Throughout history, government has proved to be the chief instrument for thwarting man’s liberty. Government represents power in the hands of some men to control and regulate the lives of other men. And power, as Lord Acton said, corrupts men.
– Barry Goldwater, The Conscience of a Conservative, 1960.
A government big enough to give you everything you want is a government big enough to take from you everything you have.
– Gerald Ford, Presidential address to a joint session of Congress, 12 August 1974.
Skrivit i Corren 12/5:
”Bortser man från det liberala skedet från franska revolutionen till slutet av 1800-talet… kan man i hela nyare tidens historia spåra en tilltagande centralisering av statsmakten. Den totalitära staten är blott den logiska slutprodukten på denna utveckling”, varnade Alf Ahlberg (1892-1979), filosof och bildningshumanist, i många år rektor för arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik.
Waldemar Svensson (1897-1984), frisinnad vänsterliberal och vice partiordförande i FP under Bertil Ohlin, var av samma åsikt. ”I vår tid ligger den största faran obestridligen i den statliga makttillväxten”, skrev han i boken Politiska tankelinjer (1954) och slog fast att ”allstatligheten måste bekämpas”.
Den tilltagande politiska och byråkratiska interventionen i samhällslivet resulterar i ”att den nutida statsverksamheten genom sin massa får en ekonomisk och psykologisk dragningskraft, som befordrar dess tillväxt, även när de sakliga motiven härför kan sättas i fråga. Därmed får samhällets civila sektor efterhand minskade ekonomiska och personella resurser, med vilka motstånd kan bjudas mot den svällande statsverksamheten”.
Det var alltså inte bara klassiska högerliberaler, likt den kände österrikisk-brittiske ekonomen Friedrich von Hayek, som i mitten av 1900-talet oroade sig vad expansionen av den statliga sfären skulle betyda för demokratins, ekonomins och de medborgerliga friheternas hälsotillstånd.
Även i Sverige fanns det framträdande debattörer vilka från progressivt vänsterhåll såg med djup skepsis på den fartblindhet som rådde i uppbygganden av folkhemmets socialstat. Trots de godaste intentioner fanns en överhängande risk att civilsamhället kvävdes och människor på sikt blev systemets fångar, utelämnade åt och kontrollerade av en maktfullkomlig Storebror.
Var Hayek, Ahlberg och Svensson dystopiska alarmister? Vi har numera vant oss vid betraktandet av staten som en huvudsakligen välvillig herde, som ger oss trygghet, välfärd och omsorg – till priset av höga skatter och allt större ingrepp i vår personliga integritet.
Nyligen har avslöjats att myndigheterna i ökande omfattning kräver mobiloperatörerna på känsliga uppgifter om svenska folkets telekommunikationer, kartlagda i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv – ursprungligen tillkommet i syfte att bekämpa terrorism och riktigt grov brottslighet. Det var då det.
”Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, säger Tele2:s vd Thomas Ekman (SR 4/5).
Ett exempel på missbruket är Skatteverket som utnyttjar datalagringen i syfte att jaga fuskare, även i relativt banala taxeringsärenden! Den moderna tekniken ger staten skrämmande möjligheter att i detalj tråla information om våra privatliv. Och uppenbarligen har myndigheterna inga skrupler mot att låta ändamålen helga medlen.
”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”, hävdade Datainspektionens legendariske generaldirektör Jan Freese 2006. Vi sprattlar i allstatlighetens garn. Vem bjuder motstånd?
Skrivit i Corren 11/5:
”Det är en ingen skam att vara extrem till frihetens försvar! Och i strävan efter rättvisa är måttlighet ingen dygd!”, dundrade Barry Goldwater från talarstolen i Cow Palace, San Francisco.
Det var där Republikanerna höll sitt konvent sommaren 1964. Deras nyss utsedde presidentkandidat blåste till strid mot den vänsterliberala, statsinterventionistiska politik som präglat USA sedan Franklin D Roosevelts New Deal-program på 1930-talet.
Nu var timmen slagen för en liberalkonservativ revolution; ett återvändande till pionjärtidens frihetsideal, baserat på den ”kärva individualism” och gudsfruktande patriotism som Goldwateranhängarna såg som USA:s själ.
Roosevelts ledarskap genom depressionen och andra världskriget hade gett Demokraterna ett övertag som påminde om Socialdemokraternas herravälde i det svenska politiska landskapet. Trots åtta år med den republikanske presidenten Dwight D Eisenhower (1953-1961) hade inte mycket förändrats.
Partiet dominerades av moderata, pragmatiska företrädare. Men det fanns en oppositionell falang som var rädda att Rooseveltparadigment steg för steg skulle innebära en väg mot socialism i Amerika. Ständigt svällande statsbyråkrati och ökande skatter? Nej tack!
Under intryck av högerliberala ekonomiska filosofer som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises (vars marknadsorienterade, Keyneskritiska idéer började få intellektuellt genomslag efter krigsslutet) ville de republikanska dissidenterna vända utvecklingen i frihetligare riktning.
På utrikespolitikens område gällde massiv misstänksamhet mot FN och kompromisslös antikommunism. Det kunde aldrig bli fråga om eftergivenhet mot banditerna i Kreml. Överlägsen amerikansk vapenmakt var det enda verkningsfulla medlet för att inte bara hålla ryssarna i schack – utan helst knäcka Sovjetunionen och vinna kalla kriget snarast möjligt.
Barry Goldwater, senator från Arizona sedan 1953, seglade upp som den republikanska högerfalangens banérförare. Boken Conscience of a Conservative (1960) samlade hans tankar och blev en bestseller med 3,5 miljoner sålda exemplar, den är fortfarande mycket läsvärd:
”Individen kan inte vara ekonomiskt fri, eller ens ekonomiskt effektiv, om han är politiskt förslavad. Omvänt är människans politiska frihet illusorisk om hon är ekonomiskt beroende av staten… Varje person är för sitt eget och samhällets bästa ansvarig för sin egen utveckling. De val som styr hans liv är val som han själv måste göra, de kan inte avgöras av någon annan eller kollektivt”.
När Eisenhowers vicepresident och kronprins Richard Nixon förlorade valet till John F Kennedy 1960 kopplade Goldwater och hans supportrar greppet om partiet. De moderata krafterna, anförda av mjukisen Nelson Rockefeller, förmådde inte att hindra Goldwateranhängarnas beslutsamma manövrerande för att ta kontrollen över partiapparaten och därmed konventet i San Francisco.
Men presidentkampanjen blev en katastrof. Goldwater stämplades mer eller mindre unisont i medierna som en farlig demagog, som hotade att eliminera medborgarrättslagarna, förinta det sociala välfärdssystemet och kasta världen in i ett kärnvapenkrig.
Den sittande presidenten Lyndon B Johnson vann en jordskredsseger. Goldwater fick endast 36 procent av rösterna och vann bara sex delstater i södern. Demokraten Johnson sjösatte sedan sitt ambitiösa välfärdsprogram ”The Great Society”. En enig kör av politiska förståsigpåare förklarade att den liberalkonservativa revolutionen kvävts i sin linda.
De skulle missta sig. Grovt. Vid Barry Goldwaters död 1998 hyllades han som en föregångsman, vars kandidatur till Vita huset utgjorde starten på senare decenniers högerförskjutning av det politiska fältet. En krönikör i Wall Street Journal kallade Goldwater för ”den mest framgångsrike förloraren i amerikansk historia”.
Visserligen var det Nixon som återtog Vita huset från Demokraterna 1968, dock gjorde Watergateskandalen att de moderata republikanerna hamnade på fallrepet. Det var Goldwater som drog undan det sista stödet som Nixon hade i kongressen och krävde att han måste avgå (vilket Nixon gjorde redan dagen efter Goldwaters misstroendeförklaring).
Fast viktigare: det var Goldwater som gav Ronald Reagan en politisk karriär och Republikanerna en superstjärna. Den förre skådespelaren och demokraten kom ut som Goldwateranhängare i kampanjen mot Lyndon B Johnson med ett TV-sänt tal (A time for choosing) som blev en kioskvältarsuccé:
”Man kan inte kontrollera ekonomin utan att kontrollera människorna. Så nu är tid att välja. Antingen tar vi ansvar för vårt eget öde eller så överger vi den amerikanska revolutionen och bekänner oss till en intellektuell tro på att en avlägsen huvudstad bättre kan planera våra liv än vi själva”.
Talet räckte inte för vända snålblåsten för Republikerna då. Men markerade Reagans genombrott som Goldwaters allt mer populäre arvtagare. Den rollen spelade han bättre än någon annan och den tog honom först till guvernörsposten i Kalifornien 1966, sedan till segern över Jimmy Carter i presidentvalet 1980.
Idémässigt var det Barry Goldwaters stora triumf. Det var hans tjurskalligt principfasta hållning som lade den inspirerande grunden till Reaganepoken. Goldwaters historiska insats var även att etablera Republikanerna som ett parti i sydstaterna, där konservativa väljare fram till 1964 av tradition föredragit Demokraterna.
Goldwater fick leva tillräckligt länge för att se hur Roosevelts gamla parti gjorde anpassningsrörelser i hans riktning. Demokraten Bill Clinton tvingades högerut för att överleva sitt återval 1996 och förklarade i Goldwateras anda att eran av ”Big Government” var över i Amerika.
Och om Hillary Clinton vinner presidentvalet nästa höst, betyder det faktiskt att en gammal Goldwatersupporter flyttar in i Vita huset igen. Som ung arbetade nämligen Hillary Clinton i Goldwaterkampanjen.
”Jag gillade senator Goldwater därför att han var en kärv individualist som gick på tvärs mot den politiska strömmen”, skriver hon i sina memoarer. Sämre inspirationskällor för den som vill åstadkomma politisk förändring kan man ju ha, inte sant?
Skrivit i Corren 27/4:
På Norra kyrkogården i Linköping ligger Isidor Kjellberg (1841-95) begravd. Skänk honom en tanke. Kjellberg är en portalgestalt inom den svenska liberalismen. 1872 startade han tidningen Östgöten, vars mål var ”demokrati, folkfrihet, självstyrelse”.
Snart blev tidningen länets mest spridda. Och kontroversiella! Kjellberg bedrev en orädd granskande journalistik som den svenska överheten sannerligen inte var van vid. Han gisslade friskt myndigheter och makthavare (som en viss konservativ redaktör vid namn C F Ridderstad på Corren…).
Han propagerade för frihandel och modernisering, han avskydde förtryck och alla hinder som begränsade människors möjligheter att själva forma sina liv.
Tidningen Östgötens popularitet berodde delvis också på att Kjellberg var först i Sverige med att införa ”det amerikanska bruket av över- och underrubriker och olika stilsorter och förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken” (Svenskt biografiskt lexikon).
Kjellberg hade nämligen varit i USA, arbetat som journalist och tagit med sig många nya idéer därifrån hem igen. Inte minst politiskt. Kjellberg såg den amerikanska republiken med sitt fria medborgarideal som mönsterbildande för hur det goda samhället skulle vara. Folkmakt, inte herremakt!
1887 grundade han rösträttsrörelsen, vars symbol blev blåklinten – Östergötlands landskapsblomma. Rösträttsrörelsen samlade liberaler och socialdemokrater i kampen för medborgerliga rättigheter, dit kan även rötterna till Folkpartiet spåras.
Isidor Kjellberg är i grunden ett exempel på migrationens förändringskraft och visar värdet av den fria rörlighetens betydelse. Mellan 1850 till 1920-talet emigrerade 1,2 miljoner svenskar till USA då tillvaron hemmavid syntes hopplös.
Tillsammans med många miljoner andra invandrare från ett myller av nationer bidrog de till att göra USA till världens rikaste och mäktigaste land. Men ungefär 200 000 svenskar återvände, i likhet med Kjellberg, djupt påverkade av vad de sett, hört och lärt på andra sidan Atlanten.
Från USA hade de med sig tankar, idéer, kunskaper, kontakter och kapital som högst påtagligt medverkade till att forma ett helt annat Sverige; politiskt, ekonomiskt, företagsmässigt, socialt, religiöst, kulturellt.
Det var en bred folklig strömning underifrån som frätte ner den reaktionära svenska privilegiestaten med dess kvävande högkyrklighet och unkna vurmande för kejsardömets Tyskland.
Dagens Sverige – vårt välstånd, vår demokrati – är till icke ringa grad den historiska konsekvensen av denna migration och dåtidens öppnare gränser. (För den som vill veta mer rekommenderas varmt Ingvar Henricsons och Hans Lindblads bok Tur och retur Amerika, 1995.)
Därför har vi alla skäl att välkomna de människor från mindre lyckligt lottade världsdelar som numera söker fristad och ett bättre liv i Europa, i Sverige. Givet liberaliseringar av arbets- och bostadsmarknaderna kan migranterna bli en väldig injektion för oss, precis som i fallet USA.
Och på samma sätt kan dessa migranters impulser från demokratins Europa bidra till att reformera villkoren i deras ursprungsländer. Personer av Isidor Kjellbergs kaliber finns än. Vad kan inte de betyda för utvecklingen i Mellanöstern eller Afrika?
Man kan inte utsträcka statsmaktens välde över ett folks dagliga arbetsliv utan att samtidigt göra staten till herre över människornas själar och tankar.
– Herbert Hoover, amerikansk president 1929-33.
Hatarens mentala förhållningssätt ligger på barnets nivå. Inget framstår som helt verkligt för honom utom det rent konkreta, det han ser och hör, det vill säga det omedelbara ögonblicket utan vare sig ett förflutet eller en framtid. Han har lärt sig tala, men aldrig tillägnat sig förmågan att uppfatta begrepp.
Han tyder begrepp som ett slags kodspråk som andra av någon outgrundlig anledning använder sig av, signaler som inte har någon relevans för verkligheten eller för honom själv.
Han behandlar begrepp som förnimmelser och deras innebörd skiftar allteftersom omständigheterna ändras. Vad han än får lära sig eller råka uppfatta upplever han som om han alltid känt till det, som om det vore medfött, och han kommer inte ihåg hur han lärde sig det – som om det vore en osorterad hög av obearbetat material som flutit upp till ytan av en slump.
Här ligger den viktigaste skillnaden mellan hans egen och ett barns mentalitet – ett normalt barn är intensivt aktivt i sitt kunskapssökande. Hataren förändras inte; han söker inte kunskap – han ”låter sig inte påverkas” av ”upplevelsen” och hoppas att något ska hända i hans huvud; om inget händer kommer han att bli självrättfärdigt ilsken och hävda att det inte är något han kan göra något åt.
Mental aktivitet, det vill säga mental ansträngning – vad som helst som innebär bearbetning, identifiering, organisering, anpassning, kritisk utvärdering eller kontroll av det som rör sig hans huvud – är främmande territorium som han under sitt förvirrade liv gör sitt bästa för att undvika. Hans mentalitet har stagnerat så mycket som en människa kan uthärda utan att gå över den gräns som skiljer passivitet från psykos.
– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 235-236), Timbro 2013.
I mänsklig kontext är ”jämlikhet” en politisk term; den innebär likhet inför lagen, jämlikhet i fråga om fundamentala oförytterliga rättigheter som tillkommer alla i deras egenskap av människor, som inte får kränkas eller upphävas av institutioner upprättade av andra, till exempel genom att lagstiftningsvägen utdela adliga titlar eller dela in människor i kaster, då man ger vissa människor särskilda privilegier som andra inte får del av.
Kapitalismens frammarsch sopade bort alla kaster, inklusive institutioner som aristokrati, slaveri och träldom. Men när altruisterna talar om ”jämlikhet” är det inte i denna bemärkelse.
De vränger ut och in på begreppet och gör det till ett antibegrepp: de hävdar att det inte innebär politisk utan istället metafysisk jämlikhet – att jämlikheten ska gälla ifråga om personliga egenskaper och dygder, utan hänsyn till medfödda egenskaper eller individuella val, handlingar eller karaktär.
De bekämpar inte av människan skapade institutioner, utan naturen själv, det vill säga verkligheten, som de går till storms mot – med hjälp av samhällets institutioner.
– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 226), Timbro 2013.
För att överleva måste människan upptäcka och producera allt hon behöver, vilket betyder att hon måste förändra miljön och anpassa den efter sina behov. Naturen har inte utrustat henne för att själv anpassa sig till naturen, som djuren gör.
Från de mest primitiva kulturer till de mest avancerade civilisationerna, har människan varit tvungen att tillverka saker; hennes välbefinnande är beroende av hur framgångsrik hon är på att producera. Inte den mest primitiva människostam kan överleva utan det som påstås var en källa till förorening – elden.
Det var inte bara symboliskt som elden var gudarnas egendom, som Prometheus gav åt människan. Miljövännerna är de nya gamar som samlas för att släcka den elden.
Det är onödigt att påminna om hur människans tillvaro såg ut – under århundraden och årtusenden – före den industriella revolutionen. Att miljövännerna ignorerar eller undviker att tala om det är ett brott mot mänskligheten som är så stort att det faktiskt skyddar dem från kritik – ingen kan tänka sig att någon kan vara kapabel till det.
– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 205), Timbro 2013.
Grundförutsättningen i kapitalistisk utrikespolitik är frihandel – det vill säga att avskaffa handelshinder, skyddstullar och särskilda privilegier – att öppna världens handelsvägar för fritt internationellt handelsutbyte och konkurrens mellan alla enskilda medborgare i alla länder som handlar direkt med varandra.
Under 1800-talet var det frihandeln som befriade världen genom att sälja billigare och undergräva alla kvarvarande spår av feodalism och det etatistiska tyranni som utövades av enväldiga monarker.
Liksom under romarriket accepterade världen det brittiska imperiet eftersom det pumpade in energi i det världsomspännande handelsnätet i allmänhet. Även om Irland fortfarande i hög utsträckning och med mycket dåligt resultat styrdes med repressiva metoder (av statusskäl) var det på det hela taget lagstyre och frihandel som osynligt exporterades från England.
Då England behärskade haven kunde alla människor var de än kom ifrån i praktiken flytta var som helst och ta sina pengar och ägodelar med sig.
Precis som fallet var med det romerska imperiet, föll det brittiska samman när det repressiva inslaget i blandekonomin blev dominerande och politiken etatistisk. Det var inte militär styrka som höll samman det brittiska imperiet.
– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 162-163), Timbro 2013.
Christian Dahlgrens Blogg 