Kategoriarkiv: Litteratur

Redan 1924 var det bättre förr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

Hur många ropar ”äntligen”? Louise Glück får årets Nobelpris i litteratur. Det är inget publikfriande val av Akademien, precis. Nej, jag har inte heller läst henne. Men blir väldigt nyfiken!

Och det tycker jag är en av litteraturprisets viktigaste poänger – att väcka intresse för att stifta bekantskap med kvalificerade namn som vi vanliga dödliga hobbybokmalar annars kanske försummat på vitterhetens vida fält.

I kommentarerna noterar jag dock att DN:s kulturchef Björn Wiman uttrycker blandande känslor över att en poet lyfts fram i rampljuset. Han anser det synd att ”inte Akademien tog chansen att premiera en bredare berättare i en tid då litteraturens röst behövs bättre än någonsin”.

Med det resonemanget skulle väl Stephen King varit ett lämpligare val (faktiskt vore han inte en direkt skogstokig kandidat alls egentligen, rent litterärt är King en ofta briljant författare med stilistisk spets och betydande psykologisk insikt).

Men är det inte måhända så, att just den i samhället oförtjänt undanträngda lyriken är exakt vad vår tid behöver mer av? ”Poesi är den största litteraturen, och njutning av poesi är den största litterära njutningen”, förkunnade sir Edward Grey. Han underströk poesins karaktärsdanande roll för människan och betonade vikten av att läsa mycket lyrik i tidig ålder.

Det är den poesi vi lär oss älska då som följer oss genom livet, menade Grey, den blir ”en intim del av vårt eget väsen, och kommer att vara en säker källa till styrka, tröst och glädje”.

Fast sir Edward Grey är nog inte det förträffligaste exemplet på poesins välsignelser och fostrande inflytande. Han var förutom stor diktkonnässör även brittisk utrikesminister åren 1905-16, och bar den främsta skulden till att ha dragit in Storbritannien i första världskrigets skyttegravshelvete. Ta det varligt framför poesihyllan, ungdomar!

För övrigt var debatten om litteraturens hotade ställning inte särskilt annorlunda på Greys tid. 1924 deklarerade han att det var bättre förr, när folk i gemen satt hemma under långa perioder. Det lade grunden till goda läsvanor eftersom det sällan fanns mycket annat att roa sig med.

Men den moderna kommunikations- och informationsutvecklingen på 1920-talet har distraherat människor från läsning. De lockas av flyktigt bilåkande hit och dit, ägnar sig åt trivial masskorrespondens i brev, är upptagna av sina telefoner, lyssnar på radio, går på biografer, slukar populära bildtidningar som vädjar till känslor snarare än att stimulera kritiskt reflekterande tankeverksamhet, etc.

Världen förändras. Men tycks sig ändå märkvärdigt lik. Jag gissar att gamle Grey skulle blivit förvånad över att det ens existerar böcker idag. Och att det aldrig sålts så många som nu.

Sir Edward Grey, 1862-1933, poesifantast och ödesdiger utrikesminister.

Lundell tar ton mot djurrättsterrorn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/8:

Länge, alltför länge, har svenska bönder terroriserats av djurrättsextremister utan att rättsstaten ingripit särskilt kraftfullt. Föga förvånade har samhällets lama reaktion bäddat för en upptrappning av illdåden.

I våras, samtidigt som coronapandemin lamslog världen, rapporterade LRF att hoten och trakasserierna fortsätter att öka. Det är alltså fråga om ideologidriva hatbrott mot enskilda näringsidkare och deras närmaste, vars verksamhet är av fundamental betydelse för vår nationella livsmedelsförsörjning – i synnerhet nu under denna svåra kris!

Det förbluffar mig att engagemanget till stöd för dem som sätter maten på bordet och vårdar det svenska kulturlandskapet inte är större bland allmänhet, politiker och andra opinionsbildare. Desto mer glädjande att en av Sveriges mest prominenta musiker och författare tänt till, och han skräder icke orden:

”Det är för djävligt att djurrättsaktivisterna härjar som dom gör, hotar lantbrukare, hotar familjer, för att inte tala om minkutsläppen som gör så stor skada inte minst bland fågellivet vid kusterna”, skriver Ulf Lundell i sin senaste bok, Vardagar 3.

Han sympatiserar förvisso med kravet på ett förbud mot minkfarmning och tycker att vi borde äta mindre kött, men: ”jag ställer inte en sekund upp på dom här flåsiga freaksen, dom förstör så mycket mer än dom skapar, dom är sekteristiska fanatiker”.

Lundell ser även – korrekt – en släktskap mellan Tredje rikets biologiska föreställningsvärld och den ekofascism som präglar dagens urspårade, våldsbejakande del av djurrättsrörelsen: ”Dom kanske är lite nazianstrukna också, där gällde ju djurens väl före människornas”.

Liksom i Lundells tidigare böcker framgår tydligt att han är en mycket naturkär person. Han bor på en gård i Österlen och han känner sina bönder: ”Jag tror inte att min grannes kor, eller ’djuren’ som han kärleksfullt kallar dom, har det annat än bra”.

Något annat vore för övrigt konstigt, med tanke på att få länder i världen har en sådan ambitiös djurskyddslagstiftning som Sverige. Det är givetvis inte nog för verklighetsfrämmande djurrättsdårar, berusade på tanken av anti-specieism och viljan till direkt aktion i syfte att totalt befria djuren och krossa lantbrukets onda bödlar (ja, det vad bönder jämställs med inom dessa terrorgrupperingar).

Sent om sider har justitieminister Morgan Johansson lovat skarpare lagar och hårdare straff mot dem som gör böndernas liv till ett helvete. Utredning pågår. Tidigast nästa sommar kan de nya lagarna, eventuellt, vara på plats. Förhoppningsvis tvekar då heller inte polis och domstolar med resolut tillämpning.

Men vi vet ju hur förträffligt staten lyckas med brottsbekämpningen generellt sett, så trycket att få stopp på lantbrukets plågoandar kunde gärna bli starkare. Fler behövs som sjunger ut likt Ulf Lundell.

Bokhandlaren snart ett minne blott?

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 30/7:

”Frank Doel, vad GÖR ni där borta, ni gör INGENTING, bara SITTER där. Var är Leigh Hunt? Var är Oxford Verse?”

Det är den 25 mars 1950 och det är Helene Hanff i New York som skriver igen, på sitt obetalbart frejdiga amerikanska vis. Ett halvår tidigare har hon via en tidningsannons fått kontakt med en bokhandel i London, Marks & Co, specialiserad på böcker som inte längre finns i tryck. I sitt nya brev med efterlysningen av sin förra beställning tillfogar hon:

”Jag behöver en bok med kärleksdikter nu när det börjar våras. Ingen Keats eller Shelley, skicka någon poet som kan älska utan att bli pjollrig – Wyatt eller Jonson eller någon, använd ert eget omdöme. En bra bok helt enkelt, helst så liten att man kan få ned den i byxfickan och ta med den till Central Park.”

Frank Doel, affärsföreståndaren på andra sidan Atlanten, svarar någon vecka senare artigt engelskt formellt och lovar att försöka ordna saken. Och så fortsätter det. Snart tinar Doel upp. Han och den övriga personalen på Marks & Co kan förstås inte motstå sin charmigt påstridiga kund och hennes passionerade litteraturintresse.

Det utvecklar sig till varm vänskap i en brevväxling som pågår i tjugo år, samlad och utgiven i Helene Hanffs minor classic Brev till en bokhandel. 84 Charing Cross Road (1970). Läs den, om ni inte redan gjort det! En underbar kärleksförklaring till bokhandeln som kulturbärande institution – numera tyvärr på fallrepet i sin traditionella form.

I Motala finns exempelvis ingen bokhandel alls mer. Den som fanns, hade funnits 170 år och lades ner i april, slutgiltigt knäckt av coronapandemin. Ett tidens vemodiga tecken. Det senaste decenniet har drygt hundra boklådor i Sverige, en fjärdedel av det nationella butiksbeståndet, upphört att existera.

Det är konkurrensen från nätet som blivit svår att tackla och pandemin har, liksom i detaljhandelsbranschen överlag, drivit på den digitala omstruktureringen i turbofart. Är det något att beklaga om den fysiska bokhandeln drabbas av sotdöden? Boken som sådan står trots allt stark. Enligt Svenska förläggarföreningen har det aldrig sålts fler böcker än idag.

Men kan ni tänka er Linköping likt Motala utan en riktig, handfast bokhandel? Det är ändå något väsentligt som går förlorat på nätshoppingens altare. Lokalsamhället blir en kulturell och social mötesplats fattigare, litteraturen mister en synliggörande och nyfikenhetsfrämjande scen. Det kanske är ofrånkomligt, måhända uppstår fullgoda kompensatoriska alternativ vad det lider.

Dock vet jag detta tämligen säkert: en Helene Hanff hade knappast kunnat mejla kundtjänsten på Adlibris eller Amazon och där fått samma engagerade, personliga respons som hos svunna Marks & Co på 84 Charing Cross Road.

Ett äventyr som inget annat

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/4:

Joshua Slocum hade varit skeppare på Amerikas finaste fullriggare Northern Light, ofta med sin familj ombord. Nu var han fyllda 50, änkling och ensam kapten på en betydligt blygsammare båt. Hon var en gammal ombyggd ostronslup, gjorde åtta knop i vinden och hette Spray.

Den 24 april 1895, prick 125 år sedan idag, lättade han hennes ankar i Bostons hamn och tog kurs mot horisonten. Spray förde honom över Atlanten till Gibraltar. ”Jag surrade ratten och mitt fartyg höll kursen, och medan hon seglade sov jag.”

Han vände rodret åter över samma ocean, kom till Pernambuco i Brasilien och La Plata i Argentina, seglade genom Magellans 550 kilometer långa sund som skiljer Eldslandet från den sydamerikanska kontinentens fastland och – efter svåra stormar – ut på det väldiga Stilla havet. ”I förtroende sagt var jag sjösjuk.”

Han nådde Australien, styrde Spray vidare mot Indien, förbi sydafrikanska Goda hoppsudden, och så – hem. Joshua Slocum hade inte haft bråttom, tre år varade färden och den gjorde honom berömd. Ty detta var första gången någon företagit en världsomsegling på egen hand.

Slocum skildrade det hela i sin klassiska bok Ensam seglare jorden runt. Ett hett lästips i dessa coronavirusets tider, då vi tvingas sätta vårt umgänge på frustrerande sparlåga, och varenda eviga dag börjar likna den där ödsliga långfredagen under barndomens trista påskhelger i det gråa DDR-Sverige. Drygt?

Betänk då vilken social distans Joshua Slocum upplevde mol allena på världshaven. Han hade ingen radio, ingen TV, inga satelliter att navigera efter, inget digitalt universum att koppla upp sig till, ingen mobiltelefon att prata av sig på. I sin soloseglande 1800-talskarantän var Joshua Slocum verkligen ensam. Hur klarade han det?

Tja, en sann litteraturälskare har ingen isolering att frukta och som sådan hade Slocum alltid gott sällskap ombord på Spray. ”Hon seglade stadigt fram med god fart och jag fördjupade mig i nya böcker jag fått och läste dag och natt.”

Bland de käraste vänner på sjön var poeterna Coleridge och Tennyson (han med nyårsklockan, ni vet), Edward Gibbon med sin historik över romarrikets nedgång och fall, skönlitterära berättare som Miguel Cervantes, Charles Dickens och Robert Louis Stevenson.

Den bokslukande Slocum framstår nästan som en seglande flanör som tog sig jorden runt medan han ändå höll på att läsa. Men det är nog att förminska hans bedrift en smula.

Per Wästberg har skrivit om böcker som ett ”hemligt vapen mot ledan, stiltjen, den öde ön – eller bara att bli utlåst på balkongen”. Det skulle säkert kapten Slocum nickat mycket förstående åt. Liksom kanske även du, om du tar hans bok och seglar iväg med Spray.

Joshua Slocums Spray.

Aktuellt boktips

Publicerad den av
Svara

Man vill ju inte slösa sin tid på att bry sig om idioter, deras grälsjuka politiska tjat, puckade idéer och pinsamma vulgariteter. Tyvärr är det nödvändigt, även för oss vanliga civilister som bara vill vara i fred och ha det trevligt i privatsfären, då dessa figurer om olyckan är framme plötsligt kan få makt och inflytande i samhället.

Medlöperiet från folk som borde veta bättre är nog det värsta, men villigheten att fnaska för ”tidsandan” och opportunistiskt böja knä inför knektregementen tycks dessvärre vara ett patologiskt drag hos människan.

Den judiske litteraturprofessorn Victor Klemperers gripande dagböcker från kulturnationen Tysklands avgrundsvandring under Hitlerepoken – detta land som skulle vara Europas intellektuella supermakt! – kan inte rekommenderas hårt nog som en historiens varning.

En lovsång till läsningen och fantasin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/1:

”Inne i dessa böcker som vänder ryggarna utåt pågår något vi måste ta reda på: ljudlösa bisvärmar, svalor som dyker i snabba diagonaler, människor instängda i en gränslös frihet”. Visst låter det kittlande? Få kan sätta så njutningsfullt lockande ord på litteraturens mysterium som författaren och akademiledamoten Per Wästberg.

De inledande raderna ovan är hämtade från hans rykande färskt utgivna Läsebok (Svenska Akademien/Norstedts). Det är en till formatet blygsam volym i 28 innehållsrikt korta kapitel, fyllda med reflekterande stycken kring skrivandets och läsandets äventyr att glatt botanisera bland och inspireras av. En bättre start på det nya året – ja, decenniet noga räknat – får ni leta efter. Jag lovar.

”Att läsa en bok är en erfarenhet som inte är mindre än att resa eller bli förälskad”, citerar Wästberg kongenialt Jorge Luis Borges­ som liknat universum vid ett oändligt, svindlande magnifikt bibliotek där hela existensen ryms, från tidens början till dess slut.

Det är ingen dålig bild av böckernas värld. Vilka upplevelser, lärdomar, överraskningar och hemligheter går inte människor miste om som, av olika anledningar och föregivna ursäkter, sällan eller aldrig finner sina vägar dit? Det gäller i synnerhet skönlitteraturen, prosan som poesin.

”Romanens historia är en historia om människans frigörelse. Romanen får oss att bli hemmastadda inte bara i vår egen tillvaro utan i delar av verkligheten som vi ännu inte besökt, bemästrat eller definierat”, menar Wästberg pricksäkert och i en underbar formulering skriver han: ”Dikten är elementens skimmer längs vår farled från mörker till mörker. Den fångar upp och fogar samman livets skingrade pusselbitar och tolkar dess kryptomeddelanden.”

Dessvärre tycks dagens uppväxande släkte bli en generation med skralare navigations- och tolkningsmöjligheter. Svenska ungdomars läsning är i stadigt minskande, enligt dystra undersökningsrapporter. Många 18-åringar uppger sig – åtminstone till Statens medieråd – överhuvudtaget inte läsa böcker (ej heller tidningar). Borges myllrande bibliotekskosmos håller på att utkonkurreras av de narkotiskt beroendeframkallande mobiltelefonernas sekundsnabba digitala flöden.

Går vi därmed mot ett fantasifattigare samhälle med snävare och färre utsiktspunkter, mindre öppet för det oväntade, mer fast i inskränkt självbekräftelse? Det vågar jag inte ta gift på.

Skulle allt samlat medelålderslarmande över ungdomens vanor och ovanor visat sig stämma, hade civilisationens apokalyptiska upplösning varit ett faktum för länge sedan. Framtiden reder sig nog, som vanligt. Men jag envisas ändå tro att den blir skojigare och färgrikare i händerna på litteraturälskare.

Tack för Enid Blytons Femböcker, Astrid!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/10:

Vad gör man en sån där typisk glåmig, mörkblöt höstkväll mitt i veckan? Själv fann jag en ljust uppiggande oas på stadsbiblioteket, där det excellenta Samfundet Linköpings stiftsbiblioteks vänner i onsdags hade arrangerat ett föredrag med Kjell Bohlund. Det var intressant må ni tro!

Bohlund, med bakgrund som mångårig förlagsman, har nämligen skrivit en bok kallad Den okända Astrid Lindgren. Vad skulle vara okänt med henne vid här laget? Världsberömda, superfolkkära Astrid vars underbara berättelser om Emil, Pippi, Madicken, Saltkråkan och Bröderna Lejonhjärta vi alla växt upp med. Om Astrid Lindgrens eget liv och gärning har det också berättats så flitigt att det mesta ur hennes biografi är allmänt välbekant.

Men knappast det faktum att Astrid Lindgren revolutionerade den svenska barnboksmarknaden, inte bara som författare. Utan även som hårt arbetande, litterärt engagerad och affärsmässigt slipad förläggare.

Hon anställdes på det lilla konkursfärdiga Rabén & Sjögren 1946 som sekreterare, men tog snart i realiteten över ruljangsen som de facto-chef för barnboksutgivningen (själv föredrog hon att titulera sig ”redaktör”). Parallellt med sitt eget skrivande var hon det jobbet trogen fram till pensionen 1970. Det kunde omöjligen varit för lönens skull. Astrid Lindgrens författarinkomster hade gjort henne stenrik och hon skänkte bort massor av pengar till diverse ömmande ändamål.

I den svenska förlagsvärlden ansågs ännu vid andra världskrigets slut att det inte var något särskilt värt med att satsa på böcker för målgruppen barn. Astrid Lindgrens sensationella genombrott med Pippi Långstrump 1945 blev början på en omvälvande förändring, som hon med sin (egentliga märkliga) dubbla roll som både författare och förläggare på Rabén & Sjögren i högsta grad drev fram. Astrid Lindgrens succéer bidrog att rädda förlaget, som på blott fem år gick från att stå på ruinens brant till att bli Nordens ledande inom kategorin barnböcker.

Det var dock ingalunda enbart tack vare storsäljare som Pippi Långstrump, Kalle Blomkvist & Co. Astrid Lindgren gjorde sitt förlag till ett blomstrande drivhus för många andra nyskapande svenska barnboksförfattare. Ni har garanterat läst en hel del av dem.

Vad sägs till exempel om Edit Unnerstad (Kastrullresan), Åke Holmberg (Ture Sventon privatdetektiv), Harry Kullman (Gårdarnas krig), Inger och Lasse Sandberg (Lilla spöket Laban)? Listan kan göras hur lång som helst, naturligtvis den briljante ordtrollaren Lennart Hellsing icke att förglömma! Javisst, även han ingick i Astrid Lindgrens utgivningskatalog.

Sedan har vi en drös utländska namn som Astrid Lindgren nosade upp, lät översätta och ge ut. H A Rey (Nicke Nyfiken), Alf Pröysen (Gumman som blev liten som en tesked), Jean de Brunhoff (Barbars resa), Toni Ungerer (Kriktor)… Vi snackar om fortfarande levande klassiker.

Astrid Lindgren hade tveklöst en extraordinär betydelse för läsningen och utvecklingen av det barnkulturella landskapet i Sverige. Jag skulle personligen inte vara samma människa utan alla de fantasieggande verk som hon gav mig tillgång till. Det gäller i synnerhet Enid Blytons Femböcker. Jag slukade dem i mängd som liten kille, ohjälpligt fångad av dessa rafflande äventyr som de engelska barnen Julian, Dick, Anne, pojkflickan George (Georgina) och deras hund Tim ständigt hamnade i.

Lyckligtvis var jag totalt omedveten om att Enid Blyton avskyddes av recensenter, lärare och bibliotekarier. Blyton sålde ändå som smör internationellt och det var Astrid Lindgren som framgångsrikt introducerade Femböckerna i vårt land på 50-talet. Hon kanske inte gärna talade vitt och brett om den meriten. Men det visar vilken slug kommersiell ådra hon hade, en nödvändig egenskap hos varje god förläggare.

Vill man långsiktigt säkra utgivningen av litterärt mer kvalitativa titlar, kunna ta risker med nya lovande författare, måste det finnas ett stabilt kassaflöde i företaget och då går det inte att rynka på näsan åt mindre ansedda pengamaskiner som Enid Blyton. Jag är Astrid Lindgren evigt tacksam. I vuxna kulturknuttars ögon är måhända Femböckerna kopiöst usla, för mig gav de en viktig skjuts vidare mot den seriösare litteraturen.

Kjell Bohlunds föredrag om Astrid var spännande att lyssna på. Hans bok gick jag hem och sträckläste. Det är en sann bladvändare.

Klart att kläder också är politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:

Den finlandssvenske poeten Henry Parland, det unga modernistiska geniet som rycktes bort alltför tidigt 1930, utmanade sin samtid med att sätta värde på det skenbarligen ytliga och triviala. I en fyndigt formulerad dikt skrev han:

”Jag trodde: / det var en människa, / men det var hennes kläder / och jag visste ej / att det är samma sak / och att kläder kan vara mycket vackra.”

Att ytan, som plaggen vi bär, har en icke föraktlig betydelse lät redan romaren Quintilianus förstå i sin berömda sentens ”vestis virum reddit” – kläderna gör mannen.

Det var också något som Sara Danius skarpsinnigt lyfte fram när hon visade vilken fatal miss den gängse litteraturvetenskapen gjort i frågan. Där hennes akademiska kollegor tenderade att förstrött betrakta kläder som blott och bart atmosfärskapande rekvisita i romankonsten, såg istället den modeintresserade Danius något av central vikt.

Ett bländande exempel är hennes studie av Stendhals klassiker Rött och svart (1830) om den äregirigt karriärsträvande plebejen Julien Sorels försök att bli del av aristokratin i Paris.

”Det går alldeles utmärkt att sammanfatta intrigen”, påpekade Danius i en av sina alltid lika lärda som stilistiskt eleganta essäer, ”bara genom att beskriva huvudpersonens textila transformationer”. Ty hur tar sig Sorel fram i den värld som annars klassbarriärerna stängt för honom? ”Lösenordet heter kläder, rätt kläder”.

Klädernas politiska och socialt identitetsmarkerande funktion lekte själv Sara Danius dråpligt med när hon blev professor i estetik vid Södertörns högskola.

Lärosätet har rykte om sig att vara vänsterpräglat, vilket Danius observerade tog sig uttryck i en uniformerande klädstil av det sjabbigare slaget. Den progressiva tillhörigheten demonstrerades med kläder som signalerade att man inte alls brydde sig om kläder. Efter inspiration från bland andra högerikonen Margaret Thatcher valde Sara Danius istället att på skoj klä sig helt fel: i knytblus.

Skämtet blev så framgångsrikt att knytblusen blev ett signaturplagg för Danius – med en senare väsentligt allvarligare innebörd då hon skamligt tvingades bort som Svenska Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare.

Knytblusen laddades om till en feministisk kampsymbol mot den unket patriarkala makt- och tystnadskultur som möjliggjort åratal av sexuellt våld även i kretsen kring Akademiens upphöjda olymp.

Danius tog en stilenlig hämnd på de som kullkastade hennes försök att städa upp Gustaf III:s svårt skandalfläckade institution. På sin sista Nobelfest lyste hon överlägset starkast, såväl visuellt som moraliskt, i en flammande orange-rosa kreation – ett storslaget utropstecken till klänning som sent ska glömmas.

Kläderna må göra mannen, men ingen hade därvidlag en suck mot Sara Danius. Vad vi kommer att sakna henne!

Måndag, tisdag, onsdag

Publicerad den av
Svara

När man lever händer det ingenting. Ramen förändras, människor går ut och in, det är alltihop. Det finns aldrig någon början. Dag läggs till dag utan något rimligt skäl, en ändlig och monoton addition.

Då och då gör man en partiell sammanräkning: man säger: nu har jag rest i tre år, i tre år har jag varit i Bouville. Det finns inget slut heller: man lämnar aldrig en kvinna, en vän, en stad med en gång.

Och så är allting likt vartannat: Shanghai, Moskva, Alger, efter två veckor är det likadant alltihop. Ibland – sällan – gör man ett överslag, man upptäcker att man syltat in sig med en kvinna, fastnat i en skum historia. I ett ögonblick snabbt som en blixt.

Sedan börjar raden igen, man börjar åter addera timmar och dagar. Måndag, tisdag, onsdag. April, maj, juni. 1924, 1925, 1926.

– Jean-Paul Sartre, Äcklet, 1938.

En politisk bedragare får Nobelpriset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/10:

”Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Så skrev den vänstersinnade författaren PO Enquist i Expressen den 15 maj 1975 om Röda khmerernas maktövertagande i Kambodja, vilket markerade starten på ett av de värsta brotten mot mänskligheten som historien känner.

Städerna tömdes och invånarna drevs iväg till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Svält, tortyr och massmord blev daglig rutin. När Pol Pots kommunistregim störtades några år senare hade omkring två miljoner människor, motsvarande en femtedel av Kambodjas befolkning, dukat under på Dödens fält.

Ingen borde varit överraskad av detta helvetiska facit. Innan Röda khmererna stängde landets gränser mot omvärlden, var svenska tidningar fulla av nyhetsrapporter och fördömande kommentarer om det blodiga skräckvälde som inleddes i april 1975.

PO Enquist kan alltså omöjligen varit ovetande. Ändå hyllade han Pol Pot som en befriare av Kambodjas folk från den västerländska imperialismen, påstod att dessa människor skulle tillförsäkras ett liv ”i fred och med värdighet” under det att ”krokodiltårarna” flödade i väst.

Skammen för detta vämjeliga försvar av Röda khmerernas barbari måste PO Enquist bära för evigt. Eller åtminstone så länge hans namn och författarskap inte glöms, förhoppningsvis aldrig.

PO Enquist är ju odiskutabelt en av Sveriges allra bästa moderna författare. Romaner som Musikanternas uttåg, Livläkarens besök och Lewis resa är klassiker, fantastiska läsefrukter, litterära verk av yppersta märke. Blir dessa böcker sämre av att upphovsmannen har förfärliga politiska ståndpunkter i bagaget?

Samma fråga kan vi ställa gällande verken av en mycket lång rad berömda personer, döda som levande, på den kulturella parnassen – senast nu med anledning av att Svenska Akademien förärat Peter Handke Nobelpriset i litteratur.

I motsats till den andra pristagaren, Olga Tokarczuk, är Handke allt annat än politiskt oklanderlig. Under Balkankrigen på 90-talet slöt han upp på serbernas sida, bagatelliserade eller förnekade deras bestialiska dåd – som folkmordet i Srebrenica – och höll 2006 tal på begravningen av skurken Slobodan Milošević.

Kritiken mot Akademiens val av Handke är förståelig. Som slickare av de blodbesudlade förtryckarnas kängor måste han fylla oss med äckel. Dock: ska vi låta det påverka omdömet, upplevelsen och erkännandet av hans geniala fantasikraft på det litterära planet?

Nog finns ett moraliskt dilemma här. Men när har någonsin konstnärlig storhet varit en garanti mot politisk idioti?