Kategoriarkiv: Litteratur

Vad Silent Cal kan lära oss

Publicerad den av
Svara

Christian Dahlgren Corren

Skrivit i Corren 30/3:

Som bekant pratas det åtskilligt i politikerbranschen. Det hör förvisso demokratin till att livfullt låta olika meningar brytas, vändas på och skärskådas. Men handen på hjärtat, kan inte det ständiga snackandet stundtals bli en smula tröttande? Måttfullhet är ju en dygd, och finns inte risken att alltför utdraget munhuggande går ut över de politiska processernas effektivitet och kvalitet?

Linköpings store son Tage Danielsson berör frågan i berättelsen Sagan om den stora ordransoneringen (1964). Där har Gud fått nog av främst det manliga könets malande. Efter inrådan från sin fru Elvira bestämmer han att alla mäns prat nere i jämmerdalen ska begränsas till en viss mängd ord under livstiden.

Det visar sig fungera förträffligt. ”Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.

Det gällde även en politiker som råkade göra slut på sin ordranson under en TV-debatt. Hans sista uttalande blev spontant: ”Jag har pratat så mycket strunt så jag håller käften”. Gensvaret? Politikerns popularitet gick genom taket, han valdes till regeringschef och som Tage skriver:

”Eftersom han inte längre kunde ägna en massa tid åt att prata omkull väljarna så hade han istället hela dagarna på sig till att tänka lite grann och uträtta en massa saker, så han blev allt den bästa statsminister som detta land någonsin haft”.

Se där, alla folkvalda! Tag lärdom och ni har en lysande karriär framför er! Skämt åsido, Tage Danielssons saga må vara mild och rolig satir. Men inte utan viss förankring i verkligheten.

Min egen favoritpolitiker Calvin Coolidge, som regerade USA på 1920-talet, brukade aldrig slösa med orden – vilket faktiskt blev ett framgångsrecept. Under perioden som Warren G Hardings vicepresident 1921-23 började han kallas ”Silent Cal” av högdjuren i Washington.

En känd anekdot från denna tidpunkt är när bordsdamen vid en middag påstås ha yttrat: ”Idag slog jag vad om att jag kunde få mer än två ord ur dig”. Coolidge höll färgen: ”Du förlorar”.

Kontrasten till den glatt frispråkige lebemannen Harding kunde inte varit större. Tyvärr förenades detta med en mindre lyckad egenskap hos Harding. Han hade svårt att säga nej till alla politiska krav och önskemål som en president överöses med, vilket skapade en hel del problem.

Efterträdaren Coolidges legendariska ordknapphet var uttryck för motsatsen. Det var ett medvetet sätt att stämma i bäcken och hålla kravställarna kort, i enlighet med hans filosofi om sparsamhet med de offentliga medlen och att minimera statens engagemang för att inte skada marknaden och civilsamhället.

Det hjälpte sällan hur oljigt behjärtansvärda önskemålen än framställdes, Coolidges tysta stenansikte rubbades inte. Det gick så långt att kongressledamöterna snart skydde presidentens regelbundna frukostmöten i Vita huset. I Amity Shlaes biografi Coolidge (2013) återges en smått obetalbar lista med återbud:

”Senator Heflin: beklagar, sjuk. Senator Norris: går inte att hitta. Senator Pittman: beklagar, sjuk. Senator Reed: beklagar, sjuk vän.”

Vid ett tillfälle avanmälde en viss senator Johnson sig med ursäkten att ladan på hans bondgård hade brunnit upp. Det lät så krystat att Vita huset inte förmådde avstå från att nyfiket kolla uppgiften. Som visade sig vara sann!

I vilket fall kunde 20-talets amerikanska skattebetalare vara nöjda. Taktiken från ”Silent Cal” att tiga ihjäl ”tax and spend”-gänget gick som smort. Men att inte prata vitt, brett och mycket hade för Coolidge även en annan betydelse. Nämligen respekt för ämbetens makt och värdighet. Som han själv förklarade: ”En presidents ord har en enorm vikt och bör inte användas urskillningslöst”.

Dock var Coolidge påfallande tillgänglig för massmedia. Under sin tid som president höll han över 500 presskonferenser. Fast å andra sidan kunde han vara ganska tillknäppt även då. När Coolidge 1927 beslöt att inte söka återval (delvis på grund av hälsoskäl) annonserade han detta genom att dela ut en handskriven lapp till den församlade presskåren. Budskapet var runstensmässigt korthugget: ”Jag kommer inte att kandidera som president 1928”.

Givetvis undrade de förbluffade journalisterna varför (Coolidge var mäkta populär, segern föreföll kassaskåpssäker). Presidenten replikerade stilenligt: ”Det är allt från detta kansli idag”.

För att kallas ”Silent Cal” kan det ändå tyckas paradoxalt att det inte funnits någon president före honom som så många amerikaner upplevt tala. Företrädarna tvingades kuska land och rike runt när de personligen ville påverka väljarna och göra sig hörda bland folket (något som exempelvis tragiskt knäckte Woodrow Wilson).

Detta slitsamma turnerande slapp Coolidge. Förklaringen var det nya genombrottet inom kommunikationstekniken. Presidentvalskampanjen 1924 – då Coolidge efter Hardings död året innan ställde upp i egen rätt – var den första som sändes i radio. ”Silent Cal”, som allmänt sett var förtjust i modern teknikutveckling, greppade villigt mikrofonen och höll flera kampanjtal.

Även presidentinstallationen 1925 blev historisk genom att premiärsändas till vardagsrummen hos miljoner radiolyssnare i USA. Och inte nog med det.

Den 11 augusti 1924 ägde en annan epokgörande händelse rum. ”Silent Cal” blev den första presidenten som fångades på ljudfilm. Klippet finns på Youtube, titta gärna. Direkt från Vita husets gräsmatta förkunnar han bland annat:

”Jag vill att det amerikanska folket ska arbeta mindre för staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukten av sina egna ansträngningar. Detta är frihetens främsta innebörd. Tills vi kan återetablera ett tillstånd där folket får behålla sina inkomster, är vi drabbade av en mycket allvarlig och tydlig inskränkning av vår frihet”.

När hörde vi någon, i övrigt pratglad, svensk politiker av format säga något liknande sist?

Kvinnan bakom Winston

Publicerad den av
Svara

Recenserat i Corren 16/3:Corren.

Bok: Clementine Churchill. En biografi
Författare: Sonia Purnell
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska media

När Nancy Reagan, USA:s första dam 1981-89, nyligen avled var det många som lyfte fram hennes stora betydelse. Ronald Reagan hade inte blivit president utan stödet från sin briljanta hustru. Hon tjänstgjorde i det tysta som viktig rådgivare och var utåt en vinnande profil som bidrog till den optimistiska bilden av Reaganåren då det åter blev ”morgon i Amerika”.

Något liknande erkännande har kvinnan bakom en annan av 1900-talets främsta statsmän aldrig fått, trots att hennes roll snarare var av än större vikt i formandet av förra seklets öden. Ändå är hon knappt synlig i historieböckerna, pikant nog även i de prominenta verk om första och andra världskriget som skrevs av hennes man: Winston Churchill.

Detta vill den brittiska journalisten och författaren Sonia Purnell behjärtansvärt ändra på i sin färska biografi om Clementine Churchill (1885-1977).

Det har sagts att Winston var en hopplös loser innan Hitler gav honom en karriär som frihetens och civilisationens räddare. Frågan är om denne märkligt unika personlighet – av Labourledaren Clement Attlee karaktäriserad som ”femtio procents geni och femtio procents dåre” – haft chansen till någon karriär alls, om inte Clementine funnits vid hans sida.

Till mycket var ju den aristokratiske äventyraren Winston Churchill ett vuxet barn; egofixerad, impulsiv, manisk och inte sällan omdömeslös. Belysande är regeringsansvaret för det katastrofala fälttåget vid Dardanellerna 1916, som länge sänkte Winstons rykte och vidare ambitioner.

Lyckligtvis för både honom och oss fungerade Clementine som en balanserande kraft. Hon försökte hålla den turbulente Winston på rätt köl och gjorde ansenliga lobbyinsatser inom det politiska livet till hans förmån, senare även till Storbritanniens och Europas när det gällde att få med USA i kampen mot nazityranniet.

Hon var lika charmigt intagande som klarsynt, bestämd och bitsk. Utan tvekan fanns kapaciteten att nå höga positioner i egen rätt om inte epokens nedlåtande kvinnosyn varit.

Istället fick Winston bli hennes biljett till makt och inflytande. Kärleken dem emellan var äkta och tillgiven. Men det var också ett utpräglat politiskt partnerskap med ärelystet sikte på det gyllene målet: premiärministerposten.

Fast det privat mänskliga priset blev omfattande. Parets barn försummades tragiskt, själv led Clementine av återkommande djupa utmattningsdepressioner som inte tycks upphört förrän Winston gick ur tiden 1965.

Purnells bok är rappt och underhållande skriven. Tyvärr känns den ungefär som att äta en påse chips. För stunden smaklig, men som näringsrik kost finns åtskilligt övrigt att önska. Som läsare saknar man fördjupande analyser och perspektiv vilka kunnat ge skildringen mer märg och relief. Synd. Clementine Churchill hade förtjänat ett fullödigare porträtt.

”Reading is a bliss”

Publicerad den av
Svara

Böcker läsa

Reading is everything. Reading makes me feel like I’ve accomplished something, learned something, became a better person. Reading makes me smarter. Reading gives me something to talk about later on. Reading is the unbelievably healthy way my attention deficit disorder medicates itself. Reading is escape, and the opposite of escape; it’s a way to make contact with reality after a day of making things up, and it’s a way of making contact with someone else’s imagination after a day that’s all too real. Reading is grist. Reading is bliss.

– Nora Ephron, journalist and author, 1941-2012.

Första världskriget, arvet och glömskan

Publicerad den av
Svara

Doris Lessing

Olevda liv. Ofödda barn. Så totalt vi alla har glömt den skada det kriget gjorde Europa, trots att vi fortfarande lever med det. Om ”Europas blomma” (som de kallades) inte hade dött och deras barn och barnbarn hade fötts kanske vi inte skulle leva med sådan medelmåttighet, sådan förvirring och inkompetens idag?

(…)

Vi är alla formade av kriget, förvridna och skadade av kriget, men vi tycks inte minnas det.

– Doris Lessing, Under huden, 1994.

Om den litterära fiktionens nödvändighet

Publicerad den av
Svara

Per Wästberg

En god roman eller ett märkligt poem dröjer kvar inom en och hjälper en på olika vis. Om man en tid har levt i ett mästerverk och infogats i dess arkitektur och atmosfär och sedan återvänder till den verkliga världen, tycker man lätt att denna är mer medioker än den värld som stora diktare skapat. Det i sin tur skärper ens kritik av den verkliga och gör det svårare att bli lurad och manipulerad. 

– Per Wästberg, författare och akademiledamot, SvD 18/1. 

Polis, polis, potatismos

Publicerad den av
Svara

Recenserat i CorrenCorren. 6/2:

Bok: En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån
Författare: Hanne Kjöller
Förlag: Fri tanke

Mordet på Olof Palme är uppklarat. Det trodde ni kanske inte. Men jag lovar, det är sant – enligt den svenska polisens redovisning. För att ett brott ska räknas som uppklarat krävs nämligen bara att en person på något vis har knutits till gärningen. Gällande Palmemordet är det Christer Pettersson.

Att han frikänts i domstol spelar ingen roll. Det är till och med likgiltigt om han skulle blivit åtalad eller ej. Statistiskt blir det ändå en glänsande stjärna åt polisen för att ha klarat upp ett fortfarande ouppklarat brott. Verkar det snurrigt? ”Fullständigt idiotiskt” menar Thomas Bodström, som idag ångrar att han som tidigare justitieminister aldrig förmådde reformera polisens kreativa bokföringsmetoder.

En svensk tiger Hanne KjöllerVill ni veta mer om ordningsmaktens sorgliga tillstånd rekommenderas DN-journalisten Hanne Kjöllers svidande vidräkning med en av landets viktigaste myndigheter.

Ser vi till riktiga, ofriserade siffror har polisen aldrig löst så få brott som nu. Trots att Sverige aldrig haft fler poliser i tjänst och trots att dessa poliser aldrig fått så mycket skattepengar i anslag. Ansvariga politiker, oavsett partifärg, tycks dessutom ha kapitulerat i försöken att få rätsida på polisens kroniskt dysfunktionella organisation.

Hanne Kjöllers bok är skriven i kallt och nyktert raseri över en sjuk myndighetskultur, där cheferna är besatta av att dölja systemets många brister, kräver blind lojalitet av sina underlydande och inte är främmande för ibland rent kriminell repression mot kritiska röster inom de egna väggarna.

Det må låta hårt, men Kjöller har samlat på sig ett gediget material och presenterar nio fall av polisanställda som blivit svårt trakasserade när de brutit mot den falska kårandan.

En av dessa är den även internationellt ansedde Linköpingsforskaren och polismannen Stefan Holgersson. Hans doktorsavhandling, en riksomfattande kartläggning av polisens ofta skrämmande skrala arbetsprestationer och dåliga yrkesmotivation, väckte stort medialt genomslag.

Men polisledningen vägrade befatta sig med Holgerssons rön, fryste ut honom och stoppade hans vidare poliskarriär. Mats Löfving, tidigare länspolismästare i Östergötland, ansåg inte ens att den tungt meriterade Holgersson var kvalificerad som vanlig närpolis i Norrköping!

Läs den här boken. Ni kommer inte att sova gott om natten.

En bondeförbundare på Kilimanjaro

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/2:Corren.

Erik von Heland upphör inte att fascinera mig. Han var ett tungt namn i det agrarkonservativa, rasbiologiskt entusiastiska Bondeförbundet och satt i riksdagen 1932-53. Under kriget pläderade han för att bidrag till flyktingar istället skulle gå till arbetslösa småbrukare.

Han fördömde den liberale publicisten Torgny Segerstedts flammande kritik av samlingsregeringens ryggradslösa hållning mot Nazityskland. Erik von Heland ville bli partiledare, förlorade striden till Gunnar Hedlund och fick avrunda karriären som landshövding i det lilla blindtarmslänet Blekinge.

Varför stannande han inte i Afrika?

Han hade varit lyckligare. Jag har känslan av att von Heland var en stor romantiker, som förskingrade något väsentligt av sin substans när han sålde sig åt partipolitiken. Ty innan dess – håll i er nu! – arbetade han på Karen Blixens legendomsusade afrikanska farm i Kenya.

Har ni inte läst den danska baronessans ljuvliga bok, har ni säkert sett den underbara filmen Out of Africa. Har man upplevt en sådan pastoral tillvaro med sådana fantastiska människor på en av jordens vackraste platser, och därefter hamnar i den svenska riksdagskvarnen… ja, är det då konstigt om själen mals ner och omdömet grumlas?

Det finns en fängslande koppling mellan von Heland och Ernest Hemingway. Ni känner ju till Hemingways klassiska novell Snön på Kilimanjaro (1936) och dess kittlande inledning:

Kilimanjaro är ett snötäckt, 6010 meter högt berg och påstås vara Afrikas högsta. Den västra toppen kallas av massajerna N gàje N gài, ’Guds hus’. Nära västra toppen ligger en leopardkropp, torkad och infrusen. Ingen har kunnat förklara vad leoparden ville finna uppe på denna höjd.

Hemingways leopard, en metafor för novellens döende karaktär Harry, är givetvis en skönlitterär skapelse. Trodde jag. Döm om min förvåning när jag i von Helands memoarer Mina Afrikaår (1966) läste följande stycke, där han i sällskap med Karen Blixens make Bror – beryktad lebeman och storviltjagande kompis till Hemingway – bestiger Kilimanjaro 1921:

Det var inte långt nedanför den stora kratern, som Bror kunde visa upp den frusna leoparden.
– Här ser du ett av världens underverk, en infrusen leopard, som i årtionden har legat och vaktat Kilimanjaros topp!
– Du är en fantastisk storskojare, Bror! Hur sjutton har du hunnit få upp leoparden hit, replikerade jag.
Vi hade en animerad diskussion, och Bror skrattade överförtjust åt min övertygelse att han ljög och försökte lura mig.

Erik von Heland levde i den föreställningen tills han flera decennier senare bevistade en träff med gamla Afrikaveteraner i Stockholm. Nix, kadavret på toppen var inget practical joke av Bror Blixen. Utan alldeles äkta, påstod man i det grånande sällskapet. Erik von Heland blev närmast besatt av att söka sanningen, grävde i arkiven och fann att det stackars djuret upptäckts redan 1889 av en tysk bergsbestigare.

Men jag undrar om inte von Heland, nu på ålderns höst, såg något mer i historien. Möjligen gnagde frågan om det varit värt att byta Kenya, Kilimanjaro och savannens fria vidder mot ett i det inrutade Sverige politiskt karriärklättrande. Vem var den frusna leoparden om inte han själv?

The Fantastic Fitzgeralds

Publicerad den av
Svara

Zelda och F Scot Fitzgerald 1921

I wish we could spend July by the sea, browning ourselves and feeling water-weighted hair flow behind us from a dive. I wish our gravest concerns were the summer gnats. I wish we were hungry for hot dogs and dopes, and it would be nice to smell the starch of summer linens and the faint odor of talc in blistering summer bath houses … We could lie in long citoneuse beams of the five o’clock sun on the plage at Juan-les-Pins and hear the sound of the drum and piano being scooped out to sea by the waves.

– Zelda Fitzgerald, Dear Scott, Dearest Zelda: The Love Letters of F Scott and Zelda Fitzgerald, 2003.

Zelda och F Scott Fitzgerald

I am really only myself when I’m somebody else whom I have endowed with these wonderful qualities from my imagination.

– F Scott Fitzgerald, Dear Scott, Dearest Zelda: The Love Letters of F Scott and Zelda Fitzgerald, 2003.

Therese Bohman skriver så bra

Publicerad den av
Svara

Therese Bohman Den andra kvinnan

Åker SJ-tåg genom Skåne, Småland, Östergötland och på stationen innan jag skyndade ombord till min reserverade plats i andra klass, gjorde jag ett hastigt nedslag på Pocketshop och köpte Den andra kvinnan av Therese Bohman för 89 kronor, en bok som jag länge tänkt läsa men som det inte blivit något av med. Tills nu, och medan det murrigt decembergråa landskapet susar förbi därute finner jag mig skruvstädsaktigt fångad av berättelsen mellan de mjuka pärmarna, och igenkännande nickar jag åt rader som de här:

Jag har letat efter andra som är som jag i böckerna. Eller efter dem som är som jag vill vara: som utsätter sig för livet, som älskar och förlorar, som inte distanserar sig från livet med ideologier och teorier.

Eller de här:

Bara skönheten kan rädda oss, skrev Dostojevskij. Jag brukade tänka på det på skrivarskolan, där det fanns en outtalad misstänksamhet mot allt som var vackert, från sådant som att inga tjejer på skrivarskolan verkade använda smink, till en skräck för vackra formuleringar, vackra scener, vackert språk. Det var det vackra som fick mig att intressera mig för konsten och litteraturen från början, hade den inte varit vacker hade jag inte velat ha den. Mitt behov av kultur började som underlag för drömmar, idéer om hur livet skulle kunna vara i allra bästa fall, ett slags språngbräda mot högre höjder.

Jag älskar denna roman.

Färden mot mörkrets hjärta

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 12/12: 

Hamsun lärde mig att skriva, menade Ernest Hemingway och han var sannerligen inte ensam om sin beundran. 1920 tilldelades Knut Hamsun Nobelpriset i litteratur, romanen Markens gröda fällde avgörandet.

Därefter var det ingen diskussion. Under mellankrigsåren höljdes Hamsun i ära, lovord och berömmelse som knappast någon annan i sin litterära samtid. Författare som Thomas Mann, Isaac Bashevis Singer, Stefan Zweig, Maxim Gorkij och Henry Miller stod i kö för att hylla den norske diktarfursten.

Men då hade Hamsun redan börjat vandringen ner i förnedringens avgrund, vilken skulle krönas av det famösa mötet med Nazitysklands härskare i Berchtesgaden sommaren 1943.

HamsunDet är denna berättelse, lika förskräckande som fascinerande, som Tore Rem (litteraturprofessor vid universitet i Oslo) briljant avtäcker i Knut Hamsun och resan till Hitler. På mästerlig, elegant prosa får vi följa hur en av seklets främsta konstnärer med öppna ögon lät sig förledas, korrumperas och göra drängtjänst åt historiens värsta förbrytarband.

Hamsun förenade sig reservationslöst med nazismens onda utopi, förrådde sitt land under den tyska ockupationen, skänkte sin Nobelmedalj till Joseph Goebbels, stödde ivrigt Hitler ända till slutet och ångrade sig aldrig. Hur kunde det ske?

Vägen till den monumentala konkursen gick från Hamsuns syn på moderniteten, kapitalismen, demokratin och industrialismen som civilisationens fördärv. Hans hjärta bultade för naturen, bondekulturen och drömda ideal från en förment gyllene nordisk forntid. Tyvärr stannande han inte vid detta, utan kom att söka räddningen i fascismen och dess ”starka män”: Mussolini, Hitler, Vidkun Quisling.

I Tyskland var Hamsun enormt populär och nazisterna var inte sena att omfamna honom som deras egen portalförfattare. Hamsun tjusades, men han ville vara mer än en uppburen diktare.

Auktoriteten som författare räckte inte. Han betraktade sig som undantagsmänniska, en slags profet i närmast metafysisk kontakt med folket, blodet och jorden.

Kulturen och politiken blev för Hamsun intimt sammanflätade och däri ligger hans stora tragedi. Mannen som förnyade litteraturen och i sina romaner kunde vara så inkännande och nyansrik, förlorade sig i monomant ideologiskt tunnelseende.

”Han hade gjort det enkelt för sig, och han hade gjort sig själv betydligt enklare än han en gång var – och kanske fortfarande skulle kunnat vara”, konstaterar Tore Rem om den åldrade Hamsun. Det är djupt sorgliga ord. Som varnande lärostycke över faran att gifta ihop kultur och politik står också denna bok i särklass.