Kategoriarkiv: Liberalism

Högern och tyranniet

Publicerad den av
9

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

Under 90-talets början gav Timbro ut två böcker som tillhör decenniets viktigaste i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Den ena var Tyranniet begär förtroende, en samling texter av DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.

Få andra publicister har med sådan klarhet och lärdom analyserat 1900-talets eländigaste tankegods: nazismen, kommunismen, rasismen, det koloniala förtrycket.

För urvalet svarade Per Ahlmark, som strax därpå utkom med en egen bok i Tingstens anda: Vänstern och tyranniet. Skriften var en uppgörelse med ledande svenska politiker och intellektuella som efter 1968 hånglat med blodsbesudlade potentater som Mao, Pol Pot och Castro.

Böckerna startade en intensiv idédebatt kring diktatur, massmord och medlöperi. Många som då tillhörde Tingstens och Ahlmarks supportrar är idag knutna till Reinfeldts regering som ministrar, tjänstemän och riksdagsledamöter, eller verkar som ledarskribenter i borgerlig press.

Vad har de lärt? Själv har jag ställt mig den frågan åtskilliga gånger. Nu jublar vi åt att Khadaffis vidriga regim i Libyen äntligen faller. Sverige har, på NATO:s begäran, sänt dit JAS-plan för att hjälpa rebellerna att krossa en av världens brutalaste diktaturer.

Men förra året sände samma regering handelsminister Ewa Björling (M) till Tripoli för att hjälpa statliga Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning, som var menad att stärka murarna runt Khadaffis fängelserike.

Ewa Björling är även med IT-minister Anna-Karin Hatt (C) ansvarig för att halvstatliga Telia kränger elektronik till diktaturen i Vitryssland. Elektronik som Lukasjenkos KGB-drängar använder för att bekämpa landets demokratiaktivister.

Och som en föga hedrande krona på verket har vi Carl Bildt som utrikesminister, en man vars kostym är nedkletad i blod och olja efter sina smutsiga affärer med folkmordsregimen i Sudan för Lundin Petroleums räkning åren 2000-06.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, skrev Per Ahlmark ilsket i DN häromåret. Denna upprördhet var han från liberalt håll i stort sett ensam om.

Gällande vänsterns synder kan borgerlighetens folk uppenbarligen skrika väldigt högt. Men när högern förnedrar sig härskar tystnadens ryggradslösa konformism. Det är inte bara motbjudande. Det är ett intellektuellt och moraliskt förräderi.

En fransk skåning upptäcker Amerika

Publicerad den av
Svara

Våren 1831 seglade den unge franske aristokraten Alexis de Tocqueville till New York för att studera den märkliga nationen USA, skapad genom revolution och frihetskrig dryga 50 år tidigare.

Tocqueville reste runt i landet och nedtecknade flitigt sina intryck. Han konstaterade bland annat att amerikanerna gillade hårda sängar, inte drack rödvin till maten vareviga dag och att deras myggor både större och ilsknare än i Frankrike.

I februari 1832 tog han båten hem igen. Sedan blev det några år av tystnad, men Alexis de Tocqueville var ingalunda overksam. Tvärtom var han fullt upptagen med att reflektera över sina upplevelser. Han satte dem på pränt i två tjocka band, publicerade 1835 och 1840 under titeln De la démocratie en Amérique (Om demokratin i Amerika).

Det var en skarpögd analys av det djärva amerikanska experimentet i folkstyre och liberalism. Tocquevilles slutsats blev att demokratins och jämlikhetens idéer var ödesbestämda att erövra världen. Verket fick stort inflytande, till åtskilliga reaktionära makthavares förtret i Europa. De höll med näbbar och klor hårt på sina nedärvda privilegier och önskade förmodligen att Tocqueville borde ha drunkat i Atlanten innan han hunnit tillbaks med budskapet om att friheten faktiskt fungerade over there.

Men bland reformsinnade européer var mottagandet desto varmare. Så även i vårt eget avlånga och då tämligen efterblivna land. Den från konservatismen omvände liberalen Erik Gustav Geijer tyckte att Om demokratin i Amerika var en av de bästa böcker han någonsin läst.

Mycket imponerad var också Johan August Gripenstedt, klok och energisk statsman som genom sin modernisering av Sverige lade grunden till ett dittills oanat välstånd. Under debatten som föranledde skrotandet av den antikverade ståndsriksdagen, åberopade Gripenstedt flera gånger Tocqueville som stöd för att Sverige borde få en tidsenligare politisk representation. En ny tvåkammarriksdag blev det så äntligen 1866. Förebilden var tvåkammarsystemet i den amerikanska kongressen som Tocqueville beskrivit.

På sätt och vis är Alexis de Tocquevilles roll i just Sveriges väg mot demokratisering ganska passande. Han tillhörde en gammal adelssläkt från Normandie, uppkallad efter normanderna, de nordiska vikingar under ledning av Gånge-Rolf som fick provinsen i förläning av den franska kronan år 911.

Många av dessa vikingar var äventyrssugna skånska grabbar, som döpte ställena där de slog sig ned efter byarna hemmavid. Det som idag heter Evereaux i Normandie är exempelvis en förfranskning av Everröd, Yvetot är Yvetofta, etc. Och orten Tocqueville (som ätten tagit namn från) hette ursprungligen Tågarp. Alltså skulle Alexis de Tocquevilles anfader möjligen ha varit en skånepåg i förskingringen.

Onekligen något att tänka på nästa gång du passerar originalets Tågarp mellan Svalöv och Landskrona. Dess bidrag till historien är sannerligen inte fy skam.

Tingsten skulle bultat Björklund?

Publicerad den av
5

”Karl Staaff bjöds in till socialdemokratins förtroenderåd. Numera allierar sig det liberala partiet med kristdemokrater och bigotteriet. Man kan ana det hån som skulle strömma ur Herbert Tingstens skoningslösa, liberala penna.”

Olle Svenning, ledarskribent på Aftonbladet, avfyrar en bredsida mot Jan Björklund och Folkpartiet. Som ivrig NATO- och kärnvapenförespråkare hade Tingsten nog ändå funnit vissa förmildrande drag hos dagens Björklundliberaler…

Konsten att rasera ett parti

Publicerad den av
6

Folkpartiet bildades 1934. Det var ingen slump. Demokratin – ja, civilisationen som sådan – stod inför sin svåraste prövning. Kapitalismen föreföll ha gjort bankrutt. Depression, massarbetslöshet och omfattande sociala problem plågade land efter land. Nazister, fascister och stalinister hade skickligt utnyttjat situationen och slagit klorna i stora delar av Europa. 

Detta var mörkrets och intoleransens epok. Många förtvivlade om framtiden – skulle den tillhöra våldet, rasismen och tyranniet? Eller fanns ändå en möjlighet att göra motstånd och begära människornas förtroende för en annan, hoppfullare väg?

Under 30-talet blev det en tvingande nödvändighet att kraftsamla till försvaret av grundläggande liberala och medmänskliga värden. Det var därför som den sedan många år splittrade liberala rörelsen i Sverige enades om att starta Folkpartiet – som en ideologisk fyrbåk av humanism och värme i en kall och nattsvart tid. 

Med denna bakgrund i åtanke kan man onekligen fråga sig om medlemmarna i FP:s Olofströmsavdelning haft en ringaste susning om vilket parti de egentligen tillhör. Och varför. 

I måndags röstade Olofströms folkpartister om deras kontroversiella ordförande Erika Nagy kunde sitta kvar. Jodå. En majoritet på mötet, 11 av 17, ställde sig bakom henne. 

Detta rör alltså en ledande lokal representant för Folkpartiet som sagt sig vilja begränsa asylrätten för utsatta människor, hävdat att ensamkommande flyktingbarn inte ska få fristad i vårt land, uttalat att FP i Olofström bör kunna samarbeta med Sverigedemokraterna. 

Den moraliska, intellektuella och ideologiska konkursen är lika uppenbar som den är tragisk och förnedrande. Det sker dessutom i dagar när ånyo ekonomisk kris, arbetslöshet och social oro göder stämningar av rasism och politisk extremism. 

Men vem är förvånad över FP:s haveri? Olofström har knappast gjort sig känt för att vara något liberalismens mönsterexempel. Det som fick Erika Nagy att falla i onåd var hennes öppna invit till SD. En invit som dock var logisk utifrån de främlingsfientliga åsikter som hon givit uttryck för – helt i denna sorgliga FP-avdelnings inarbetade tradition. 

Som tidigare redovisats på bloggen (här) drevs Folkpartiet i Olofström förr av den numera framlidna gruppledaren Bo Edenborg. Inför valet för åtta år sedan spekulerade han hämningslöst i en främlingsfientlig politik som var snarlik Sverigedemokraternas. I början av 2002 gick Edenborg på offensiven med hätska utfall mot invandrare och flyktingar i lokalpressen.

Det väckte starka reaktioner. Bland annat från Emanuel Norén, då nybliven medlem och sekreterare i Olofströms FP-avdelning. Till BLT den 5/2 2002 sade Norén om Edenborg: 

”Han är en av våra mest erfarna politiker, men vi måste ändå diskutera om han kan vara kvar som gruppledare.”

Norén uttryckte även farhågor vilka effekter Edenborgs utspel skulle få: 

”Det skulle i så fall locka främlingsfientliga väljare, och de vill jag inte ha ens om det gör att vi får fler platser i kommunfullmäktige.” 

Men Edenborg satt ohotad kvar som gruppledare. Han fortsatte också ogenerat på det främlingsfientliga politiska spåret, både före och efter valet. Vad gjorde Emanuel Norén? Tog sin hatt och gick som övertygad och principfast liberal?

Nej. Norén blev snarare Edenborgs villigaste medlöpare. 

Norén accepterade inte bara att FP i Olofström leddes vidare ut över stupet av Bo Edenborg.

Norén axlade även villigt ansvaret som ordförande i föreningen.

Han ställde också sitt namn till förfogande som nummer två på Olofströms FP-lista.

Och han firade segerrusig den stora lokala valframgången i september 2002 med ett höjt glas i handen. En framgång vilken till stor del berodde på inflödet av de främlingsfientliga röster som Norén i februari 2002 inte sagt sig vilja ha. Ord och handling hängde liksom inte ihop, för att uttrycka det väldigt milt…

Nu är Norén själv gruppledare i Olofström. Nu har han krävt Erika Nagys avgång. Med vilken trovärdighet då? Vad i sak skiljer Erika Nagys värderingar från Bo Edenborgs? 

Inte ens när Nagy fått medlemmarnas bifall till sin främlingsfientliga SD-linje, förmår Norén att göra det naturliga och lämna det sjunkande skeppet. 

Norén har skördat stormen av det väsensfrämmande, intoleranta tankegods han själv varit med att så i Olofström. Men även Folkpartiet i Blekinge har sin del i detta elände. Jag menar, hur kunde detta distrikt år 2006 välja att hedra Bo Edenborg med en av partiets finaste utmärkelser, Karl Staaff-plaketten?!

Liberaler som belönar främlingsfientliga politiker i sina egna led, måste nog helt enkelt räkna med få mer sådant ogräs i rabatten.

En stor liberal ur tiden

Publicerad den av
1

”Det finns många i samhället som är beredda att i mån av kraft, förmåga och mod att visa flyktingar och invandrare att vi svenskar inte är främlingshatare.

Fortfarande gäller att de hatiska är aktiva men relativt få. Allt tydligare visar det sig att det behövs signaler från främst våra politiker om att främlingsfientlighet inte går att förena med en demokratisk syn.”

Ingrid Segerstedt Wiberg, 18/6 1911 – 21/5 2010.

Måtte Sverige begåvas med fler kvinnor som hon. En orädd och stridbar humanist, med ett alltid lika stort och varmt, solidariskt klappande hjärta. Liberal av rätta virket. I varje tum! Hon kommer att fattas oss.

Mer att läsa:
Ingrid Segerstedt Wiberg avliden (Göteborgs-Posten 22/5)

Obama förödmjukade Dalai lama

Publicerad den av
Svara

Förra året vägrade Barack Obama ta emot den tibetanske munken och exilledaren Dalai lama. ”Har inte tid”, hette det. En genomskinlig ursäkt.

Den nyvalde presidenten förberedde då sitt första statsbesök i Kina och ville inte reta upp diktaturregimen där. Väl på plats i Peking undvek sedan också Obama att markera mot Kinas katalogaria av människorättsbrott. 

Är det inte bra att Obama försöker prioritera frid och fröjd i relationerna? Det hjälper väl ingen att besvära de kinesiska koryféerna med obekväma frågor som bara gör dem sura?

Fel. 

När världens viktigaste demokrati svassar för världens största diktatur sänder det en farlig signal: frihetens och humanismens värden är ej längre särskilt viktiga att försvara. Det stärker tyranniets självförtroende, demoraliserar dess motståndare och undergräver USA:s auktoritet. Regimer i andra länder fattar vinken och anpassar sig efter situationen. Där demokratin redan sitter trångt, får den än svårare att göra sig gällande. 

Den som ses som svag och räddhågad kan aldrig vinna övertag mot liberalismens fiender. Det krävs styrka, konsekvens och ihärdighet för att idéerna ska kunna slå rot. 

Det är illa att USA gjort sig ekonomiskt beroende av Kina, som idag finansierar stora delar av det jättelika amerikanska budgetunderskottet. Värre blir det om detta förhållande tillåts styra USA:s utrikespolitiska agenda. Tyvärr finns tecken på att så är fallet. 

Sent om sider lät Barack Obama släppa in Dalai lama i Vita huset (se här, här och här). Det skedde i torsdags, men under styvmoderliga former. Ingen press tilläts närvara. Dalai lama hölls borta från det prestigefyllda Ovala rummet. Istället mottogs han i en sidolokal. Till råga på allt skickades han därefter förödmjukande ut genom en bakdörr, omgärdad av sopsäckar. 

Officiellt lät Kina i vanlig ordning avfyra en storm av kritik mot besöket. Dock är ett rimligt antagande att Pekingregimen log i mjugg åt synen av Dalai lama placerad vid Vita husets skräphög. Symboliken går knappast att missförstå och det är sannerligen inte Obama till heder.

Hur högt pris tänker Birgitta Ohlsson betala?

Publicerad den av
2

I början av veckan utsågs Birgitta Ohlsson (FP) till EU-minister. De första orden i hennes första pressmeddelande som statsråd löd:

”EU är vårt viktigaste utrikespolitiska verktyg och ska vara en stark röst för frihet i världen.

En stark röst för frihet och mänskliga rättigheter har Birgitta Ohlsson själv varit både i Liberala Ungdomsförbundet och i Folkpartiet. Men blir hon det när det nu är på allvar i regeringen? 

Frågan ställs på sin spets med statliga Rymdbolagets försäljning av övervakningsutrustning till Libyen, en av världens mest repressiva tyrannier. Handelsminister Ewa Björling (M) prisar affären (läs här).

Bakgrunden är att Khadaffiregimen har ett avtal med EU-landet Italien att stoppa flyktingar från att komma till Europa. Teknik från svenska Rymdbolaget ska enligt den officiella förklaringen hindra ”flyktingsmugglare”. I praktiken: att låsa in redan utsatta och desperata människor ännu hårdare i Khadaffis gangsterstat. 

Att Moderaterna genom Ewa Björling uppenbarligen tycker att detta är rimligt och bra är illa nog. Men vad säger den nya EU-ministern med sitt brinnande engagemang för liberala värderingar och principer? Då regeringen är kollektivt ansvarig för sina beslut, blir även Folkpartiet och Birgitta Ohlsson medskyldiga i godkännandet av Rymdbolagets skandalaffär med Libyen. 

Är det ett pris som Birgitta Ohlsson stillatigande tänker betala för statsrådstaburetten? Poängen med liberala värderingar och principer är ju annars att man bör stå för dem. I synnerhet när frihet och mänskliga rättigheter sätts på spel. 

Per Ahlmark – den passionerade demokraten

Publicerad den av
2

Förra veckan gästade den brittiske författaren Kenan Malik ett seminarium i Stockholm. Han är mannen bakom boken From Fatwa to Jihad (2009). Den analyserar radikaliseringen av islam och dess förhållande till västvärldens öppna samhällsskick, med utgångspunkt från ayatolla Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie 1989. 

Seminariet, där Kenan Malik framträdde som inbjuden huvudtalare, hade anordnats av The Per Ahlmark Foundation. Stiftelsen bildades i samband med Ahlmarks 70-årsdag förra året. Att man valt att ta upp aspekter på just den militanta islamismen är knappast konstigt.

Islamismens förryckta träldomsläror och urskiljningslösa våldspraktik kan sägas representera den tredje totalitära utmaningen mot demokratins universella ideal som västvärlden ställts inför, efter nazismen och kommunismen. Per Ahlmark har själv – som politiker, författare, tidningsskribent – spelat en betydande roll för att medvetandegöra oss om de faror som hotar frihetens och humanismens grundvärden. 

Ahlmark är en ovanlig liberal för att vara svensk. Med suveränt förakt mot vårt ofta kvävande konsensusklimat och fega tassande i debatten, har han hela tiden hållit ryggen rak och lansen skarp. Vilket inte minst fått uttryck i hans varma engagemang för staten Israel och lika heta avsky mot antisemitismen. 

Precis som en gång hans mentor, DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten, har Per Ahlmark tjänat som ett inspirerande exempel på att det också finns ett annat Sverige.

Ett Sverige som vägrar anpassa sig till vad som för tillfället anses vara politiskt korrekta dogmer eller modeåsikter, som icke hukar för diktat och maktanspråk, som består av människor vilka är oförmögna att leva med sig själva om de tvingas kompromissa med sin moraliska resning.

Sådana personer är sällan bekväma. Men vad vore vi utan dessa passionerade, idéburna demokrater och liberaler som Ahlmark representerar? Vårt samhälle hade tveklöst varit fattigare, svagare, mindre motståndskraftigt. Och avsevärt tristare!

Per Ahlmarks stiftelse har enligt stadgan till syfte att ”främja vetenskaplig forskning och undervisning i statskunskap, idéhistoria och judisk historia, samt i ekonomi, allt med särskild inriktning på frågor rörande demokrati och mänskliga rättigheter”. 

Ett utmärkt sätt att visa uppskattning för Per Ahlmarks livsgärning är att skänka ett bidrag till stiftelsens bankkonto: SEB 5201 33 439 8. 

Liberalismens nummer ett

Publicerad den av
Svara

”Han postulerade att människan har en fri vilja… Det har sagts att Kants idé om människans frihet är filosofins största bidrag till liberalismens idéutveckling. Kant ansåg att sedelagen är universell. Den binder också stater och myndigheter och har blivit ett fundament för rättsstatens idé.”

Svante Nycander, tidigare chefredaktör för DN, förklarar i tidskriften NU varför Immanuel Kant är den främste liberale tänkaren. Nycander är aktuell med boken Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet (SNS, 2009). 

Bra sagt av Mona Sahlin om Sverigedemokraterna

Publicerad den av
22

”Påfallande ofta så drar SD på med känslor och mer eller mindre lögner om statistik, och så försöker vi etablerade partier bemöta statistiken. Lönlöst. Bli i stället lika upprörd som man också känner sig inombords. Den oanständiga, omänskliga attityden som SD har, det är den vi måste bemöta.”

Mona Sahlin, partiledare (S), om hur Sverigedemokraterna bör tas i debatten (SvD 2/1). 

Jag är vanligtvis ingen beundrare av Sahlin, men i denna fråga har hon helt enkelt rätt. Att rabbla sifferuppgifter leder ingen vart. Det är den mörka själen hos detta otäcka lilla gäng som ska fram i ljuset. Och här den: 

1) SD är ett parti som konstant vädjar till våra sämsta och lägsta egenskaper – fördomar, inskränkthet, misstänksamhet, självtillräcklighet och främlingsrädsla. 

2) SD är ett parti som i grunden motsätter sig den franska revolutionens epokgörande deklaration om frihet, jämlikhet och broderskap – de universella ideal som bär upp det (i vid  mening) liberala samhällsskick som utvecklats sedan 1789.

3) SD är ett intolerant, nyfascistiskt parti vars värdegrund stinker. 

Om detta ska vi berätta! Gång på gång och outtröttligt. 

Mer att läsa:
Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) skriver utmärkt och klargörande om SD på Newsmill. Länk här.