Söndag eftermiddag. Återvänder till klassikerna som förberedelse för 2013. Må det nya året få en frisk doft av 1789. Liberté, égalité, fraternité!
Frihetens litteratur
Svara
Kategoriarkiv: Litteratur
I sällskap med Horace
Den bästa julklappen ger man sig själv. I mitt fall Horace Engdahls Meteorer och Cigaretten efteråt, samlade i en volym. Det är hämningslöst njutbar läsning. Öppna boken och ur pärmarna rinner ett pärlande flöde av ogarderade aforismer, delikata reflektioner och pricksäkra betraktelser; alltihop skrivet på uppenbart gott och inte sällan spjuveraktigt humör.
Vad sägs om följande smakprov?
”Förnämhet är i sig poänglös. Den måste vara en förklädnad för något annat, till exempel en ursinnig strävan efter oberoende eller en vägran att godta rangordning över huvud taget. Förnämheten måste vara dandyns 1789.”
”Den sanne gentlemannen: för att inte sprida misstämning låtsas Atlas vara en förbipasserande som bara av en händelse lutar sig mot himlavalvet.”
”Grunden för mitt skrivande är inte formuleringsglädje utan formuleringsäckel. Ju mer av formulering jag lyckas avlägsna ur en text, dess mindre frånstötande tycks den mig. Orden skall vara den fulländade bäraren, som ställt in väskorna utan att man märkte att han var i rummet. I texter som hemsöks av så kallad formuleringskonst, är det som om frasen stod kvar och väntade på dricks.”
”Grunden för en god kritik, ja, för ett gott liv över huvud taget, är att våga tillstå att man har tråkigt.”
Jag kan livligt försäkra att risken för tråkighet är tämligen obefintlig i Horace’ sällskap. Ett perfekt motgift när det börjar bli för mycket av julens krampaktiga glättigheter.
Befria Rosenbad!
Hade någon fått den befängda idén att utse mig till statsminister, skulle jag omedelbart förklara regeringen permanent upplöst, staten avskaffad och den politiska klassen omskolad till medlemmar i Village People.
Nu invänder ni säkert att jag verkligen inte tänkt igenom konsekvenserna av sådana radikala åtgärder. Men jo, det har jag faktiskt. Rosenbad skulle bli fritt att återgå till den trevliga restaurang- och caféverksamhet som stället brukade förknippas med.
Begrunda skildringen av fotografen Harry Friberg som i Stieg Trenters Eld i håg (1949) sitter till bords i det legendariska Grillrummet innan politikerna kidnappade Rosenbad för sina egna lägre syften:
”Nu låg piggvaren på min tallrik. Hur kunde en så anskrämlig fisk smaka så utsökt… Gång efter annan drogs min blick bort till den bronsbruna fyrkantiga pelaren… jag tänkte på alla de journalistiska uppslag och litterära idéer som under decenniernas lopp stigit upp med tobaksröken och flaxat omkring under stuckrosetterna i det sjögröna taket.”
I rest my case.
Den gudomliga poesin
Montaigne, 1533-1592.
”Nog är det märkvärdigt att vi har många fler poeter än män som bedömer och tolkar poesi. Det är lättare att skriva dikter än att förstå dem.
Poesi på en ganska låg nivå kan man bedöma efter konstarternas föreskrifter, men den goda, den mest upphöjda och gudomliga poesin står över reglerna och förnuftet.
Den som kan betrakta dess skönhet med fast och stadig blick ser den inte, lika lite som glansen i en blixt. Den söker inte övertyga vårt omdöme, den hänför det, överväldigar det.”
– Michel de Montaigne, Essayer, bok 1.
Det hänger på hantverket, Obama!
Skrivit i Corren 21/11:
President John F Kennedy var allt som hans vicepresident Lyndon B Johnson inte var: ung, stilig, briljant talare, inspirerande personlighet, mästerlig i TV.
Johnson däremot betraktades av många som en klumpig bonnläpp från Texas, trots att han tidigare varit en imponerande vass majoritetsledare i senaten. Men under Kennedys glittriga period i Vita huset blev Johnson reducerad till en maktlös nolla, ofta hånad i Washingtons innekretsar.
Inför presidentvalet 1960 hade han utsetts till Kennedys parhäst enbart av taktiska skäl. Johnson behövdes för att locka röster i sydstaterna i kampen mot Kennedys republikanske rival Richard Nixon. Johnson levererade, men när segern var vunnen uteslöts han från inflytande. Tills skotten i Dallas den 22 november 1963…
Om denna period handlar fjärde delen i Robert Caros monumentala biografi över Lyndon B Johnson, The Passage of Power, som utkom i våras. Det är en gediget skriven, djupt fascinerande bok. Inte minst kan man av Caros skildring få en tankeställande relief till dagens politiska situation i USA.
Barack Obama har ibland liknats vid Kennedy; bägge bländande retoriker med stark karisma, bägge nådde den högsta makten med det inspirerande budskapet om nytt hopp för Amerika. Och bägge fick stora problem att få kongressen med på noterna.
För Obama har det varit rena kriget senaste åren, läget sägs vara helt låst. Polariseringen mellan republikaner och demokrater omöjliggör nödvändiga reformer, främst gällande de katastrofala statsfinanserna.
Man glömmer lätt att Kennedy inte lyckades mycket bättre. Hans största insats var hanteringen av Kubakrisen. Men inrikespolitiskt blev resultatet skralt. Kennedys två viktigaste förslag strandade i kongressen: skattesänkningar i syfte stimulera att en stagnerande ekonomi och medborgarrättslagar för att stoppa diskrimineringen av de svarta.
En järnhård koalition av konservativa sydstatsdemokrater och republikaner från Mellanvästern begravde Kennedys program. Denna majoritet hade också fimpat alla betydande sociala lagförslag sedan 1937 då Franklin D Roosevelt var president. Kennedys filmstjärneliknande charm kunde inte tina upp relationerna, vid mordet hade han i princip givit slaget förlorat.
Entrè: Lyndon Johnson, denne till synes hopplöse figur. Men han grep mästerligt kommandot direkt. Med telefonen som främsta arbetsredskap bearbetade han outtröttligt kongressens ledamöter, lyssnade in deras egna önskemål, lade fram sina, lirkade med genial snillrikhet upp motsättningar och skapade nya allianser.
Bara på dryga halvåret fick han igenom Kennedys avsomnade program, vann därefter i november 1964 en jordskredsseger i presidentvalet och sjösatte ”The Great Society”, den mest ambitiösa sociala reformlagstiftningen som USA någonsin haft.
Dödläge i kongressen? Det tycks snarare vara en fråga om man behärskar det politiska hantverkets konst eller ej. Och Johnson var outstanding. Barack Obama har en del att lära, tycker jag.
Kommer stormen att lyfta Obama?
Skrivit i Corren 2/11:
Fyra dagar kvar och hur ska det gå? Det mest spännande med 2012 års amerikanska presidentval är dess ovisshet. Mitt Romney har sedan sin starka insats i den första TV-debatten seglat i medvind. I de nationella opinionsundersökningarna är det praktiskt taget dött lopp mellan de bägge kandidaterna.
Men Barack Obama har fortfarande ett knappt försprång i kampen om de avgörande delstaterna, där Ohio anses vara den viktigaste. I de tolv senaste presidentvalen har ingen nått Vita huset utan att ha kammat hem Ohios elektorsröster, och än verkar Obama hålla ställningarna där.
Den stora frågan nu är hur vädret inverkar på valmatematiken. Har orkanen Sandy motverkat Romneys chanser? Medan kampanjcirkusen tillfälligt stannade av under den förödelse som drabbade östkusten, kunde Obama inta positionen som samlande kraft. Hans skickliga katastrofhantering imponerade onekligen.
Notabelt är de översvallande hyllningarna som presidenten fått från New Jerseys guvernör Chris Christie, ett tungt namn inom det republikanska partiet. Bilderna på Obama och Christie, tillsammans inspekterande skadorna efter superstormen, var mättade av viktig symbolik.
Här gav Obama äntligen prov på det enande ledarskap i en svår stund för USA, som han 2008 lovade de amerikanska väljarna att han skulle bygga sitt presidentskap på. Istället har Obamas period i Vita huset polariserat nationen, värre än på mycket länge.
I en kontroversiell bok av journalisten Edward Klein, The Amateur, sågas Barack Obama längs fotknölarna. Förvisso är han en bländande retoriker, men utan förståelse för maktspelets grunder. Klein skildrar en hopplöst amatörmässig president, berusad på illusionerna av sin egen ofelbarhet, en man med grandiosa komplex som varken tål diskussion eller kompromisser. Obama ogillar egentligen politik, han föredrar att predika i tron att alla andra slaviskt ska följa honom mot ljuset likt en slags Messias.
Boken har blivit hårt kritiserad, både från vänster och höger. Faktum kvarstår dock att tycks finnas en kärna av sanning i Kleins utskåpning. Även gamla anhängare till Obama vittnar om presidentens snarstuckenhet, personliga kyla och problem omsätta sina högstämda visioner till praktisk politisk verklighet. De usla relationerna till den lagstiftande makten i kongressen bär syn för sägen. Förmodligen skulle Romney, en utpräglad pragmatiker, ha större möjligheter att sluta leden i kongressen och få bättre styrfart på USA:s ekonomi igen.
Men så har vi då Sandyeffekten. Om det blir en sådan. Kanske blåste orkanen bort tvivlen på Obamas statsmannaskap i många osäkra väljares ögon. Kanske innebar Chris Christies otippade omfamning av Obama att presidenten vann ökad trovärdighet och att Romneykampanjen föll på upploppet. I ett jämt val med hårfina marginaler kan även vädret spela roll. Nästa vecka vet vi.
Färgstarkt om Yngwie Malmsteen
Recenserat i Corren 27/10:
Bok: Yngwie Malmsteen. Såsom i himmelen, så ock på jorden
Författare: Anders Tengner
Förlag: Bokfabriken
”Less is more”, brukar det heta. Icke så i Yngwie Malmsteens värld. Hans motto är berömt: ”More is more!”. Det gäller inte bara fantomgitarristens övermänskliga förmåga att spruta ut kaskader av distade toner från sin Fender Stratocaster. Utan även tillvaron i övrigt.
Musikjournalisten Anders Tengners icke-auktoriserade biografi bjuder på en hisnande resa genom Malmsteens liv och leverne, där gränslösheten är norm och begreppet lagom inte existerar. Delvis är detta en klassisk skandalbok; flödande av sprit, droger, kraschade bilar, förstörda hotellrum och polisingripanden.
Underhållande? Nja, efter ett tag blir det mest tragiskt, särskilt hans ex-fruars berättelser om Malmsteens påstått våldsamma svartsjuka.
Men det är också en historia om konstnärlig hängivenhet, en kompromisslös vilja att satsa rubbet på att göra rockstjärnedrömmen till verklighet. I dessa stycken kan man inte annat än känna en djup beundran för Malmsteens envisa strävan.
Dessvärre har tunnelseendet ett pris, vilket många av hans musikerkollegor vittnar om. Han är extremt svår att samarbeta med, kräver allt på eget sätt, något som fått negativa konsekvenser för låtmaterialet. Som är ganska svagt.
Till skillnad från idolen Ritchie Blackmore har Malmsteen aldrig lyckats komponera hits typ Smoke on the Water. Teknisk briljans i rockmusik är inte nog, det måste svänga också. Faktiskt är det nästan intressantare att läsa den här färgstarka biografin än att lyssna på Malmsteens plattor.
Odd, den siste tänkaren
Läser i Per Wästbergs senaste memoardel (Ute i livet) om en träff hemma hos Tore Browaldh i början av 90-talet, där bland andra tidigare vice statsministern Odd Engström deltog. Wästberg skriver:
”Enligt Odd, nytänkande socialdemokrat, var hans parti utan tillstymmelse till idéer och saknade intellektuella och uppfinnare med fantasi.”
Mot den bakgrunden ter sig onekligen fenomenet Håkan Juholt i förklarat ljus.
Uppmuntra läsandets frihet
Skrivit i Corren 28/9:
”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att grå.”
Raderna är ur Olof Lagercrantz’ klassiker Om konsten att läsa och skriva, en härligt lustfylld hyllning till boken, skriftspråket och läsandet. Hos Lagercrantz finns inga moderiktiga genuspedagogiska pekpinnar, eller andra politiskt färgade ängsligheter. Han vill enbart egga till fria upptäcktsfärder i böckernas myllrande värld.
Sätt det i kontrast till dessa förnumstiga kulturkommissarier, vilka manar till normerande korståg bland bibliotekshyllorna mot allt som kan uppfattas som olämpligt eller stötande. Ta exempelvis Tintin som i veckan bannlystes på Stockholms Kulturhus, då berättelserna påstods innehålla förgriplig exotisering och orientalism. Innan Kulturhuset backade från beslutet, förklarade dess ansvarige censurivrare att Tintin bara var början: ”All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur”.
Lagom till att årets Bokmässa under gårdagen öppnade i Göteborg, larmade den statliga litteraturutredningen om att de ungas läsvanor är i utförsbacken. Därför rekommenderar man en bred kampanj för att stärka läsandet och läsförmågan. Utmärkt.
Men håll då för farao denna kampanj kemiskt ren från dagens olyckliga tendenser att slå ungarna i huvudet med politiska korrektheter. Inget dödar läsningens underverk mera effektivt. Författaren PO Enquist gav en gång följande råd om vad barn bör läsa: ”Ni får läsa precis vad fan ni vill, bara ni läser böcker. Förr eller senare får ni omdöme nog att läsa vad som är bra eller nyttigt för er”.
Det tycker jag är en klok utgångspunkt.
Vårt behov av Palme
Skrivit i Sydöstran 26/9:
Ingen undgår Olof Palme. En kritikerrosad dokumentär gör succé på bioduken, flera läsvärda biografier om honom finns utgivna i handeln (jag vill särskilt rekommendera Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss). Vår fascination för Palme tycks lika stark oavsett politiska sympatier, social bakgrund eller generationstillhörighet. Vad beror det på?
Det finns säkert ett antal förklaringar, varav det tragiska och ouppklarade morddramat naturligtvis bidragit. Men mest är det nog ändå personen och politikern Palme. Han hade en sällsam karisma som är mycket ovanlig bland offentliga makthavare i Sverige. Och framför allt: Palme stod för något. Han var tydlig i sina värderingar, han stred med passion och hetta för ett ideologiskt förankrat budskap, han gav kontrast och relief åt vardagspolitiken.
Detta tror jag idag väcker en längtan hos många, även bland människor långt utanför socialdemokratins traditionella led. Ty Palme förkroppsligade ett alternativ, man var tvungen att förhålla sig till honom, politiken blev spännande och meningsfull. Jag vill ogärna romantisera gårdagen och önskar definitivt inte 70-talet tillbaka med lågkonjunktur, strukturkris, kärnkraftsgräl och löntagarfondselände.
Men beskåda nutidens politiska landskap. De största partierna på bägge sidor blockgränsen har från var sitt håll triangulerat in sig så hårt i mitten att debatten närmast nått komiska dimensioner. De nya Moderaterna vill framställa sig som uttolkarna av de gamla folkkära Socialdemokraterna från Erlanders och Strängs dagar. Det luggslitna originalet, vilset efter två svidande valförluster, börjar i sin tur kopiera plagiatörerna.
Lyssnar man till Leif Pagrotsky, Magdalena Andersson och Stefan Löfven är huvuddragen i den borgerliga alliansens ekonomiska politik plötsligt arbetarrörelsens. Samtidigt har utvecklingen reducerat alliansens småpartier till bleka satelliter runt Moderaterna.
Även Miljöpartiet är i färd med att överge sin särart genom att anta ett nytt mittenorienterat partiprogram utan vassa kanter. Hur ska väljarna motiveras att gå till valurnorna 2014 om diskussionen bara blir olika nyanser av Anders Borg?
Kvar i den egentliga oppositionen är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Knappast konstigt att Olof Palme fattas oss.
Christian Dahlgrens Blogg 