Kategoriarkiv: Liberalism

Nya oliberala Moderaterna

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/12:

Visst finns dåliga exempel på privatiseringar. Ta vårdcentralen Serafen, som Alliansstyrda Stockholms läns landsting 2007 sålde till mottagningens egna läkare. Prislapp: knappt 700 000 kronor. De följande fyra åren drar de nya ägarna in mångmiljonvinster innan vårdbolaget Capio köper Serafen för omkring 20 miljoner kronor. Vänsteroppositionen kritiserade affären och detta med all rätt.

De borgerliga hade ju praktiskt taget skänkt bort offentlig egendom för en spottstyver. Sånt kan knappast betecknas som god förvaltning av skattebetalarnas pengar. Istället blev Serafen en tacksam symbol att peka på för privatiseringsmotståndarna och skadade förtroendet för reformvilliga liberala krafter som vill öka valfriheten och effektivisera välfärdssystemen.

Men vad Serafenhistorien i grunden illustrerar är ingalunda att försäljningar till privata utförare är av ondo. Utan inskärper snarare betydelsen av att privatiseringar måste skötas professionellt och på marknadsmässiga villkor. Att Alliansen i Stockholm uppträdde som naiva träskallar är inget seriöst argument mot hela projektet för att åstadkomma större mångfald i utbudet av välfärdstjänster.

Inom Socialdemokraterna och LO hörs högljudda krav på att enskilda välfärdsaktörer måste förbjudas att göra vinst. Dessutom tyder opinionsmätningar på en viss skepsis bland folk över vad förnyelsen kan innebära.  Det är naturligt att förändringar möter oro.

Det finns alltid de som fördrar det ”som gammalt och fornt varit haver” (för att citera motståndarna till Gustav Vasas moderniseringsprojekt på 1500-talet). Tror man på det man gör finns dock föga anledning att blekna. Istället desto viktigare att pedagogiskt förklara vad som står på spel och bilda opinion för sin sak.

Nya Moderaterna väljer emellertid ett mindre hedrande alternativ: att sätta upp ett blött finger i luften och väljarmaximera politiken efter vindriktningen för dagen. Tryggare tillsammans heter en ny rapport från det ledande regeringspartiet och bara den S-doftande titeln är talande.

I rapporten, lanserad på söndagens DN Debatt, pläderas för en omprövning i synen på privatiseringarnas samhällsnytta. Bland annat hävdades i DN att ”det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige”. Med ”gemensamt ägande” menas alltså den politiker- och byråkratkontrollerade sektorn i stat, kommun och landsting.

Signalen till liberala reformister är således att Moderaterna nu prioriterar omsorgen om rådande offentliga maktsystem före marknad, frihet och pluralism. Utrymmet för att stärka enskilda människors inflytande och rulla tillbaka den politiska klassens dominans riskerar därmed att krympa dramatiskt, samtidigt som omvandlingstrycket för att skapa en bättre fungerande välfärd minskar.

Det är illa för Sverige.

Marknadsliberalism för fred

Publicerad den av
Svara

”En stat som kontrollerar ekonomiska beslut har stor makt. Den makten kommer förr eller senare ta sig militära uttryck. En poäng med begränsad stat och stark ekonomisk frihet är att det blir svårare för staten att rusta sig.”

– John Tomasi, politisk filosof och författare till den uppmärksammade boken Free Market Fairness (Neo nr 6/2012).

Prioritera värdig demensvård!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/11:

Ingen kunde höra deras rop på hjälp. På natten hade de låsts in ensamma bakom larmade dörrar. När personalen återvände på morgonen möttes de av förvirrade, kringvandrande äldre människor. Ofta saknade de kläder, avföring på golven var inte ovanligt.

Sådan var situationen på ett boende för demenssjuka i Piteå, avslöjat i SVT:s Uppdrag granskning hösten 2010. Reportaget väckte, med all rätt, en storm av indignation. Dessvärre visade det sig att Piteå inte var unikt. Någon månad efter att reportaget sänts, inspekterade Socialstyrelsen närmare hundra demensboenden i 48 kommuner. I mer än hälften av dessa boenden var förhållandena ungefär lika oacceptabla som i Piteå.

Effekten blev att Socialstyrelsen av riksdag och regering fick uppdraget att dra upp bindande regler för stärkt bemanning i demensvården. Utan tvekan angeläget. Enligt en undersökning från Demensförbundet upplever vårdtagarnas anhöriga att en markant försämring i omsorgen skett under senare år. 2003 ansåg två av tio anhöriga att det fanns för lite personal som tog hand om deras nära och kära. 2011 var motsvarande andel sju av tio.

Även i andra rapporter vittnas om upprörande brister, som otillräcklig hjälp vid toalettbesök och skötsel av hygien. Detta handlar alltså om människor som inte ens kan tala för sig själva. Istället är många helt utlämnade åt ett systematiskt, kränkande godtycke.

Att Socialstyrelsen därför nyligen beslutat att skärpa sina föreskrifter ter sig rimligt. Från 2014 gäller att demensvården måste styras utifrån den enskildes behov och inget annat. Det betyder i praktiken mer vårdpersonal. Och ökade kostnader för kommunerna på totalt 4-10 miljarder kronor.

Det är inte populärt bland landets lokalpolitiker. I viss mån är det förståeligt. Statsmakterna har länge haft en förkärlek till att pådyvla kommunerna utgiftsdrivande välfärdslagar utan att kompensera dem i tillräcklig mån.

Ändå bör Linköpings kommuns öppna trots mot de nya riktlinjerna i demensvården betecknas som anmärkningsvärt. ”Socialstyrelsen har överskridit sina befogenheter”, sa kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) i Corren den 21/11. Ett märkligt uttalande.

Särskilt som Lindvall samtidigt säger att Linköping har extra budgetmedel avsatta till förbättrad äldreomsorg. Han vill bara inte bli påtvingad centrala direktiv som beskär kommunens självbestämmande.

Men demensvården, som faktiskt är högst motiverat att prioritera skattepengar till, får inte reduceras till en käbblande revirstrid där svårt sjuka riskerar att komma i kläm. Gamla blir vi alla. Antalet demensdrabbade ökar. En dag kan det vara du och jag som behöver vård.

Visst vore det skönt om vi kunde lita på att den är värdig och human såväl i Linköping som i övriga Sverige?

Farväl till Lincoln

Publicerad den av
3

Inför det amerikanska presidentvalet har PBS (USA:s motsvarighet till SVT, fast mycket bättre) lagt upp ett ”Political Party Quiz” på sin hemsida. Genom att besvara tolv frågor ges en fingervisning om var man passar in det amerikanska partipolitiska spekrat.

Själv fick jag resultatet ”Moderate Republican”, alltså liberal i sociala frågor och mer konservativ i ekonomiska. Det är en tradition som exempelvis företräddes av presidenterna Dwight D. Eisenhower, Richard Nixon och Gerald Ford. Men som, tyvärr, för en tynande tillvaro i det polariserade och alltmer hätska politiska klimatet som numera råder i USA.

Efter att gjort PBS-testet ser jag att moderata republikaner är vanligast förekommande i åldersgruppen ”65+”. Onekligen symptomatiskt. ”The Party of Lincoln” är utdöende. Fram stormar istället Tea Party-rörelsen och de radikalkonservativa knäppisarna. Vad kan man säga mer än ”God Bless America”? Oavsett valutgången i november lär USA behöva det.

Kreativitet kontra kontroll

Publicerad den av
Svara

”Marx hade rätt i att samhällshistorien är en kamp. Men i grunden är det inte en kamp mellan motsatta klasser, utan en kamp mellan motsatta mentaliteter – den ena är kreativiteten och den andra är kontrollen, den ena är skapandet och den andra är bevakandet.”
– Johan Norberg, liberal debattör och författare, sammanfattar enkelt och briljant den grundläggande konflikten i samhället (ur boken När människan skapade världen, 2006).

Håll tummen i ögat på makten!

Publicerad den av
4

”Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.”
– Gunnar Helén, FP-ledare, kritiserar den offentliga maktfullkomligheten (ur debattboken Frihet i gemenskap, 1974). Ord som knappast har förlorat sin aktualitet.

Selma och euron

Publicerad den av
Svara

En liten kommentar av mig om eurokrisen, Correns kultursida 18/6:

Herr Arnes penningar hade sannolikt räknats i euro, om Selma Lagerlöf kunnat uppdatera sin berättelse till 2000-talet. Hon var inte bara en briljant författare, utan även aktiv liberal och engagerad i mellankrigstidens rörelse för ett enat Europa.

Om den paneuropeiska kongressen i Berlin 1930 skrev hon: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod.”

Ja, vad säger vi som efter 1900-talets fasansfulla blodspillan haft möjlighet att förverkliga detta då till synes utopiska projekt? Eurokrisen håller nu på att göra EU till allt annat än lyckans och förtroendets grundval.

Som svensk kan man dra en lättnadens suck över att våra egna penningar förblivit kronor. Förskingrad tycks dock den anda vara som Selma Lagerlöf och hennes meningsfränder representerade.

Att stå det onda emot

Publicerad den av
Svara

Sista veckan på ön innan Linköping och Corren kallar. Tyvärr vaknade vi upp till ett brutalt temperaturfall, där den senaste tidens härliga sommarvärme förbyttes i höstkyla och isande regnskurar. Att min och grannskapets brevlådor under gårdagen besudlades av tidningen SD-Kuriren var tydligen ett järtecken.

På omslaget grinade en leende Jimmie Åkesson i kostymförklädd fascistisk helfigur intill rubriken ”Här för att stanna!”. Aldrig. Inte inom de (förvisso blygsamma) domäner som jag råder över på Långö i alla fall.

Själv skulle jag äcklad och irriterad förpassa Åkessons otäcka alster till det övriga skräpet i soppåsen där SD förtjänar att stanna, när min blick råkade falla på ett programförklarande citat i tidningens redaktionsruta:

”En budkavle är utskickad. Den löper genom dag och natt. Den går, såsom otaliga budkavlar fordom har gått, rättsols från gård till gård, från härad till härad. Det är den löpande elden som genom dag och natt skall kringföras. Budkavle går. Rid i natt!”

Vilhelm Moberg! En fri liberal humanist, med brinnande avsky för såväl kommunismen som den nazistiska kvasi-ideologi ur vars stinkande sörja Sverigedemokraterna uppstått. Hur kan dessa SD-stollar ha mage att försöka göra hans rader till sina?

Rid i natt!, utgiven det nattsvarta krigsåret 1941, är alltså den berömda beredskapsromanen som manade till kamp mot Hitlerväldet. Moberg skrev boken i form av en historisk allegori, om svenska 1600-talsbönder som förtrycktes av utländska inkräktare (tyskar) och gjorde uppror mot sina utsugande plågoandar. Ingen i samtiden kunde naturligtvis ta fel på budskapet. Det gör väl knappast några nutida läsare heller, för den delen.

Förutom Sverigedemokraterna då. Deras massutskickade SD-Kuriren är sannerligen ingen budkavle i Mobergs anda. Tvärtom. Den hetlevrade motståndsmannen Vilhelm Moberg hade garanterat gett Åkesson & Co en uppsträckning som de sent kunnat glömma om han visste hur dessa charlataner utnyttjade hans ord.

Helt uppenbart vill SD att vi som är ättlingar till den ”äktsvenska” bondestammen ska ta strid och slänga ut dagens förment parasiterande inkräktare. Vilka då skulle representeras av människor vars enda ”brott” är att de härstammar från en annan kultursfär än vår egen gamla blågula dito. Främst givetvis muslimer – dessa som Jimmie Åkesson uttryckligen hävdar vara ”vårt största utländska hot mot Sverige sedan andra världskriget” (Aftonbladet 19/10 2009).

Vilhelm Moberg var en svensk patriot i kulturradikal tradition som envist och rakryggat försvarade individens, frihetens och demokratins värden. Mobergs Sverige är inte Jimmie Åkessons Sverige av monoman vulgärnationalistisk trångsynthet, intolerans och fientlighet. Hösten 1939, när nazisternas arméer marscherade i syfte att göra hela Europa till ett etniskt rensat ariskt imperium, skrev Moberg i ett upprop som delvis alluderade på Bergspredikan:

”Jag har fått något att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår… Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattat i den sköna drömmen om jorderiket, som än en gång skall höra människan till.

Detta är värden, större än mitt liv, detta är värden att dö för. Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden.

Jag måste stå det onda emot.”

Hade Sverigedemokraterna fått råda över vårt land skulle snart andens fria liv, tron på dess suveränitet och okränkbarhet, vara förkvävd och strypt. Vi vet ur vilken rörelse SD fötts, vilkas arvtagare de är, dessa illa uppsminkade kostymfascister. Därför är det även vår plikt att stå det onda emot.

Tänker jag och tillbringar kvällen i läsfåtöljen med en kopp hett engelskt te och valda, inspirerande delar ur Mobergs författarskap. Det är mörknar över Danmarksfjärden, fortfarande rått och kyligt i luften. Men regnet har slutat och molntäcket tycks spricka upp. I morgon är det en ny och förhoppningsvis bättre dag då solen värmer ön igen.

Václav Havel var en tvättäkta hjälte

Publicerad den av
Svara

Mina minnesord om Havel på Correns kultursida idag:

På något sätt är det väl ödets ironi. Två av världens mest namnkunniga ledargestalter går samfällt ur tiden. Nordkoreas Kim Jung Il och Tjeckiens Václav Havel. Den ena representant för diktaturen, barbariet och lögnen. Den andra symbolen för demokratin, rättvisan och sanningen.

Dödsfallen påminner oss därmed i pedagogisk blixtbelysning om vår moderna epoks avgörande strid mellan totalitarismens maktanspråk och humanismens frihetsvärden. Dessutom kan nog få länder i samma utsträckning som Kim Jung Ils Nordkorea göra skäl för det epitet Havel gav sitt eget Tjeckoslovakien under kommunismen: Absurdistan. Som Moira, ödets gudinna, hade velat ge en extra knorr åt lektionen.

Havel hade ju en sällsam förmåga att både se det järnhårda allvaret i tyranniet och dess bisarra löjlighet. Men vad annars från en dramatiker, född i Kafkas Prag? Och kanske var det just blicken för den svarta farsen i kommunismens mekaniska slagordspredikningar och nitiska taggtrådssystem, som gjorde honom extra farlig för regimens uppblåsta knektar. Ty visa tyrannen som den pompösa narr han är, och allt som återstår är tomhet och terror.

Havel bidrog därmed i icke ringa grad till att delegitimera marxismens frälsningsideologi, i vars namn halva Europa hade stängts in bakom kalla krigets murar och vakttorn. Havel belades med yrkesförbud och förvisades till inre exil. Men knäcktes aldrig i förvissningen om att hans politiska credo ”ett liv i sanning” var starkare än den falska grund realsocialismens gråa, ovärdiga tillvaro byggde på.

Det är knappast överord att kalla Václav Havel för hjälte. Dock en i dubbel mening befriande mänsklig sådan; ohejdad bohemisk, kedjerökande och gärna med favoritölen Urquell i hand. Lika bestämd i sina uppfattningar, som mild till sin personliga framtoning. Han gick i spetsen för den tjeckiska statsomvälvningen 1989. Men nog är det stilenligt för Havels karaktär att det inte blev en revolution i blod, utan i sammet.

En av Sveriges stora liberaler var Torgny Segerstedt, även han legendarisk i sin rakryggade kamp mot diktaturen. Under andra världskrigets mörka år skrev Segerstedt: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt”. Ska man sammanfatta Václav Havel med en mening kan jag inte tänka mig några bättre ord än just dessa.

Per Ahlmarks passionerade historia

Publicerad den av
1

Min recension av Per Ahlmarks memoarer Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis förlag). Publicerad i Borås Tidning den 10/10:

Slit aldrig masken
av maktens många män
och några kvinnor
ty nyfikna väntar i massor
har lystet väntat
att få skåda allt där bakom:
hemligheter
skelett
insikter
passioner
konspirationer

Deras besvikelse skulle bli svår att hantera

Raderna återfinns i Per Ahlmarks diktsamling Överleva. Den utkom 1982, fyra år efter att han överraskande lämnat ordförandeskapet i Folkpartiet och sin statsrådspost i Fälldinregeringen. Orden röjer nog en tragisk sanning.

När politikens makthavare försöker lätta på masken i sina biografier, brukar det ju sällan bli några rafflande aktstycken. Ofta träigt skriva, fyllda med självrättfärdigande och småskurna matchreferat av gamla strider, kombinerat med en illa dold längtan efter strålkastarljuset på den scen som inte längre är deras. Snarare än att delges djupare insikter och passioner, lämnas läsaren med det ömkliga intrycket av själlös torftighet. Är det priset som maktens män och kvinnor får betala?

Om ”nyfikna väntar i massor” på Per Ahlmarks memoarer är ovisst. Men risken av besvikelse vid läsningen torde vara liten. Jag vet ingen tidigare svensk toppolitiker som varit så öppenhjärtig, reflekterande och reservationslös. Därtill på en prosa som för det mesta flyter med skön elegans. Ahlmark har förvisso inte tvekat att slita masken av det egna jaget förr. Som i sina dikter, eller i publicerade brevväxlingar med Georg Klein och Lars Gustafsson. Här möter vi honom emellertid i samlad helfigur, ett sällsamt vittnesbörd av personlig och politisk natur.

Per Ahlmark föddes i Stockholm 1939, växte upp i en professorsfamilj med högersympatier. Hemmet verkar bjudit på en egendomlig blandning av kyla och värme. Klassamhället var ännu lika påtagligt som kvävande, och skapade ett intensivt hävdelsebehov – mot föräldrar, skola, den konservativa miljön.

Manin att visa sig ”duglig, klipsk eller stark” satte tidigt sitt märke på Ahlmark och drev honom genom hela karriären. Vilken gick förbluffande fort. Han blev rekordung FPU-ordförande 1960 och den klarast lysande liberala stjärnan i sin generation. Ideologin kom att legitimera hävdelsen, menar han.

Avskyn mot förtryck i alla dess former öppnade vägen till liberalismen. Men det var i dess kulturradikala, socialt medvetna variant, som både hade udden mot höger och vänster. Folkpartiet leddes då av Bertil Ohlin, och på Dagens Nyheter regerade den principfaste statsvetaren och Israelvännen Herbert Tingsten. Två socialliberala giganter, vilka bägge blev Per Ahlmarks mentorer.

Viktigast var dock Tingsten, som även fick rollen av fadersgestalt. Det är också i kommentaren till Tingstens självutlämnande memoarverk vi finner en karaktäristik som passar Ahlmark lika väl: ”Det går alltså att förena stridbarhet med bräcklighet och ångest. Också en människa som lever i kamp för stora idéer… kan längta efter frid och försoning i sina försök att fly från dödsskuggan”.

Ahlmarks envisa, närmast ångestridna, strävan rönte betydande framgångar. Partiledarskapet övertog han 1975, året därpå bröts Socialdemokraternas över fyra decennier långa maktinnehav. En historisk valseger för borgerligheten. Men perioden som minister tog hastigt slut. För första gången redovisar Ahlmark den fullständiga bakgrunden till avhoppet: en älskad kvinnas självmord och en diagnostiserad depression.

Energin hade runnit ur honom. Möjligen var det den egna känsligheten som blev Ahlmarks Achilleshäl och smala lycka. Han tvingades lämna makten, men undgick samtidigt att själv deformeras av den. Istället vann han ett nytt liv som poet, författare och publicist i Tingstens anda. Få har med sådan outtröttlighet fäst uppmärksamheten på diktaturernas elände och antisemitismens faror. Samt mött sådana hätska motreaktioner.

Sverige vore tveklöst fattigare och gråare utan orädda, idéburna människor av Ahlmarks kaliber. Vilket hans bok onekligen visar. Här finns rikligt med intriger, ideologiska resonemang, både ömsinta och förintande personporträtt, berättelser om kärlekar och sjukdomar, intryck av film, litteratur och musik (Bob Dylan är en av idolerna!). Kalla det gärna en passionshistoria.