Kategoriarkiv: Liberalism

Centern förtjänar en chans

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/9:Corren.

Om Annie Lööf hade ambitionen att ömsa skinn på Centern till ett djärvt liberalt avantgarde, gick tyvärr de planerna upp i rök när partiets förslag till nytt idéprogram mottogs med ramaskri i medlemskåren under början av året.

Programmet var ett försök till att formulera en inspirerande ideologisk vision om ett frihetligare och mer individorienterat Sverige, en spännande omprövning av invanda kollektivistiska och statskramande tankestrukturer.

Men programförslaget kommunicerades uselt och den nödvändiga förberedande förankringen i Centerdistrikten skedde aldrig. I sammanhanget aparta frågor som månggifte och skrotad arvsrätt blåstes upp av skadeglada kritiker, följden blev att hela idépaketet orättvist komprometterades i den offentliga debatten.

Måhända var den liberala revolutionen dömd att misslyckas i ett parti utan några sådana traditioner, tvärtom var bara begreppet ”liberal” länge ett skällsord i den agrarkonservativa, antimodernistiska bonderörelse som våra dagars Centern är sprunget ur.

Annie Lööfs ledarskapsförmåga ifrågasattes, opinionssiffrorna dök, idéprogrammet utvattnades till en för medlemskåren aptitligare produkt.

Att Annie Lööf tagit intryck av stormen från tidigare i år, märktes tydligt under helgens Centerstämma. I sitt inledningstal passade hon bland annat på att angripa den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, en symptomatisk signal till partiets kärntrupper om att hon lyssnat och förstått.

Den urbana och akademiskt inriktade ”Stureplanscentern”, som Lööf associerats med, ska nu hållas tämjd och tjudrad. Istället parkerade hon sig på gamla trygga Centermarker genom att betona landsbygds- och miljöfrågornas vikt. Ordningen var därmed på sätt och vis återställd. Men trots fortsatt risiga opinionssiffror, var det ingen stukad Lööf som mötte ombuden.

Offensivt och frejdligt angrep hon Socialdemokraternas ”risksocialister”. Ingen ska kunna tvivla på Centerns identitet som stabilt borgerligt alliansparti, även om det måste kännas visset att investeringen i regeringssamarbetet gett så klen utdelning bland väljarna.

För liberala sympatisörer har Centern, oavsett idéprogrammets fiasko, ändå starka sidor som borde kunna attrahera. Hoppingivande är att partiet utmanar Moderaterna på det ekonomiska området.

Medan Reinfeldt och Borg blivit något av förvaltarskapets fångar, blåser Centern in frisk luft genom kraven på en vitalare näringspolitik, den skadliga värnskattens avskaffande och en flexiblare arbetsrätt.

Berömvärt är också Annie Lööfs deklaration att Centern ska vara Sverigedemokraternas främsta motkraft. Staffan Danielsson, riksdagsledamot från Östergötland som profilerat sig på en mindre generös flyktingpolitik, avspisades utan pardon på stämman.

Glädjande nog, inte minst i ljuset av den humanitära katastrofen i Syrien, ville Centerns ombud istället ge asylsökande människor utökade möjligheter att få fristad undan terror och förtryck. Ett parti som tar strid för grundläggande humanistiska värderingar i en mörk tid förtjänar definitivt respekt.

Med Jolly Roger i masten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/7:Corren.

Navigare necesse est, sa den gamla romaren Pompejus. Visst hade han rätt. Att segla är nödvändigt. Själv tar jag nu semester i fyra veckor och beger mig till Västkusten för att lätta ankar. Där är mitt ursprung, var jag än gör och befinner mig finns ständigt en själens längtan till Särö, Marstrand, Vinga.

Antagligen är det obotligt. Ty behovet av saltstänkt bris och rullande vågor lämnar nog aldrig någon som växt upp i nära kontakt med havet och skärgården. Bara denna underbara upplevelse att kasta loss och i egen farkost kryssa fram mot den undflyende horisontlinjen, omsluten av blåa ytor så långt blicken når.

Jag tror att det i grunden är uttryck för något djupt mänskligt: ivern att betvinga elementen, att bryta sig fri. Få andra situationer bjuder heller på en sådan mäktig individuell frihetskänsla som att ge sig ut till sjöss med vindfyllda segel.

Sjölivet är för många svenskar mer än ett ordinärt fritids- och semesternöje. Det är en mental säkerhetsventil i den inkapslade vardagslunken. Ett tillfälle att kapa förtöjningarna till stämpelklockor, amorteringar, näsvisa myndigheter och för en stund låta Jolly Roger vaja stolt i masttoppen.

Egentligen är båtfolket medborgare i en särskild nation, där alla är hemligt besläktade med kapten Cook, Odysseus och Horatio Hornblower – om man så bara är en nioårig skeppare på en optimistjolle. Kanske är vi potentiella femtekolonnare i den svenska staten, kontrollerad av en politisk klass som med lagstiftningsmakt, våldsmonopol och konfiskatoriska skatter anser sig äga rätten att lägga snart sagt allt under sin domvärjo.

Tänk om människor, vana att sköta sitt roder även i styv kuling, börjar resa krav på att vilja vara sin egen kapten även på landbacken? Hoppas kan man ju alltid som liberal. Så hissa fler segel!

Skepp o´hoj, vi syns om en månad.

Jolly Roger

Coolidge fick USA att blomstra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/5:Corren.

Korka upp champagnen, 1920-talet är tillbaka! En ny filmversion av F Scott Fitzgeralds kioskvältarroman The Great Gatsby har snart premiär. Nu axlar Leonardo DiCaprio rollen som den mystiske miljonären Jay Gatsby med sina överdådiga fester på Long Island.

Frågan för dagen är: kan han matcha Robert Redfords ikoniska tolkning från 1974? Inte helt lätt, milt sagt. Men efter att ha sett några smakprov känner jag mig hoppfull. DiCaprio verkar fylla den stiliga Gatsbykostymen med den äran.

20-talets gyllene era av lyx, flärd, snitsiga kläder och intagande art déco-miljöer har väl egentligen aldrig upphört att fascinera. Dock är det kanske inte konstigt att en renässans tycks på gång just i dessa tider när ekonomisk oro och politisk desillusion satt sitt märke på världen.

Våra blickar tenderar ju då, i vanlig ordning, att riktas bakåt mot svunna decennier när människans tillvaro syntes enklare, sorglösare, lyckligare. Ett visst mått av eskapism finns naturligtvis i detta, men också ett slags sökande.

Har vi måhända förlorat något i det förflutna som kan hjälpa oss att återfå fotfästet och optimismen? I Sverige är Olof Palme het igen, paradoxalt nog förefaller lågkonjunkturens 70-tal blivit svenskarnas Arkadien.

I USA talar man allt mer om Calvin Coolidge.

Han var president under Gatsbyåren 1923-29, republikan från Vermont och son till en lokal skatteindrivare. Den unge Calvin brukade göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

För Coolidge blev respekten för arbete och företagande närmast helig. Politiker skapar inga resurser. Det är de enskilda människornas möda och strävsamhet som bygger landet. Följaktligen ogillade han när den politiska klassen tog sig större maktanspråk under 1900-talets början.

Så kallade progressiva presidenter som Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson började intervenera allt mer i det amerikanska samhällslivet, något Coolidge såg som en oroväckande trend mot att kväva medborgarnas initiativförmåga och marknadsekonomins välståndsbildande krafter.

Som Coolidge uttryckte det: ”Jag vill att Amerikas folk ska arbeta mindre åt staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukterna av sina egna ansträngningar. Det är frihetens främsta innebörd.”

Möjligheten att omsätta orden i praktiken kom 1920. Warren G Harding vann valet till Vita huset, Coolidge följde med som vicepresident och tog över rodret när Harding dog i en hjärtattack tre år senare.

Thatcher och Reagan? Coolidge är originalet. Den viktigaste ledaregenskapen för honom var att veta när en politiker bör avstå från handling. Kan problemen lösas ändå, är det ens problem som politiker ska blanda sig i, riskerar situationen att förvärras genom offentligt ingripande?

Staten ska sköta sitt, vara skarpt avgränsad och inte bli en integrerad del i människornas vardagsliv, menade han. Denna konst att hålla sig cool behärskar inte många makthavare, få lika mästerligt som Coolidge.

Kritiken om passivitet kunde han elegant avfärda genom att peka på resultaten av vad han faktiskt gjorde. Som att principfast avreglera, ta bort hinder och lyfta de bördor vilka hotade USA:s förutsättningar att utvecklas och blomstra.

Följande siffror fann jag i den nyligen publicerade boken Calvin Coolidge: A Documentary Biography av historikern David Pietrusza. Knappast underligt att dagens amerikaner ser 20-talet i ett romantiskt skimmer.

Mellan 1921-29 krympte den federala budgeten från 5,1 miljarder till 3,3 miljarder dollar. Statskulden minskade från 22,3 miljarder till 16,9 miljarder dollar åren 1923-29.

Coolidge sänkte skatten fyra gånger under sina sex presidentår. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara stimulansen av denna sänkning ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls.

Effekten? Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent, inkomsten per capita ökade med 30 procent mellan 1922-1928, reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent, samtidigt som arbetslösheten under hela perioden var 3,3 procent i snitt.

Vem har sagt att sänkta skatter och minskad statsmakt inte fungerar?

Coolidge hade tyvärr lämnat scenen vid börsraset i oktober 1929. Hans efterträdare Herbert Hoover och Franklin D Roosevelt svarade med att återreglera ekonomin, kraftigare än någonsin.

Detta batteri av illa genomtänkta offentliga åtgärder förvärrade krisen och drog ner USA i en långvarig depression. Det skulle sannolikt gått bättre om man hållit fast vid 20-talets politiska paroll: Keep cool.

coolidge

Politikerväldet kväver friheten

Publicerad den av
Svara

”Politiska motsättningar är demokratins livsluft.”, läser jag på ledarsidan i dagens DN. Så kan man se det. Men frihetens livsluft är möjligheten att bara få vara i fred, odla sin egen trädgård och ha det trevligt efter smak och förmåga. Bråka kan väl de göra som känner för att ägna sig åt politiska motsättningar.

Dock: ge fan i att störa övriga som inte bett om att bli inblandade och tycker att livet har andra dimensioner att erbjuda. Rätten att vara privat och slippa beskäftig politisk intervention är vår tids största bristvara. Själv betraktar jag förtrampandet av denna rätt som ett avgörande demokratiskt, ja humanistiskt problem.

Den svarta måndagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 17/8:

Boston, Massachusetts, är den amerikanska revolutionens vagga. Här inleddes emancipationen från kolonialmakten Storbritannien med det berömda ”tepartyt” i hamnen 1773. Här, precis i närheten av staden, utspelades de första striderna mot det brittiska imperiet under frigörelsekriget 1775-83.

Revolutionärerna var starkt inspirerade av upplysningsfilosofernas ideal om frihet, jämlikhet, förnuft och tolerans – de universella värden som republiken USA bygger på och som utgör fundamenten i alla moderna demokratiska samhällssystem.

Måndagen den 15 april firades Patrioternas dag i Boston, till åminnelse delstatens modiga män och kvinnor som på 1700-talet lade grunden till nationen. Patrioternas dag sammanfaller med Boston Maraton, som arrangerats varje år sedan 1897.

Hit kommer löpare från hela världen, inklusive Sverige, för att tävla och umgås. Här kan man verkligen tala om folkfest. En hyllning av friheten och demokratin, jämsides med internationell förbrödring genom idrotten. Det ger en vacker bild av oss människor som bäst.

Detta år blev allt annorlunda. Ett skändligt terrordåd förbytte glädje till tårar och sorg, liv till död och skräck. Två bomber exploderade vid maratonloppets målsträcka. Hundratals människor skadades, flera var barn. Bland de tre som hittills rapporterats omkomna fanns en åttaårig pojke.

Tragedin fördjupas ytterligare av att Boston Maraton 2013 även skulle varit en manifestation mot våldet. Arrangörerna ville med årets lopp hedra offren för skolmassakern i Newton, Connecticut nyligen.

I skrivande stund är vet ingen vem eller vilka som ligger bakom blodbadet i Boston. Spekulationerna om motivet är många. En sak kan dock sägas med absolut säkerhet. Detta var ett attentat mot det öppna samhället, en skymf mot all humanism och medmänsklighet.

USA och övriga världen har tvingats genomlida åtskilliga liknande och än värre dåd under det senaste decenniet. Terrorns upphovsmän vill injaga hat och oförsonlighet. De önskar rulla tillbaka den frihetens civilisationsprocess som Boston idéhistoriskt står symbol för. Vi kan aldrig helt skydda oss från deras illgärningar och bomber.

Men vi kan skydda oss från att låta deras ondska smitta våra hjärtan. Minns vad Norges statsminister Jens Stoltenberg sa efter Utøya: ”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”