Före allstatligheten

Karen Blixen

”Hon tillhörde en klass och en generation, som ännu drömde om att göra livet till ett konstverk”, förkunnas det i Judith Thurmans Blixenbiografi. Just det. Hon var alltså formad innan 1914 då politikens grepp om människorna fortfarande var svagt och distanserat, innan världskrigens masspsykoser och innan ideologiförgiftningen av kulturen och tillvaron i stort (detta som Stefan Zweig så briljant skildrar i Världen av igår). Back to the future! Jag vill också vara Karen Blixen.

Statsmannen som älskade böcker

Churchill

Vad ska jag göra med alla mina böcker? Läs dem. Men om du inte kan läsa dem, så ta dem åtminstone i handen och så att säga smek dem. Titta i dem. Låt dem falla upp var de vill. Läs den första meningen som fångar din blick. Gå sedan vidare till en annan. Gör en upptäcktsresa, loda icke kartlagda djup. Sätt med egna händer tillbaka dem på sina hyllor. Ordna dem efter din egen plan, så att du, om du inte vet vad som står i dem, åtminstone vet var de står. Om du inte vill släppa in dem i ditt liv, förvägra dem åtminstone inte en erkännande nick.

– Winston Churchill, bibliofil.

Varför ska vi läsa böcker?

Skrivit i Corren 11/10:Corren.

Alice Munro som nobelpristagare i litteratur? Javisst! Helt uppenbart har Svenska Akademin gjort ett populärt val i år. Redan innan torsdagens tillkännagivande av Peter Englund var nästan alla Munros böcker utlånade på stadsbiblioteket i Linköping. Det säger väl en del?

Skojigt är också att Akademin belönar en utpräglad novellförfattare. Genren som Alice Munro verkar i har annars förlorat mycket av sin traditionella ställning. En respekterad form förvisso, men numera tämligen undanskymd i förhållande till romanen och inget förlagen längre gärna satsar på.

Men med Munros nobelpris kanske novellkonsten går en ljusare framtid till mötes. En kulturgärning som säkert uppskattas av vår regering. Från den politiska maktens sida vill man nämligen gärna att svenska folket ska intressera sig mer för böcker. I synnerhet barn och unga, vars läsförmåga dalat under senare år.

”Kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och delaktighet i samhällslivet måste öka”, förkunnade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och anslog extra skattemiljoner till Statens kulturråd i läsfrämjande syfte.

Ett annat alliansparti, KD, har därtill fastnat för den gamla FP-idén att utforma en statlig sanktionerad klassikerlista över litteratur som alla svenska skolelever måste läsa. Tveksamt dock om något sådant tvång skulle göra underverk för att väcka de ungas lust till Strindberg och Lagerlöf. Snarare lär väl motsatsen bli effekten.

Dessutom är förslaget uttryck för den olyckliga politikersjukan att ständigt vilja detaljstyra skolan, i realiteten ett misstroende mot professionen. Som Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), Ilmar Reepalus efterträdare som kommunstyrelsens ordförande i Malmö, klokt säger i tidskriften Fokus (26/9): ”Jag inbillar mig att om du är svensklärare, utbildad i litteraturhistoria och i svenska språket, har du kompetensen som krävs för att lyfta fram verk för dina elever.”

Hon är personligen väldigt litteraturintresserad och tycker att politikens makthavare hellre borde ta det försiktigare med det statliga pekpinneriet. ”Vill man göra något för läsningen som politiker skulle man kunna välja att själv prata mer om verk och litteratur inom sitt politiska arbete”, menar hon.

En förträfflig tanke. Möjligen hade samhällsdebatten generellt kunnat bli lite mer stimulerande och insiktsfullare om fler av våra förtroendevalda lät sig fångas av skönlitteraturen. Och varför inte då Alice Munros noveller som går snabbare att läsa än tjocka romaner?

Hon bjuder mästerlig kvalitet i komprimerat format som berör temat om människans mångbottnade och komplicerade natur, perfekt för yrkespolitiker med pressat tidschema.

Men varför ska vi egentligen läsa böcker? Är det så viktigt när allt kommer omkring? Tveklöst. Akademiledamoten Horace Engdahl har formulerat det bättre än någon politiker och statlig utredning.

På Bokmässan i Göteborg för några år sedan förklarade han: ”Jag kan exempelvis bli sittande med någon i en tågkupé i flera timmar. Och människor som inte läser är faktiskt ganska tråkiga.”

I väntan på Salingers post scriptum

JD Salinger

JD Salinger (Räddaren i nöden, Franny & Zooey) vägrade publicera nått efter 1965, men fortsatte skriva maniskt till sin död 2010. Det måste rimligen finnas massor av författarguld kvar i hans gömmor. Läser nu i senaste The Economist att Salingers dödsbo beslutat att börja ge ut manuskripten 2015. Två år kvar! Vad göra tills dess? Olidligt. Tänk om det är skit?

Ni-nanna-na-ni-na…

Rykande färskt från tryckeriet kommer ett nytt opus från regeringen, som denna gång bär den rafflande titeln 2013/14:3 Läsa för livet. Den maktägande politiska klassen bekymrar sig där över medborgarnas läsvanor och vill att fler intresserar sig för böcker.

I den mångordiga propositionen förkunnas bland annat:

Regeringen föreslår mot den bakgrunden nationella mål för politiken
inom litteratur- och läsfrämjande. Det övergripande målet är att alla i
Sverige, oavsett bakgrund och med utgångspunkt i vars och ens särskilda
förutsättningar, ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha
tillgång till litteratur av hög kvalitet.
För att nå det övergripande målet ska statens samlade insatser syfta till:
– att läsförmågan förbättras jämfört med i dag,
– att fler än i dag regelbundet tar del av både fack- och skönlitteratur,
och
– att kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och
delaktighet i samhällslivet ökar jämfört med i dag.

Det är också angeläget att insatser som genomförs för att uppnå målen
präglas av ett jämställdhetsperspektiv. De nationella målen för litteratur-
och läsfrämjande syftar till att tydliggöra de nationella kulturpolitiska
målen och ligger i linje med det uppdrag skolan har enligt läroplanerna
när det gäller elevers läs- och skrivutveckling. Det nationella målen för
litteratur- och läsfrämjande ska vara styrande för de statliga myndig-
heternas arbete. De ska även inspirera och vägleda kommuner och lands-
ting samt inspirera aktörer i det civila samhället. Målen kommer också
att styra Statens kulturråds utvidgade uppdrag när det gäller läsfrämjande
insatser, se avsnitt 5.1.

Varför inte bara låta Stefan Mählqvist göra comeback med TV-programmet Boktipset?

Stefan Mählqvist Boktipset

Författare tar ståndpunkt (2)

Hemingway kicks!

All you can be sure about in a political-minded writer is that if his work should last you will have to skip the politics when you read it. Many of the so-called politically enlisted writers change their politics frequently. This is very exciting to them and to their political-literary reviews. Sometimes they even have to rewrite their viewpoints… and in a hurry. Perhaps it can be respected as a form of the pursuit of happiness.

– Ernest Hemingway, nobelpristagare i litteratur 1954.