Double view heter utställningen, målningens titel är Teenage Breakdown av Thomas Edetun. Finns att beskåda på konsthallen Passagen i Linköping till den 17/8.
Talking to me?
Svara
Kategoriarkiv: Linköping
Den goda stadskulturens Linköping
Skrivit i Corren 17/5:
”Landsbygdsfolkets betydelse som källa till svensk folkförnyelse framstår med ökat värde, ju mera industrialismen och stadskulturen tär på folkkraften.”
Så förkunnas det i Bondeförbundets partiprogram från 1933. Dryga 80 år senare kan vi väl ganska lugnt konstatera att dåvarande Centerpartiet hade fel. Kombinationen av industrialism och stadskultur har snarare gjort underverk för ”folkkraften”.
Urbaniseringsvågens omvandling av det gamla svenska bondesamhället har medfört att människor som flyttat in till städerna generellt fått bättre livskvalitet i form av utbildning, hälsa, arbete, inkomster, kontakter, socialt umgänge och kulturutbud.
Det bekräftas av tidskriften Fokus undersökning över var i Sverige det är bäst att bo 2014.
Storstadsområdena är solklara vinnare. Stockholm tronar på första plats bland Sveriges 290 kommuner. Linköping hamnar på nummer 12 i totalrankningen, ett starkt hopp uppåt från förra årets plats 55. I underkategorin bästa stadskommun kniper vi silvermedaljen efter Uppsala.
Vi har skäl att vara stolta och kommunalrådet Paul Lindvall (M) är förstås med all rätt förtjust. Det är ett bra betyg, ett kvitto på att vår kommun är attraktiv och välskött.
Dock är Lindvall en smula besviken på att Fokus inte lät Linköping tävla i högsta prestigeklassen och spänna musklerna mot Stockholm, Göteborg och Malmö med kranskommuner.
”Jag ser Linköping som en storstad och det tror jag många gör med mig”, sa han i fredagens Corren. Sant. Sett till Linköpings befolkningsstorlek, expansiva utveckling och ökande urbanitetskänsla borde vi rimligen kvala in i den svenska storstadsdivisionen.
Men det innebär också att storstadens mindre vackra sidor blivit märkbara: en febrig bostadsmarknad med stigande priser, en oroande gängkriminalitet, samt en socioekonomisk segregering mellan den burgna medelklassen som tenderar att leva i en värld och människor i invandrartäta områden som tenderar att leva i en annan.
Den utmaningen bör vi inte glömma när vi gasar vidare mot framtiden.
Polisen, var god dröj
Skrivit i Corren 13/5:
En stulen cykel. Det kan låta som ett marginellt brott, irriterande och trist, men något man får leva med. Alla drabbade vet att saken är annorlunda.
Känslan av kränkning svider vanligen värre än den materiella och ekonomiska skadan. Även om försäkringen täcker förlusten är det som om något brustit. Särskilt om polisen gäspande tar emot anmälan och uppgivet lägger blanketten i en pärm för permanent slutförvaring.
Då är det inte bara en cykel som försvunnit, också en bit av den samhälleliga tilliten har eroderat bort. Därför är det lika utmärkt som glädjande att polisen i Linköping gått på offensiven för att stävja cykelstölderna.
Som Corren rapporterade om i måndags är vår kommun hårt utsatt. Tusentals cyklar stjäls varje år och säljs vidare i systematisk omfattning. Men nu har polisen börjat ringa de skyldiga och arbetar på att få kontroll över situationen. Bra gjort!
Linköping kan på detta område sägas gå mot strömmen, ty enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är vardagsbrottsligheten fortfarande inte prioriterat av den svenska ordningsmakten – trots att regeringen uttryckligen beordrat polisen att satsa mer på att utreda just denna form av kriminalitet.
I dessa valtider bör erinras om att Alliansen utlovade skarpare fokus på lag och ordning vid maktskiftet 2006. Större anslag och fler poliser har det också blivit. Generellt tycks brottsligheten minskat något under det senaste decenniet, om vi ska tro statistiken som Brå producerat.
Dock har gängkriminaliteten tilltagit oroväckande, vilket vi ju här i Östergötland dystert tvingats erfara. Även bostadsinbrotten och antalet bedrägerier har ökat i Sverige.
Samtidigt är det ett mycket generande faktum att polisen klarar upp färre anmälda brott i dag, än innan Alliansen tog över regeringsrodret. Istället har enskilda säkerhetsfirmor upplevt en blomstringsperiod, eftersom privatpersoner och företag ofta hellre vänder sig till dem för att få brott utredda i frustration över polismaktens ineffektivitet.
Ändå har polisen fått 21,1 miljarder kronor att röra sig med 2014, vilket ska jämföras med 17,2 miljarder kronor 2006. Att hälla mer skattepengar över olika problem brukar vara en populär åtgärd när svenska politiker är i farten.
I likhet med skolans fallande resultat, eller sjukvårdens usla tillgänglighet, garanterar dock inte nödvändigtvis resurstillskott någon lösning. Polishaveriet är orsakat av missgrepp i förvaltningspolitiken och inneboende systembrister.
”Vi har inte lyckats få tillräcklig kraftfull styrning… Vi utser polischefer och länspolischefer och de förväntas göra jobbet. Men vi har utsett fel personer”, erkände Folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson självkritiskt i våras (TT 14/3).
Nästa år ska landets 21 polismyndigheter slås ihop till en enda, vilket förhoppningsvis gör organisationen smidigare och alertare. Frågan är varför det inte skett tidigare, eller varför rikspolischefen Bengt Svenson ännu sitter kvar i orubbat bo.
Reformera en illa fungerande struktur är ingalunda enkelt. Men oavsett vilken regering vi får i höst, borde det väl då vara en högst rimlig begäran att jakten på rätt personer till polisväsendets chefstjänster äntligen inleds. Bättre sent, än aldrig.
Vänd Åkesson ryggen istället
Skrivit i Corren 7/5:
Det finns en demokratisk familj. Medlemmarna har lite skilda uppfattningar om hur samhället bäst ska organiseras. De kan vara liberaler, konservativa, socialister eller något annat.
De är ivriga att kritisera varandras åsikter, precis som det ska vara i ett demokratiskt meningsutbyte. Förhoppningsvis leder debatten fram till ganska hyfsade beslut i slutänden. Ty familjen har lärt sig att kompromissa och umgås civiliserat, även om det stundtals kan hetta till sinsemellan.
Den grundläggande värdegemenskapen är ändå stark: tron på människors lika värde, toleransen och respekten, humanismen. Utan denna delande övertygelse blir allt annat meningslöst och portarna till mörkret öppnar sig.
Ett riksdagsparti strävar mot att slå upp dessa portar. Det är SD, en främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen, ett parti som hotar att slita sönder de band som håller den demokratiska familjen och det fria samhället samman. Vi kan omöjligen kompromissa med sådana företrädare som sår hat och illvilja mot andra människor.
Men trots allt har de rätten att hysa sina motbjudande åsikter, framföra dem offentligt, kandidera i val och ta plats i våra beslutande församlingar. Det betyder inte att vi måste acceptera ett enda kommatecken i deras budskap. Tvärtom.
När den organiserade främlingsfientligheten mobiliserar, är det av yttersta vikt att vi inom den demokratiska familjen mobiliserar ännu hårdare mot denna vämjeliga rörelse.
Men det ska ske med sakargument, med värdiga protester, med goda exempel i humanismens anda och på så sätt tydligt visa att vi är bättre än dem. Att kasta ägg mot Jimmie Åkessons bil som i Norrköping, att försöka överrösta honom med skränande burop som i Linköping – det är förfalla till mobbens och lynchgängens metoder.
Och då gör vi våld på oss själva, ty på detta vis agerar inte den demokratiska familjen.
I Karlskrona möttes häromdagen den inför EU-valet turnerande Jimmie Åkesson av flera hundra personer som under iskall tystnad vände sina ryggar mot honom. En fredlig, kraftfull manifestation som var långt effektivare i avståndstagande än ägg och skrän. Låt detta bli Åkessons lott istället nästa gång han besöker Östergötland.
Det icke-civiliserade uppförandet kan SD stå för. Aldrig vi.
Kamrater, motståndaren är välorganiserad
Den eviga bostadsfrågan
Skrivit i Corren 28/4:
600 nya bostäder kan redan nästa år börja byggas i Linköping. Området det gäller är Valla.
Eftersom kommunens bostadsbolag Stångåstaden är främsta aktör kommer huvuddelen av beståndet att bli hyresrätter. Ett mycket välkommet beslut av samhällsbyggnadsnämnden, i synnerhet som Hyresgästföreningen i samma veva levererade en rapport om länets fortsatt kärva bostadssituation.
Den som söker lägenhet hos allmännyttan tvingas köa i ett år för en etta, för större lägenheter upp till 18 månader. Och då är läget ganska hyfsat i Östergötland jämfört med övriga landet. Den genomsnittliga väntetiden i Sverige för en etta hos offentliga bostadsbolag är 32 månader.
”Bristen på tillgängliga hyresrätter är en stoppkloss på bostadsmarknaden som får konsekvenser för både arbetsmarknad och tillväxt”, säger Hyresgästföreningens bostadspolitiska utredare Jonas Hagetoft i ett pressmeddelande. Så sant.
Samtidigt tillhör Hyresgästföreningen en av de hårdaste motståndarna till den effektivaste lösningen: att stimulera nyproduktionen i enskild regi genom marknadsmässiga hyror. Istället efterlyser Hyresgästföreningen ökade insatser från staten och kommunerna.
Som Linköping och Stångåstaden kanske? Tyvärr. Generellt orkar inte den offentliga sfären att ekonomiskt kompensera för regleringarna som, med uppenbart katastrofala resultat, rubbat jämvikten mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden.
Den sociala bostadspolitiken var nog vackert tänkt, i praktiken har dess vällovliga syften blivit det godas fiende. Det finns ingen annan väg ur denna soppa än att göra det lönsamt för privata investerare att satsa på hyresrätter, menar nationalekonomen Assar Lindbeck:
”Med dagens hyresreglering och andra bromsklossar kan man inte förvänta sig att privata aktörer ska gå in. Kommunerna? De har inte ens råd att renovera sitt nuvarande bestånd. Staten? Knappast, här kommer kraven skola, vård och omsorg i första rummet. Slutsatsen måste vara privat kapital som drar det stora lasset och då måste det finnas regelverk och modeller som ger rätt incitament” (Byggindustrin 31/1).
Sverige är förmodligen världsmästare på politiskt regelraseri inom byggandet. En av de andra bromsklossarna som Lindbeck nämner utöver hyresregleringen är exempelvis de frikostiga möjligheterna att överklaga planerade nybyggnationer, något som i värsta fall riskerar att försena Stångåstadens hyresrätter i Valla under åratal (inte för inte varnade samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok för detta i Corren 23/4).
Man avundas inte bostadsminister Stefan Attefalls Sisyfosliknande uppgift att åtminstone försöka rulla undan några stötestenar ur det väldiga berg av föreskrifter, lagar och detaljregleringar som hindrar en vettigt fungerande fastighetsproduktion och bostadsmarknad i Sverige.
Han har i alla fall gett oss chansen att bygga större friggebodar hemma på tomten. Om man äger någon. Mindre bemedlade svenskar som saknar tak över huvudet får lyda Tage Erlanders pinsamt aktuella råd från 1966 och ställa sig i den sovjetaktiga bostadskön. Eller skaffa husvagn, alternativt tälta.
Allvarligt talat, så här kan vi bara inte ha det längre.
Tennis – en sport för livet
Skrivit i Corren 24/4:
Tennisserven är den högsta konstformen, endast Mozarts opera ”Don Juan” når upp i samma paritet. Det hävdar Lars Gustafsson i sin sprudlande romanklassiker Tennisspelarna (1977), där han entusiasmerande skriver om tennisen som vida mer än en idrott bland andra.
Det är ett sätt leva, rent av en filosofisk verksamhet. I tre korta meningar fångar han spelets själ och psykologiska nyckel: ”En boll som har gått, skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.”
Få har behärskat detta lika bra som Björn Borg, ett koncentrationsfenomen som kunde vända till synes förkrossande underlägen till seger genom att fokusera på bara på den boll som fanns i ögonblicket.
Det mest berömda exemplet är Wimbledonfinalen mot ärkerivalen John McEnroe 1980. Borg förlorade det nervdallrande långa tiebreaket i fjärde set med 16-18, som inkluderade sju (!) sumpade matchbollar. Vem som helst hade knäckts. Inte Borg.
Inför femte set återvände han iskallt till banan och spelade hem matchen som om ingenting hade hänt. ”Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.” Precis så! Men pröva själv. Det är sannerligen inte lätt. Fast mycket stimulerande att försöka.
Tennisen betraktades länge som överklassnöje i stil med golf och segling. En av dem som introducerade sporten i Sverige var Gustav V. Han hade som kronprins upptäckt tjusningen med boll och racket under ett besök i Storbritannien 1879.
Först på 1960-talet, när SVT började sända Davis Cupmatcherna med Janne Lundqvist och Uffe Schmidt, fick tennisen en bredare spridning. Men det riktigt stora genombrottet kom förstås med Björn Borgs sagolika triumfer under 70-talet.
Han var inte bara en idrottsman i yppersta världsklass. Med sitt pannband och långa hår hade han utstrålning som en rockstjärna, vilket revolutionerade den dittills städade tennisen och gav sporten horder av nya fans, särskilt i yngre åldersgrupper.
Svenska folket greps av tennisfeber och arvet håller faktiskt fortfarande i sig. För några månader sedan uppmärksammade P1-programmet Kropp & Själ hur generationen som växte upp med Borg som idol nu söker sig tillbaka till tennisbanorna. Strida strömmar av 40- och 50-åringar dammar av racketen igen och lever ut sina gamla Björn Borg-drömmar.
Vuxentennisen har fått ett rekordartat uppsving och fenomenet är märkbart över hela landet. Som Tobias Nilsson, tränare i Vänersborgs TK, säger:
”Tennis är väldigt bra på det sättet att man kan hålla på så länge man kan stå på benen. Fotboll och innebandy kräver att många samlas på en gång och kan vara lite riskabelt för otränade och de som har lämnat tonåren bakom sig. För att spela tennis räcker det att du har en kompis på ungefär samma nivå. Då kan du ha väldigt kul samtidigt som du får en bra träning”.
Att man kan spela även i hög ålder är inte minst regissören Jan Troell ett strålande bevis på. Han är född 1931, började med tennisen som vuxen på 70-talet och är, så vitt jag vet, ännu i farten.
”Det är bland det roligaste jag vet och jag prioriterar det väldigt högt”, har han sagt. 2005 gjorde Troell en skojig kortfilm, Love 60+, om hängivna pensionärstennisspelare på sin hemmaklubb i Trelleborg. Se den! (Finns på DVD:n som medföljer Kurt Mälarstedts fina Troellbiografi från 2011.)
Men vad händer i Linköping? Jag är själv en del av vuxentennisboomen, lekar ofta och gärna Björn Borg med mina vänner och har haft många härliga matcher på Linköpings sportcenters tennisbanor, både inne och ute.
Det är en trevlig och uppskattad anläggning, vackert belägen i den grönskade parken intill Stångån. Tro mig, jag besökt åtskilliga svenska klubbar och Linköpings är bland de trivsammaste. Vem kom på den bisarra idén att riva hela rasket?
Jodå, det är sant. Den borgerliga majoriteten i kommunstyrelsen har nämligen beslutat att bygga en ny simhall för 645 miljoner kronor och att denna simhall tvunget ska ligga just där! Jag finner inget annat ord än kulturskymning.
Heder åt S, MP och V som vägrade acceptera denna provokation mot Linköpings tennisfantaster. Istället vill de rödgröna partierna att den nya simhallen ska byggas vid Folkungavallen i enlighet med tidigare beslut, något som också de flesta Linköpingsbor som yttrat sig i ärende föredrar (Corren 23/4).
Det var väl en utmärkt plan, varför ändra på den och förstöra vår förträffliga tennisanläggning på kuppen? Saken blir inte bättre av att kommunalrådet Christian Gustavsson (M) inte gett något tydligt besked om ersättande banor. Hur, var, när? Bryr han sig?
Tennisen är en sport för livet, men uppenbarligen inte för Linköpings bestämmande politiker. Sorgligt.
Stora värden på spel
Skrivit i Corren 14/4:
Kommunfullmäktige i Linköping vill bygga en ny simhall. Tragiskt nog kan det innebära att tennisbanorna vid Cloetta center måste skatta åt förgängelsen.
Fast än mer anmärkningsvärt är att simhallsdiskussionen, som förefaller vara en typisk lokalpolitisk angelägenhet, har dimensioner som går bortom Sveriges gränser. Tentaklerna från Bryssel griper nämligen ända in i ett sådant beslut.
EU:s svällande lagstiftnings- och regleringskatalog påverkar exempelvis upphandlingsförfarandet, vilken miljöhänsyn som måste tas vid frågor som rör stadsplanering och byggnadsprojekt, och så vidare. Enligt SKL:s rapport EU i lokalpolitiken har Bryssel, direkt eller indirekt, inflytande över omkring 60 procent av alla fullmäktigebeslut i Linköping och övriga svenska kommuner.
Man kan lugnt säga att EU av idag inte är det EU som Sverige blev medlem i 1995. Maktkoncentrationen har på ett smygande sätt ökat radikalt, samtidigt som Bryssel vävt in oss i ett komplext nät av olika slags generösa bidragsprogram där otaliga skattemiljarder (motsvarande 75 procent av EU:s budget) slussas runt till allt mellan himmel och jord.
Det är inte bara ekonomiskt osunt, det stärker också beroendet till Brysselbyråkratin som kontrollerar pengaflödet.
Carl-Oskar Bohlin, fjärdenamn på Moderaternas lista till Europaparlamentet, skrev nyligen träffande om denna utveckling i Svensk Tidskrift:
”Ett federationsvurmande har lett till att frågor som inte är betjänta av att hanteras på europeisk nivå upptar mer och mer av unionens fokus. Social ingenjörskonst har blivit viktigare än fokus på tillväxtskapande åtgärder och satsningar för internationell konkurrenskraft. I en global konkurrens av aldrig tidigare skådat slag kommer Europas väg framåt aldrig vara regionalstödsprogram, administration och utportionering av bidrags- och subventionssystem”.
Tyvärr har höstens riksdagsval hittills kvävt vårens EU-val. Partiernas engagemang för Europapolitiken är måttlig, milt uttryckt. Men desto viktigare att vi utnyttjar vår rösträtt och kritiskt granskar vad kandidaterna står för.
Leder deras politik till mer eller mindre överstatlighet, bidragsrullning och byråkratiska ingrepp i vardagen? Den som önskar en annan inriktning på EU-samarbetet får den 25 maj chansen att medverka till en konstruktiv förändring, så varför inte ta den?
Ska EU ägna större kraft åt marknadsreformer, tillväxt och jobb? En lämplig testfråga är då partiernas inställning till det planerande frihandelsavtalet mellan EU och USA, som skulle betyda en rejäl och välbehövlig stimulans för hela världsekonomin.
Enorma värden står på spel. Bara vinsten för ett genomsnittligt europeiskt hushåll beräknas till ungefär 4500 kronor årligen i minskade utgifter. Men det är ett komplicerat avtal som hotas av starka protektionistiska särintressen. Inom två är förväntas allt vara klart för Europaparlamentets dom. Ledamöterna har vetorätt och kan skicka frihandelsavtalet till papperskorgen.
Miljöpartiet har redan vädrat åsikter som går i den vägen, från Socialdemokraternas sida finns också massor av förbehåll som kan stjäla lasset. Därmed skulle Europa riskera att fastna i centralistisk stagnation. Fler politiker av Carl-Oskar Bohlins marknadsvänliga kaliber hade onekligen inte skadat i Bryssel.
Shaken, not stirred
Bild
Trosfrihet gäller, punkt!
Skrivit i Corren 25/3:
Framskridna planer finns på att bygga en moské i Linköping. Vad är problemet? Jo, problemet är exakt lika stort som om Svenska kyrkan skulle önska bygga en ny gudstjänstlokal. Eller om Pingstförsamlingen skulle göra det. Eller om buddister ville uppföra ett tempel.
Det är alltså inget problem alls. Det är en icke-fråga. Tack och lov råder religionsfrihet, en av civilisationens bästa uppfinningar. Man får tro på vilken eller vilka gudar som helst, eller inte göra det. Det är en privatsak.
Minns dock att den rätten satt väldigt långt inne. Inte minst i Sverige, där det protestantiska kyrkoförtrycket under sekler försurade livet för våra förfäder. Mängder av dem, som bara ville vara i fred och tro efter eget huvud, förföljdes av prästerskapet och deras hantlangare i statsapparaten.
Inte så få svenskar övergav gård och grund eftersom de inte stod ut med eländet. Istället emigrerade de till Amerika, vars frihetliga klimat lockade enorma skaror likasinnade från hela Europa, en kontinent då nedsänkt i politiskt och religiöst tyranni.
I USA:s konstitution avstod man naturligtvis från ge den nya nationen en statsreligion. En av poängerna med landet var ju att det skulle vara en frizon där människor kunde få bli saliga på egen fason. Det dröjde skamligt länge innan också svenska folket i full frihet tilläts göra detsamma.
Men numera är denna civilisatoriska rättighet en orubblig beståndsdel i varje anständigt demokratiskt system och följaktligen även skyddad i Sveriges grundlag.
Linköpings samhällsbyggnadsnämnd har i politisk enighet gett klartecken för moskébygget i Djurgårdens centrum, det är inget att diskutera. Något annat vore förbluffande. Däremot känns det ytterligt genant att överhuvudtaget behöva skriva en ledare i detta ämne, som med alla rimliga mått mätt borde vara okontroversiellt.
Men tydligen är det nödvändigt. Ty hur bisarrt det än kan låta, verkar det ändå finnas människor som ingenting lärt och ingenting förstått, som vill återuppväcka en gammal inskränkt och förtryckande tid, som vill förvägra vissa Linköpingsbor att utöva sin religion på samma villkor som alla andra.
I gårdagens Corren vittnade kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om hur han mötts av åtskilliga hatfyllda reaktioner på moskébygget. Han har därtill personligen utsatts för hot och misstänkliggjorts för att han råkar ha en muslimsk kulturell bakgrund.
Avsändarna av de fientliga budskapen är till övervägande del anonyma, precis som är fallet på hatsajter som det SD-närstående Avpixlat. Denna kloak flödar av illasinnad avsky mot moskébygget i Linköping och mot muslimer i allmänhet.
Genom Expressens avslöjande förra året vet vi att det på Avpixlat är en relativt liten grupp som svarar för detta anonyma näthat, och att det ofta är aktiva SD-politiker som fegt står bakom.
Byt ut avgrundsretoriken mot muslimer till judar. Antag därefter att Demirok hotats och misstänkliggjorts för att han varit jude. Fundera sedan på om samma fientlighet riktats inte mot en moské i Linköping, utan mot bygget av en synagoga.
Blir fascismens ansikte tydligare då?
Christian Dahlgrens Blogg 