Jag kände inte till författaren innan. Frédéric Dard, who? (Bättre än så är inte min fattiga bildning.) Råkade bara lockas till läsning av det oemotståndligt coola förlagsnamnet: Absint noir. Och tro mig, det fanns det täckning för! Enastående bladvändare, stämningsmättade och infernaliska passionshistorier med icke föraktfull konstnärlig halt. Tänk en korsning mellan Georges Simenon och Roman Polanski, plus en krydda Kafka. Rekommenderas hårt till alla litteraturdiggare ute i decembermörkret.
Skrivit i Corren 4/12:
Pär Rådström avled redan 1963, blott 38 år gammal, ändå envisas han med att aldrig försvinna. Nya generationer tenderar, närmast slagrutemässigt, att ständigt finna vägen till hans romaner. Ärans portar. Sommargästerna. Översten. Ballong till månen. Rådströms märkvärdigt fräscha prosa flödar över sidorna med förrädisk lätthet.
Texterna har ett musikaliskt, jazzigt sväng som Stan Getz eller John Coltrane suttit vid skrivmaskinens tangenter. Den sköna stilen förenas med variationer på samma, djupt kända tematik – det existentiella sökandet, världsnomadens vilsenhet i moderniteten, den rastlösa driften till flykt, försöken att värja en hotad integritet.
När jag själv med jämna mellanrum återbesöker Rådström är det frapperande hur aktuell han förblivit. Den tid han talar till och brottas med, 50- och tidigt 60-tal, kunde lika gärna och snarast i än större utsträckning vara vår. Så även i politisk mening.
Rådströms skeptiska hållning till ideologier, massrörelser, nationalistisk berusning, partilojaliteter och de starka uppfattningarnas korstågsfarande har knappast tappat i relevans. ”Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd”, sa han 1954.
Sitt credo formulerade Rådström på ett originellt, personligt vis som ”ledans humanism” i radioprogrammet Författare tar ståndpunkt 1959: ”Huvudskälet till att jag skriver är den leda jag känner. Tristessen som kryper in i varje landskap jag betraktar… Den är ingen svart glänsande leda. Den är osynlig men tjänstgör ändå som knivar i mörkret. Jag tror den hjälper mig se klart”.
Ledan som dogmers och doktriners motgift är väl det minst storslagna, minst sexiga man kan tänka sig. Men just därför desto effektivare, om den odlas sunt och förnuftigt.
”Lyssna till Hitlers röst och tänk dig stå i uniform omgiven av hundratusen andra uniformer. Vore det då inte en befrielse att få ropa Sieg Heil?… En människa har inte rätt att utsätta sig för sådana frestelser. Hon måste så att säga vägra redan i portuppgången. Där kan hon ha hjälp av ledan. Ledan som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan mot humanismen”.
Rådström avvisar inte handling, förespråkar alls icke likgiltighet. Ledans humanism är kunna bibehålla förmågan till engagemang, men utan det illusionsmakeri som hotar individens frihet, självständighet och kritiska blick.
”Det är inte tro dom skall ha. Dom skall ha en grund att bygga sitt tvivel på. Något fast, en trygghet på vilken de kan stå för sitt tvivel”, säger Pär Rådström om ungdomen i 1959 års Sverige. Den rekommendationen är inte så dum 2017 heller.
Jag stod med enkvisten i handen utanför mitt lånade sommarhus. Det blåste och jag ville inte längre gå in i huset. Jag gick emellertid in och tände på verandan och satt lutad över en anteckningsbok och räknade på Gallipoli.
Jag älskar att räkna ”Om”. Om Keyes fick sin vilja igenom, om Kitchener kunnat bestämma sig tidigare, om inte Mustafa Kemal varit på plats, om Stopford och så vidare. Jag svepte upp genom Sofia, förenade mig med ryssar i Galicien. Slöt separatfred med Österrike-Ungern.
Och fick en annan värld där jag dock visste att jag även där skulle sitta på en veranda och räkna ”Om”. Aktiva människor tänker om. Passiva människor tänker Om.
– Pär Rådström, Sommargästerna, 1960.
Vid det här laget fanns det bara ett ord som ännu betydde något: flykt. Man kunde fly. Det kändes som han varit borta från sitt liv i åratal, som om han levde en främlings liv. Någonstans väntade hans eget liv likt ett ombonat, med orätt övergivet hus. Att fly, att komma bort från den blygrå himlen, från det brödlösa bordet. Tanken svävar som en röd leksaksballong i luften.
– Joseph Roth, Den stumme profeten, 1927-1930.
En av följderna med att bli vuxen och sluta dricka sprit är att man tröttnar på sina egna monologer. Särskilt de föreställande. De, där man upplever sig själv i en annan situation än den man befinner sig i. O ljuvligheters ljuvlighet när man ägde tusen francs och kastade sig i en taxi vid Etoile och åkte nedåt Concorde tillbakavräkt och plötsligt var någon. Någon vem som helst. Det var bara att välja. Hela världen stod öppen. Sen kunde man ju betala och stiga ur.
– Pär Rådström, Den korta resan, 1963.
Du kan inte leka med djuret inom dig utan bli helt djur, leka med lögnen utan att förlora rätten till sanningen, leka med grymheten utan att mista sinnets mjukhet. Den som vill hålla sin trädgård ren reserverar icke mark för ogräs.
– Dag Hammarskjöld, Vägmärken, 1963.
Skrivit i Corren 14/8:
Det är 1700-tal, Europas ledande nation är upplysningens och den absoluta monarkins Frankrike. I Paris får en vetenskapsman i kretsen kring Encyklopedin uppdraget att göra en forskningsresa till ett sällsamt land det ryktats om i norr, Thule. Efter en äventyrlig båtresa når han sin destination och börjar, lika plikttroget som alltmer förundrad, sända brevrapporter hem om sina upptäckter.
Invånarna är påfallande långa, men böjda såsom bärande på självpåtagen skuld, och alla skelar konstigt på ena ögat. Att ställa frågor till dem om Thules historia väcker misstrogenhet. Medborgarna är bara intresserade av vad som angår dem själva i ögonblicket. ”Är detta ett land utan minne?”, frågar sig den franske vetenskaparen förbluffad.
Han besöker en skola där läraren överlägset hävdar att ”varje påtvingad kunskap var en kränkning av barnets perspektiv”. Att låta ungarna plugga massa vetande vore att riskera deras ”kritiska potential”. På universitetsnivån sysslas det med genusmedveten fysik i strävan att bryta det rigida vetenskapliga tänkandes hegemoni. Det rimmar nämligen inte med jämställdhetsidealen.
Vidare tycks kulturlivet torftigt, men fransmannen försäkras om att det tvärtom är synnerligen vitalt. Kulturens främsta uppgift är ju att främja folkhälsan och ett ekologiskt hållbart samhälle, samt att tjäna näringslivet.
Samtidigt råder en stark religiositet utan spår av Gud, Thule har skyhöga moraliska anspråk och vill frälsa världen med godhet. Den främsta exportvaran är soltorkat samvete – jämte förödande effektiva kanoner (paradoxen med att kränga krigsprodukter förklaras som ”ett fredsarbete i militära termer”).
Nyfiken på styrelseskicket undersöker forskaren det politiska systemet vilket ”präglas av oförsonlig enighet”. Kungen i Thule har reducerats till en ceremoniell figur, istället tävlar två partier om makten att från ”Styret” diktera nya lagar och skatter som ”Tinget” enbart har att godta. I debatten anklagar de bägge partierna rasande varandra för total inkompetens och vilja att driva landet mot ekonomisk och social katastrof.
”Denna fientlighet var så mycket märkligare som de båda partierna sas ha samma program. Så fort det ena partiet kommit på en klok idé skyndade sig det andra fram och satt in den i sitt manifest”, noterar fransmannen förvirrat. Han finner åsiktsklimatet kvävande konformistiskt och får slutligen reda på varför Thules invånare skelar så konstigt. De sneglar ständigt efter vad andra tycker!
Vad du just har läst är en sammanfattning av Kjell Espmarks nya roman Resan till Thule (Norstedts). Det är en infernaliskt skojig liten bok, retsam satir i klösande Strindbergstradition. Att den skulle handla om något annat än 1700-talets Thule förnekar dock författaren bestämt i romanens efterord. Skönt!
Den genanta misstanken om att samtidens Sverige inte vore den bästa av möjliga världar kan därmed lyckligt avskrivas. Eller hur?
Kjell Espmark. Författare på stol nummer 16 i Svenska Akademien.
Skrivit i Corren 10/8:
I USA, februari 1962, utkom en bok med titeln The Guns of August. Författaren hette Barbara W Tuchman (1912-89), en amerikansk historiker. Det var hennes fjärde publicerade verk och blev ett omedelbart succégenombrott. Boken hyllades av kritikerna och sköt som en raket uppför bestsellerlistorna. Knappast underligt.
The Guns of August (på svenska Augusti 1914) är en mästerlig berättelse om inledningen och bakgrunden till första världskriget, mänsklighetens dittills värsta civilisatoriska katastrof.
Hur kunde denna apokalyptiska konflikt hända? Tuchman skildrar på gastkramande fängslande prosa hur Europas statsmän, diplomater och militärer genom en trasslig härva av övermod, felkalkyleringar, missförstånd, oansvarigt vapenskrammel och dåraktigt höjda insatser i stormaktsspelet slutligen ohjälpligt kom att snubbla över avgrundens rand.
I det tidiga 60-talets Amerika, existentiellt präglat av kalla krigets kärnvapenkapprustning, var det inte svårt att se parallellerna och vad risken för en urspårning likt 1914 skulle betyda. Särskilt en läsare tog djupt intryck: president John F Kennedy.
Han citerade ur boken ofta, delade ut exemplar till sina medarbetare i Vita huset och krävde att varenda officer i den amerikanska armén måste läsa den. Det kan vi alla i efterhand vara oändligt tacksamma för.
Hösten 1962 utbröt Kubakrisen. Aldrig har världen varit så nära den nukleära domedagen. Sovjetunionen hade i hemlighet placerat kärnvapenmissiler på ön i karibiska havet där Fidel Castro nyligen upprättat sitt kommunistiska tyranni. För USA blev upptäckten en oerhörd provokation; bara några få mil från deras egen kust stod fientliga stridsspetsar laddade att lägga nationens städer i radioaktiv aska. Oacceptabelt!
I kretsen kring Kennedy yrkades på hårdast möjliga bandage, militären sattes i högsta beredskap, redo att såväl invadera Kuba som att bomba Sovjet. Men Kennedy, med The Guns of August i minne, höll huvudet kallt. Under tretton oktoberdagar rådde en olidlig nervspänning innan faran blåstes av. Kennedy hade satsat på en förhandlingslösning och Sovjetdiktatorn Chrusjtjov hade nappat.
Det är nog för mycket begärt att vår tids president i USA borde läsa Tuchman. Om han någonsin läst en endaste bok överhuvudtaget, skulle han antagligen ändå inte förstått den. Oroväckande augustimuller hörs åter. Nordkoreas skurkregim provocerar igen, besatt som den är att trygga sin överlevnad genom att utveckla kärnvapen och testa långdistansrobotar som kan nå USA. Hotet är allvarligt och måste desarmeras.
Men med en obalanserad, impulsiv Donald Trump i Vita huset som lovar Nordkoreas paranoida härskare ”eld och vrede av ett slag som världen aldrig skådat” kan snart situationen hamna bortom kontroll och regionen vara i samma förödande fälla som 1914 års män vettlöst riggade åt Europa.
JFK. Var lyckligtvis ingen Trump.
Skrivit i Corren 3/8:
För två veckor sedan avled Hans Björkegren, 84 år gammal. Han hade en respektingivande meritlista som journalist och författare. Men de flesta har nog läst honom utan att ha tagit någon egentlig notis om det. Sådan brukar nämligen översättarens ofta otacksamma men nödvändiga roll vara, och det är på detta område som Björkegren gjorde sin främsta insats.
Det var genom hans mästerliga, känsliga förmedling som Aleksandr Solzjenitsyn, Boris Pasternak, Fjodor Dostojevskij, Svetlana Aleksijevitj och andra briljanta ryska författare nådde oss. Alla fick han dem att gnistra i ledigt återgiven svensk språkdräkt och slog broar till Rysslands storartade kultur- och berättartradition. Vad hade vi varit utan översättare av Hans Björkegrens slag?
Det gäller särskilt inom romankonsten och lyriken, som är de djupaste källorna till förtrogenhet med den mänskliga erfarenhetens mångfacetterade rikedom och gåtfulla komplexitet. ”Genom språket, som sedan antiken fulländats i litterära verk, har vi namngett naturen och lärt oss känna igen oss i andra människor. Och det är i poesin vi finner något som inte kan tas fram i laboratoriet”, har akademiledamoten Per Wästberg skrivit.
Enligt Bibeln var det Guds fördömande reaktion på bygget av Babels torn som gav upphov till språkförbistringen mellan folken. Med viss möda kan vi normalbegåvade hyggligt lära in ett, två eller kanske tre tungomål utöver vårt eget. I övrigt är det till översättarna vi måste förlita oss i kommunikationsutbytet, vilket i litteraturen är gränsöverskridande i såväl tid som rum.
Översättarna bidrar till att motverka Babels torns förbannelse, de jagar främlingskapet på flykten, öppnar världen och låter oss mötas över alla barriärer. De gör Homeros forngrekiska diktverk lika tillgängligt levande som Patrick Modianos franska romaner. Eller Peter Høegs för dem som tycker det är knepigt med danska.
Tyvärr är översättarskrået sorgligt illa lönat i dagens Sverige; stressigt, lågbetalt och utan vidare status. Den 1/8 rapporterade Kulturnyheterna i SVT att en professionell översättare på heltid knappt tjänar 20 000 kronor per månad som bäst. Av samtliga yrkesverksamma uppskattas hälften vanligen få nöja sig med 15 000 kronor eller mindre.
Sedan Svenska Förläggareföreningen nyligen sagt upp deras ramavtal sprider sig oron att villkoren ska bli ännu sämre. Varningar om följder av att översättare slutar, kvaliteten försämras och att återväxten förtvinar är inte svåra att förstå i det redan risiga arbetsklimat som råder.
Det ordas mycket, med rätta, om att skolans förfall hotar Sveriges ställning som bildningsnation. Detsamma kan sägas om ett land som inte anser sina översättare vara värda anständig ersättning och aktning.
Man inser att oavsett vem som är president i USA kommer det viktigaste, det verkligt omskakande, i enskilda människors liv fortfarande att vara några timmars världsfrånvänd intimitet.
– Therese Bohman, kulturskribent och författare, om Graham Swifts roman Mödrarnas söndag i Expressen.
Christian Dahlgrens Blogg 