Kategoriarkiv: Litteratur

En rekonstruerad känslovärld

Publicerad den av
Svara

Bok: Stridens skönhet och sorg
Författare: Peter Englund
Förlag: Atlantis

Augustikvällen är varm och behaglig. Genom den lilla staden Schneidemühl i östra Tyskland marscherar soldater mot tåget som ska föra dem vidare västerut, mot Frankrike och fronten. Året är 1914, ett krig har just börjat.

Den tolvåriga skolflickan Elfriede Kuhr följer det sammanbitna regementets väg till stationen, där en klunga av Schneidemühls invånare samlats. De unga uniformsklädda männen klättrar ombord på godsfinkor vilka långsamt sätts i rörelse.

Elfriede skriver i sin dagbok:

Hurraropen steg till ett vrål, soldaternas ansikten trängdes i de öppna dörrarna, blommor flög genom luften, och på en gång började många av människorna på platsen att gråta.

På återseende! Vi skall ses här hemma igen!

Var inte rädda! Vi är snart tillbaka!

Vi kommer att fira julen tillsammans med mamma!

Något snart julfirande i hemmets lugna vrå för dessa militära resenärer blir det förstås inte. Tågen, dessa oräkneliga olycksaliga tåg, ska fortsätta att rulla länge än på Europas ständigt lika överhopade järnvägslinjer. Elfriede Kuhl kan själv handfast konstatera konsekvensen av tågens destinationer. Fram till hösten 1918 växer sig kyrkogårdarna utanför Schneidemühl bara större och större.

Idag klockan 11 är det precis 90 år sedan vapnen äntligen tystnade på första världskrigets slagfält. Dess namn – Verdun, Gallipoli, Somme, Ypres – klingar numera avlägset som vore de Borodino eller Gettysburg, ödesdigra platser vilka tycks tillhöra ett för länge sedan gånget tidevarv.

I vårt kollektiva medvetande har första världskriget reducerats till en bleknad episod som föregick det andra och ännu väldigare krig som följde tjugo år senare. ”En glömd hävstång”, enligt den amerikanske historikern William Manchester. Ty konflikten 1914-18 blev inte bara mänsklighetens dittills blodigaste. Ur krutröken föddes också, på gott och ont, den moderna epok som är vår egen.

Detta har förmodligen bidragit till att första världskriget idag verkar mer fjärran än vad det relativt korta avståndet i torra decenniesiffror ger sken av. Människorna i 1900-talets gryning bebodde ju på sätt och vis ett annat universum.

Men historikern och akademiledamoten Peter Englund har nu utkommit med ett verk som har ambitionen att rekonstruera första världskrigets känslovärld. Skildringen, författad på utsökt prosa, baseras på brev, dagböcker och memoarer.

Vi får följa krigsårens vardagsdramatik ur ögonen på nitton obemärkta personer av båda kön och skilda nationaliteter.

En av dem är ovan nämnda Elfriede Kuhr vid den allt gråare tyska hemmafronten med dess hopplösa surrogatvaror och enformiga kålrotsdiet. En annan är Pál Kelemen, ungersk kavallerist på fälttåg mot tsarens ryska invasionsstyrkor i Galizien, där trupperna jagar varandra fram och tillbaka innan den första krigsvinterns isande snöoväder gör det blodiga helvetet än värre.

Vanligtvis brukar den leriga skyttegravsdöden i norra Frankrike stå i fokus när första världskriget avhandlas. Peter Englund låter dock även mindre omskrivna frontavsnitt som Östeuropa, Afrika, Mesopotamien och Balkan ta ordentligt utrymme.

Vecka för vecka görs nedslag i deltagarnas olika öden och erfarenheter, som formar sig till en högst fascinerande och mycket levande mosaik av det som britterna kallat ”The Great War”. Det är nästan som man själv rent fysiskt får kliva rakt in i skeendet.

Till bokens förtjänster hör att den åskådliggör hur historien ingalunda är given, eller ens särskilt begriplig för aktörerna som står mitt i det dagsaktuella förloppet. Vad som tvärtom är slående är förvirringen, bristen på information och överblick, ovissheten om vart utvecklingen egentligen är på väg.

Den ångestfyllda situationen att vara utelämnad åt makternas spel skildras i några citerade rader från maj 1916 av den italienske bergsjägaren Paolo Monelli:

Detta är kriget. Inte risken att dö, inte granatens röda fyrverkeri som förblindar när den slår ned med ett vinande ljud (—), utan känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare, och den känslan kyler ibland hjärtat som om döden själv gripit tag.

Vi får även möta dem som finner en märklig sorts tillfredsställelse i att gå krigsgudarnas ärenden. Från samma månad 1916 återges den tyske örlogsmatrosen Richard Stumpfs upplevelse av Skagerackslaget:

Om jag sade att jag var rädd skulle jag ljuga. Nej, det var en obeskrivlig blandning av fröjd, skräck, nyfikenhet och… stridsglädje.

Det finns ett antal klassiska litterära verk som bär vittnesbörd om hur första världskriget tedde sig på individuell nivå. Robert Graves Farväl till alltihop, Ernst Jüngers I stålstormen och Siegfried Sassoons Vi föll in i ledet är bland de mest berömda. Peter Englund lyckas förbluffande väl att förmedla en upplevelse som inte står detta kanoniserade sällskap långt efter.

Det är helt enkelt storslagen och intensivt berörande läsning.

(Borås Tidning 2008-11-11)

Remake på Hemingway, någon?

Publicerad den av
Svara

Dom kommer från rymden, ser ut som du och jag, predikar vänskap och fred  men under skinnet döljer sig gröna fascistödlor med milt sagt sinistra avsikter.

Känns storyn igen?

Det är nu dryga 20 år sedan TV-serien V invaderade våra vardagsrum och snart är det åter dags. En upphottad version av denna populärkulturella klassiker lär nämligen vara på gång i USA.

Är det månne ett uttryck för att också TV-världen fallit för filmbranschens dubiösa böjelse för remakes av forna succérullar?

Lyckas bolaget ABC med tricket att recycla V riskerar vi nog att råka ut för fler försök till återvinning i televisionens bandarkiv. Vem vet, kanske Dallas, Falcon Crest och Konjak gör comeback i nysvetsade 2000-talstappningar.

Jättekul.

Mitt intryck är att remakes sällan har något egentligt befogande, utöver att manifestera idémässig fattigdom. Syftet bakom är dock inte svårt att förstå.

Det som en gång varit en hit, kan säkert bli det igen och därmed öppnas en genväg till popularitet och snabba pengar. Chansningen är liksom inte lika stor som att satsa på något eget och nytt.

Sannolikt är det enbart en tidsfråga innan remake-trenden även når litteraturen. Kan man koka om filmer och TV-serier borde inte steget vara långt till att servera fräschare varianter av gamla kioskvältarromaner. Det framgångsrika receptet finns ju redan där.

Återstår bara att göra det hela lite aptitligare för den moderna publiken.

Tag exempelvis Dostojevskijs Brott och straff från 1866 som utspelar sig i Tsarrysslands S:t Petersburg.

Konstig epok, konstigt land. Dessutom är boken på tok för lång. Korta ned sidantalet rejält och förlägg handlingen till Bush-erans New York istället. En garanterad bestseller.

Eller tag F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby från 1925 och låt den utspelas bland bratsen kring dagens Stureplan.

Själv funderar jag på att ikläda mig Papa Hemingways roll i En fest för livet och ersätta hans konstnärsmiljöer i Paris med vårt eget kära Borås. Det vore väl en remake som hette duga?

(Borås Tidning 2008-10-30)

Ranelids ständiga färd med ljuset

Publicerad den av
Svara

Författaren Björn Ranelid kan med fog göra anspråk på titeln som svensk mästare i metaforer. Men börjar han inte bli väl ensidig i urvalet av dem?

Kolla axplocket nedan.

”De stiger upp från döden och förflyttar sig med ljusets hastighet över jorden.”
– Björn Ranelid om Don Quijote, Hamlet och Harry Potter i Expressen, 28 oktober 2008.

”En god far kan resa till världens ände och samtidigt hålla barnet i handen och flytta sina omsorger med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid talar ut om papparollen i tidskriften Tara, oktober 2008.

”Glöm inte att ordet rör sig med ljusets hastighet när du skriver och skickar meddelanden i cyberrymden.”
– Björn Ranelid svarar på läsarfrågor i Sydsvenskan, 19 augusti 2008.

”Bokstäverna ligger som svarta lamm på vita ängar och de rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden.”
–Björn Ranelid gör TV-reklam för Carlshamns Mejeri, maj 2008.

”Barn kan ligga blickstilla och färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden.”
– Björn Ranelid i serien Möt mitt Malmö, Malmö stads hemsida 2007.

”Gamla och unga trycker på tangenterna och sänder och tar emot information med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid om den digitala revolutionen i sin bok Öppet brev till George W Bush, 2007.

”Det uppstår från döden och det är viktlöst och färdas med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid reflekterar över ord och hantverk i Dagens Arbete, oktober 2006.

”Ordet uppstår från döden och färdas med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid hyllar Carl Fredrik Reuterswärd i programbladet för Pumphusets konsthall, Landskrona, daterat 17 augusti 2006.

”Människans själ färdas med ljusets hastighet och den är mäktigare än alla presidenter, konungar och påvar.”
– Björn Ranelid krönikerar om relationen mellan man och kvinna i Dagens Arbete, maj 2005.

”Nu sprids den med ljusets hastighet i rymden och korsar de största haven.”
– Björn Ranelid om litteraturens kraft i förordet till biståndsmyndigheten Sidas broschyr Heta böcker från varma länder, 2003

”Människan kan färdas till rymden och sprida ordet med ljusets hastighet till alla och envar op jorden, men hon hittar inte till sin egen själ.”
– Björn Ranelid skriver en jul och nyårsbetraktelse i Pockettidningen R, nr 5/2002.

(Borås Tidning 2008-10-28)

X2000 – en kattastrof

Publicerad den av
Svara

Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp.

En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: ”FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”

Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman Pelle Svanslös på äventyr från 1939 – ett tidsdokument som borde få dagens SJ att rodna.

Att äta gott och flott i en trivsam restaurangvagn medan landskapet susar förbi utanför fönstret brukade vara tågresandets stora fröjd.

Jämför med nuvarande X2000-tåg med sin lika trånga som påvra bistro – ljusår från den kontinentala järnvägskulturens linnedukar och hovmästare.Rena boskapsutfordringen.

Senast jag satt och led i detta moderna elände på räls råkade min blick fastna för en annons i SJ:s tidning Kupé. Där gjordes reklam för ett specialtåg med destination järnvägsmuséet i Gävle.

Begrunda följande rader:

”Tågresan i sig är en upplevelse – med de vagnar och den service som fanns ombord på tågen före 1956”.

Jaha, men varför kan inte SJ erbjuda samma fina upplevelse och servicegrad på sina vanliga tåg anno 2008? Var är killen med gonggong? När hörde vi senast de gyllene orden FUSSTA MIDDAN SERVERAS?

Pelle Svanslös, du vet inte hur bra du hade det.

(Borås Tidning 2008-08-25)

Mästerligt Henschen – men inte utan problem

Publicerad den av
Svara

Bok: Hon älskade
Författare: Helena Henschen
Förlag: Brombergs

Hon föds mitt i 1880-talets Sverige. Radikala vindar virvlar upp det konservativa dammet som ligger tungt över det oscarianska kungariket. Den eldfängde August Strindberg åtalas för Giftas, Konstnärsförbundet bildas i protest mot akademiernas reaktionära tröghet, socialismen gör inhemsk entré med August Palm, Fredrika Bremerförbundet kräver kvinnlig rösträtt.

Det är som Signe Thiel insupit denna rebelliska anda redan från start. Hon är överklass, befinner sig i etablissemangets och de europeiska kulturkretsarnas centrum, men röjer i tonårsidolen Ellen Keys spår frimodigt sin egen väg genom tillvaron.

Hennes far är den fabulöst rike bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel, av många sedd över axeln på grund av sin judiska börd. Även detta arv kommer att påverka Signes levnadsbana. När Hitlers hotfulla skugga ruvar över Sverige under andra världskriget, ger hon judiska flyktingar fristad och tar aktiv del i kampen mot nazismen.

Men innan dess har Signe Thiel gift sig två gånger, fött sex barn, inlett ett utomäktenskapligt passionsförhållande som skall vara livet ut. Det ivrigt bultande hjärtat är hennes kompass. ”Hon älskade” är också vad Signe Thiel själv önskade skulle bli hennes eftermäle.

Därav titeln på Helena Henschens uppföljare till debuten Skuggan av ett brott. Även i sin nya roman fortsätter Henschen att utforska den egna släkthistorien och bara språket är en njutning. Prosan flyter varm och levande över boksidorna. Man sugs ohjälpligen fast i det engagerande, märkvärdiga kvinnoöde som romanen tecknar.

Med utgångspunkt från dagböcker, brev och andra kvarlämnade dokument har Henschen fogat samman fragmenten av en sedan länge svunnen människa och återskapat sin farmor Signe Thiel ur det förflutnas förgänglighet.

Konstnärligt är gestaltningen en triumf – gripande, kanske rent av mästerlig. Ändå finns något djupt problematiskt i Helena Henschens angreppssätt.

Inom dagens litteratur råder en trend av upplösning mellan fakta och fiktion, vilket oundvikligen lämnar läsaren i trångmål. Jag minns en översvallande recension av Jocye Carol Oates Blond (2000), där det hävdades att denna roman om Marilyn Monroe egentligen gav en lika sann, till och med sannare, bild av personen än en vetenskapligt menad biografi.

Det är ett förföriskt argument när en skicklig och inlevelsefull författare varit i farten. Men knappast giltigt.

Både Oates ”Marilyn Monroe” och Henschens ”Signe Thiel” är i själva verket halvfigurer, produkter av en dunkel blandning mellan dikt och verklighet. Trots böckernas stora förtjänster i övrigt, tvingas en kritiskt sinnad läsare ständigt fråga sig vad som är vad i den berättelse som serveras.

Det finns ytterligare en etisk dimension i det hela. Sannolikt kommer Helena Henschens halvdokumentära, fiktionaliserade tolkning av Signe Thiel att bli bestående för lång tid framöver. Är det att göra verklighetens människa rättvisa?

Skulle jag själv vilja att någon författare använde mitt eget liv, mina tankar och drömmar, på samma sätt som Helena Henschen gjort?

Jag är inte säker på svaret.

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-08-20)

Ack, Paris…

Publicerad den av
Svara

Förr om åren, ni vet. Då var det ingen diskussion om saken. Var du radikal? Hade du konstnärliga ambitioner? Törstade du efter likasinnade? Sökte du kreativa miljöer? Och ville du frigjort leva loppan i största allmänhet?

Resmålet var givet. Paris!

Decennierna runt förra sekelskiftet var den franska huvudstaden ett populärt vattenhål för folk som Picasso, August Strindberg och Georg Pauli.

På tjugotalet kom ett nytt bohemiskt uppsving då parisarna fick trängas på gatorna med Ernest Hemingway, James Joyce, Isaac Grünewald och F Scott Fitzgerald.

Knappt hade sedan andra världskriget slutat och de tyska ockupanterna kastats ut innan Miles Davis, Slas, Lasse Forssell och Allen Ginsberg invaderade kaféborden kring Seine.

Numera brukar det dock suckas över att Paris förlorat dragningskraften för den unga generationen. Dynamiken har gått förlorad. Det är för mycket damm, museum och ålderstigen triumfbåge över stan. Ska man ha en fest för livet á la Hemingway är det istället Berlin som gäller. Eller New York. Möjligen Prag.

Senast det hände något riktigt ball i Paris var väl under majrevolten 1968. Fast den var endast en blek återspegling av kommunen 1871.

Å andra sidan var det mera ruter i februarirevolutionen 1848. Och 1789 ska vi bara inte tala om. Aldrig har det varit så kul som när Bastiljen stormades. Då skulle man minsann ha varit med. Typ.

Jag vet inte.

Jag vet bara att snacket börjar likna den där refrängen om att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Klagokören tycks ha missat att detta ju är själva poängen med att åka dit.

Ty som Pär Rådström konstaterade redan på det idag svårartat ikoniserade 50-talet:

– Paris är aldrig vad det har varit. Men det är det som är charmen.

(Borås Tidning 2008-07-18)

Melodifestival med Akademien

Publicerad den av
Svara

Schlagertexter brukar inte sällan uppfattas som banala och schablonartade. Bidragen i årets Melodifestival utgör knappast något undantag. Vad tycker Svenska Akademien?

1973 gjordes ett försök att ge lyrisk lyster även åt Melodifestivalen. Då vann duon Malta (Göran Fristorp och Claes af Geijerstam) den svenska uttagningen med låten Sommar’n som aldrig säger nej. Texten innehöll de bevingade raderna ”dina bröst är som svalor som häckar”.

Författaren? Akademiledamoten Lars Forssell.

Efter hans död förra året har litteraturvetaren Anders Olsson utsetts till Forsells efterträdare på stol nummer fyra.

Vad anser du om Sommar’n som aldrig säger nej?

– Jag vet inte riktigt. Det var länge sedan jag hörde den och den blev ju mycket omdiskuterad. Men annars gillar jag det lätta hos Lars Forssell.

När det begav sig riktade litteraturprofessorn Bernhard Tarschys kritik mot Forssell inhopp i schlagercirkusen. Tarschys menade giftigt att ”medlemskap i Svenska Akademien inte automatiskt dömde folk att alltid skriva begåvat”.

– Så är det naturligtvis. Jag tror på människans felbarhet. När det gäller dumhet finns inga absolut gränser.

Delar du alltså Tarschys åsikt om Forssells schlagerbidrag?

– Nej, där håller jag inte med honom. Jag har stor sympati för försöken att gå över genregränserna. Det finns saker med lyrisk kvalitet inom rocken och populärmusiken som jag tycker mycket om.

Som?

– Bob Dylan till exempel. Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan.

Du är liksom Forssell även verksam som poet. Skulle du kunna följa hans exempel och skriva en schlagertext?

– Jag vet inte. Jag har aldrig konkret tänkt på det sättet. Men jag har ingenting emot det. Jag spelar själv piano och känner stor glädje i vad som kan komma fram ur det.

Vad anser du om schlagertexter som genre?

– Har ingen direkt åsikt, mer än att det naturligtvis finns bättre och sämre exempel.

Har du någon favoritlåt i melodifestivalsammanhang?

– Nej… ingen jag kan komma på nu i alla fall.

(Borås Tidning 2008-02-29)

En författare som bråkar med språket

Publicerad den av
Svara

En frisk januaridag i Stockholm. Jag vandrar längs Bellmansgatan från Södermälarstrand och sneddar över Maria Magdalenas kyrkogård. Får syn på Evert Taube och hälsar med en lätt nick. Han ligger begravd här, liksom skalderna Erik Johan Stagnelius och Lasse Lucidor.

Men mitt mål är en av Sveriges nya diktare – Elise Karlsson, nominerad till Borås Tidnings debutantpris för romanen Fly. Hon arbetar som redaktör på förlaget Modernista, som huserar i en rymlig källarlokal några stenkast från kyrkan.

Något burdust klampar jag på genom förlagsporten och hittar henne bakom ett skrivbord täckt med papper, fotografier och böcker. Vi slår oss ner i kaffevrån en bit bort.

Bredvid reser sig en hylla full med gula ryggar – klassiska svenska 1900-talsromaner som Modernista haft den goda smaken att ge nytt liv i bokhandeln. Bland verken syns PC Jersild, Willy Kyrklund – och Lars Gustafssons Tennisspelarna från 1977. Just den romanen har jag som tennisfreak länge förgäves sökt på antikvariaten.

Elise Karlsson skänker mig generöst ett exemplar och vägrar acceptera någon betalning.

– Vi kan väl säga att det är för en recension, ler hon.

Du utövar möjligen inte tennis själv?

– Nej, men jag spelar tennis på Wii, Nintendos senaste konsol. Det är ganska roligt.

Vem vet? Måhända kommer även Elise Karlssons Fly att räknas som en modern klassiker i framtiden. Prosan är lika slipad som självsäkert experimenterande, skriven med en god portion frihet mot gängse språkkonventioner.

Berättelsen handlar om två lesbiska par som spenderar semestern tillsammans i ett sommaridylliskt Hälsingland. Som rämnar till ett tryckkokande kammardrama mellan de fyra karaktärerna: tunnelbaneföraren Eva (1) och inredningsarkitekten Eva (2), samt ”kulturhäxan” Magda och hennes flirt Amanda.

Är inte detta typiskt svenskt egentligen – dessa ständiga relationsproblem i bergmanland…

– Jo, på ett sätt utgår det ifrån ”Vi hade iallafall tur med vädret”-intrigen. Men på ett lite stört sätt (skratt). På ett annat sätt är det en depressiv människas syn på världen. Jag tänker då på Eva (1) – både hur hennes språk och hennes syn på människorna deformeras av hennes inre tillstånd, depressionen. Men det finns även en klarsynthet där.

Samtidigt finns det mycket humor.

– Ja. Det är väl det som är klarsyntheten.

Du använder dig flitigt av populärkulturella referenser, som Tarantino och Madonna, blandat med tyngre gubbar som Pierre Bourdieu.

– Han är felstavad dessutom, haha. Själva dialogerna är någon sorts parodi på den kulturella medelklassen, med referenser till både det högkulturella och populärkulturella. Ofta är det bara ett tomt prat, där det också kan dyka upp någon omedveten insikt.

Förklara.

– Hmm… Ta Eva (1) och Magda till exempel. Det handlar inte så mycket om vad de pratar om. Utan sättet att kommunicera. Magda pratar väldigt mycket, medan Eva lyssnar ganska ointresserat. Fast det finns ändå en slags ömhet i detta. Det är väl det som intresserar mig mera än själva utläggningarna.

Många kritiker har berömt dig för språkbehandlingen. Vad är viktigast för dig: språket eller berättelsen?

– Min utgångspunkt har ju varit språket. Med den här boken försökte jag också arbeta ordentligt med intrigen. Verkligen bygga upp den från grunden och ha en tanke på hur intrigen skulle utvecklas under bokens gång. Sen kanske jag använder väldigt subtila markörer för det.

Ditt förhållande till språket?

– Jag skrev väl rakare förut, poetiskt, men inte så grammatiskt tillkrånglat. Men sen läste jag grammatik på universitetsnivå och blev irriterad över att det finns så många regler som bestämmer språket, men som alla inte har insikter och kunskaper om.

Du vill vara något av språklig anarkist?

– Jag ville bråka lite med språket och vad man ”får” göra med det. Och sen tycker jag att hur människor använder språket säger mycket om dem.

Ett bråkigt språk kan dock bli en barriär för läsaren.

– Jo. Men folk skriver ju av olika skäl. En del skriver för att underhålla så många som möjligt. Jag skriver kanske inte för att underhålla människor. Eller… ibland kanske.

Vilka läsare vänder du dig till?

– När jag skriver vänder jag mig till 2-3 människor som jag känner ordentligt. Som jag vet ska kunna uppskatta vad jag skriver. Sen hoppas jag förstås att det är fler än 2-3 personer som vill läsa boken och kunna tilltalas av den.

Elise Karlsson blir tyst ett ögonblick, funderar.

– Jag tänker mig väl läsare som vill ha ut mer av litteraturen, språket och hur människor interagerar med varandra. På ett sätt även hur små moraliska val i livet kan påverka mycket.

Vad tyckte dina egna 2-3 läsare om Fly?

– De var jättenöjda. Och de är ännu mer nöjda med min nästa bok.

De har redan läst den?

– Ja. Jag skrev en stor del av andra boken i väntan på att den första skulle släppas – lite i ren skräck för mottagandet. Boken heter Lonely Planet och kommer i mars. Den är en slags uppföljare till Fly och utspelar sig något år efteråt. Den handlar om Amanda och är skriven ur hennes perspektiv. De andra karaktärerna ur Fly är också med, men nu får man hennes syn på dem. Från början hade jag tänkt att skriva en roman i tre delar. Men det blir nog bara de här två.

Du blev utgiven på samma förlag som du är anställd på. Var inte det en gräddfil till debuten?

– Kanske. Jag tror inte det är särskilt ovanligt i för sig. Det finns ett antal förläggare i Sverige som skriver skönlitteratur. Om man själv är värd att publiceras bryr man sig inte.

Du är kompis med Martina Lowden som fick BT:s debutantpris förra året. Sitter ni och planerar karriären tillsammans?

– Vi är hemska småkarriärister… Nä, det väldigt skönt att ha stöd av en väninna när vi båda går igenom samma saker.

Ingen avund när Martina Lowden fick priset?

– Absolut inte. Jag tycker att hon är den största författaren i vår generation. Hon var väl värd debutantpriset.

Du är även redaktör för Viktor Johansson bok Kapslar, som också är nominerad till årets debutantpris. Ni konkurrerar alltså.

– Det känns inte så hårt. Jag tycker Viktor förtjänar priset bättre. Jag har ju redan gått vidare från den första boken nu. Men den borde å andra sidan få alla andra priser…

Jag har hört att du och Viktor Johansson håller på med en TV-film.

– Har han läckt det? Ja, vi skriver ett manus tillsammans. Det är mer HBO än det mesta som har gjorts för svensk TV.

Vill du avslöjat något om handlingen?

– Nej. Vi behöver komma längre i den kreativa processen.

Varför gillar du att arbeta med honom?

– Som författare är han trevlig, ödmjuk och entusiastisk.

Brukar inte författare vara trevliga?

– Jag kan väl bara tala för mig själv och säga: nej.

Verkligen? Beskriv dig själv!

– För att börja med de positiva sidorna så är jag kreativ, smart och rolig. Mina negativa sidor: cynisk, misstänksam, lättirriterad.

Gillar du att bli intervjuad?

– Eh… Nej (skratt).

(Borås Tidning 2008-02-15)

En Rob Roy med Pär Rådström

Publicerad den av
Svara

Borås, lördagkväll. Jag sitter vid en bardisk i stan tillsammans med en kvinna, vars utseende påminner om Lena Olin. Sånt händer inte jämt. Situationen är, tja, ni förstår – onekligen ganska angenäm.

Det här är en stund man gärna vill njuta av. Naturligtvis får jag inte det. Kvinnan med det långa mörka hårsvallet, som alltså liknar Lena Olin, blir strax upptagen av en uppdykande väninna. Och när två väninnor möts… Suck. Minuterna tickar förbi. Långsamt. Deras samtal varar i evighet.

Well, sånt är livet. Det gäller att kunna hantera sin besvikelse. Eller frustration. Så istället använder jag de eviga, solitära minuterna åt att bläddra i drinkmenyn. Jag beställer sällan drinkar. Spydde av för många Manhattan i tonåren. Men denna gång måste jag göra ett undantag. På det här stället kan nämligen bartendern blanda en Rob Roy.

Rob Roy. Bara namnet är coolt. Ger en sorts förnimmelse av en annan värld. En svunnen tid fångad i läckra, stilrena svartvita fotografer. En värld med Lucky Strikes, trenchcoats och Citroën DS19, där Dave Brubeck och Charlie Parker regerar.

Pär Rådström brukade dricka Rob Roy. 4 cl skotsk whisky. 2 cl söt Vermouth. Ett par stänk Angostura bitter. Rört med is, silat. Serverat i ett väl kylt cocktailglas, toppat med ett körsbär som garnering.

Det var länge sedan jag tänkte på Pär Rådström. Lite synd. Han var en av min sena ungdoms författarhjältar, som tog över när gymnasieårens obligatoriska Jack Kerouac-period bleknade bort. Jag har aldrig druckit Rob Roy förr. Nu gör jag det. Till minnet av Pär. Den stilistiske eleganten som levde fort, världsvant och intensivt. Lika hemma i Paris som i Stockholm. En jazzdiggare av rang. Vilket märks på språket, rytmen i meningarna, bokstävernas puls.

Minnet av Pär. Jag dricker Rob Roy och tänker på läsupplevelser som Ärans portar, Stjärnan under kavajslaget, Tiden väntar inte och Ballong till månen. Samtliga romaner som jag hänfört slukade en sommar. Sådana böcker skrivs inte mer.

Numera skriver svenska författare gäspiga prosaexperiment om relationer som involverar förfördelade minoriteter och innehåller skrikande referenser till Pierre Bourdieu. Eller så skriver svenska författare om trötta poliser som löser trötta brott i trötta miljöer. Annat var det på 50-talet.

Jag har en festlig bild hemma där Pär Rådström och kompanjonen Stig Claesson, Slas, sitter på ett vägräcke med var sin pilsnerflaska i handen. De bägge lirarna har tagit en paus under sin gemensamma vandring från Stockholm till Södertälje. Ett äventyr företaget enbart för att bevisa att de orkar gå så långt. Svenska författare promenerar inte till Södertälje längre. (Nog sagt i ämnet.)

Slas var ofta Pär Rådströms följeslagare på vägarna. Tillsammans reste de ut i efterkrigstidens Europa. Rapporterade till folkhemmets tidningar och radioapparter om sällsamma upplevelser. Som denna upptäckt av en märklig maträtt i Italien, vilken var: ”en egendomlig hybrid mellan pannkaka, omelett och bröd vilken täcks med olika ting och gratineras i ugn. Det är mycket gott, mycket mättande och kostar omkring en krona”.

Vad var det? Om inte pizza. Sedermera hyfsat populärt även i Sverige. Nog var 50-talet en annan värld alltid. Då till och med pommes frites, vitlök, baguette och rödvin var exotiska nyheter. Få drack Rob Roy. Men Pär Rådström gjorde det. Och kunde vid sitt stambord på Tore Wretmans krog Teatergrillen svänga ihop hejdlösa drifter med den pretentiösa akademiska litteraturkritiken i BLM.

En favorit är hans parodiskt dryga analys av Povel Ramels ”diktning” i crazyschlagern Far, jag kan inte få upp min kokosnöt. Pär Rådström. Give him a big hand och studera följande tolkning:

”Fader kan ej lösa problemet, ej heller dra sig undan. Han låter sonen försöka lösa det själv och står, sedan hela hans omvärld raserats, ensam med sitt barn och det ännu och olösta problemet. Det är egentligen en ganska fin karakteristik av den pacifistiska demokratiens skenbara vanmakt i en värld av våld. Ty den är skenbar denna vanmakt! Ramel låter samhället-huset gå under men låter människorna leva. Och ger dem som en mänsklighetens evige följeslagare den oöppningsbara kokosnöten. Hur långt har vi här kommit från Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen, där det talas om ´tom vid vår sida hänger kalebassen´”.

Det är sånt jag sitter och tänker på över min Rob Roy. Faktiskt blir det en riktigt angenäm stund ändå. Så vänder sig Lena Olin mot mig. Ler. Säger något. Hennes väninna har försvunnit. Jag ler också, mumlar något tillbaka. Vi bryter upp. Går vidare i kvällen.

Ärligt talat finns det nog godare drinkar än Rob Roy. Men minnet av Pär. Det smakade bra.

(Borås Tidning 2008-01-23)

Olle Wästberg, en blågul kulturexportör

Publicerad den av
Svara

Gråsurt väder i Stockholm, över Riddarfjärden hänger ett kompakt och hotfullt molntäcke. Jag överväger taxi, men beslutar ändå att trotsa elementen genom en rask promenad från Centralstationen.

Ungefär tio minuter senare befinner jag mig utanför den statliga myndigheten Svenska institutet på Skeppsbron. Här inne basar Olle Wästberg och hans soliga välkomnande kontrasterar effektfullt mot väderleken.

Kontoret är några trappor upp, ljust och stilrent inrett med en minst sagt fashionabel utsikt mot grannen kungliga slottet.

Olle Wästberg har en lång och skiftande karriär bakom sig. Bland annat har han varit riksdagsman för folkpartiet, statssekreterare åt finansminister Anne Wibble under Bildtregeringen, varit chefredaktör för Expressen och representerat Sverige som generalkonsul i New York.

Numera har han hela världen som arbetsfält, bokstavligt talat. Uppdraget att leda Svenska institutet handlar kort och gott om att göra vårt land mera bekant utomlands.

– Man skall ha en realistisk uppfattning om vad detta innebär i och för sig. IKEA gör mer för Sverige än alla statliga insatser tillsammans, säger Olle Wästberg medan vi sätter oss i besökssoffan.

Varför behövs då Svenska institutet?

– Det paradoxala är att i denna globaliserade värld satsar länder allt mer på att visa upp sin egenart inför andra. Och Sverige har behov av det utifrån två skäl. Det ena skälet är politiskt, det som ibland kallas ”public diplomacy”. Diplomati är när en stat talar till en annan stat. Public diplomacy, vilket vi sysslar med, är när en stat talar till en annan stats medborgare.

Olle Wästberg konkretiserar genom att nämna en vandringsutställning om Astrid Lindgren som Svenska institutet haft i Östeuropa. Syftet har inte bara varit att visa upp svensk barnkultur. Utan också att informera föräldrarna om Sveriges agenda gällande barnens rättigheter och FN:s barnkonvention.
Han fortsätter:

– Det andra skälet är ”nation branding”, att göra Sverige känt helt enkelt. Dels har det ett värde i sig genom att det för länder närmare varandra. Men det är också så att om en svensk företagare skall sälja sin grej utomlands underlättas kontakterna om denne slipper ägna tid åt att förklara att Sverige saknar korruption, att vi har fungerande domstolar, är allmänt hyggliga och så vidare.

Vilka medel använder då Svenska institutet för att sprida kännedom om vårt avlånga land? Ett sätt är sedvanlig information genom broschyrer, internet, etc. Ett annat är utbildning. Myndigheten har 3 000 egna stipendiater som fått möjlighet att komma hit och studera. Men det kanske viktigaste rör kulturutbyte.

Du har sagt att en Sverigebild utan kultur blir kall och instrumentell.

– Så är det. Man kan inte bara vifta med svenska flaggan och ropa: lyssna till oss. Folk intresserar sig inte för Sverige som sådant – om de inte är statsvetare förstås (skratt). Människor intresserar sig för Ingmar Bergman, någon svensk musikgrupp eller liknande. När man talar om länder finns ett starkt drag av känsla i det, och för den känslan spelar kulturen en viktig roll.

Möjligen bör vi då ha anledning till oro. Enligt den senaste mätningen från Anholt Nation Brands Index, som rankar människors uppfattning av olika länder, ligger Sverige fortfarande högt som ett land att leva, arbeta och bo i. På kulturområdet har vi dock fallit i internationell status och ligger idag under snittet.

Olle Wästberg kan inte exakt peka på varför det förhåller sig så, men tillåter sig en spekulation:

– Om man talar om kultur i vid bemärkelse har vi ett antal ikoner som ABBA, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Men de ligger alla ett antal år tillbaka. Vi har ingen som lika tydligt ersätter dem. Sverige har ingen Björk exempelvis. Jag har försökt ställa frågan till kulturlivet vad vi skall exportera idag, men har inte fått något riktigt bra svar.

Ändå snackats det mycket om det svenska musikundret med Cardigans, The Hives…

– Jo, musikundret finns absolut. I förhållande till sin storlek har Sverige haft en märkvärdig framgång. Men den är ganska begränsad om man ser till ABBA:s genomslag.

Svenska institutet försöker dock dra sitt strå till stacken för att sprida fler svenskproducerade toner över gränserna. Olle Wästberg är nyligen hemkommen från Berlin där han varit med anledning av institutets satsning Take Me To Sweden.

– Det är ett relativt enkelt klubbkoncept med svenska technoband och DJ:s som vi kör på olika ställen i Europa. Vi stöttar stundvis också klassiska musikarrangemang, svårigheten med symfoniorkestrar är att dessa är väldigt dyra att sända ut.

Den berömda svenska designen då. Hur vill du definiera den och dess ställning?

– Tydligheten är inte alls lika stor som förr. Klassisk svensk design är ju det vita, björken och enkelheten som funnits från Gustav III och framåt. Nu får vi mer av blommönster och lite kitschighet av olika slag. Precis som är fallet i andra länder tillbringar svenska designers tid i Indien och New York och påverkas naturligtvis.

Olle Wästberg berättar vidare att institutet stått bakom ett antal designutställningar runt jordklotet, den senaste hette Swedish Innovations och handlade om modern svensk industridesign.

– Vi använder också litteraturen för att stärka Sverigebilden. Nästa år skall vi ha ett antal seminarier i Paris och försöka höja fransmännens medvetenhet om svensk litteratur. Den är redan ganska hygglig, men det finns väldigt mycket mer att göra. I vår bidrar vi till en Norénsatsning i Frankrike, teater visserligen, men ändå en sorts avstamp till detta.

Det blir säkert BT:s kulturchef Stefan Eklund glad att höra. Han är en stor diggare av Lars Norén.

– Det är jag också. Som generalkonsul försökte jag lansera Norén i USA. Det funkade inte riktigt. Konstigt. Hans borgerliga dramer borde ju passa de neurotiska New York-borna… Fast det var väl som en teaterchef där sa till mig: skall ni lansera Norén måste ni få honom att komma hit, sitta i TV och sånt där. Sen tillade han: ”But is Lars really a mingeling person?” (skratt).

Hur stark är den svenska litteraturen utomlands?

– Det beror helt på vilken marknad vi talar om. Henning Mankell, Stieg Larsson och Liza Marklund går jättebra överallt.

Men om vi talar om den – ursäkta uttrycket – seriösare litteraturen.

– Där den framför allt är stark och spelar en roll för Sverigebilden är i Frankrike, Tyskland och i någon mån Baltikum. Torgny Lindgren och P O Enquist kommer exempelvis redan ut på franska. I den anglosaxiska världen är det svårare.

Vad beror det på?

– Jag vet inte. I USA är bara en procent av alla utgivna titlar översatta från ett annat språk. Det är en oerhört sluten kultur på det sättet, den är så stor att den inte behöver något annat. Det kan vara en förklaring.

Om vi övergår till samtidskonsten. Hur är läget där?

– Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström tillhör de stora utomlands. Det finns även unga på väg upp, som Anders Krisar. Han har haft fyra utställningar i New York och skall nu ha sin första separatutställning i London. Fast konstnärerna klarar sig i huvudsak på egen hand. Det vi kan göra är att haka på och försöka påminna om att de är svenskar.

I det sammanhanget framhåller Olle Wästberg även ett bekant namn från Sjuhärad:

– En intressant konstnär är Eva Hild som gör keramik på ett nytt sätt. Hon är med på en samlingsutställning av svensk keramik, Vocies, som Svenska institutet låtit gå över världen. Den har startade i Berlin för ett och ett halvt år sedan och skall visas i USA efter sommaren.

Som en slags sammanfattning över hur Sverige uppfattas i andra länder tar Olle Wästberg ett 70-årigt kliv bakåt.

– Det stora genomslaget för Sverige i USA var en bok som hette Sweden: The Middle Way av den amerikanske journalisten Marquis Childs på 30-talet. Den boken tror jag fortfarande präglar mycket av Sverigebilden; en sorts kombination av Stockholmsutställningen 1930, funkisen, enkelheten i design, socialförsäkringsystemet och välfärdsstaten. Påtagligt mycket lever faktiskt kvar i olika former.

(Borås Tidning 2007-12-23)