Fascismens gengångare

Publicerad den december 9, 2014 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 8/12:

Det krävs ingen Einstein för att se vad Sverigedemokraterna är för ett parti. SD:s världsuppfattning och existens bygger på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen.

SD kolporterar en fiendebild mot minoriteter (i synnerhet muslimer) och det ”politiskt korrekta” etablissemanget som är demonisk, konspiratorisk och avhumaniserande.

SD:s syn på nationen, traditionen och kulturen är enögt tillbakablickande, romantiskt förhärligande och kvävande likriktad till sin ambition och karaktär. I grunden finns totalitära anspråk på att radikalt stöpa om Sverige och bakom höga gränsmurar återskapa ett tänkt drömtillstånd i det förflutna, då en homogen befolkning levde i endräkt och harmoni.

Detta naturliga och äkta Sverige har sedermera raserats av landsförrädiska makthavare som äventyrar nationens överlevnad genom att tillåta ohejdad inströmning av främmande element, som härjar likt en farlig sjukdom i den organiska samhällskroppen.

Utmärkande drag hos SD är den maskulina dominansen, antiintellektualismen, den reflexmässigt aggressiva emotionella attityden, avskyn mot liberal pluralism, fientlighet mot öppen och dynamisk utveckling.

Summera allt detta och delarna bildar en urartad, extrem form av vulgärkonservatism som bör kallas för vad den är: fascism – om än kostymklädd och officiellt nedtonad i försöken att framstå som mera salongsfähig.

Vi kan med stor sannolikhet anta att om SD styrde Sverige med egen majoritet, så skulle snart våra medborgerliga fri- och rättigheter sitta väldigt trångt till. SD:s visioner går inte att omsätta i praktisk politik utan att allvarligt rubba demokratins frihets- och jämlikhetsvärden.

I veckan som gick kunde två forskare, Peter Hedström och Tom Müller vid Linköpings universitet, också visa att SD ingalunda är ett ”vanligt” missnöjesparti. Deras väljare drivs inte främst av viljan att knäppa den politiska eliten på näsan, vilka många hävdat i debatten. Utan av intolerans och främlingsfientlighet. SD:s väljare tycks alltså korrekt ha förstått partiets budskap och attraherats av det.

Vilka obehagliga krafter som är i rörelse illustrerades omedelbart efter att de båda Linköpingsforskarna redovisat sina resultat på DN Debatt i onsdags. Hedström och Müller drabbades av hätska reaktioner från SD-sympatisörer, till och med dödshot.

Detta är ett parti som tveklöst vädjar till och spelar på människans lägsta instinkter. Att samtala med SD, vilket bland andra den östgötske förre riksdagsledamoten och profilerade migrationskritikern Staffan Danielsson (C) yrkat på, måste förbli uteslutet för alla anständiga partier.

Vad finns att samtala och kompromissa om med dessa politiska järnrörshuliganer, som redan genom Löfvens extraordinära schabbel givits utrymme att utlösa regeringskris, nyval och dessutom nu lovar att fälla varje regering som inte stryper ”massinvandringen”?

Det sorgliga är att den uppskruvade kverulantiska tonen mellan Alliansen och S försvårar möjligheterna att bringa reda i kaoset. Det talas mycket om ”ansvar” hit och dit. Men det är ett ord som saknar täckning så länge Sverige lämnas utan fungerande roder och SD tillåts fortsätta att skära pipor i vassen.

Attraktivare Linköping

Publicerad den november 20, 2014 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 19/11:

Linköping växer och det planeras för fullt hur innerstaden ska utvecklas till ett mer levande, sammanhållet och myllrande centrum. Det är bra.

Till skillnad från Norrköping saknar Linköping verklig citykaraktär, givetvis en brist för en kommun som aspirerar på att bli en riktig storstad. Omgestaltningen behövs för att ge snabbare puls och större känsla av urbanitet. Men lugn!

Det är inte tänkt att bli som när den fartblinda modernismen drog fram i Sverige under mitten av förra seklet. Rivningshysterin och nybyggnadsvågen av betongfunkis förvandlade många orters stadskärnor på ett mycket olyckligt sätt. ”Citysaneringen” av Stockholm, där bland annat Klarakvarteren tragiskt skattade åt förgängelsen, är kanske det mest famösa exemplet.

Muharrem Demirok (C) som haft ansvar för Linköpings nya utvecklingsplan tycks vis av dessa erfarenheter: ”Det kommer inte bli några dramatiska bilder på före och efter utan här kommer det att ske en successiv övergång” (Corren 15/11).

En organisk förändring som gör att vi kommer i takt med expansionen ligger också i linje med Linköpings traditioner. Vi var aldrig lika drabbade av de radikala stadsplanerarnas arméer av grävskopor som härjade i Stockholm och flera andra svenska städer under efterkrigstidens rekordår.

Linköping växte visserligen så det knakade redan då, mycket tack vare Saabs framgångar på 40- och 50-talen. Ett stort antal äldre hus försvann från centrum för att ge plats åt nya bostäder, kontor och affärer.

Relativt sett är det ändå synd att säga att ingreppen förstörde stadskärnan. Se bara på den vackert bevarande miljön kring Stora torget och Domkyrkan. Dessutom hade vi en klok S-politiker vid namn Lennart Sjöberg i kommunfullmäktige som tog initiativ till att rädda en mängd fina träbyggnader genom att helt sonika flytta dem. En förträfflig idé som gav oss idyllen Gamla Linköping.

Dagens utvecklingsplan för innerstaden gör att Linköping kan fylla ut kostymen på ett tämligen harmoniskt sätt. Men vore det inte en intressant tanke att spetsa projektet genom att byta plats på Gamla Linköping från Valla till Stångån strax norr om Tullbron, som turistbyrån Visit Linköping föreslagit?

Det hade kunnat bli ett fantastiskt ansiktslyft för Linköping om den kulturhistoriska bebyggelsen integrerades med vattnet i centrum. Istället för att ligga lite offside i Valla, borde vi överväga att uppgradera detta underbara kvartersområde till en lättillgänglig och attraktiv hjärtpunkt i stadskärnan. Ungefär som vår egen version av Gamla stan i Stockholm.

En sådan flytt hade säkerligen kostat ett ordentligt belopp. Linköping är dock ingen fattig kommun, snarare privilegierat välmående med miljarder i tillgångar. Finns viljan har vi nog råd att våga en sådan framtidsinvestering i ett ökat skönhetsvärde på Linköping, även om satsningen inte omedelbart går att räkna hem i reda pengar.

Tror ni att Gamla Linköping alls existerat idag, om Lennart Sjöberg enbart kalkylerat på avkastningen i kronor och ören när han 1944 motionerade i fullmäktige om att göra Valla till ett reservat för ålderdomliga, utdömda trähus?

Gamla Linköping. Gör sig ännu bättre vid Stångån.

Kommunal uppfostran, nej tack!

Publicerad den november 17, 2014 av christiandahlgren

Svara

Skrivet i Corren 15/11:

1934 publicerade det socialdemokratiska radarparet Alva och Gunnar Myrdal sin famösa bok Kris i befolkningsfrågan, den sociala ingenjörskonstens bibel. Svenskarna omyndigförklarades utan pardon. Politiker och byråkrater skulle styra in i detalj för att lägga livet till rätta för vanligt folk.

Makarna Myrdal skrev rakt på sak: ”Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning.”

Numera framstår boken som frånstötande, ogenerat förnumstig och närmast absurt maktfullkomlig. Medborgarna betraktades som mindre vetande barn, vilka måste tas om hand och uppfostras av den politiska överheten. Allt för nationens bästa.

Den värsta folkhemska förmyndarideologin har idag tunnats ut och mildrats. Men förkärleken till offentliga pekpinnar i stort som smått är fortfarande högst märkbar. I Linköping tycks de förtroendevalda, oavsett parti, se det som helt legitimt och oproblematiskt att använda kommunen till en slags medborgerlig uppfostringsanstalt.

Man har till exempel anställt genuspedagoger inom förskolan i syfte att motverka traditionella könsrollsmönster hos barnen. ”Jämställdhet är en fråga om kunskap och ett område man måste sätta sig in i. Det får inte reduceras till en åsiktsfråga”, förkunnas det magistralt på kommunens hemsida.

I myrdalsk anda är det offentliga experter som vet bäst hur barn ska formas till vettiga vuxna, inte några opålitliga jämställdhetsamatörer med egna åsikter som barnens föräldrar.

Måhända okynneskör föräldrarna med egna bilar också. Det tycker den nya majoriteten i stadshuset inte om. Individuellt bilåkande ses som ideologiskt oönskat beteende av i synnerhet Miljöpartiet och ska därför försvåras. Istället ska Linköpingsborna förmås att byta livsstil och helst börja cykla i radikalt ökad omfattning.

Måste du köra bil för klara vardagspusslet med jobb, skola, familj och fritid? Tänk om. Trampa eller ta bussen. Det ligger i ditt och samhällets objektiva intresse, ty så har den offentliga makten i all sin vishet bestämt.

Vi ska även fostras till en ”klokare” konsumtion av mat och dryck. Tag bara kampanjen som det politikerkontrollerade kommunala bolaget Tekniska verken bedriver. Affischer på stan uppmanar Linköpings invånare att ”dissa vatten på flaska”. Meningen är att främja ett hållbart samhälle.

Förutom att kommunbolagets kampanj slår mot den privata bryggerinäringen och de lokala butikerna i Linköping som säljer flaskvatten, är den direkt vilseledande. Ingen behöver dissa Ramlösa eller Loka till förmån för Tekniska verkens kranvatten.

Ditt miljösamvete kan vara rent: snittkonsumtionen av flaskvatten är ungefär 25 liter per person och år, vilket i klimathänseende inte påverkar mer än om du äter en (1) bit 150 grams nötkött (Svenska Miljöinstitutet IVL, 2009).

Förmynderiet slår också fel när Linköpingspolitikerna vill få oss att handla mer ”etiskt och rättvist” genom att köpa produkter från LO-fackens och Svenska kyrkans varumärke Fairtrade. Det gynnar inte kampen mot fattigdomen, tvärtom.

Produktionen är dyr, ineffektiv och hårt kritiserad av seriösa granskare (se exempelvis uppmärksammade forskningsrapporter från University of London 2014, eller från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009).

Småskaligheten och de reglerade priserna inom Fairtrades alternativa handelssystem konserverar redan utsatta sociala och ekonomiska förhållanden. Jordbruksarbetare anslutna till Fairtrade har inte bättre lön och arbetsvillkor än andra inom samma region, ofta är deras villkor till och med sämre.

Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av bland annat Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens certifierade bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig. Etiskt? Rättvist?

Hur den borgerliga alliansen med Moderaterna i spetsen kunde göra Linköping till en officiell ”Fairtrade city” 2009 framstår som gåtfullt. Antagligen lät det mest som en godhjärtad och kreddig grej, alla nickade välvilligt runt sammanträdesbordet och Paul Lindvall orkade varken faktakolla eller ta debatten. Kanske.

Omständigheterna spelar föga roll. En idéburen liberal politiker hade aldrig accepterat konceptet ändå, utan reagerat principiellt instinktivt mot själva tanken att kommunen ska skriva fredliga och skötsamma människor på näsan om hur de bör äta, dricka och i övrigt leva sina liv.

Politiker och byråkrater besitter ingen gudagiven allvishet som ger dem rätten att intervenera hur som helst på alla möjliga områden i tillvaron. Offentlig makt måste brukas vaksamt, försiktigt och ödmjukt. Risken att något går snett och åtskilligt elände följer är annars överhängande (vilket också makarna Myrdals respektlösa sociala ingenjörsexperimenterande visade).

Att hyggligt administrera och utveckla den kommunala kärnverksamheten är en nog så komplicerad och ansvarsfull uppgift. Stanna vid den.

Bilen är frihet

Publicerad den november 11, 2014 av christiandahlgren

Skrivit i Corren 10/11:

Färre östgötar ska köra bil. Fler ska åka kollektivtrafik. Så kommer det att bli, om den nya majoriteten (S, MP, C och FP) i region Östergötland får som de vill under mandatperioden.

Även den färska koalitionen (S, MP och FP) i Linköpings kommun har ett mindre gott öga till folk som själva sätter sig bakom ratten. Helst borde Linköpingsborna hoppa upp på cykelsadeln.

”Vi vill sätta cykeln i fokus och i stadsplaneringen ska vi utgå från cykeln snarare än bilen” förklarade Nils Hillerbrand (MP) i tidningen Extra Östergötland nyligen.

Bättre kollektivtrafik är utmärkt och cykling är toppen (men kanske inte i snö, kyla och regn). Dock kvarstår faktum. Bilen är för många direkt avgörande om vardagen ska fungera. Buss, tåg och cykel i all ära. Inget transportfordon är så flexibelt, tidsbesparande, mångsidigt och bekvämt som just bilen.

Den individuella rörlighet som bilen möjliggör har en enorm betydelse för hur vi kan bo, arbeta, handla och socialt interagera med varandra. Det är en frihetsmaskin som främjar personligt oberoende, ökad livskvalitet och ekonomisk tillväxt. Det gäller såväl på landsorten som i städerna.

Istället för att betrakta bilismen som ett problem som måste motverkas och begränsas, borde politikerna inta en positivare attityd. Bilen hämmar inte Linköping och Östergötland. Bilen bidrar på ett fundamentalt sätt till utvecklingen av vårt län.

Vill man däremot allvarligt försvåra människors tillvaro, utarma de mindre kommunerna, missgynna företagandet, sabotera besöksnäringen och arbetsmarknaden – ja, då är det förträffligt att hitta på åtgärder som hindrar bildäcken från att rulla.

Inget ont om andra kommunikationsmedel. Men i verkligheten kan varken bussar, rälsbunden trafik eller cyklar ersätta bilens överlägset smidiga roll i samhället, snarare utgöra värdefulla komplement.

Visst är avgaserna bekymmersamma. Fast det är politisk demagogi att överdramatisera Sveriges bilpark som värsta klimatboven. Motorerna blir allt bränslesnålare, effektivare och miljövänligare. Mellan 2005-2012 minskade koldioxidutsläppen från nya svenska bilar med hela 30 procent, det är jämte Nederländerna bäst i EU.

Dessutom har andelen nyregistrerade miljöbilar i år ökat med 17,6 procent, enligt Bil Sweden. Så varför denna märkliga bilfientlighet?

På riksplanet har det närmast varit en politisk sport att klämma åt Sveriges bilister. Den groteska bensinskatten är talande. Denna pålaga infördes 1924 och var ursprungligen 4 öre (motsvarande 1 krona i 2014 års penningvärde). Syftet var vällovligt: att finansiera utbyggnaden och underhållet av vägnätet. Kopplingen är för länge sedan borta.

Numera används intäkterna till precis vad som helst i statens budget, utom att investera ordentligt i vägar. Det är inte lite pengar som staten tankar in genom att skinna vanligt folk vid pumpen.

Säg att Preem på Rydsvägen i Linköping skyltar med ett bensinpris på 13,78 kronor per liter (vilket macken råkar göra i skrivande stund). Det riktiga marknadsmässiga priset är då 5,97 kronor. Resten – 7,81 kronor – är koldioxidskatt, energiskatt och ovanpå detta moms, som absurt nog blir skatt på skatten!

Sverige skulle kunna haft motorvägar av guld om den egentliga idén med drivmedelsskatten behållits.

Gränslös kommunpolitik

Publicerad den november 6, 2014 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 5/11:

”Ingen kommer undan politiken”, sjöng Marie Bergman på 70-talet, decenniet då även det privata utropades som politiskt. Det är en socialistisk idé att göra allt till politik.

Den offentliga makten måste ha fria tyglar för att kunna stöpa om världen och människorna i enlighet med den ideologiska lyckoutopin. Man måste ingalunda vara hårdhudad marxist för att agera som politiken saknade gränser. Attityden lever och frodas i varierande grad inom alla partier.

I viss mån är det en effekt av välfärdsstatens utveckling. Från början var det en fråga om att åtgärda trängande sociala problem. Som det epokgörande beslutet 1913 att införa folkpensionen, så att medborgarna kunde få en tryggad ålderdom.

Den politiska sfären var då mycket begränsad, men tilläts svälla eftersom politikerna levererade reformer som tillgodosåg grundläggande och legitima behov hos befolkningen. I slutet av 60-talet förklarade en stolt finansminister Gunnar Sträng (S), som själv fötts i gammal statarbarack 1906, att välfärdsstaten i princip var färdigbyggd.

Uppgiften som återstod var egentligen bara administration. Målet att göra Sverige till ett drägligare och rättvisare samhälle var ju nått. Men politiker ur senare generationer än Strängs kunde inte nöja sig med det.

Ambitionerna hade gradvis utsträckts till att också förändra mänskliga beteenden och värderingar. Numera tycks offentliga ingrepp i detta syfte så accepterade i den svenska politiska kulturen att inte ens borgerligheten gör något större motstånd, tvärtom.

Exempelvis har ledande företrädare för både Folkpartiet och Moderaterna talat om nödvändigheten att reformera människors könsroller genom lagstiftad kvotering av privata bolagsstyrelser. Särskilt Folkpartiets vilja till ideologisk styrning av familjelivet har redan manifesterat sig i deras omhuldade pappamånadskvotering av föräldraförsäkringen.

I Linköping gjorde den borgerliga alliansen vår kommun till en Fairtrade city 2009 för att främja ”etisk handel” och påverka oss till en moraliskt riktigt konsumtion av varor som bananer, kaffe och te. Flera forskningsstudier, bland annat från Berkeleyuniversitetet i USA, visar dock att Fairtrades alternativa handelssystem leder till en dyr och olönsam överproduktion när ordinarie marknadsmekanismer sätts ur spel.

Men frånsett detta, varför ska kommunen uppfostra oss till att äta en viss sorts bananer och dricka en viss sorts kaffe?

Den nya majoriteten, där Folkpartiet ingår, har glatt fortsatt på den inslagna pekpinnelinjen. Nu har politikerna i stadshuset bestämt sig för att minska Linköpingsbornas köttkonsumtion och öka vår aptit på ekologisk mat. Dessutom ska de lära oss vikten av att cykla mera.

”Vi vill inte tvinga någon till en viss livsstil”, förklarade Rebecka Gabrielsson (FP) i Corren den 30/10. Ändå är personliga livsstilsförändringar precis vad hon vill använda politikens instrument till. Med ett sådant synsätt finns inga gränser för vad politiken inte kan blanda sig i och ingen aspekt av tillvaron är fredat område.

Ur liberalt perspektiv är det djupt oroande. Politikens roll bör vara att sätta ramar. Inte att diktera vad det goda livet innebär. Det är upp till varje enskild Linköpingsbo att bestämma.

Ladda om och sälj!

Publicerad den november 3, 2014 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 31/10:

Kommunstyrelsens avgående ordförande Paul Lindvall (M) är Linköpingspolitikens Mr Feelgood. Han låter ständigt förstå hur nöjd, stolt och belåten han är över Linköping. Allt går bra, allt är toppen.

Rimligen måste det kommit som en smärre chock för honom att väljarna ändå röstade bort den lokala Alliansen från makten. Förvisso har Lindvall skäl att vara tillfreds.

Det borgerliga styret han lett under åtta år har på flera områden varit framgångsrik. Linköping växer och är välmående, även om problem med utanförskap och den organiserade brottslighetens härjningar fläckar bilden. ”Den nya majoriteten kommer i alla fall inte till några tomma lador”, lät Lindvall lite syrligt förklara i onsdagens Corren.

Uttalandet kom i samband med en pressträff där det strålande ekonomiska tillståndet för Linköpings kommunala bolag presenterades. En försiktig kalkyl av det potentiella marknadsvärdet uppskattas till cirka 24 miljarder kronor, en värdestegring på 6 miljarder kronor sedan 2008. Härligt. Det borde ge rejält med råg i ryggen för alla partier som vill sälja bolagen. Ett aber. Inga sådana partier existerar i Linköping.

Enigheten är bedövande om att verksamheterna bör förbli i offentlig ägo. Bolagen ska användas som politiska instrument för än det ena, än det andra. Bostadsbyggande, miljö- och klimatteknik och diverse andra satsningar – plus att de ger fin avkastning förstås. Det illustrerar baksidan av att vara Mr Feelgood och identifiera sig själv med kommunen.

Viljan till reformer och förnyelse mattas, idéutvecklingen vissnar, det kamerala förvaltarperspektivet tar överhanden. Linköpings borgerlighet kan liknas vid en spinnande fet katt som börjat tappa gnistan och instinkten att jaga vidare.

Så vann Alliansen heller inte valet. Väljarna brukar sällan belöna mätta katter, dåsiga av tidigare meriter. En tid på oppositionsbänken kan då vara nyttig för att trimma rondören, vässa klorna och återfinna hungern igen.

Förslagsvis kan M, C och KD ladda om med att revidera sin syn på Linköpings kommunala bolag, denna djupt osunda hybrid mellan politisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.

Bolagen stör konkurrensen på marknaden. De har kvävande effekter på det privata näringslivet. De försvårar möjligheterna till insyn, kontroll och granskning av den kommunala sfären. De har också skadlig inverkan på den politiska kulturen.

Oavsett ideologisk hemvist tenderar ofta politiker som sitter i kommunala bolagsstyrelser att smälta samman till en egen snäv intressekrets. Mer än att företräda medborgarna och sina ordinarie partier, riskerar de att bli representanter för ett slags informellt ”bolagsparti”. Vilket naturligtvis är demokratiskt bekymmersamt.

Starta den borgerliga nytändningen inför 2018 genom att överväga avyttring av hela bolagsfloran. Investera istället resurserna i sänkt skatt för att öka medborgarnas frihet, stärka den ekonomiska dynamiken och gynna de välståndsbildade krafterna i Linköping.

Kommunens roll bör sträcka sig till att vara beställare av olika verksamheter. Kommunen måste inte nödvändigtvis även agera utförare och producent. Det kan andra aktörer göra lika bra eller bättre.

Spännande koalition

Publicerad den oktober 24, 2014 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 23/10:

Så kom då beskedet. Dödläget är över. Linköpingspolitikerna har trots det oklara valresultatet i kommunen lyckats sy ihop en styrande majoritet. Det är bra.

Ansvarsutkrävandet blir tydligt och främlingsfientliga SD berövas möjligheterna att utöva vågmästarmakt i Sveriges femte största stad. Positivt är också att Vänsterpartiet hålls kvar i kylan. Detta ska Linköpings nya ledartrio Lena Micko (S), Nils Hillerbrand (MP) och Rebecka Gabrielsson (FP) ha heder av.

Att FP offrat sina borgerliga allianskamrater för att stanna vid makten innebär i bästa fall ett hälsosamt liberalt inflytande på kommande års politiska kursriktning. Vad FP:s lojalitetsbyte betyder för Alliansens chanser att göra comeback 2018 får framtiden utvisa.

Paul Lindvall (M) verkar inte gräva ner sig i bitterhet, utan intar en lovvärd konstruktiv attityd och låter hälsa att FP är välkomna åter när det drar ihop sig till val nästa gång.

Ett frågetecken av mer omedelbar natur är hur starkt det oprövade kortet Rebecka Gabrielsson kan hävda sig i sällskapet med de politiska rävarna Micko och Hillerbrand. Att Gabrielsson tvingats svika Alliansens märkliga simhallsbeslut är dock inget att kritisera henne för.

De rödgröna har rätt i att den nya simhallen bör byggas vid Tinnis på Folkungavallen, vilket är i linje med de flesta Linköpingsbors önskan. En utmärkt följd av det är att Racketcenter vid Saab Arena förhoppningsvis får vara kvar. Hur tänkte Alliansen när de ville riva en fullt fungerande och allmänt uppskattad tennisanläggning?

Men i sammanhanget är den kapitalförstöringen förstås ingenting mot vad som nu hotar Linköpings flygplats, om Miljöpartiets djupt kända ideologiska aversion mot luftburna kommunikationer tillåts bära frukt.

Nils Hillerbrand vill uppföra bostäder på landningsbanorna och förvisa det civila flyget till Malmen. Han är dessutom en svuren motståndare till Jas och jublar knappast över nyheten att Saab har goda utsikter att sälja planet till Argentina.

Istället har han föreslagit att kommunens största arbetsgivare bör lägga ner Jasproduktionen och satsa på tågtillverkning! Kan S och FP garantera att inte MP:s hårdnackade flygfientlighet får några negativa konsekvenser för Linköping och Saab?

Ett annat orosmoln är verksamheten inom äldreomsorgen, som i dag till 80 procent drivs av privata välfärdsföretagare. Det har gett större valfrihet och av Socialstyrelsen konstaterad hög nöjdhet bland brukarna. Samtidigt är kostnadsnivån för skattebetalarna bland Sveriges lägsta. Denna framgångsrika Allianspolitik riskerar att saboteras allvarligt.

Nils Hillerbrand ser nästan lika rött som Jonas Sjöstedt när det gäller vinster i välfärden. Lena Micko lovar att minst hälften av Linköpings äldreomsorg måste tillbaka i kommunal regi. Ska gällande kontrakt brytas och uppskattade företagare jagas bort från stan? Lyckas FP lägga in veto mot sådana huvudlösheter?

Eller har den rutinerade duon Micko och Hillerbrand lurat skjortan av rookien Rebecka Gabrielsson i någon fluffig kompromissuppgörelse, vars verkliga innehåll går i rödgrön återställarfavör?

Säga vad man vill. En spännande mandatperiod blir det.

Ska kommunen bjuda på antisemitism?

Publicerad den oktober 19, 2014 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 18/19:

När det gäller att ta avstånd från den historiska antisemitismen och dess fruktansvärda följder måste Sverige betecknas som exemplariskt.

I vårt land brukar det manifesteras lika bestämt som regelbundet under bred uppslutning vid speciella datum varje år: Kristallnattens minnesdag den 9 november, Förintelsens minnesdag den 26 januari, Raoul Wallenbergs minnesdag den 27 augusti.

Glömskan ska aldrig få segra. På typiskt svenskt vis har vi till och med inrättat en särskild statlig myndighet som försäkring mot detta: Forum för levande historia.

Tanken är rimligen att undvika fällan av historielöshetens faror. Att vi ska ta lärdom från gårdagen för inte antisemitismen ånyo ska tillåtas förgifta människors sinnen.

Uppenbarligen fungerar det inte i Linköping. På insändarsidan i fredagens Corren uttryckte folkpartisterna Erik Svansbo och Mathias Sundin bestörtning över att kommunen den 8 november arrangerar en konsert för ungdomar i utsatta stadsdelar med hip hop-artisten Dani M. Upprördheten är begriplig.

Daniel Monserrat, som är Dani M:s riktiga namn, har gjort sig ökänd som en gedigen antisemit av klassiskt snitt. Både i åsikter han uttryckt offentligt och i sin musik. Den som tvivlar ett uns på detta, kan hämta utförlig information hos Svenska kommittén mot antisemitism och hos den antirastiska stiftelsen Expo.

Men det är inget som Linköpings kommuns ansvariga brytt sig om.

Kultur- och fritidsnämndens ordförande Lars Vikinge (C) tvår sina händer och hänvisar till Arenabolagets evenemangschef Anders Thorén, som i sin tur fåraktigt duckar undan med ursäkten att Dani M ”upprepade gånger dementerat att han är antisemit”.

Jo, efter 1945 brukar sällan judehatare öppet tillstå att de är antisemiter. Begreppet är, av förklarliga skäl, alltför komprometterat. Men Dani M:s konspirationsteorier om lömska judar som styr och manipulerar världen är som hämtade ur medeltidens mörka brunnar.

Hur kommunen kan förnedra sig till att bjuda Linköpings ungdomar på konsert med en sådan figur är häpnadsväckande. Som Svansbo och Sundin skriver: Stoppa denna skandal.

Ondskans frälsningslära

Publicerad den oktober 14, 2014 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 10/10:

När World Trade Centers skyskrapor rasade samman i eld och rök den 11 september 2001, var det mer än ett fasansfullt terrordåd. Det var en krigsförklaring mot det moderna samhället, symboliserat av dess dominerande nation USA.

Den radikala islamismen (eller jihadismen) representerar en civilisatorisk utmaning som bär väsentliga likheter med hotet vi tidigare tvingats möta från kommunismen och nazismen. Professor Yehuda Bauer, ledande israelisk auktoritet inom förintelseforskningen, har visat hur dessa tre totalitära frälsningsideologier sammanfaller med varandra i natur, målsättning och praktik.

De utgår från heliga texter som måste tolkas bokstavligt. De kräver att en utopisk omstöpning av världen. De avskyr demokrati, frihet, kapitalism, pluralism. De genomsyras av antiamerikanism och antisemitism. De strävar efter erövring och utplåning av sina fiender. De ser folkmord som ett legitimt medel.

Nazismens och kommunismens hegemoniska maktanspråk trycktes tillbaka och krossades till priset av enorma uppoffringar. Något annat alternativ än seger fanns ju aldrig. Anpassning eller underkastelse hade inneburit förtryck, slaveri och massdöd.

I princip gäller det också islamismen, vars slagfält är globalt. Men det är främst Mellanöstern som står i fokus, där islamisterna länge drömt om att störta arabvärldens postkoloniala tyrannier, vrida klockan bakåt och återupprätta 700-talets vidsträckta muslimska imperium.

Förr var islamisterna alldeles för svaga och hårt kontrollerade på sin hemmaplan för att ha den minsta chans. Kaoset i Irak efter Saddam Husseins fall, den arabiska vårens uppror och inbördeskriget i Syrien har helt förändrat situationen.

Islamiska statens (IS) snabba framgångar lämnar inget tvivel om att regionens framtid riskerar att bli medeltid – såvida inte omvärlden förmår att samla sig till uthålligt och effektivt motstånd.

Precis som i kampen mot nazismen och kommunismen behövs mer än insatser av rå vapenmakt. En ideologiskt betingad strid handlar även om människors sinnen och den rasar redan här: i Europa, i Sverige, i Linköping.

Över 1800 EU-medborgare beräknas ha åkt till Syrien för att kriga de senaste två åren. Ett 80-tal svenskar (minst) har enligt Säpo anslutit sig till olika jihadistgrupperingar på syriska frontavsnitt. IS rekryterar aktivt i svenska storstäder och har även försökt ragga frivilliga i Skäggetorp!

Terrorexperten Magnus Ranstorp menar att jihadisterna siktar på att fånga unga, socialt utsatta individer som har dimmiga begrepp om vad islam egentligen är. Kriminalisering av terrorresorna har diskuterats.

Men av större vikt är ökad medvetenhet, upplysning och engagemang. Civilsamhälle, polis och kommun i samverkan tycks exempelvis hittills ha lyckats bra med att stävja IS-rekryteringen i Skäggetorp.

Särskilt muslimska trossamfund kan spela en betydande roll i vaccineringen mot extremismen. Studier tyder på att ju mer någon vet om riktig islam, desto motståndskraftigare blir denne mot jihadisternas irrläror.