Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. En liberalisering i ordets egentliga mening. En liberalisering utan sådana förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtgärder på områden där människorna själva måste kunna ta ansvar. Och måste ta ansvar. Det är dags att fullfölja det frigörelsearbete som präglat västerlandet i 200 år.
– Gösta Bohman, tal i Uppsala, 30 maj 1980.
Insikten om att människans kunskaper är begränsade utgör i själva verket ett av de starkaste argumenten för det öppna pluralistiska samhället. Om människan inte är allvetande, kan inte heller kollektivet vara det. Kollektivets företrädare är ju människor precis som alla de individer som ingår i kollektivet.
Det slutna toppstyrda samhället utgör en grogrund för misslyckanden. Beslut och förändringar sker inte på alla människors villkor, de må vara aldrig så välmenande. Det öppna samhället däremot utgör en garanti för att människorna själva kan styra eller påverka förändringstakten och förändringarnas innehåll.
– Gösta Bohman, tal vid Moderaternas partistämma, 11 november 1990.
Man skulle kunna hävda att den svenska modellen, det svenska välfärdssamhället, har växt fram som ett resultat av samhällsåtgärder av olika slag. Men så är det inte. I själva verket är det ju helt enkelt det svenska näringslivet och människornas arbetsinsatser som har skapat vårt välfärdssamhälle.
Men politiska partier har ansträngt sig att övertyga sina väljare och människorna om att det är genom den politiska verksamheten som välfärden har grundlagts. Så småningom, när detta hamrats in tillräckligt länge, börjar folk tro att det är riktigt.
– Gösta Bohman, intervjuad i Svensk Tidskrift, nr 8, 1981.
När vi hävdar begreppet frihet under ansvar, när vi påstår att de enskilda människorna bättre än staten, dess politiker eller företrädare kan förvalta resultatet av sitt eget arbete, när vi tror på tankefrihet, på yttrandefrihet och en fri marknadshushållning, på individuell utbildning och social gemenskap grundad på frivillighet och inte på tvång, då gör vi allt detta därför att vi tror att människorna är förnuftiga nog – eller om de får ansvar, kan bli förnuftiga nog – att själva fatta de nödvändiga besluten.
Den västerländska demokratin bygger ytterst på just detta. Om man inte förutsatte att medborgarna var förnuftiga, tänkande människor, då skulle det demokratiska systemet vara en omöjlighet.
– Gösta Bohman, tal vid Moderata ungdomsförbundets stämma i Göteborg, 21 november 1981.
Det är inte bara en kamp mot blanketter och krångel. Ytterst är det en fråga om att försvara den enskilda människan mot en allt starkare samhällsmakt… Förvaltningen får inte betrakta medborgarna som sina tjänare. Förvaltningen ska tjäna medborgarna.
– Gösta Bohman, intervjuad i Dagens Nyheter, 31 juli 1979.
När det s k samhället, det vill säga stat och kommun, trots allt högre skatter – inte sällan på grund av sådana – misslyckats i sina åtaganden, då har den enskilde kommit att stå ännu mera otrygg i löftesdjungeln än på den tid då han med egna medel och egna krafter hade att ta ansvar för sin tillvaro.
– Gösta Bohman, Maktskifte, 1984.
”The state cannot get a cent for any man without taking it from some other man, and this latter must be a man who has produced and saved it. This latter is the Forgotten Man”, skrev William Graham Sumner i boken What Social Classes Owe to Each Other (1883).
Sumner räknas till en av den amerikanska sociologiforskningens stora pionjärer och var verksam som professor vid Yaleuniversitetet. Han var också kännare av ekonomisk historia, frihandelsförespråkare, antiimperialist och klassisk liberal.
Som svuren fiende till socialism och kollektivism förskräcktes Sumner av tendenserna han såg i denna riktning från den amerikanska progressiva rörelsens sida. Det var en strömning för energiskare politisk aktivitet, ökad interventionism och hårdare reglering av marknadsekonomin som växte sig stark i USA kring förra sekelskiftet, under 1900-talets början företrädd av presidenterna Theodore Roosevelt, William Howard Taft och Woodrow Wilson.
Sumner menade att de progressiva – många ärligt välmenande, men andra inte sällan opportunistiska reformister med maktens köttgrytor i blicken– perverterade politiken genom sina krav på att staten ständigt måste gripa in. lägga till rätta och ta ansvar för alla möjliga problem.
Vad detta innebar för det strävsamma, arbetande folket utvecklade Sumner i en berömd text, senare utgiven i samlingen The Forgotten Man and Other Essays (1918):
As soon a A observers something which seems to him to be wrong, from which X is suffering, A talks it over with B, and A and B the propose to get a law passed to remedy the evil and help X.
Their law always proposes to determine what C shall do for X or, in the better case, what A, B and C shall do for X. As for A and B, who get a law to make themselfs for X what they are willing to do for him, we have nothing to say except that they might better have done it without any law, but what I want to do is look up for C.
I want to show you what manner of man he is. I call him the Forgotten Man. Perhaps the appellation is not strictly correct. He is the man who is never thought of.
He is the victim of the reformer, social speculator and philanthropist, and I hope to show you before I get through that he deserves your notice both for his character and for the many burdens which are laid upon him…
He works, he votes, generally he prays – but he always pays – yes, above all, he pays.
He does not want an office; his name never gets into the newspaper except when he gets married or dies. He keeps production going on. He contributes to the strength of parties.
He is flattered before election. He is strongly patriotic. He is wanted, whenever, in his little circle, there is work is to be done or counsel to be given.
He may grumble some occasionally to his wife and family, but he does not frequent the grocery or talk politics at the tavern. Consequently, he is forgotten.
Ser vi inte här vad som blivit en central komponent i den moderna, principiellt närmast gränslösa och extremt kostnadskrävande socialstaten?
Den politiska sfären med sina partier, myndigheter, särintresseorganisationer, högröstade massmediala debattörer, etc, formar en blytung interventionistisk åtgärdsapparat som rullar in över marknaden, medborgarna och civilsamhället. Ingreppen har ofta välvilliga motiv och kan låta behjärtansvärda, men vem är det som alltid lämnas med notan och får betala?
Jo, det är förstås ”C” i Sumners ekvationsliknelse.
Den politiska klassen i Sverige, vilken inte skapar så mycket som ett ringaste gem på egen hand, anser det uppenbarligen självklart att den kan vara hur generös som helst med pengar, tagna ur andras plånböcker. Man kan allvarligt tvivla på att de offentliga makthavarna numera ens reflekterar över vilka moraliska och etiska komplikationer som är behäftade med en sådan rutinmässig hantering.
Vad William Graham Sumner konstaterade gäller i hög grad än: “It is plain that the Forgotten Man and the Forgotten Woman are the real productive strength of the country”.
William Graham Sumner, 1840-1910.
Under den amerikanska presidentvalskampanjen 1964 sammanfattade det republikanska partiets kandidat Barry Goldwater sitt budskap i fyra fundamentala trossatser:
That each man is responsible for his own actions.
That each man is the best judge of his own well-being.
That each man has an individual conscience to serve and a moral code to uphold.
That each man is a brother to every other man.
Svårare än så borde det inte vara. Men tidsandan tillhörde demokraten Lyndon B Johnson och hans brett svepande statsinterventionistiska politik. Goldwater förlorade stort, dock lade han grunden till vad som senare blev Reaganårens liberalkonservativa revolution. Som någon sade: rösträkningen startade 1964 och slutade inte förrän 1980.
Tänk tanken om något parti frambringade en principfast ministatsfilosofisk liberal som Barry Goldwater i Sverige! Ännu förefaller det inte sannolikt. På sätt och vis är vi fortfarande fast i vår blågula motsvarighet till Johnsons ”Great society” och den ingrodda föreställningen om politikens allvishet.
Men när vi nu har den svagaste regeringen i mannaminne, som för en vilsen och svårt daterad vänsterpolitik, samtidigt som den borgerliga oppositionen (i synnerhet M) bleknar in i tapeten, börjar måhända förtroendet för den gamla ordningens politikervälde att sakta erodera.
Systemet kan inte leverera som förr, trots skyhöga skatter, och de grandiosa löftena att lösa problem på snart sagt samtliga samhällslivets områden åt medborgarna ter sig allt ihåligare.
Det kan framöver skapa en gynnsammare jordmån för ett program som begränsar sig till den upplysta frihetstraditionen av Barry Goldwaters märke: där medborgarna upphör att behandlas som barn och istället ses som vuxna människor, kapabla att ta eget ansvar och styra över sitt eget öde. I grund och botten är ju det vad Goldwaters fyra trossatser handlar om.
Precis som vi en dag flyttar från vårt föräldrahem och går ut i livet som självständiga varelser, borde vi vara mogna att lämna folkhemmet och våra beskyddande partipolitiska målsmän bakom oss. Inga konstigheter, egentligen. Eller som Barry Goldwaters slogan löd 1964: ”In your heart you know he’s right”.
Det dröjde visserligen ett tag innan den ovana väljarmajoriteten i USA vågade förlita sig på den känslan, men den var framtidens melodi. Så varför inte även i Sverige?
Vi har tröttnat på politiken
Vi har tröttnat på alla krigen
Vi ska bomba högkvarteret
Vi ska bomba högkvarteret
Med en god bok.
– Mats Ronander
Christian Dahlgrens Blogg 