberg

Strof 1. 
Havsfågel, du som läker 
ensam bland klippor och tång 
din vinge utom räckhåll 
för nästa bågskyttspil! 
Sorgespelsdiktaren Euripes 
jämför jag med dig, 
när till sjöss från atenarnas gator,från skvaller och hätska dispyter 
han flydde med tvivel 
och sång i sitt bröst. 

Motstrof 1. 
Salamis, ö där segern 
över barbarerna vanns, 
du skänkte den besvikne 
en säker tillflyktsort! 
Lustspelsfäsören Aristofanes 
nagelfor hans verk, 
men pamfletternas giftpilar nådde 
ej mannen som gömd i en grotta 
rannsakade gudars 
och människors liv. 

Strof 2. 
Heder åt den som fördröjer sig milvis från fädernestaden 
ensam i en grotta på en ö! 
Heder åt envar som hissar segel 
och från hamnen styr ut på ett hav! 
Nående klippan i kaos med kunskap om böljande djup 
ser han på rätta distansen med klarare ögon den lilla 
tomt bullrande storm i vattenglas, 
vi kallar för verklighet. 

Motstrof 2. 
Feghet och flykt skall hans resa benämnas i fiende- 
hopen: 
rymmer man så finns det ett motiv. 
Kanske är det frågan om förskingring 
eller ett olyckligt samliv med frun? 
Strax är förtalet i gång, men det hinner ej mannen på ön, 
tystnadens älskare, stjärnornas vän, eremiten i 
grottan 
hans enda musik är månens rop 
och dyningens aftonbrus. 

Slutstrof. 
Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra, 
är det av synnerlig vikt att man reser bort från 
det hela 
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet 
och tyda de hemliga lagar 
som härskar över vårt liv. 
Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver 
någon som bor på en ö i en grotta och vakar och 
lyssnar 
vid tillvarons gränser, en andlig spion, 
en utpost i ingen mans land!

– Hjalmar Gullberg, ur Andliga övningar, 1932.

Heidenstam och längtandet hem

Verner von Heidenstam

Vi känner ju alla Verner von Heidenstams klassiska dikt i debutsamlingen Vallfart och vandringsår (1888):

Jag längtar hem sen åtta långa år,
i själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

August Strindberg, den rackaren, skulle senare under den stora fejden dräpande slå ner på vad han ironiskt kallade ”mästerverket från svenska skaldekonstens renässans” med följande turnering: 

Jag längtar hem sen åtta långa år. 
(Vem har inte gjort det?)
I själva sömnen har jag längtan känt.
(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!)
Jag längtar hem. (Vi har hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till 
människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
(Slut! Det är alltihop.)

Strindberg fortsätter i lustmordet på sin forne väns lyriska tillkortakommande: 

Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna… Men antaget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke ”lekt barn”, ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna. Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.

Hårda ord, minst sagt. Men den äldre Strindberg var också inte lite avundsjuk på Heidenstam, som väckt sensation när han klev fram på parnassen som förnyaren med stort F av svensk poesi. Raderna om hemlängtan är verkligen ett mästarprov, ingen hade skrivit så virtuost förtätat tidigare.

Strindbergsfejden 1910-1912 skulle dock bidra till att svärta Heidenstams rykte som nationalskald ända in i våra dagar, så gamle August får väl sägas ha lyckats i sitt uppsåt. Fast det tycker jag inte att vi ska bry oss om. 

Själv längtar jag Järnvägsgatan där barn jag lekt. Fotot nedan från tidigt 70-tal är just den gatan i Kungsbacka, hemadressen för min uppväxt. Huset som skymtar bakom buskaget längst fram till vänster i bild var i många år trygghetens ombonade borg. Är det konstigt om man längtar ibland? Så idag reser jag hem och kollar läget lite. Hej!

Järnvägsgatan

Dagens dikt från världen av igår

Kipling
 
If you can keep your head when all about you   
    Are losing theirs and blaming it on you,   
If you can trust yourself when all men doubt you, 
    But make allowance for their doubting too;   
If you can wait and not be tired by waiting, 
    Or being lied about, don’t deal in lies, 
Or being hated, don’t give way to hating, 
    And yet don’t look too good, nor talk too wise: 
 
If you can dream—and not make dreams your master;   
    If you can think—and not make thoughts your aim;   
If you can meet with Triumph and Disaster 
    And treat those two impostors just the same;   
If you can bear to hear the truth you’ve spoken 
    Twisted by knaves to make a trap for fools, 
Or watch the things you gave your life to, broken, 
    And stoop and build ’em up with worn-out tools: 
 
If you can make one heap of all your winnings 
    And risk it on one turn of pitch-and-toss, 
And lose, and start again at your beginnings 
    And never breathe a word about your loss; 
If you can force your heart and nerve and sinew 
    To serve your turn long after they are gone,   
And so hold on when there is nothing in you 
    Except the Will which says to them: ‘Hold on!’ 
 
If you can talk with crowds and keep your virtue,   
    Or walk with Kings—nor lose the common touch, 
If neither foes nor loving friends can hurt you, 
    If all men count with you, but none too much; 
If you can fill the unforgiving minute 
    With sixty seconds’ worth of distance run,   
Yours is the Earth and everything that’s in it,   
    And—which is more—you’ll be a Man, my son!
 
Kipling
 

Suck i maj

Beppe Wolgers

Jag är trött.
Jag är trött på människor
som säger hur allt är,
som vet allt och kan allt.

Jag är trött på människor
som tycker något om allt.

Jag är trött på sanningar,
trött på djärva präster
som sjunger ut i kvinnofrågan.
Trött på riksdagsmän
som säger ifrån.

Jag är trött på kloka råd,
på humor och målande meningar.

Jag är trött på toppmöten,
räkningar och telefoner.

Jag är trött på mig själv.
Jag vill ha sommar
och ingenting att göra.

Jag vill ha fred,
jag vill vara ifred
och ha så mycket
dåligt samvete jag vill.

– Beppe Wolgers

Återaktuell Kipling: We and They

Collier 1891 Rudyard Kipling

Father, Mother, and Me 
Sister and Auntie say
All the people like us are We,
And every one else is They.
And They live over the sea,
While We live over the way, 
But – would you believe it? – They look upon We 
As only a sort of They!

We eat pork and beef 
With cow-horn-handled knives.
They who gobble Their rice off a leaf, 
Are horrified out of Their lives;
And They who live up a tree,
And feast on grubs and clay,
(Isn’t it scandalous?) look upon We
As a simply disgusting They!

We shoot birds with a gun.
They stick lions with spears.
Their full-dress is un-.
We dress up to Our ears.
They like Their friends for tea.
We like Our friends to stay;
And, after all that, They look upon We 
As an utterly ignorant They!

We eat kitcheny food.
We have doors that latch.
They drink milk or blood,
Under an open thatch.
We have Doctors to fee.
They have Wizards to pay. 
And (impudent heathen!) They look upon We 
As a quite impossible They!

All good people agree, 
And all good people say,
All nice people, like Us, are We
And every one else is They:
But if you cross over the sea,
Instead of over the way,
You may end by (think of it!) looking on We
As only a sort of They!

– Rudyard Kipling, 1865-1936.

”Call not the royal Swede unfortunate”

Gustav iV Adolf 1 Dukat 1806

Call not the royal Swede unfortunate
Who never did to Fortune bend the knee;
Who slighted fear,—rejected steadfastly
Temptation; and whose kingly name and state
Have “perished by his choice, and not his fate!”
Hence lives He, to his inner self endeared;
And hence, wherever virtue is revered,
He sits a more exalted Potentate,
Throned in the hearts of men. Should Heaven ordain
That this great Servant of a righteous cause
Must still have sad or vexing thoughts to endure,
Yet may a sympathizing spirit pause,
Admonished by these truths, and quench all pain
In thankful joy and gratulation pure.

– William Wordsworth om Gustav IV Adolf (ur Shorter Poems 1807–1820).

Det våras för lyriken

Heidenstam och Fröding

Skrivit i Corren 10/5:Corren.

Nytt på bokhandelsdiskarna är ett verkligt mastodontverk på över 1000 sidor, betitlat Svensk poesi (Albert Bonniers förlag). Här samlas i ett generöst urval utvecklingen av den svenska lyriska traditionen, från runstenarnas fantasieggande kärvhet till den bubblande diversiteten som ekar i samtida uttryck.

Det är en sann folkbildningsinsats som de ansvariga redaktörerna Daniel Möller och Niklas Schiöler gjort. Vågar man hoppas på att skolorna griper chansen att använda boken i sin undervisning?

I vår nyttofixerade epok kan man förstås undra varför någon behöver läsa Lasse Lucidor, Atterbom, Edith Södergran eller Biskop Thomas. Vad är poängen med att tugga i sig Rökstenens text från tidigt 800-tal? ”Rådde Tjodrik / den djärve, / sjökrigares hövding / över Reidhavets strand. / Nu sitter han rustad / på sin gotiska häst, / med skölden i rem / den främste av Märingar.”

Frågan behöver egentligen intet svar. Värdet ligger i sig självt. Nödvändigtvis blir ingen en bättre, godare människa av poesiläsning. Men antagligen en rikare och mindre tråkig sådan.

Att bredda den egna horisonten, skärpa möjlighetssinnet och bottna i vårt samhälles kulturhistoriska kontext ger tillvaron fler, färgstarkare dimensioner och sätter den individuella personligheten på tillväxt.

”Där varje offentligt beslut måste rättfärdigas efter måttstocken kollektiv vinning rubbar poesin dessa till synes självklara grundsatser, inte med hjälp av ideologi, utan genom sin blotta närvaro och sätt att vara, sitt förkroppsligande av tillstånd av längtan och lust”, skrev den amerikanska författaren och poeten Adrienne Rich.

Duger inte det argumentet, hör då hennes diktarkollega Birgitta Trotzig: ”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i Doktor Zjivago.”

Ett fint komplement till antologin Svensk poesi är Lars Anders Johanssons skiva Renässans som vältjamat släppts ungefär samtidigt. Han är inte bara musiker och poet, utan även kulturansvarig på tankesmedjan Timbro och skrev nyligen en läsvärd Correnkrönika om det klassiska bildningsidealets betydelse.

På nämnda album har Lars Anders Johansson den goda smaken att lyfta fram Gustaf Fröding, Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i nytt ljus genom sång och ton. Jodå, deras poesi fungerar utmärkt även i musikalisk form.

Resultatet är mycket njutningsfullt, en välkommen återintroduktion av den litterära nittiotalistgenerationens främsta diktare som orättvist hamnade i skuggan när modernisterna tog över det kulturella fältet efter världskrigen. I synnerhet nedvärderingen av den en gång så uppburne Heidenstam har ju varit rent vettlös.

Varför inte i denna grönskande vårmånad pröva lite naturlyrisk morgongymnastik med Heidenstams Morgonen exempelvis: ”Redan hörde jag hanen gala. / Båten väntar oss vid dimmigt sund. / Räck mig kransar! Följ mig i den svala / sommargryningens första stund! / Solens snäcka flyter / gul i klippors midt. / Morgon, allt som bryter / lifvets ros är ditt.”

Åter till Fänrik Stål

Fänrik Ståls Sägner

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

I en äldre släktings bokhylla fann jag nyligen ett häftat exemplar av John Ludvig Runebergs Fänrik Ståls Sägner. Ett fantastiskt diktepos att åter sjunka in i och låta sig fångas av alla dess oförglömliga karaktärer.

Som Sven Dufva, den unge hjältemodige soldaten med ordern ”släpp ingen djävul över bron”, fallen på sin post för en rysk skottsalva (”den kulan visste hur den tog”) och som i slutraden fick omdömet: ”ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.

Eller den gamle favoriten general Kulneff, ”han som kysste och slog ihjäl med samma varma själ.” För att inte tala om Lotta Svärd, marketenterskan som sedermera Lottarörelsen tog sitt namn av.

Välbekant allmängods? Det borde vara det. Runebergs epos om kriget 1808-09 tillhör ju portalverken i såväl det finska som det svenska kulturarvet. Exemplaret av boken jag höll i min hand var en särskild tryckt skolupplaga från 1950-talets början.

Tänk att vi en gång alltså hade ett kulturbärande offentligt skikt som värdesatte riktig bildning, förmedling av klassisk litteratur och lyrik till det uppväxande släktet! Fascinerande. Vad hände?

DN rapporterade häromveckan att Fittjaskolan i Stockholm lagt krutet på att sysselsätta eleverna med det brottarpopulära datorspelet Minecraft i undervisningen. Om det är ett tidens tecken för nuvarande prioriteringar bör man kanske känna viss förtvivlan.

I senaste numret av Dagens Samhälle sågar skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren Minecraft-experimentet längs fotknölarna och ryter:

”Oroande nog har utbildningssektorn globalt sett faktiskt kommit att domineras av skojare som på diverse konferenser säljer in idéer om individanpassning, digitalisering och liknande till politiker – som ofta faller pladask för dessa lösningar. Trots att forskning finner att liknande metoder ofta har negativa effekter på elevers resultat”.

Sahlgren uppmanar till att kasta ut charlatanerna från skolan. Möjligen vore det klokt att låta datorerna gå samma väg, om dessa förförande apparater står i vägen för den traditionella läsningen.

Litteraturen är ju, för att tala med den store österrikiske författaren Robert Musil, ett oöverträffat hjälpmedel för att utmana vårt verklighetssinne och träna möjlighetssinnet.

Den portugisiske diktaren Fernando Pessoa menade att litteraturen är beviset på att livet inte räcker till. Bokstävernas världar låter oss med slösande generositet spränga vilka gränser som helst, nå bortom valfria fjärran horisonter, erbjuder ett överdåd av fördjupande kunskaper och vidgade erfarenheter. Där finns inga av de vardagliga bojor som håller oss fast i den egna inskränkta kretsen, skymmer synfältet och begränsar handlingsalternativen.

”En god roman eller ett märkligt poem dröjer kvar inom en och hjälper en på olika vis. Om man en tid har levt i ett mästerverk och infogats i dess arkitektur och atmosfär och sedan återvänder till den verkliga världen, tycker man lätt att denna är mer medioker än den värld som stora diktare skapat. Det i sin tur skärper ens kritik av den verkliga och gör det svårare att bli lurad och manipulerad”, skrev akademiledamoten Per Wästberg för några månader sedan i SvD.

Ja, vad tror ni? Måhända vore en ny skolupplaga av Fänrik Stål ingen dum idé.

Den subversiva dikten

Konsten att skriva är både lycka och vedermöda.Där varje offentligt beslut måste rättfärdigas efter måttstocken kollektiv vinning rubbar poesin dessa till synes självklara grundsatser, inte med hjälp av ideologi, utan genom sin blotta närvaro och sätt att vara, sitt förkroppsligande av tillstånd av längtan och lust.

– Adrienne Rich, What is Found There: Notebooks on Poetry and Politics, 1993.