Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.
– Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, 1913-1927.
Förr fanns det verkligen hopp om den svenska ungdomen. Det är lätt att konstatera när man läser Sven Auréns intressanta, elegant skrivna memoarer Också ett liv. En journalists minnen 1932-1942 (1973):
I trettiotalets gryning var vi inte engagerade som det heter nu för tiden. Kanske bör jag begagna ordet ”vi” med försiktighet: visst fanns det ungdomar, som kände behov av att ta ställning till världsutvecklingen och gav uttryck åt sina politiska uppfattningar. Men de var få. En sedermera mycket framstående socialdemokrat vid namn Gunnar Lage, som vid denna tid verkade i Clarté, sa mig en dag: ”Du och dina vänner – intresserar ni er bara för det, som är smått?”. Det var nog vad vi gjorde. (sid 17)
Inom ungdomen var det politiska intresset rudimentärt. På Stockholms Högskola hade de politiska föreningarna svårt att hålla sig vid liv och deras ledare klagade bittert över studenternas ”slöa indifferens”. Samma indifferens återfanns på Aftonbladets redaktion. (sid 45)
Tråkigt att denna lovande civilisatoriska utveckling kullkastades av de totalitära våldsideologiernas härjningar kring våra gränser och inte fick möjlighet att bli bestående. Då hade politiken varit förpassad till samhällsmarginalens skuggsida idag och vi alla hade levt friare och trevligare.
Skrivit i Corren 16/5:
Tecknarkonstens häftigaste naivist: Jan Lööf. En mytisk figur som man ibland undrar om han verkligen finns. Men det gör han. Promise!
Fotot till denna text plåtade jag själv i november 2011 vid en vernissage på Söder i Stockholm. Jan Lööf gjorde ett av sina sällsynta publika framträdanden och ställde ut bilder som många bidrog till att forma mitt eget barndomsuniversum under 70-talet.
Serierna Felix och Ville, bilderböcker som Sagan om det röda äpplet… Egenartat skruvade berättelser, tecknade i en detaljrik fascinerande stil med ett märkligt oemotståndligt sug som gjorde underverk för fantasin.
Värdet att få ta del av verk som dessa ligger bortom vad som kan mätas, vägas och prissättas. Jag hade nog aldrig blivit den ivrige kulturkonsument som jag senare blev, utan grunden som Jan Lööf skapade i mina unga år. Skolan låg i lä i jämförelse.
Han trollade lekfullt fram en värld som gav en lustfylld aptit på att upptäcka fler, vidga tillvaron och låta själen ta språng. Förstå vad riktigt bra barnkultur kan betyda!
När jag blev lite äldre brukade jag fundera på vem denne Lööf egentligen var. Likt alter egot Bertil Enstöring i Skrotnisse och hans vänner höll han noga distansen till offentligheten, värnade sin integritet, bodde någonstans i mycket avlägsna trakter.
Informationen var frustrerande knapphändig och svår att få fram (detta var långt innan man kunde googla hela tillvaron). Och så fick jag till slut möta honom. Det var en stor dag för mig, alltså. Men vad säger man i ett sånt läge? Tack för allt?
Jag nöjde mig med konstaterandet att Jan Lööf faktiskt existerade i levande livet, bad att få ta ett fotografi som bevis. För säkerhets skull tog jag honom i hand också. Han garvade. Verkade väldigt schysst och avslappad. Jag kollade på utställningen, gick därifrån. Det räckte. Mer än väl. En stund av varm lycka.
Men vad är det nu för bottenlöst korkade stollar som hotar med censur av hans böcker? Nyligen briserade uppgiften att förlaget Bonnier Carlsen önskat sudda och ändra i Jan Lööfs klassiker Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian.
De skulle nämligen innehålla förgripliga bilder som förmedlar ”stereotypa” uppfattningar om andra kulturer. Teckna om, teckna nytt, teckna rätt och politiskt korrekt. Så ska förlagets räddhågade uppmaning till Jan Lööf varit. Annars blir det inga fler upplagor av böckerna.
Jag trodde först att inte det kunde vara sant. Vissa vuxna i maktpositioner är tydligen långt dummare än minsta barn. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.
Tidigare har vi sett hur tidsandans fyrkantiga inkvisitorer fört bland andra Pippi Långstrump, Tintin, Ture Sventon och Barna Hedenhös till samma anklagelsebänk. Vad är det för land där man börjar ansa kulturyttringar, går på pekpinnekorståg genom det skönlitterära arvet och kräver trendkänsliga retuscheringar enligt politiserade smakdomares förnumstiga moralkakenormer?
Det är ett land utan respekt och uppskattning av den fria konsten, där tilltron saknas till barnens och föräldrarnas förmåga att tänka själva. Det är ett land där fantasin sätts i ideologiska bojor och där syret inte längre finns för spännande magiker av Jan Lööfs antikonformistiska kaliber.
Vem kan stå ut och trivas i detta rike mer än Skrotnisses och Bertil Enstörings nemesis, byråkraten Ture Björkman?
Jag skulle lätt kunna sälja min obetydliga själ till vem det vara månne, om jag i utbyte fick förmågan att dikta lika lyriskt briljant som baronessan Karen Blixen. Kolla här bara inledningsraderna till novellen Samtal om natten i Köpenhamn (ur samlingen Sista berättelser – tack Antikvariatet i Norrköping!), är det inte så magiskt?
”Det regnade i Köpenhamn en novembernatt år 1767. Månen var uppe och långt in i andra kvarteret – då och då, när regnet gjorde ett uppehåll liksom mellan två verser i en oändlig lång visa, blev dess bleka, smärtsamt bakåtlutade mask synlig högt uppe på himlen bakom lager efter lager av välvande ärggröna dimmor. Så började regnet på nytt, månmasken drog sig tillbaka in i rymden och endast gatlyktorna och ett annat fönster skymtade i mörkret mellan husen som självlysande maneter på havets botten.”
Perfektion.
Skrivit i Corren 10/5:
Nytt på bokhandelsdiskarna är ett verkligt mastodontverk på över 1000 sidor, betitlat Svensk poesi (Albert Bonniers förlag). Här samlas i ett generöst urval utvecklingen av den svenska lyriska traditionen, från runstenarnas fantasieggande kärvhet till den bubblande diversiteten som ekar i samtida uttryck.
Det är en sann folkbildningsinsats som de ansvariga redaktörerna Daniel Möller och Niklas Schiöler gjort. Vågar man hoppas på att skolorna griper chansen att använda boken i sin undervisning?
I vår nyttofixerade epok kan man förstås undra varför någon behöver läsa Lasse Lucidor, Atterbom, Edith Södergran eller Biskop Thomas. Vad är poängen med att tugga i sig Rökstenens text från tidigt 800-tal? ”Rådde Tjodrik / den djärve, / sjökrigares hövding / över Reidhavets strand. / Nu sitter han rustad / på sin gotiska häst, / med skölden i rem / den främste av Märingar.”
Frågan behöver egentligen intet svar. Värdet ligger i sig självt. Nödvändigtvis blir ingen en bättre, godare människa av poesiläsning. Men antagligen en rikare och mindre tråkig sådan.
Att bredda den egna horisonten, skärpa möjlighetssinnet och bottna i vårt samhälles kulturhistoriska kontext ger tillvaron fler, färgstarkare dimensioner och sätter den individuella personligheten på tillväxt.
”Där varje offentligt beslut måste rättfärdigas efter måttstocken kollektiv vinning rubbar poesin dessa till synes självklara grundsatser, inte med hjälp av ideologi, utan genom sin blotta närvaro och sätt att vara, sitt förkroppsligande av tillstånd av längtan och lust”, skrev den amerikanska författaren och poeten Adrienne Rich.
Duger inte det argumentet, hör då hennes diktarkollega Birgitta Trotzig: ”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i Doktor Zjivago.”
Ett fint komplement till antologin Svensk poesi är Lars Anders Johanssons skiva Renässans som vältjamat släppts ungefär samtidigt. Han är inte bara musiker och poet, utan även kulturansvarig på tankesmedjan Timbro och skrev nyligen en läsvärd Correnkrönika om det klassiska bildningsidealets betydelse.
På nämnda album har Lars Anders Johansson den goda smaken att lyfta fram Gustaf Fröding, Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i nytt ljus genom sång och ton. Jodå, deras poesi fungerar utmärkt även i musikalisk form.
Resultatet är mycket njutningsfullt, en välkommen återintroduktion av den litterära nittiotalistgenerationens främsta diktare som orättvist hamnade i skuggan när modernisterna tog över det kulturella fältet efter världskrigen. I synnerhet nedvärderingen av den en gång så uppburne Heidenstam har ju varit rent vettlös.
Varför inte i denna grönskande vårmånad pröva lite naturlyrisk morgongymnastik med Heidenstams Morgonen exempelvis: ”Redan hörde jag hanen gala. / Båten väntar oss vid dimmigt sund. / Räck mig kransar! Följ mig i den svala / sommargryningens första stund! / Solens snäcka flyter / gul i klippors midt. / Morgon, allt som bryter / lifvets ros är ditt.”
Att knacka ner artiklar i dagspressen känns stundtals som skrift i vatten. Och av dem som hör av sig dominerar inte sällan förbittrade Ring P1-personer. Det är spelets praxis, man vänjer sig och trubbas av.
Men så! Ett bokpaket anländer från läsekretsen som ett uppskattande tack för att man försvarat den utrotningshotade klassiska bildningstraditionen. Sånt värmer verkligen i hjärtat. Tänk, generositet och godhet finns!
Hit går jag ofta. Ragnar Dahlbergs café, Linköpings finest. En oas i tiden och larmet, där den civilisatoriska atmosfären från det tidiga 1900-talet vackert återskapats. Denna gång är jag i sällskap med en nätt samling texter av Walt Whitman, i Gunnar Hardings nyöversättning.
Vad kan man säga om Whitman? ”An American Poet at Last!”, utropades det hänryckt i United States Review när första utgåvan av hans verk Leaves of Grass publicerades 1855.
Tidningsrecensionen förkunnade bland annat: ”…hans röst bringar hopp och profetior till talrika släkten av gamla och unga. Vi måste sluta hyckla och bli dem vi verkligen är. Vi ska påbörja en ny atletisk och utmanande litteratur. Nu inser vi hur det är och vad som främst har fattats. Den inre amerikanska republiken ska också förklaras fri och oberoende.”
Naturligtvis var det Whitman själv som anonymt skrivit hela artikeln!
Skrivit i Corren 22/4:
I en äldre släktings bokhylla fann jag nyligen ett häftat exemplar av John Ludvig Runebergs Fänrik Ståls Sägner. Ett fantastiskt diktepos att åter sjunka in i och låta sig fångas av alla dess oförglömliga karaktärer.
Som Sven Dufva, den unge hjältemodige soldaten med ordern ”släpp ingen djävul över bron”, fallen på sin post för en rysk skottsalva (”den kulan visste hur den tog”) och som i slutraden fick omdömet: ”ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.
Eller den gamle favoriten general Kulneff, ”han som kysste och slog ihjäl med samma varma själ.” För att inte tala om Lotta Svärd, marketenterskan som sedermera Lottarörelsen tog sitt namn av.
Välbekant allmängods? Det borde vara det. Runebergs epos om kriget 1808-09 tillhör ju portalverken i såväl det finska som det svenska kulturarvet. Exemplaret av boken jag höll i min hand var en särskild tryckt skolupplaga från 1950-talets början.
Tänk att vi en gång alltså hade ett kulturbärande offentligt skikt som värdesatte riktig bildning, förmedling av klassisk litteratur och lyrik till det uppväxande släktet! Fascinerande. Vad hände?
DN rapporterade häromveckan att Fittjaskolan i Stockholm lagt krutet på att sysselsätta eleverna med det brottarpopulära datorspelet Minecraft i undervisningen. Om det är ett tidens tecken för nuvarande prioriteringar bör man kanske känna viss förtvivlan.
I senaste numret av Dagens Samhälle sågar skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren Minecraft-experimentet längs fotknölarna och ryter:
”Oroande nog har utbildningssektorn globalt sett faktiskt kommit att domineras av skojare som på diverse konferenser säljer in idéer om individanpassning, digitalisering och liknande till politiker – som ofta faller pladask för dessa lösningar. Trots att forskning finner att liknande metoder ofta har negativa effekter på elevers resultat”.
Sahlgren uppmanar till att kasta ut charlatanerna från skolan. Möjligen vore det klokt att låta datorerna gå samma väg, om dessa förförande apparater står i vägen för den traditionella läsningen.
Litteraturen är ju, för att tala med den store österrikiske författaren Robert Musil, ett oöverträffat hjälpmedel för att utmana vårt verklighetssinne och träna möjlighetssinnet.
Den portugisiske diktaren Fernando Pessoa menade att litteraturen är beviset på att livet inte räcker till. Bokstävernas världar låter oss med slösande generositet spränga vilka gränser som helst, nå bortom valfria fjärran horisonter, erbjuder ett överdåd av fördjupande kunskaper och vidgade erfarenheter. Där finns inga av de vardagliga bojor som håller oss fast i den egna inskränkta kretsen, skymmer synfältet och begränsar handlingsalternativen.
”En god roman eller ett märkligt poem dröjer kvar inom en och hjälper en på olika vis. Om man en tid har levt i ett mästerverk och infogats i dess arkitektur och atmosfär och sedan återvänder till den verkliga världen, tycker man lätt att denna är mer medioker än den värld som stora diktare skapat. Det i sin tur skärper ens kritik av den verkliga och gör det svårare att bli lurad och manipulerad”, skrev akademiledamoten Per Wästberg för några månader sedan i SvD.
Ja, vad tror ni? Måhända vore en ny skolupplaga av Fänrik Stål ingen dum idé.
Skrivit i Corren 8/4:
2016 e Kr. I Gallien, förlåt Sverige!, är hela kulturlivets kommandohöjd ockuperad. Hela? Nej! Det finns ett litet område som framgångsrikt trotsar den politikgenomdränkta vänsterdominansen, ett litet område omgivet av befästa statskramande läger…
Vi kan kalla detta område för Svenska Akademien; en sedan 1786 komplett självförsörjande och från staten jämte alla organiserade särintressen totalt självständig institution, med förre ständige sekreteraren Horace Engdahl som den bildade kulturborgerlighetens Asterix.
Peter Englund har kallat Akademien för ”en av Sveriges få återstående riktigt anarkistiska sammanslutningar” då den kan göra precis vad den vill, utan andra hänsynstaganden än till de egna stadgarna och till Akademiens berömda paroll ”Snille och smak”. Provocerande?
Jodå, många har genom åren retat sig på Svenska Akademiens unikt oberoende ställning och den kulturolympiska krets som de livstidsvalda aderton ledamöterna utgör. Men är det inte ganska skönt med en institution som har det grundmurade privilegiet att kunna segla fullständigt fritt över såväl kortsiktiga marknadstrender, kulturbyråkratiska anslagskommittéer, förutsägbara dagsdebatter och åsiktspolisiära konformiteter?
Horace Engdahl är därvidlag en god representant för Akademien. Tryggt karriärparkerad på sin stol nummer 17 behöver han inte ängsligt bevaka några positioner. Tack för det! Liksom i sina förra böcker av betraktelsefragment (Meteorer, 1999 samt Cigaretten efteråt, 2011) framtonar han i sin senaste skrift Den sista grisen likt en samtidsklimatets oförvägne gisslare och frihetlige motståndsman.
Känn bara på följande salva: ”Den bästa politikern är den man aldrig hört talas om. De goda lagarna är de vi följer utan att tänka på dem. Det som någon gång verkligen fyller oss med lycka, återspeglas inte i samhällsstatistiken. Om man har en övertygelse, bör man ta ledigt från den en dag i veckan, sedan två, sedan tre”.
Närheten till den nyss bortgångne författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson är i detta stycke tydligt. Även han hissade gärna varningsflagg för engagemangets ohälsosamma baksida. Starka uppfattningar kan ju lätt utvecklas till ett oförsonligt korstågsfarande – ideologiskt, politiskt, religiöst.
Som Horace Engdahl luttrat konstaterar: ”Onda människor är onda därför att de är blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte. Godheten och ondskan är i maskopi. Det är till ljumheten hoppet står: till ett slentrianmässigt levnadssätt, upprätthållet utan starkare övertygelse. Till tankspriddheten. Till försumliga rektorer som tittar bort när eleverna tjuvröker (för att de minns att de gjort det själva). Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man mött den mordlystna sanningsivern”.
Att Horace Engdahl heller inte gillar övertygelsen hos våra partier om att medborgarnas privata sfär är ett legitimt mål för ingripanden utifrån olika politiska syften är glasklart. Intervjuad om sin bok i P1 den 30/3 slog han fast: ”Det är ju något som vi förknippar med auktoritära regimer men idag så anses detta tydligen riktigt och förebildligt även i en demokrati… Det är inte statens uppgift att förmå människor att tänka, leva och känna annorlunda”.
Ja, fler försumliga rektorer i pekpinne-Sverige vore nog inte fel!
Skrivit i Corren 5/4:
Dragningen till sjön och seglingen var oavbrutet närvarande hos Sigfrid Siwertz. Som han förklarade: ”det är då livskampens kramp släpper och vi får några dyra ögonblick av okonstlat umgänge med det finaste av allt, friheten”.
I den bildande borgerlighetens salonger var länge Sigfrid Siwertz (1882-1970) en av våra mest lästa och uppburna författare. Från 1932 var han ledamot i Svenska Akademien och hans samlade produktion (prosa, lyrik, dramatik, essäistik) omfattar ett 80-tal verk.
Numera påstås i stort sett rubbet vara utgallrat från de offentliga bibliotekens hyllor och gömda i dunkla, dammiga magasin. Siwertz själv dväljs i det tragiska skuggriket av ärorika namn som mist sin lyster och övertäckts av glömskans spindelväv. En stilla fråga. Jaså, för vem då?
Bara för att Siwertz i denna flyktiga stund inte är en återkommande referenspunkt på kultursidornas debattarenor, eller i de sociala mediernas snabbflödande munhuggning, betyder det på något sätt att han skulle vara hopplöst död som en diktare utan relevans. Den riktigt kvalitativa konsten dunstar inte bort så lätt.
I boken Konst. Essäer om extas och skamlöshet (1995) skriver Jeanette Winterson klokt: ”Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt”.
Så är det. Oavsett modets och politikens växlingar förblir den goda litteraturen angelägen som sannings- och meningsskapare, och kommer ständigt finna nya läsare – ibland fler, ibland färre likt en underjordisk rörelse i trots mot en kvävande samtids påbud.
Sigfrid Siwertz var en idéförfattare som ofta betonade människans fria vilja och kreativa livskraft. Upptäck, eller återvänd till, hans underbara Mälarpirater (1911)! Den handlar om tre unga killar som i en ”lånad” segelbåt (Vindrosen) rymmer från en trist, inrutad pekpinnetillvaro och gör sommarlovet till en slags motsvarighet till Homeros Odysséen runt Mälaren.
Siwertz lilla förtätade verk på knappt 150 sidor är lika delar ett klassiskt pojkboksäventyr, en roman om vuxenblivande och ett romantiskt frihetsepos. Bara den naturlyriska skildringen av sommaren i det tidiga 1900-talets Sverige kan väl få vem som helst att vilja slå sig lös och hissa segel:
Pojkarna seglade en dag och en natt på Guds försyn. En laber sunnan drev dem sakta fram genom Mälarens labyrintiska värld av fjärdar och sund. Tyst och festligt, i ljum blomsterdoftande medvind drev Vindrosen fram över glimmande, villsamma vattenvägar, längs ännu spädgröna lövstränder, branta, granvuxna strandklippor och gulblommiga ängar med nyutsläppt brokig boskap, förbi vitblommande trädgårdar gick färden, och tegelbrukens röda längor och grustäkternas stup under avklippta grankanter och små vänliga stadshamnar med flaggor och torn.
Var och en sin egen Jack Sparrow, upp med Jolly Roger i masten och kapa förtöjningarna! 
Sigfrid Siwertz, 1882-1970, Akademiledamot från 1932 på stol nr 4.
Christian Dahlgrens Blogg 