”…som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar.”
Så löd motiveringen när Svenska Akademien tilldelade 1998 års Nobelpris i litteratur till José Saramago. Orden tycker jag fångar essensen i Saramagos författarskap ovanligt bra.
I fredags lade han dock ner pennan förgott, 87 år gammal. Eller snarare ung. Det fanns en anda av rebellisk friskhet och infernalisk spjuveraktighet hos denne Portugals vanvördige son som aldrig åldern rådde på.
I dessa valtider rekommenderar jag gärna en av hans sista romaner, Klarsynen.
Vad händer om folket spontant tröttnar på den politiska klassens floskler och stillsamt röstar blankt i överväldigande skaror? Hur reagerar makten på en sådan förödande misstroendeförklaring? Det kan väl aldrig vara en genuin protest, måste det inte ligga en konspiration av lömska samhällsomstörtare bakom…?
Idag spatserade jag förbi ett ställe som sålde antikvariska böcker på Pantarholmen i min lilla stad. Kunde förstås inte låta bli att ögna igenom titlarna på hyllorna och fann till min glädje Jan Myrdals och Gun Kessles Sidenvägen (1977) – den smått klassiska uppföljaren till Marco Polos och Sven Hedins reseskildringar i österled.
Boken var i så gott som nyskick. Pris: fem spänn. Också en värdemätare på kulturens ställning i Karlskrona (om man vill vara illvillig).
Det här är ett verk som alla borde ha. Särskilt slutorden finner jag tämligen obetalbara.
Läs och njut:
Latrinet i Kina är inte föraktat ”smuts” utan rikedom att utnyttja. Mao Tsetung framhöll också att föreställningen att skit var smutsigt var en eländig överklassinställning.
Den som inte förstår att skiten är värdefull och tjänar jordbruket och därmed människan i hennes arbete kan aldrig vara kommunist utan förblir en revolterande överklassintellektuell.
Vi ser på männen med latrinkärrorna som drar Kejsarvägen fram och Gun säger:
Sol, värme och skrikande elgitarrer. Tiden då hårdrock var något elakt, förbjudet och farligt känns oändligt länge sedan. Numera har metallmusiken blivit ett kärt och traditionellt sommarnöje för stora delar av svenska folket.
Denna dag är lilla Blekingekommunen Sölvesborg belägrat av hårdrockfans i alla åldrar och generationer när omåttligt populära Sweden Rock Festival drar igång igen (läs här, här och här).
Och det är bara början. Hårdrocksfestivalerna duggar tätt hela sommaren. Metaltown i Göteborg, Getaway i Gävle, Rock weekend i Söderhamn, Sonisphere och Rock out i Stockholm…
Innan hösten är över oss har vi kunnat njuta av konserter med KISS, AC/DC, Motörhead, Deep Purple, Twister Sister, Iron Maiden, Alice Cooper, Saxon, Joan Jett, Aerosmith, Slayer, Guns N’ Roses and you name it.
Kanske vore det ofint att påminna om vad KD:s dåvarande partiledare Alf Svensson tyckte om denna musik i mitten av 80-talet:
”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse.”(Expressen 17/3 1985)
Det är nog en uppfattning som gamle Alf tvingats revidera vid det här laget. Hårdrocken är väl så integrerad i svensk mainstreamkultur som det överhuvudtaget är möjligt. Tag bara Iron Maiden. Detta band är ungefär lika folkliga som Snoddas eller Vikingarna.
Och vad passar då inte bättre än att ställa sig köket med nitar i kockmössan och laga passade mat därtill?
Förhöj musikupplevelsen med läckra recept ur Hellbent for Cooking. The Heavy Metal Cookbook av Annick Giroux. Här får hela hårdrocksfamiljen heta tips hur man fixar ihop oemotståndligt käk till middagsbordet som Mummified Jalapeño Bacon Bombs, Speed Metal Vegan Tofu eller New Orleans Blood Red Beans and Rice.
För den jaktintresserade hårdrockaren rekommenderas även gitarrhjälten Ted Nugents bok Kill It & Grill It.
Samtliga rätter serveras lämpligen till tonerna av Pete Townshends I Eat Heavy Metal (från rockmusikalen Iron Man):
Efter regnet fick jag en tvingande impuls, rodde över sundet och läste Werner Aspenström på en klippa i fjärden.
Inför poesin bleknar allt, livet får relief, bråddjup, dimensioner. Bokstäver som gnistrar, förhöjer.
Berusar.
Jag tror – helt uppriktigt – att utan lyriken, konsten, stjärnstoftens trolltecken, förfar våra själar sin substans och dunstar likt daggen om morgonen bort.
Lär era barn detta (och med viss bestämdhet):
Att vistas i sagornas kungarike är en absolut nödvändighet.
Våren fick plötsligt en mollton av förstämning. Kerstin Thorvall är försvunnen, har för evigt rymt. Sedan det trista beskedet kom häromveckan, har jag läst om några av hennes romaner.
Och de är ju – som bekant – allt annat än trista.
Även när hon skriver om svåra ämnen glöder språket i varje mening – härligt, uppsluppet och distinkt personligt. Medan ögonen sveper över boksidorna är det omöjligt att inte ständigt höra hennes karaktäristiska röst i sitt inre öra. En sådan författare kan egentligen aldrig dö.
Jag tyckte, tycker, mycket om henne. Vissa människor på den offentliga scenen har den sällsamma förmågan att genom sina verk etablera en märklig sorts närhet och närvaro, som föder stor tillgivenhet.
Beppe Wolgers är ett exempel. Kerstin Thorvall ett annat. Om Beppe var den trygga, varma kompisfarsan, så intog Thorvall rollen som den busiga, lite problematiska, men levnadsglatt upproriska storasystern. Det var kul och spännande att följa henne.
Nu dansar hon på ett moln över det kära Paris, antar jag. Farväl och tack. Här är ett av mina favoritcitat av henne, ur ”skandalromanen” Det mest förbjudna (1976). Kerstin Thorvall i kvadrat. Enjoy!
”Föräldrar får vara ohejdat taktlösa och grymma mot sina barn utan att någon förebrår dem. Och dessutom kräver de att barnen ska älska och ära dem. ‘Hedra din fader och din moder, på det att det må dig väl gå och du må länge leva i ditt land’, sa Moses.
Men det hörs på formuleringen att det inte är alldeles självklart med denna kärlek och respekt. Man måste ta till mutor. Det blir belöning om man sköter sig. Det lönar sig att vara snäll flicka.
Mitt liv är ett bevis på att det inte lönar sig. Det har gått bättre för mig sen jag blev elak.”
”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”
Bengt Jangfeldt, översättare och docent i slaviska språk (DN 10/4), aktuell med boken Språket är Gud som handlar om den ryske poeten och Nobelpristagaren Joseph Brodsky. Han landsförvisades av kommunistregimen i Kreml 1972.
Historia skrevs i dag vid partikelfysiklaboratoriet Cern. Forskarna lyckades för första gången kollidera Björn Ranelid med nära ljusets hastigheti den berömda Big Bang-maskinen. Därmed har fysikernas sökande efter att förklara universums uppkomst börjat på allvar.
(Detta var ett typiskt internt kulturmaffiaskämt. För er som upplever en känsla av exkludering finns nyckeln till förståelse här.)
Nyligen bötfälldes en privat TV-kanal i Turkiet för visning av den tecknade serien Tintin utan att ha pixlat kapten Haddocks pipa. De turkiska myndigheterna ansåg att Haddocks bolmande sände fel röksignaler till barnen.
Sånt händer aldrig här. Vi är ju inte Turkiet, gudskelov. Svenska staten avhåller sig från att ingripa mot företeelser som tobak, alkohol och svordomar i barn- och ungdomskulturen. Ingen dras i domstol för dylika ting. Absurda tanke. Tänk vilket ramaskri det annars skulle bli.
Istället idkar våra förlag frivillig självcensur med liv och lust. Det har gått så långt att författarna börjar kvävas av moraliserandet, enligt ett reportage i tidskriften Vi läser.
”De unga redaktörerna är så politiskt korrekta. Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i Ludde gör en Zlatan”, suckar Viveca Lärn som nu överväger att lägga av med barnlitteraturen.
Inger Brattström skrev i en ungdomsbok om hur en 16-åring drack starköl. Det skulle hon aldrig gjort. Förlaget krävde ändring till lättöl. Frida Nilsson tvingades stryka ett avsnitt där en gubbe blev salongsberusad av pilsner. Först när hon tagit ifrån gubben pilsnerflaskorna och skrivit att han förätit sig på geléhallon (!) kunde boken gå i tryck.
Löjligt och beklämmande, kan tyckas. Samtidigt sticker det lite i näsborrarna av unken morgonluft från 30-talet. Vad säger det om vår tid när gamla etatistiska rottingidéer om folkuppfostran und gesundheit tagits till heder av marknadskrafterna? Hotet mot den konstnärliga friheten kan uppenbarligen ha fler skepnader än islamistiska angrepp på Lars Vilks och hans blasfemiska rondellhund.
Uppdatering: Missa inte När MÅLLGAN griper in, träffsäker och mycket rolig satir signerad ”Ankan” i Expressen här.
”I en av dialogerna reagerar Oscar på att psykiatern använder den nötta metaforen ‘livspussel’. Oscar fnittrar avfärdande och säger istället:
‘Livet är ett plockepinn, sade han. Synd om dem som aldrig inser det.’
Det är en lysande replik. Begreppet ‘livspussel’ antyder möjligheten att livet går att konstruera som en färdig helhet. ‘Plockepinn’ är förstås bättre. Tar man tag i fel pinne rasar alltihop.”
Stefan Eklund, kulturchef på SvD, recenserar Maja Lundgrens nya roman Mäktig tussilago. Läs mer om livspussel i serien Otäcka ord, här.
”Just den här rollen är ingenting jag är avundsjuk på. Inte heller på all den hets som har varit runt Milleniumtrilogin heller. Jag tycker tvärtom att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.”
Ola Rapace, skådespelare, bedyrar att han inte är sotis på hustrun Noomi Rapaces kanonsuccé som Lisbeth Sallander i filmatiseringarna av Stieg Larssons Millienniumböcker.
Trots, eller på grund av, den enorma hypen har jag personligen inte kunnat uppbåda intresse att läsa någon av dem. Uppenbarligen är de heller inte mycket att missa, efter att precis ha okulärbesiktigat filmversionerna på DVD. Även om det luktar lite surt sa räven om Ola Rapaces recension – håller hans äktenskap efter den salvan? – har han sakligt sett rätt. Handlingen är krystad och serietidningsmässig, rollfigurerna träakigt endimensionella och det enda bestående intrycket är ett medlidsamt ”jaha?”.
Förvisso är dessa rullar bättre än det pinsamma pekoralet Arn (för att jämföra med en annan tragisk kioskvältare som jag nyligen plågade mig igenom). Men annars knappast svensk films stoltaste stund. Den oöverträffat främsta inhemska actionrullen förblir tydligen Bo Widerbergs briljanta Mannen på taket – från 1976! Förutom att det säger en hel del om Widerbergs storhet, är det också ett talande fattigdomsbevis att ingen lyckats skapa en lika kvalitetsmässigt engagerande film i genren sedan dess…
I övrigt är det bara trist att Stieg Larssons viktiga insats som granskande journalist på den antirastistiska tidskriften Expo nu för evigt kommer att överskuggas av hans postuma karriär som författare till tre kioskdeckare.
Christian Dahlgrens Blogg 