Kategoriarkiv: Liberalism

Om friheten (1)

Publicerad den av
Svara

Wilhelm von Humboldt

Människans sanna mål – inte det mål som hennes skiftande böjelser föreskriver henne, utan det som det evigt oföränderliga förnuftet föreskriver – är att hennes krafter utvecklas till en helhet, som är utformad på det högsta och mest harmoniska sättet.

Friheten är det första och oundgängliga villkoret för att detta skall ske. Men förutom friheten fordrar utvecklingen av de mänskliga krafterna också något mer, även om det är nära förbundet med detta: en mångfald av situationer och möjligheter.

– Wilhelm von Humboldt, Om gränserna för statens verksamhet, 1792.

Satir ur verkligheten

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 2Corren.1/2:

Veckans mest bisarra politiska utspel svarar FP-ministern Maria Arnholm för. Hon distanserar all konkurrens, faktiskt. På Expressens debattsida i onsdags förkunnade Arnholm att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk.

Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor”.

Uppdraget beskrivs i följande ordalag: ”Det civila samhället behöver ingen myndighet, men civilsamhällespolitiken behöver en. En myndighet som inte ska styra, men däremot stötta. En självständig myndighet till hjälp för ett självständigt civilsamhälle”.

Skåda därmed födelsen av ett mirakel: Oxymoronmyndigheten. Det torde vara ett lämpligare namn, ty formuleringarna i uppdragsbeskrivningen upphäver sig själva, är logiskt omöjliga. I alla fall sett utifrån en normalt funtad liberal, borgerlig värdegrund. Men den har uppenbarligen vittrat i Alliansregeringens värld.

Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige.

Det tunga skattetrycket berövar vanliga inkomsttagare chansen att bygga upp ett eget självständighetskapital. För sin trygghet har svenskarna gjorts beroende av den politiska sektorns välvillighet.

Ideella föreningar och organisationer finns det massor av. Men även dessa har inlemmats i den politiska sektorn genom att verksamheterna till icke ringa grad finansieras av statens, kommunernas och landstingens bidragskranar.

Konsekvensen är att staten trängt undan utrymmet för ett starkt, självständigt och vitalt civilsamhälle i genuin mening. Hur möter vår borgerliga regering detta oroande frihetsunderskott? Genom en statlig civilsamhällesmyndighet. Det låter som ett satiriskt skämt.

Driver Maria Arnholm måhända med oss?

Tunnel i Gripenstedts anda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

Vem är Sverige bästa finansminister någonsin? Jag sätter mina pengar på Johan August Gripenstedt, viljestark liberal rikshushållare åren 1856-1866. Genom marknadsekonomiska reformer förvandlade han vårt dåvarande murkna fattighus till nation i grunden.

Det är med Gripenstedt som Sveriges moderna välståndsutveckling startar (sorry, Per Albin). Ett av hans viktigaste strategiska beslut var att storsatsa på järnvägar. Näringsliv och handel behövde en smidigt fungerande infrastruktur. Vi hade ingen. Alltså drev Gripenstedt igenom byggandet av ett stambanenät genom landet.

Staten lånade jättelika belopp till den visionära high tech-investeringen, vilket ansågs mycket kontroversiellt. De konservativa kritikerna fick förstås fel, satsningen betalade sig med råge, pengarna bara forsade in. Linköping är ett illustrativt exempel.

När järnvägen kom till stan i 1870-talets början innebar det rena jackpotten för den lokala entreprenörsandan. Industrin och företagandet fick ett sagolikt uppsving. Järnvägen formade också Linköpings fysiska stadsplan.

Spåren ligger där de ligger och är något vi har fått förhålla oss till sedan 1872. Nu ska äntligen den gamla järnvägen ges en välbehövlig uppgradering med Ostlänken till Stockholm. Snabbare hjul mellan två tillväxtstäder blir en vinst för bägge parter. Fast det är ju inte 1872 länge.

Ska vi utöka järnvägen med 6-8 spår rakt genom dagens Linköping ovanpå en 100 meter bred och två kilometer långlåg bro? Vi skulle för överskådlig framtid tvingas leva med en sunkig Berlinmursaktig betongbarriär, som radikalt förfular stadsmiljön och dödar exploateringen av attraktiv mark i centrum.

Glädjande nog meddelade i går kommunens politiker att man istället önskar en tunnel, vilket Corren tidigare förordat. Ja, det är en dyrare investering. Men det ger Linköping blomstrande möjligheter till ett ordentligt ansiktslyft som kommer att stimulera näringsliv, tillväxt och trivsel. Jag gissar att också Gripenstedt hade nickat gillande.

Trots allt – friheten vinner!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/12:Corren.

Högerextremism, militant islamism, rasism och främlingsfientlighet, ekonomisk lågkonjunktur, krig och desperata människor på flykt. Det är lätt att nedslås av medierapporteringen om tillståndet i vår värld.

Situationen förefaller långt från den optimism som fanns åren kring Berlinmurens fall. Kommunismens bankrutt fick till och med vissa att euforiskt proklamera att historien tagit slut. Bakom denna tes stod den amerikanska forskaren Francis Fukuyama, som 1992 gav ut boken Historiens slut och den sista människan. Beviset skulle vara demokratins och kapitalismens totala seger över Sovjettyranniet.

Boken blev både hyllad och hårt kritiserad, om någon minns Fukuyama numera är det väl mest i hånfulla ordalag. Sedan triumfen 1989 har ju åtskilligt dystert hänt. Tag bara den förlorade demokratin i Ryssland, terrordåden den 11 september, krigen i Irak och Afghanistan, människoslakten i Syrien, nyfascismens växande rörelser i Europa…

Skulle historien tagit slut? Knäppt! Fast ur ett större perspektiv hade nog inte Fukuyama helt fel ändå.

Egentligen upphörde historien 1806. Det påstod i alla fall filosofen Friedrich Hegel. När Napoleon detta år spöade den preussiska militärstatens arméer vid Jena, hade den franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap besegrat samtliga utmanare av betydelse som då fanns i världen.

Fukuyama tog upp tråden från Hegel och hävdade att den gamle tysken i stor sett haft rätt. Visst fanns det 1806 skriande brister i tillämpningen av idealen. Men principiellt återstod inget att förbättra hos de universella värden som den franska (och amerikanska) revolutionen stod för – liberalismen i vid mening, helt enkelt. Berlinmurens fall underströk snarast giltigheten av detta faktum.

1900-talet var seklet när två konkurrerande ideologiska system försökte underkasta mänskligheten helt andra grundvalar för samhällsorganisationen. Bägge såg liberalismen som främsta dödsfiende, nödvändig att krossa för att nå sina utopiers förverkligande. Och bägge misslyckades.

Nazismen detroniserades med Hitlertysklands utplåning 1945. Vilket gav kommunismen grandiosa möjligheter att flytta fram positionerna. Men resultatet av fyra decenniers kallt krigande blev att franska revolutionen åter stod rycken. Ytterligare en illustration av att historien upphört – i betydelsen att enbart det liberala samhället förmår ge människor utrymme att tillfredsställa sina behov och önskningar på bästa sätt.

Varken extrema nationalisters härjningar eller radikala islamisters terrordåd motsäger detta. De kan ställa till mycket elände, men de representerar inga visioner som idémässigt överträffar de slitstarka ideal som den franska revolutionens ande släppt ur flaskan.

På kort sikt kan liberalismens universella värden tillfogas nederlag, vi må fortfarande tvingas försvara dem, och diskutera olika metoder för hur de ska appliceras. Dock är det svårt att se hur kombinationen av frihet och jämlikhet varaktigt ska kunna knäckas. Attraktionskraften är, tack och lov, alldeles för stor.

När stormen klarnar sikten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 23/12:

En bok man önskar fanns tillgänglig i nytryck är Torgny Segerstedts artikelsamling från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) åren 1933-45. Titeln sammanfattar med genial enkelhet Segerstedts publicistiska insats: När stormen klarnar sikten”.

Han var chefredaktör under en epok som tillhör mänsklighetens mörkaste. Två totalitära monster, Hitler och Stalin, hade tagit tiden som gisslan och hur dramat skulle sluta visste ingen.

Torgny Segerstedt var inte någon okomplicerad människa. Till sin natur en intelligensaristokrat med svårigheter att förlika sig med folkstyrets praktiska sidor.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Politikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Men sådant kom för Segerstedt att väga lätt när nazismens förbrytargalleri avskaffade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands nya herrar. Den annalkande stormen klarnade verkligen sikten. Demokratins bristfälligheter var intet mot barbarernas alternativ. Men utmaningen prövade valörerna.

Många opinionsbildare, beslutsfattare och vanliga svenskar valde att huka av rädsla, anpasslighet eller bekvämlighet. I skarpast möjliga kontrast stod Torgny Segerstedt, vars liberala penna glödde i GHT:s spalter likt en frihetens fyrbåk.

Striden hade sitt pris. Segerstedt upplevdes som jobbig och kontroversiell, beundrades förvisso av en del. Men rösterna som höjdes i avsky mot honom ljöd ofta tydligare. Han drabbades bland annat av mordhot i mängd och lär ha sett sig tvungen att bära en revolver innanför rocken. Ändå var han ståndaktig intill slutet.

I dag lever vi ett Europa som inte så få börjar jämföra med Segerstedts 30-tal. I den ekonomiska krisens kölvatten surfar högerextrema rörelser fram över hela EU. I Grekland sitter till och med nazister i parlamentet.

Hatet, intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten sätter åter sitt märke på tiden. Enkla lösningar saluförs, syndabockar utses, konspirationsmättade världsbilder sprids. Retoriken blir aggressivare och riskerar att göra politiskt motiverade våldsamheter vanligare.

Vi bevittnade ett otäckt exempel söndagen den 15/12 i Stockholmsförorten Kärrtorp, då nynazister brutalt attackerade en antirasistisk manifestation. Den stormbyn tycks dock klarat sikten med besked, ty igår kom svaret: omkring 20 000 människor slöt upp på samma plats för ta avstånd från högerextremisterna och deras rasistiska budskap.

På flera andra orter i Sverige hölls samtidigt liknade manifestationer. Ytterligare ett antal är planerade under dagarna som kommer. Det finns hopp.

Nazisterna, näthatarna på Avpixlat och kostymfascisterna i SD har ingen chans om vi alla denna gång tar vårt ansvar för demokratin, vägrar huka och försvarar det öppna samhället. Som Segerstedt skrev: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt.”

Friggeboden i våra hjärtan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/11:Corren.

En glad nyhet! Nästa år kommer frihetsgraden i Sverige att öka med fem kvadratmeter. Det är regeringen som vill ge oss möjlighet att bygga större friggebodar utan tillstånd från myndigheterna.

Igen, faktiskt. 2008 vidgades friggebodens maximala yta från 10 kvadratmeter till 15. Och snart kan vi alltså se fram mot ytterligare utrymme.

Motiveringen från bostadsminister Stefan Attefall (KD) är härligt rakt på sak: ”Det gör livet enklare för vanliga människor. Varje ny kvadratmeter är viktig, men kan man komma upp emot 20 kvadratmeter vore det fantastiskt trevligt” (SR 17/11). Kan det sägas bättre?

Få politiska reformer har varit lika populära i folkdjupet som friggeboden, uppkallad efter Attefalls föregångare Birgit Friggebo (FP). Det var något av Folkpartiets stoltaste stund när hon i slutet av 70-talet drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna.

Nog för att den offentliga apparaten fortfarande kan upplevas kvävande och trög, men minns att det varit mycket värre. För dryga 30 år sedan var det som en tung, blöt yllefilt av statsförmynderi och byråkratiska detaljregleringar vilade över hela samhällsfältet.

”Allstatligheten” (för att låna ett träffande uttryck av den gamle frisinnade FP-profilen Waldemar Svensson) präglade ännu 70-talets Sverige. Inom den politiska sfären fanns en stark tro på det rättfärdiga i ingenjörsmässig styrning, kontroll och intervention på de flesta områden i tillvaron.

Friggeboden blev ett symboliskt trendbrott. När reformen trädde i kraft 1980 fick plötsligt vem som helst, med ett minimum av restriktioner, snickra ihop ett litet kompletterande hus på den egna tomten. Det uppfattades allmänt som väldigt radikalt.

Knappast konstigt. Tidigare hade svenskarna till och med avkrävts myndighetstillstånd för att bygga en vanlig lekstuga! Men det var på håret att det inte blivit något alls. Misstron mot friggeboden var utbredd i remissrundan som föregick regeringsbeslutet. Enskilda svenskar ansågs helt enkelt inte mogna att axla ansvaret.

Enligt etnologen Eva Londos, som studerat invändningarna i remissvaren, uttryckte såväl arkitekter som naturvårdare ”farhågor för en enorm förfulning av bebyggelsen och landskapet genom förmodade plåt- och plywoodskjul”.

Birgit Friggebo höll lyckligtvis fast vid den liberala kursen och fick rikdagen med på noterna. Succén infann sig direkt. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, sa Friggebo senare.

Hur många friggebodar som smällts upp land och rike runt sedan 1980 vet ingen säkert. Men uppskattningsvis finns det i dag långt över en halv miljon stycken. Heder åt Stefan Attefall som för Friggebos liberala frihetsarv vidare.

Sätter han också tänderna i hyresregleringen som skapat den svåra bostadsbristen i Sveriges tillväxtregioner vore det ännu trevligare. Fast han kanske tänker sig att större friggebodar kan lätta på trycket och skapa en ny hyresmarknad åt de bostadssökande?