Kategoriarkiv: Litteratur

Dupondtarna på Kulturhuset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:

Anfäkta och anamma! Rör inte vår Tintin! Under gårdagsmorgonen gick proteststormens vågor höga i de sociala medierna. Den folkkära seriehjälten fick inte längre finnas bland ungdomsbibliotekets hyllor på Kulturhuset i Stockholm.

Dess konstnärlige ledare Behrang Miri motiverade utresningen med att Tintin är ”afrofobisk” och ”speglar en nidbild med kolonialt perspektiv”. Intressant med en konstnärligt ansvarig i offentlig tjänst som vill censurera och förbjuda konst. Sånt brukar annars känneteckna diktaturer, exempelvis dem som Tintin själv bekämpade under sina äventyr i Stalins Sovjet eller i 30-talets Kina, härtaget av den japanska krigsmakten och europeiska kolonisatörer.

Jag antar att Kulturhusets inkvisitor läst Tintin dåligt och främst baserat sin uppfattning på den kontroversiella berättelsen Tintin i Kongo från 1931. Att verket är nedlusat med den då i västvärlden allmänt föraktfulla synen på Afrika råder inget tvivel om. Senare medgav upphovsmannen Hergé (Georges Remi) att han skämdes för detta tidiga album och tonade ned de värsta inslagen i kommande utgåvor.

Till saken hör dock att Tintin i Kongo blev hejdlöst populär i just Kongo och flera andra afrikanska länder under avkoloniseringsepoken. Läsarna tyckte att albumet på ett omåttligt komiskt sätt speglade vilka fördomsfulla puckon deras forna europeiska herrar var. Vilket i sig belyser de förment rättrogna censurivrarnas problem, vem är det som ska känna sig kränkt egentligen?

Som all god konst kan Tintin betraktas ur många perspektiv, inte minst är albumen utmärkt underhållning både för barn och vuxna. Dumstruten på Behrang Miris huvud blev snabbt uppenbar. Efter några timmar backade Kulturhuset för kritikerstormen. Tintin fick återvända. Den mest berömda av alla journalister tystar man inte ostraffat. Ett sundhetstecken på det fria ordets ställning, onekligen.

Myten Margot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/9:

Margot Wallström, frälsaren! Varför vägrar Socialdemokraternas ovilliga prinsessa ta hand om partiet och kungariket? Som S-traditionen bjuder ska man ju plikttroget ställa upp när rörelsen kallar. Men inte Margot.

Efter Göran Persson har partiet istället fått nöja sig med en kantstött Mona Sahlin, en förvirrad Håkan Juholt och en stabilt tystlåten Stefan Löfven. Den verkliga stjärnan som alla drömmer om håller sig borta likt en inrikespolitikens Greta Garbo.

Själv har jag länge funderat på vad som egentligen är grejen med denne mäkligt undflyende Margot. Vad har hon presterat som motiverar dessa närmast messianska förhoppningar? Hon har varit riksdagsledamot, biträdande civilminister, kulturminister och socialminister. Några avtryck på dessa poster gjorde hon väl knappast.

Sedan blev hon EU-kommissionär i tio år och rodde i land ett komplicerat kemikaliedirektiv. Det minns jag tydligt. Men i övrigt? Säg det. Hon var i New York också, arbetade där med FN-rapporter om sexuellt våld mot kvinnor.  Absolut inga oviktiga saker, inte alls.

Men grundfrågan kvarstår: vad har hon som ingen annan har?

I ett ärligt försök att förstå läser jag Bengt Ohlssons nyutkomna porträttbok. Efteråt är jag lika undrande som innan. Oklart om det är för att Ohlsson gjort ett dåligt jobb. Eller om Margot, bortom sin obestridliga charm och intagande personlighet, inte har så mycket substans.

Möjligen är det svaret på gåtan? Att hon är som en vit duk att projicera egna förväntningar på. Förväntningar som växer ju längre tid hon avstår från att stiga ned i den svenska politikens gråmelerande, kompromissfyllda vardagsverklighet. Där gör sig ändå inga frälsare.

Ska myten hållas levande är det bättre att låta partiet fortsätta sukta och drömma.

Obildade folkvalda

Publicerad den av
Svara

”När man tittar på vad våra svenska politiker läser – jag blir ju mörkrädd! Förr i tiden brukade man ju bjuda in författare och politiker till olika underhållningsprogram och någon gång har jag varit med tillsammans med en politiker, och jag var chockad i mötet, för jag gick runt och trodde att en politiker var en bildad person.”

– Bodil Malmsten, författare, i senaste numret av tidskriften Fokus (38/2012).

Minnenas år

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/9:

2012 har på flera sätt blivit ihågkomsternas, tillbakablickarnas och reflektionernas år. På biograferna har precis en kritikerrosad dokumentärfilm om Olof Palme haft premiär, vilken får oss att ånyo begrunda arvet efter en av Sveriges lyskraftigaste, kontroversiella och dominerande politiker.

En minst lika färgstark person är August Strindberg, vår eldfängda nationalförfattare som förnyade svensk litteratur och blev ett världsnamn inom dramatiken. Detta år är Strindberg extra aktuell med anledning av att ett sekel passerat sedan hans bortgång.

2012 markerar även hundraårsminnet av OS i Stockholm, vars väloljade organisation blev internationell förebild för hur stora sportevenemang skulle arrangeras (Stockholm-OS är ur den aspekten egentligen de första moderna olympiska spelen). I våras var det också hundra år sedan Titanics förlisning, den mest mytomspunna fartygstragedin i historien.

I efterhand har det ”osänkbara” skeppets undergång 1912 kommit att ses likt en föraning till första världskrigets utbrott, 1900-talets urkatastrof som slog mänsklighetens gamla invanda tillvaro i spillror och som skapade, på gott och ont, samhället av idag.

Titanic och det påföljande blodbadet i Europas skyttegravar 1914 symboliserade bägge slutet på 1800-talsvärlden och dess optimistiska utvecklingssyn. Framstegstanken drabbades av ett förödande hårt slag, som vi ännu inte riktigt hämtat oss ifrån.

Men 1912 var också året då Raoul Wallenberg föddes. Utan att förringa varken Palmes eller Strindbergs betydelse, är det nog Raoul Wallenberg som vi mer än någon annan enskild person eller händelse bör hålla i åminnelse. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, antisemitism, religiös och nationell fanatism börjar vädra morgonluft igen.

Som förebild står Wallenberg i särklass och skänker oss alla förnyat hopp om vad människan i sina bästa stunder kan förmå. Under Europas mörkaste epok, när nazisterna höll kontinenten i ett järngrepp och Auschwitz’ ugnar brann som intensivast, fattade han det personliga beslutet att utmana Hitlers förintelsemaskineri. I Budapest 1944, då en av jordens farligaste platser, räddade han tiotusentals judar undan hakkorsets mördarband.

Liberalen Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll. Regeringen har i Sverige och internationellt förtjänstfullt uppmärksammat 100-årsminnet av Wallenbergs födelse genom rader av olika aktiviteter.

På onsdag inleder också Östergötlands museum i Linköping en serie föreläsningar om Wallenberg. Gå gärna dit och låt dig inspireras av mannen som vägrade låta tyranniet, terrorn och intoleransen segra. Och agerade därefter.

Med ledan som ledstjärna

Publicerad den av
Svara

”Jag har försökt förneka det men inte lyckats. Huvudskälet till att jag skriver är den leda jag känner. Tristessen som kryper in i varje landskap jag betraktar. En leda så stor att jag inte ens gitter tävla med den. Det intresserar mig inte ens om min leda är större än någon annans. Den är stor nog åt mig.

Det finns ingenting spännande hos den. Den är inget sjölejon som kan dresseras att göra konster. Den är ingen svart glänsande leda. Den är osynlig men tjänstgör ändå som knivar i mörkret. Jag tror den hjälper mig se klart.”

– Pär Rådström i radioprogrammet Författare tar ståndpunkt, den 7 december 1959.

Den siste entusiasten

Publicerad den av
Svara

”The open road, the dusty highway, the heath, the common, the hedgerows, the rolling downs! Camps, villages, towns, cities! Here today, up and off to somewhere else tomorrow! Travel, change, interest, excitement! The whole world before you, and a horizon that’s always changing!”
– Herr Padda planerar en utflykt (Kenneth Grahame, Det susar i säven, 1908).

Båtliv

Publicerad den av
Svara

”Believe me, my young friend, there is nothing — absolutely nothing — half so much worth doing as simply messing about in boats.”
– Råttan berättar för Mullvaden om innebörden av meningsfull sysselsättning (Kenneth Grahame, Det susar i säven, 1908).

Att stå det onda emot

Publicerad den av
Svara

Sista veckan på ön innan Linköping och Corren kallar. Tyvärr vaknade vi upp till ett brutalt temperaturfall, där den senaste tidens härliga sommarvärme förbyttes i höstkyla och isande regnskurar. Att min och grannskapets brevlådor under gårdagen besudlades av tidningen SD-Kuriren var tydligen ett järtecken.

På omslaget grinade en leende Jimmie Åkesson i kostymförklädd fascistisk helfigur intill rubriken ”Här för att stanna!”. Aldrig. Inte inom de (förvisso blygsamma) domäner som jag råder över på Långö i alla fall.

Själv skulle jag äcklad och irriterad förpassa Åkessons otäcka alster till det övriga skräpet i soppåsen där SD förtjänar att stanna, när min blick råkade falla på ett programförklarande citat i tidningens redaktionsruta:

”En budkavle är utskickad. Den löper genom dag och natt. Den går, såsom otaliga budkavlar fordom har gått, rättsols från gård till gård, från härad till härad. Det är den löpande elden som genom dag och natt skall kringföras. Budkavle går. Rid i natt!”

Vilhelm Moberg! En fri liberal humanist, med brinnande avsky för såväl kommunismen som den nazistiska kvasi-ideologi ur vars stinkande sörja Sverigedemokraterna uppstått. Hur kan dessa SD-stollar ha mage att försöka göra hans rader till sina?

Rid i natt!, utgiven det nattsvarta krigsåret 1941, är alltså den berömda beredskapsromanen som manade till kamp mot Hitlerväldet. Moberg skrev boken i form av en historisk allegori, om svenska 1600-talsbönder som förtrycktes av utländska inkräktare (tyskar) och gjorde uppror mot sina utsugande plågoandar. Ingen i samtiden kunde naturligtvis ta fel på budskapet. Det gör väl knappast några nutida läsare heller, för den delen.

Förutom Sverigedemokraterna då. Deras massutskickade SD-Kuriren är sannerligen ingen budkavle i Mobergs anda. Tvärtom. Den hetlevrade motståndsmannen Vilhelm Moberg hade garanterat gett Åkesson & Co en uppsträckning som de sent kunnat glömma om han visste hur dessa charlataner utnyttjade hans ord.

Helt uppenbart vill SD att vi som är ättlingar till den ”äktsvenska” bondestammen ska ta strid och slänga ut dagens förment parasiterande inkräktare. Vilka då skulle representeras av människor vars enda ”brott” är att de härstammar från en annan kultursfär än vår egen gamla blågula dito. Främst givetvis muslimer – dessa som Jimmie Åkesson uttryckligen hävdar vara ”vårt största utländska hot mot Sverige sedan andra världskriget” (Aftonbladet 19/10 2009).

Vilhelm Moberg var en svensk patriot i kulturradikal tradition som envist och rakryggat försvarade individens, frihetens och demokratins värden. Mobergs Sverige är inte Jimmie Åkessons Sverige av monoman vulgärnationalistisk trångsynthet, intolerans och fientlighet. Hösten 1939, när nazisternas arméer marscherade i syfte att göra hela Europa till ett etniskt rensat ariskt imperium, skrev Moberg i ett upprop som delvis alluderade på Bergspredikan:

”Jag har fått något att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår… Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattat i den sköna drömmen om jorderiket, som än en gång skall höra människan till.

Detta är värden, större än mitt liv, detta är värden att dö för. Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden.

Jag måste stå det onda emot.”

Hade Sverigedemokraterna fått råda över vårt land skulle snart andens fria liv, tron på dess suveränitet och okränkbarhet, vara förkvävd och strypt. Vi vet ur vilken rörelse SD fötts, vilkas arvtagare de är, dessa illa uppsminkade kostymfascister. Därför är det även vår plikt att stå det onda emot.

Tänker jag och tillbringar kvällen i läsfåtöljen med en kopp hett engelskt te och valda, inspirerande delar ur Mobergs författarskap. Det är mörknar över Danmarksfjärden, fortfarande rått och kyligt i luften. Men regnet har slutat och molntäcket tycks spricka upp. I morgon är det en ny och förhoppningsvis bättre dag då solen värmer ön igen.