Kategoriarkiv: Liberalism

Ayn Rand om produktivt arbete

Publicerad den av
Svara

Ayn RandProduktivt arbete är människans väg till obegränsad prestation, det frammanar de ädlaste egenskaperna i hennes karaktär: kreativitet, ambition, självsäkerhet, en vägran att acceptera katastrofer utan att bjuda motstånd och en hängivenhet till målet att förändra jorden i enlighet med sina värden.

Produktivt arbete betyder inte att man tanklöst följer något jobbs invanda rutiner. Det betyder en medvetet vald och eftersträvansvärd produktiv karriär, som i sin tur kan vara varje slags rationell strävan, storslagen eller modest, och kräva stor eller liten förmåga.

Det som här är etiskt relevant är inte graden av en persons förmåga, eller hur högt hennes arbete skattas, utan att hon använder sitt intellekt till fullo och på mest ändamålsenligt vis.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 59), Timbro 2013.

Länge leve Järnladyn!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Idag är det två år sedan Margaret Thatcher gick ur tiden. Vill man förstå vad hon betydde är filmen A clockwork orange en lämplig utgångspunkt.

Stanley Kubricks klassiker fångar på kornet de tryckande, ångestridna stämningar som präglade Storbritannien under 70-talet. Det forna stolta brittiska imperiet var allvarligt på dekis. Den överjästa, socialistiskt präglade välfärdsstaten kvävde ekonomin och människors initiativkraft. Industrisektorn, i huvudsak offentligt ägd, kunde inte längre konkurrera.

Decennier av teknokratisk samförståndsanda mellan partierna paralyserade politiken. Parlamentet utmanades av militanta fackföreningar som lamslog samhället med omfattande strejker. Centrala London dränktes i ett berg av sopor, det förekom till och med strejkvakter som hindrade patienter att söka vård på sjukhus.

”Good-bye Great Britain”, löd en symptomatisk rubrik i Wall Street Journal 1975, som gav rådet till sina läsare att undvika engelska investeringar och fly pundet. Året efter tvingades Labourregeringen vädja till Internationella valutafonden om akuta stödlån i stil med dagens Grekland.

Föga förvånande kom punkvågen som en explosiv, rasande reaktion på hopplösheten. Bara titeln på Sex Pistols första singel säger det mesta om läget: Anarchy in the UK.

A clockwork orangeKubricks film från 1971 skildrar ett dystopiskt England där samhällskontraktet mellan medborgare och stat vittrat sönder, där lag och ordning blivit ett dåligt skämt, där kriminalitet och ungdomsvåld, social oro och nihilism slagit klorna i nationen. Precis så som allt fler britter började känna det under decenniets gång.

A clockwork orange tolkar deras mardröm med profetisk precision och det föll på Margaret Thatcher att leda dem ur mörkret. I valet 1979 lovade hon att återge Storbritannien livsgnistan genom att knäcka den skyhöga inflationen, privatisera den bankruttmässiga nationaliserade basindustrin, samt bryta fackföreningarnas makt som hotade demokratin och individens frihet.

Järnladyn höll ord.

När hon avgick 1990 hade hennes moderniseringsreformer förändrat landet i grunden. Det skedde inte utan motstånd och protester, både inom etablissemanget och ute på gatorna. Men Thatcher stod pall, tog striden och vägrade låta systembevararna nöta ner henne och det hon trodde på.

Thatcher var nämligen en genuint värdeburen politiker, driven av viljan att övertyga, nästan likt en predikant: Som hon själv uttryckte det: ”Man kan bara få folk med sig genom att framställa saken på ett litet evangeliskt sätt”. Enligt henne var socialism, korporativism, konfiskatoriska skatter och statligt bidragsberoende först och främst moraliskt fel, och därför förkastligt.

Omvänt var marknadsliberalism inte blott en fråga om ekonomisk effektivitet och tillväxt. Utan i kombination med traditionella dygder som sparsamhet, strävsamhet, bildning och enskilt medborgerligt ansvarstagande det enda moraliskt riktiga att bygga ett fritt och anständigt samhälle på. Inget mjukryggat och opinionsmässigt ängsligt triangulerande hos henne inte.

Och budskapet gick onekligen hem. Thatcher vann tre val i rad på sin retoriska styrka och ideologiska principfasthet. Tänk en sådan politiker i spetsen för svensk borgerlighet!

Thatcher.

Pengars värde

Publicerad den av
Svara

Så du tror att pengar är roten till allt ont? sade Franscisco d’Anconia. Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem.

Pengar är det materiella uttrycket för principen att människor som vill handla med varandra måste göra det genom att byta värde mot värde. Pengar är inte tiggarens instrument när han kräver dina produkter i utbyte mot sina tårar eller plundrarens som tar dem ifrån dig med våld. Pengar är möjliga bara bland människor som producerar. Är det vad du anser som ont?

När du tar emot pengar som betalning för arbete gör du det bara för att du vet att du kommer att byta dem mot produkter av andras insatser. Det är inte tiggare eller plundrare som ger pengarna deras värde. Varken en ocean av tårar eller alla kanoner i världen kan förvandla de där pappersbitarna i din plånbok till det bröd du behöver för att överleva morgondagen.

AtlasShruggedDe pappersbitarna, som borde varit i guld, är ärbarhetens signum – tecken på din hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar.

Har du någonsin undersökt vad som är upphovet till produktion? Ta en titt på en elektrisk generator och våga sedan inte säga att den skapades av muskelstyrkan hos varelser som inte tänker. Försöka få ett vetekorn att gro utan den kunskap du ärvt av människor som varit tvungen att förvärva den för första gången.

Försök skaffa dig mat utan andra medel än kroppsrörelser och du kommer att lära dig att människans förnuft är upphovet till alla varor som produceras och all rikedom som någonsin funnits på jorden.

Men du säger att pengar tjänas av de starka på bekostnad av de svaga. Vilken styrka talar du då om? Det är inte styrkan hos kanoner eller muskler. Rikedom är produkten av någons förmåga att tänka.

Tjänas då pengar av människor som uppfinner en motor på bekostnad av dem som inte uppfinner den? Tjänar de intelligenta pengar på de dummas bekostnad? De flitiga på de latas bekostnad?

Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga. En hederlig människa är den som vet att han inte kan konsumera mer än han producerar.

– Ayn Rand, Och världen skälvde, 1957.

Åter till frihetslinjen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/11:Corren.

Moderata ungdomsförbundet höll stämma i Sollentuna under helgen som gick och valde Rasmus Törnblom till ny ordförande. Som sig bör i denna roll ställde han sig genast i lojal opposition mot moderpartiet.

Moderaterna har de senaste åren hämmats av idéfattigdom, fastnat i ett ständigt mässande om vikten av budgetdisciplin och inte förmått utveckla arbetslinjen vidare. Törnbloms kritik är riktig.

Samtidigt är det blott ack för typiskt att ett parti stagnerar efter en längre tid som regeringsbärare. Fråga Socialdemokraterna. Det dagliga slitet vid maktens taburetter tynger. Horisontlinjen krymper och det administrativa perspektivet tar överhanden.

Tendensen att identifiera sig själv med staten och systemet blir allt märkbarare. Påpekanden om nödvändigheten av fler reformer när de ursprungliga är sjösatta upplevs som irriterande och ansvarslöst tjat från människor som inte förstår hur komplicerat allting är.

Fredrik Reinfeldt och hans parhäst Anders Borg gjorde tveklöst ett utmärkt jobb som Göran Persson 2.0 i moderat skrud. Sverige är på väsentliga punkter ett modernare och bättre land nu än 2006, då en trött Persson lunkade av scenen och lämnade över stafettpinnen till Alliansen.

Arbetslinjen sattes i centrum och det behövdes. Men snart lät det som vi behövde jobba mer för den kollektiva systemnyttans skull, för att staten måste ha fler skattekronor, för att den offentliga välfärdsapparaten måste ha ökade resurser, för att regeringens debet och kredit måste gå ihop.

Problemet med projektet ”Nya Moderaterna” var att de gamla Moderaternas frihetslinje hamnade i skymundan. När partiet ska försöka finna fotfäste för framtiden igen efter Reinfeldtepoken borde man koppla tillbaka till den.

Frihet och demokrati i liberal tappning innebär att fredliga människor så långt som möjligt bör anses mogna styra sig själva och forma sina egna liv utan att vara så hårt bundna till det offentliga systemets restriktioner, diktat och villkor. Det handlar om att bryta med förmyndarskapsparadigmet som ännu råder inom den svenska politiska kulturen, bland annat genom sänkta skatter och minskade regleringar, inte minst på arbets- och bostadsmarknaden.

Allt för målet att stärka den individuella makten på statens och den politiska överhetens bekostnad.

Gösta Bohman formulerande grundbudskapet mycket bra när han gästade Mufstämman i Göteborg för nästan exakt 34 år sedan:

”När vi hävdar begreppet frihet under ansvar, när vi påstår att de enskilda människorna bättre än staten, dess politiker eller företrädare kan förvalta resultatet av sitt eget arbete, när vi tror på tankefrihet, på yttrandefrihet och en fri marknadshushållning, på individuell utbildning och social gemenskap grundad på frivillighet och inte på tvång, då gör vi allt detta därför att vi tror att människorna är förnuftiga nog – eller om de får ansvar, kan bli förnuftiga nog – att själva fatta de nödvändiga besluten. Den västerländska demokratin bygger ytterst på just detta. Om man inte förutsatte att medborgarna var förnuftiga, tänkande människor, då skulle det demokratiska systemet vara en omöjlighet.”

Där har Moderaterna anno 2014 en förträfflig hållning att ta avstamp ifrån. Sätt igång!

Beethovens äventyr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:Corren.

”Muren har fallit, staden är euforisk. Aldrig har ett musikverk passat bättre för firande än det vi ska höra nu!” Den brittiska speakern i TV-utsändningen från Berlin var påtagligt gripen av ögonblicket, denna juldag den 25 december 1989.

Månaden innan hade Berlinmuren förpassats till historien, kalla kriget hade upphört, flera decennier av kommunistiskt förtryck och mänsklig förnedring var äntligen över. Det tyska folket stod enat igen och en pampig festkonsert arrangerades i det befriade Östberlin.

Orkestern utgjordes av en symboliskt blandad skara musiker från Förbundsrepubliken och DDR, samt från andra världskrigets segrarmakter USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike. Dirigent var Leonard Bernstein och det aktuella stycket var förstås Ludwig van Beethovens nionde symfoni.

Finalsatsen Ode an die Freude (Hymn till glädje) hade på Bernsteins initiativ tillfälligtvis ändrats till Ode an die Freiheit (Hymn till friheten). På söndag är det prick 25 år sedan Berlinmurens fall, så varför inte ta tillfället i akt att återuppleva denna djupt stämningsmättade konsert? Den finns att avnjuta på Youtube.

Beethovens nia är som bekant också EU:s officiella ”nationalsång”. Den antogs 1985, precis två hundra år efter att Friedrich Schiller skrev dikten Ode an die Freude som Beethoven tonsatte när han komponerade sin sista stora symfoni 1823.

Beethoven var en man med starka liberala böjelser. Schillers visionära rader om ”kyss åt hela världen” och ”alla människor blir bröder” rimmade fint med det budskap om universell humanism som Beethoven ville förmedla. Under intryck av Wienkongressens försök att konstruera ett stabilt internationellt maktbalanssystem efter Napoleonkrigens blodiga kaos, hoppades han att Europa skulle träda in i en ny era av fred och samarbete.

Att EU gjort den nionde symfonin till sin, torde stämma ganska bra överens med Beethovens intentioner. Annars har politiskt missbruk av nian varit vanligare. Få kompositioner har utsattas för en lika skrupulös ideologisk kleptomani.

Den spirande tyska arbetarrörelsen var tidigt framme med att kidnappa Beethoven. Ode an die Freude förklarades liktydigt med den socialistiska revolutionen, som skulle göra alla människor till jämlikar. Kompositören utmålades som en allierad i proletariatets strid mot borgerligheten och aristokratin.

När Wienkongressens i stort sett hundraåriga fredsordning bröts med första världskrigets utbrott 1914, tog det tyska kejsarväldet chansen att tvinga Beethoven till värnplikt på slagfältet. Schillers text blev lite problematisk i sammanhanget, eftersom det knappast handlade om att dela ut kyssar över skyttegravarna.

Men det löstes fiffigt genom att omtolka orden till att endast gälla förbrödring inom den tyska nationen. Därmed fick Beethovens nia på ett absurt sätt legitimera generalernas krig. Som det hette propagandan: ”Låt era tankar uppfyllas av den kraftfulla kampsymfonin, en utmaning antagen av Hindenburg och Ludendorff”.

Trots flitigt Beethovenlyssnande förlorade Tyskland och kejsar Wilhelm flydde till exil i Holland. Beethoven? Som om ingenting hade hänt återvände han till att bli vänsterradikal galjonsfigur i arbetarklassens tjänst.

Weimarrepublikens högernationella grupper ryckte också i honom. Den konservativa tidningen Der Tag utnämnde Beethovens nia till ”den slutgiltiga segersången” över det tyska folkets fiender. 1933 grep Hitler makten och Beethoven ikläddes hakkorsbindel.

Nian påstods uttrycka den nazistiska folkgemenskapen och spelades bland annat som en hyllning till Führern vid dennes födelsedagsfirande 1937. Under andra världskriget skickades Beethoven ut i fält ännu en gång. Men inte till östfronten. Nian bannlystes från att spelas i de ockuperade slaviska länderna. Dess invånare ansågs inte rasmässigt värdiga att ingå i nazisternas ”Volksgemeinschaft”.

Lyckligtvis krossades Hitlertysklands barbari. Beethovens bisarra politiska karriär led inte någon skada för det.

Han hade älskats högt och varmt av Lenin, Sovjettyranniets grundare. Alltså såg ledarna i det kommunistiska DDR inga problem med att raskt överta Beethoven från Hitler och tilldela kompositören ett slags musikaliskt hedersmedborgarskap i den östtyska ”arbetar- och bondestaten”.

Partichefen Walter Ulbricht – stalinisten som ansvarade för byggandet av Berlinmuren 1961 – tolkade Ode an die Freude som ”att alla nu kan bli bröder därför att arbetarna har gjort sig fria från de imperialistiska profitörernas bojor och tagit ödet i egna händer”. Vilket inte hindrade att samma stycke blev officiell hymn för DDR:s och den kapitalistiska Förbundsrepublikens gemensamma idrottslag vid OS i Melbourne 1956.

Tjugo år senare sjanghajades Beethoven till Afrika. 1974 förklarades nians finalsats som nationalsång i Ian Smiths vita rasiststat Rhodesia. Schillers text slopades. Andra rader totades ihop som förhärligade den koloniala stölden av afrikanernas mark.

När Rhodesia blev fritt och bytte namn till Zimbabwe 1980, orkade man inte höra Beethoven längre. Under självständighetsceremonin spelades istället reggaelåten Zimbabwe med Bob Marley & The Wailers.

I övermorgon högtidlighålls 25-årsdagen av murens fall med en ny Beethovenkonsert i Berlin. Om även tyskarna hunnit tröttna på den nionde symfonin vid det här laget (och vem kan väl då klandra dem?), erbjuds ett utmärkt alternativ under minnesceremonin: i skuggan av Brandenburger Tor sjunger Peter Gabriel Bowielåten Heroes.

Fristad Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/9:Corren.

Varför ser vi inte fler lyftkranar och grävmaskiner? I en attraktiv och expansiv kommun som vår borde hammarslagen eka dag som natt. Det tröga byggandet är ett djupt allvarligt bekymmer som hela Sverige brottas med. Roten till det onda är politikertillverkade strukturella problem hindrar marknaden från att fungera.

Den absurda hyresregleringen har exempelvis gjort mer för att skapa bostadsbrist och jaga bort investeringsvilligt byggkapital än något annat enskilt offentligt ingrepp. Tyvärr förmådde aldrig Alliansregeringen att genomföra någon skarp nationell reformpolitik på området, och större handlingskraft är knappast att vänta från Stefan Löfvens tillträdande ministär (om den ens överlever året ut).

Givet situationen kunde ändå Linköping vara avsevärt offensivare. Belysande för rådande läge är frustationen som byggentreprenören Johan Eklöf uttryckte i Corren den 11/9 över den sega och ointresserade byråkratin i stadshuset.

Hans företag hade köpt tomtmark i Ljungsbro för att bygga ett 50-tal bostäder och lämnade in detaljplanen till kommunen i början av 2009. Ännu har inget besked lämnats, trots åtskilliga påstötningar. Rena skandalen.

Moderaterna ursäktar de långa väntetiderna med att ”det sker så många spännande satsningar i Linköping att det är svårt att hinna få fram alla detaljplaner”. Socialdemokraterna vill skynda på tillståndsprocesserna genom ett kommunalt ”bostadsråd” där tjänstemän, byggherrar och näringsliv ska mötas och prata ut. Som om fler sammanträden och mer kaffedrickande vore lösningen!

Det finns bättre sätt, som också kunde göra Linköping till en svensk modell för hur man på det lokala planet kan komma runt låsningarna. Kommunen är stor med mycket mark. Sondera möjligheterna att få inrätta zoner för fritt byggande utan krånglig byråkrati och detaljregleringar.

Förutom evinnerliga planprocesser, juridiska okynnesöverklaganden och avsaknad av marknadshyror, hämmas byggsektorn av kostnadskrävande pekpinneföreskrifter om allt mellan himmel och jord: tillgänglighetsnormer, strandskydd, parkeringsplatser, köks- och badrumsutrustning, takhöjd, miljöhänsyn, bullernivåer, balkongräcken och listan bara fortsätter.

Det är egentligen ett mirakel att någon vill bygga något alls.

Men i frizonerna behöver inte entreprenörerna ta sådana hänsyn, de kan bygga hur de vill, restriktionerna (om några) ska hållas till ett absolut minimum. Liknande försök har gjorts med stor framgång i Storbritannien, där man som ett led i återuppbyggnadsarbetet decennierna efter andra världskriget skapade så kallade New Towns.

Det var områden som slapp den gängse katalogen av förordningar, vilket bland annat födde Milton Keys utanför London. Byggstart skedde 1967, nya bostäder och arbetstillfällen tillkom i snabb takt. Milton Keys har fortsätt växa expansivt, invånarantalet har stadigt ökat. Men trots detta är bostadspriserna lägre än det brittiska genomsnittet (mer information om New Towns finns på Reforminstitutets hemsida, kolla gärna).

Tänk ett Linköping som får samma dynamiska chans till ekonomisk och urban utveckling! Då skulle vi snart bli en storstad på riktigt.

68-generationens överstepräst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

Olof Lagercrantz (1911-2002) är aktuell igen. Nu spökar han i Svante Nycanders nya bok Makten över åsikterna (förtjänstfullt recenserad av Ernst Klein på Correns kultursida 16/9), som behandlar de infekterade DN-åren när tidningen rattades av den radikale Lagercrantz och den borgerlige Sven-Erik Larsson.

Båda var chefredaktörer i det olyckliga dubbelkommando som tillsattes efter Herbert Tingstens avgång 1959. Dragkampen över åsiktsmakten måste sägas ha vunnits av Lagercrantz. Under hans regemente 1960-75 blev DN alltmer vänstervriden. Lagercrantz tronade snart som 68-generationens överstepräst och Sveriges största morgontidning kom på ett vanhedrande sätt att förgifta opinionsklimatet i vårt land.

Naturligtvis ligger en tragisk ironi i detta. DN hade på Tingstens tid varit liberalismens främsta och mest fruktade slagskepp. Med stilistisk elegans, brinnande passion och djup lärdom blottlade Tingsten orimligheterna och brutaliteten i träldomsideologierna till höger och vänster.

Tingsten gisslande effektivt tendenserna till undfallenhet mot Sovjetimperiet och krävde att Sverige skulle sluta upp på USA:s sida i kalla krigets kamp för frihet och demokrati. Lagercrantz var ursprungligen en av Tingstens skyddslingar, rekryterad från Svenska Dagbladet utsågs han 1951 till DN:s kulturchef. Men när Tingsten lämnade tidningen (på grund av en schism med ägarfamiljen Bonnier) slipade Lagercrantz omsorgsfullt kniven.

Ensamheter i öst och väst (1961) kan läsas som en signal om vad som väntade. I boken kontrasterar Lagercrantz den mänskliga isolering han påstår utmärker vardagen i västvärldens demokratier mot den varma gemenskapen i Kremldiktaturens socialistiska paradis. Sovjetmedborgarna är påfallande oförstörda, icke-hatiska och befriade från neuroser, menar Lagercrantz.

Lite senare sätter han dolken i ryggen på sin tidigare välgörare. Efter att översvallande berömt Tingstens tre första memoarböcker, går Lagercrantz till ursinnig attack när den fjärde och sista delen utkommer 1964. I sin beryktade DN-recension hävdade Lagercrantz att Tingsten var ytlig, tanketom, sjukligt självcentrerad och aldrig egentligen begrep de samhällsproblem han skrev om.

Fadermordet röjde väg för en omläggning av tidningens kurs under sextiotalet, då protesterna mot USA:s intervention i Vietnam gav extremvänstern vind i seglen. Lagercrantz gjorde DN till tidsandans fnask.

”Socialismen är en stor tanke” som ”följt mänskligheten genom hela dess historia och den får inte slockna ut”, hävdade han 1968. Följande år förkunnade Lagercrantz att människans hopp fanns att söka i Nordvietnam. Där härskade en stalinistisk regim, uppbackad av Sovjet och Kina, som dittills mördat hundratusen människor av den egna befolkningen och tvingat en miljon att fly undan terrorn till Sydvietnam.

Men Lagercrantz avfärdade antikommunism som ”träsklära” och reste på pilgrimsfärd till Kina, nedsänkt i kaos och mörker av Maos vanvettiga kulturrevolution.

I en lång artikelserie 1970-71 redovisade han sina intryck, vilka kan jämföras med de hyllningar till Nazityskland som 1930-talets kulturella förgrundsfigur Fredrik Böök kolporterade i svensk press. Samtidigt som Maos rödgardister löpte amok och höll landet i skräck, skrev Lagercrantz att människorna i Kina ”betyder så ofantligt mycket mer än hos oss”.

Kineserna är födda kultiverade och måste ”lära sig att vara våldsamma”. Lyriskt beskriver Lagercrantz ett fredssträvande lyckorike, med trygg hand styrt av ordförande Mao – ”praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla”. Snarare torde ”maktberusad galning” vara en adekvatare beskrivning av denne massmördare med minst 35 miljoner kinesers liv på sitt samvete. Men detta epitet sparade Lagercrantz till ledaren för världens viktigaste demokrati; USA:s president Richard Nixon.

Vidare exempel ur Lagercrantz politiska konkursbo kan göras förfärande lång. Redan 1971 försvarade han att svenska skattepengar skulle bekosta spridningen av satirtecknaren Lars Hillersberg antisemitiska karikatyrer. Minnet av Raoul Wallenbergs gärning avfärdade han 1986 som blott ett medel att ”hålla rysshatet vid liv”. 1991 fördömde han USA:s befriande av Kuwait från Saddam Husseins ockupation. Och så vidare.

Ändå detta märkliga! När det gäller litteratur och poesi har Lagercrantz en närmast magisk förmåga till inlevelse, sensibilitet och förståelse av det genuint mänskliga. När han skriver om August Strindberg, Gunnar Ekelöf, Marcel Proust eller Joseph Conrad är det som en väsensskild Lagercrantz håller i pennan.

Det blir läsupplevelser utöver det vanliga. Lagercrantz låter oss krypa under huden på diktens mästare, ömsint guidar han oss genom deras liv och verk, och ger insikt i en stor, berikande humanism. Han har sammanfattat sin litterära trosbekännelse i Om konsten att läsa och skriva (1985); en sällsamt inspirerande skrift jag ofta återvänder till. Hur kan en sådan konstnärlig begåvning samtidigt fira orgier i politiskt charlataneri?

Lagercrantz är en illustration av den mänskliga naturens många mysterier. Det är bara att konstatera: att vara en lysande diktare garanterar inte förmågan att också genomskåda barbariets mekanismer. Tvärtom har jag undrat om det inte är vanligare att stora konstnärer är just ideologiska svindlare (Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, PO Enquist, Jan Myrdal…).

På rak arm kan jag bara erinra mig två svenska författare, vilka till skillnad från Olof Lagercrantz förmått att kombinera en konstnärlig insats i världsklass med ett lika humanistiskt helgjutet politiskt engagemang: Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg.

Är det en slump att bägge var liberaler?