Kategoriarkiv: Liberalism

Före centralismen och allstatligheten

Publicerad den av
Svara

Träldomen i Norden Emil Sommarin

Small is beautiful! Stycket ovan är från Verdandiskriften Träldomen i Norden (andra upplagan 1917, första gången publicerad 1902). Tanken att återuppliva denna modell för Sverige som ett folkfrihetens land i motsats till centralmaktens kontrollbesatta och överbyråkratiserade nationsbygge låter inte så tokig, tycker jag.

Den libertarianske filosofen Hans-Hermann Hoppe argumenterar för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, i sin intressanta essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Författaren till raderna på fotot är dock Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid universitet i Lund, gav ut Adam Smith på svenska, var anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan och organiserad socialdemokrat. Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting.

Man kan ju fråga sig vart den frihetligt liberala grenen av arbetarrörelsen tog vägen. När den marxistiskt påverkade statssocialismen numera så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det väl rimligt att möta framtiden genom att plocka fram Emil Sommarin ur det förflutnas skattkammare? Bara som litet ett anspråkslöst tips till det idéfattigdomens vilsna regeringsparti som Löfven försöker leda. 

Emil Sommarin

Emil Sommarin, 1874-1955.

Sverige som bäst: 70-talets Kungsbacka

Publicerad den av
Svara

1977Jag tycker säsongens julkalender i SVT, 1000 år till julafton, är toppen. Men avsnitten om 70-talet har jag lite problem med. Numera är det ständigt dissat och hånat som ett sådant politikerförstört, partiuppviglande och ideologiskt grälsjukt decennium.

Jaha. För vem då? Sorry for you. Jag bodde i Kungsbacka.

KISS Love GunDär var politik mest något avlägset konstigt, ingen pratade om det eller brydde sig nämnvärt, proggen existerade inte, vi lyssnade glatt på ABBA, Ted Gärdestad, Bee Gees, ELO och KISS, läste bekymmerslöst serietidningar, Tintin, Enid Blytons böcker om Femgänget och Richmal Cromptons om Bill, lekte med Märklinjärnvägar, hörde Tordyveln flyger i skymningen som radioföljetong, kollade på Beppe i TV, badade, spelade tennis, åkte skidor och allt var – på det hela taget – soft och okej.

Från min lilla oas i samhället framstår tiden runt 1977 som idealet. 2015 däremot är ju som nedsänkt i ett gyttjeklibbigt politiskt träsk, där det ständigt ska hållas på och bråkas med hederligt folk. Suck!

Vissa människor är tydligen oförmögna att växa upp. Kan inte dessa notoriskt störande ADHD-tjattertrattar, som på Alléskolan hemma, på ett vänligt men bestämt sätt omhändertas av någon motsvarighet till vår gamla tillsynslärare Börje Ståhl och placeras i OBS-klass så länge?

Jag lovar, det skulle göra underverk för civilsamhället och marknaden. Och inte minst: sinnesfriden för oss som vill ha trevligt, vara fria och njuta av livet.

Kungsbacka torg 1975

Kungsbacka torg, back in the glory days.

Det skadligaste partiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/11:Corren.

I Jörn Donners bok Ingmar Bergman: PM (2009) finns en skojig anekdot om demonregissörens politiska böjelser. Enligt vännen Donner sade sig Bergman 1997 otippat ha blivit folkpartist. Hans motivering:

– Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
– Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
– Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i Folkpartiet.

Men på grund av FP finns snarare skäl att tycka synd om Sverige. Morris kanske var ett beklagansvärt, knackigt bilmärke som ingen ville ha. Några överväldigande skaror har väl inte heller lockats att köpa FP vid valurnan. Vilket inte hindrat FP från att kränga på vårt avlånga land oerhört dålig politik, knappast värd varmare sympatier.

Till stor del kan vi exempelvis tacka FP för löntagarfonderna, syftande till att socialisera svenskt näringsliv och lägga styret i fackets händer. Det var FP som 1974 ivrigt drev en motvillig S-regering till sjösättandet av en statlig utredning, syftande till konstruktionen av en modell för att tvinga företagen att dela sina vinster med de anställda. Det fick LO-ekonomen Rudolf Meidner att utarbeta ett ännu värre alternativ, sedan bröt kalabaliken ut.

”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning, öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen”, konstaterar Sven-Erik Larsson i boken Mellan Palme och Bohman (1992).

Den osannolikt deprimerande soppa som Sverige drabbades av genom löntagarfondsstriden är lyckligtvis historia numera. Men det är inte FP:s konststycke att radikalisera LO och S på ett annat område, som innebar ett förödande brott mot 1938 års Saltsjöbadsavtal.

Den överenskommelsen uteslöt statlig intervention. Istället skulle fack och arbetsgivare göra upp i fria förhandlingar. Allt fungerade bra, tills FP från 50-talet och framåt började hetsa om nödvändigheten av statligt anställningsskydd. LO och S var länge stenhårda motståndare.

Fast i samma veva som FP fick igenom löntagarfondsutredningen 1974 vek arbetarrörelsen sig och godtog förslaget. Anledningen till att Las blev verklighet var att LO och S skrämdes av FP:s taktik att försöka stjäla arbetarröster i det då allt rödare samhällsklimatet.

Det var även FP som under 60-talet larmade och gjorde sig till när S-regeringen på marknadsliberalt manér ville skrota hyresregleringen (cold turkey, faktiskt). Den proposition som fanns klar, revs av en ilsken Gunnar Sträng som tyckte FP hycklade för att vinna kortsiktiga väljarpoäng (tidigare hade FP krävt hyresregleringens avskaffande, men sedan partiet sänkte Erlanders regering i frågan har ingen annan orkat ta i eländet).

Våra dagars överskuggande strukturella problem med en sönderreglerad arbetsmarknad som hindrar människor från att få jobb, samt en lika hopplös bostadsmarknad som hindrar människor från att få tak över huvudet, kan därmed till icke ringa grad lastas på FP:s konto.

I sak framstår partiet närmast som ett av de skadligaste i riksdagen under modern tid. I alla fall ur liberalt perspektiv. Onekligen ironiskt med tanke på namnbytet. Låt oss hoppas att partiet gör bot och bättring och lever upp till det.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman. En otippad folkpartist.

Vår etta bland statsministrar

Publicerad den av
Svara

Christian Dahlgren

Skrivit i Corren 24/11:

Världsläget är dystert och i Sverige är den politiska situationen heller knappast något som ger skäl till entusiasm. Den rödgröna regeringen är den svagaste och vilsnaste i mannaminne. Få kan väl säga att den borgerliga oppositionen sprakar av vitalitet. Därtill har vi fått ett växande främlingsfientligt, kostymfascistiskt parti på halsen.

Om trenden fortsätter, verkar det som Stefan Löfven får den tvivelaktiga äran att gå till evigheten som statsministern vilken satte punkt för de senaste decenniernas liberala reformagenda och istället förkroppsligade återkomsten av en ny stagnationsfas, närmast i stil med 70-talets trista unkenhet. I rättvisans namn såg vi konturerna av detta redan under Alliansens andra mandatperiod, då borgerligheten mest trampade vatten.

I USA är det populärt att ranka nationens presidenter. Regelmässigt brukar George Washington, Abraham Lincoln och Franklin D Roosevelt glänsa i toppen, medan stackare som Andrew Johnson, Herbert Hoover och George W Bush ständigt hamnar i botten. Vågar vi på oss en liknande övning gällande statsministrar i Sverige, är det ingen djärv gissning att Löfven väntas göra Ola Ullsten sällskap i sämsta statsministerklubben.

Däremot bör kvartetten Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt räknas väldigt högt på listan. Mellan 1986-2010 företrädde de samma sorts övergripande politiska linje, som innebar en remarkabel modernisering av det gamla folkhemmets rostangripna strukturer.

Fram till 1991 avreglerades bland annat kredit- och finansmarknaderna, det infördes ett nytt skattesystem, offentliga verksamheter bolagiserades och såldes. Bildt och Persson förde Carlssons stafettpinne vidare. Löntagarfonderna skrotades. Telekomsektorn liberaliserades och blomstrade. Friskolor infördes. Sverige gick med i EU. Vi fick ett robustare pensionsmaskineri, en sundare budgetprocess och välfärdssystemen stramades upp. Även skattetrycket började mildras något.

När Göran Perssons hand vid rodret visade tecken på trötthet, tog Reinfeldt inledningsvis piggt över och fortsatte kursen med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna, et cetra.

I framtidens historieböcker sätter jag en peng på att Carlsson, Bildt, Persson och Reinfeldt lär beskrivas som det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets fyra stora svenska reformliberaler (sorry ”Liberalerna”, the artist formerly known as Folkpartiet). Skulle Löfven plötsligt överraska oss med att rycka upp sig till dessa herrars nivå, blir det den största comebacken sedan Lazarus – fast vem vet, undrens tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi…

Men vilken statsminister är allra bäst? En intressant fråga, vars svar även kan ingjuta välbehövlig lärdom och inspiration till dagens hängiga politikerkår. Tage Erlander, Per Albin Hansson, Karl Staaff, Arvid Lindman? Alls icke några tokiga gubbar (tyvärr har vi, skämmigt nog, ännu inte fått några gummor med i leken).

Louis de GeerFör mig är det dock föga snack om saken. Självfallet är det en östgöte som förtjänar guldmedaljen som Sveriges främste statsminister. Han var också den formellt förste på posten, föddes i Finspång 1818 och pluggade i Linköping innan han studerade vidare i Uppsala. Namnet? Louis de Geer.

Efter en kometartad ämbetsmannakarriär dras han in i de politiska kretsarna och erbjuds av kung Oscar I att bli justitiestatsminister, i praktiken regeringschef, 1856. Louis de Geer är motvillig och avböjer, men två år senare accepterar han och stannar till 1870. Han återvänder i sadeln 1876-1880, då som officiellt nummet ett på den nyinrättade statsministertaburetten – vilken modellerats efter den pionjärroll de Geer redan spelat under sina tidigare tolv år i spetsen för regeringen.

Sverige är vid Louis de Geers ankomst ett utfattigt, genomreglerat och kvävande ruckel till land, som mängder av människor inte står ut med att bo i längre (de flyr över Atlanten till USA istället). Deppar Louis de Geer? Nix. Han river skickligt tag i problemen och vid sin sida har han den energiske finansministern John August Gripenstedt. Tillsammans bildar dessa båda liberaler den vassaste politiska duo vi någonsin haft.

För det första slås det vakt om freden. Fler vådliga utrikespolitiska äventyr ska det inte bli! Det är grundförutsättningen för det välståndsbildande systemskifte som de Geer och Gripenstedt har i kikaren. Och rejäla, långsiktigt positiva förändringar ska komma.

Skråväsendet avskaffas, näringsfrihet införs, bankerna avregleras, beslut om fri in- och utvandring klubbas igenom (passtvånget försvinner), Sverige ansluter sig till den europeiska frihandelskretsen, man storsatsar på att investera i modern infrastruktur (järnvägar), lagstiftningen blir humanare, religionsfriheten stärks, kvinnorna ges ökade rättigheter och den antikverade ståndsriksdagen fimpas äntligen till förmån för ett representativare tvåkammarparlament.

Vad som sker är inget mindre än en liberal revolution. Marknaden tillåts fungera, civilsamhället tillåts spira, det klåfingriga politiska kontrollbehovet trycks tillbaka. Effekten? Sverige reser sig ur askan, ekonomin skjuter fart, och tack vare detta enastående reformverk som Louis de Geer bär ansvaret för, ska vi under 1900-talet utvecklas till ett av världens rikaste länder.

En förklaring till de Geers succé var måhända att han aldrig var någon trångsynt partipolitiker. Han kände motvilja mot organiserade politruker och deras kollektiva lidelser. Louis de Geer föredrog att tänka själv och lita på sitt omdöme. Det gav respekt, förtroende och betydande folklig uppskattning.

I sina memoarer Minnen (1892) skriver han:

”Man har ofta och icke utan skäl klandrat mig för att jag aldrig ens försökt att bilda något regeringsparti. Möjligen skulle jag därigenom haft större framgång, ehuru jag tviflar därpå. Men jag har alltid i min natur haft en oöfvervinnelig obenägenhet för allt partiväsende; och i den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse.”

På ett annat ställe i boken refererar han till en regeringsförhandling i ett visst ärende och slår karaktäristiskt giftigt fast:

”Jag fann saken för viktig för vårt lands hela politiska framtid för att icke till en viss grad underkasta mig den känsla af förödmjukelse, som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i partier oftast är svansen, som styr hufvudet.”

En statsman av hans nonkonformistiskt, frimodiga östgötska kaliber vore nog inte så dumt om Sverige kunde få på nytt.

Louis de GeerLouis de Geer (1818-1896) som St Göran mot draken, symboliserande den föråldrade ståndsriksdagens representanter av adel, präster, borgare och bönder. Samtida karikatyr av Emil Hildebrand.

America: Paradise Lost

Publicerad den av
Svara

USAThere was a time, long ago, when the average American could go about his daily business hardly aware of the government – especially the federal government.

As a farmer, merchant, or manufacturer, he could decide what, how, when, and where to produce and sell his goods, constrained by little more than market forces. Just think: no farm subsidies, price supports, or acreage controls; no Federal Trade Commission; no antitrust laws; no Interstate Commerce Commission.

As an employer, employee, consumer, investor, lender, borrower, student, or teacher, he could proceed largely according to his own lights. Just think: no National Labor Relations Board; no federal consumer ”protection” laws; no Security and Exchange Commission; no Equal Employment Opportunity Commisson; no Department of Health and Human Services.

Lacking a central bank to issue paper currency, people commonly used gold coins to make purchases. There were no general sales taxes, no Social Security taxes, no income taxes.

Though government officials were as corrupt then as now – maybe even more – they had vastly less to be corrupt with. Private citizens spent about fifteen times more than all government combined. – Those days, alas, are long gone.

– Robert Higgs, Crisis and Leviathan: Criticial Episodes in the Growth of American Government, 1987.

The New Liberal Vision of Freedom

Publicerad den av
Svara

FrihetAs their classic forebearers, new liberals do not seek to takeover any government. They ignore government. They only want to be left alone by government, and secede from its jurisdiction to organize their own protection.

Unlike their predecessors who merely sought to replace a larger government with a smaller one, however, new lberals pursue the logic of secession to its end. They propose unlimited secession, i.e., the unrestricted proliferation of independent free terriories, until the state’s rage of jurisdiction finally withers away.

To this end – and in complete contrast to the statist projects of ”European Integration” and a ”New World Order” – they promote the vision of a world of tens of thousands of free countries, regions, and cantons, of hundreds of thousands of  independent free cities – such as the present-day oddites of Monaco, Andorra, San Marino, Liechtenstein, (formerly) Hong Kong, and Singapore – and even more numerous free districs and neighborhoods, economically integrated through free trade (the smaller the territory, the greater the economic pressure of opting for free trade!) and an international gold-commodity money standard.

If and when this alternative liberal vision gains prominence in public opinion, the end of the social democratic ”End of History” will give rise to a liberal renaissance.

– Hans-Hermann Hoppe, Democracy – The God That Failed, 2001.

The Government vs The People

Publicerad den av
Svara

The average man, whatever his errors otherwise, at least sees clearly that government is something lying outside him and outside the generality of his fellow men—that it is a separate, independent, and hostile power, only partly under his control, and capable of doing him great harm.

H L MenckenIs it a fact of no significance that robbing the government is everywhere regarded as a crime of less magnitude than robbing an individual, or even a corporation?…

What lies behind all this, I believe, is a deep sense of the fundamental antagonism between the government and the people it governs. It is apprehended, not as a committee of citizens chosen to carry on the communal business of the whole population, but as a separate and autonomous corporation, mainly devoted to exploiting the population for the benefit of its own members…

When a private citizen is robbed, a worthy man is deprived of the fruits of his industry and thrift; when the government is robbed, the worst that happens is that certain rogues and loafers have less money to play with than they had before. The notion that they have earned that money is never entertained; to most sensible men it would seem ludicrous.

– H L Mencken, A Mencken Chrestomathy, 1949.

Leviathan

Publicerad den av
Svara

Leviathan

The State provides a legal, orderly, systematic channel for the predation of private property; it renders certain, secure, and relatively ”peaceful” the lifeline of the parasitic caste in society. Since production must always precede predation, the free market is anterior to the State. 

The State has never been created by a “social contract”; it has always been born in conquest and exploitation.

The classic paradigm was a conquering tribe pausing in its time-honored method of looting and murdering a conquered tribe, to realize that the time-span of plunder would be longer and more secure, and the situation more pleasant, if the conquered tribe were allowed to live and produce, with the conquerors settling among them as rulers exacting a steady annual tribute.

– Murray Rothbard, Anatomy of the State, 1974.

A Farewell to Kings

Publicerad den av
Svara

Karl Hess Death of PoliticsPolitics has always been the institutionalized and established way in which some men have exercised the power to live off the output of other men. But even in a world made docile to these demands, men do not need to live by devouring other men.

Politics does devour men. A laissez-faire world would liberate men. And it is in that sort of liberation that the most profound revolution of all may be just beginning to stir. It will not happen overnight, just as the lamps of rationalism were not quickly lighted and have not yet burned brightly.

But it will happen – because it must happen. Man can survive in an inclement universe only through the use of his mind. His thumbs, his nails, his muscles, and his mysticism will not be enough to keep him alive without it.

– Karl Hess, liberal frihetsaktivist och talskrivare i Barry Goldwaters presidentvalskampanj, 1969.