Det är i mitten av april 1967, våren är här och BLT har fångat Långösenioren Elof Iggstrand i trädgårdsarbetet. Bilden är tagen utanför hans bostad på Ingenjörsgatan 3. Innan pensioneringen från yrkeslivet var han verksam som byggmästare.

Peter Elof Iggstrand föddes 1885 i Nättraby. Hans hustru hette Lilly Serafina Andersson Johansson Iggstrand (född i Lösen 1891) och de gifte sig i mars 1950. Lilly avled 1968, själv gick Elof Iggstrand bort 1978.

Nu är det 1945. Vi är hemma hos Långöparet John och Matilda Andersson på Östra Strandgatan 11. De är finklädda, John har medalj på kavajbröstet och Matilda har beställt fotografiet vi beskådar av porträttfotografen Elida Wörsell (som sedan 1939 drev egen ateljé, Sundströms Eftr, på Norra Smedjegatan 8 i Karlskrona). Blomstergratulationer har anlänt, men vad som firas saknar jag information om.

John och Matilda gifte sig i februari 1891. John Andersson, född i Nättraby 1866, arbetade som stensättare. Ingrid Matilda föddes med efternamnet Svensson i Växjö stadsförsamling 1865. Eftersom hon därmed fyllde 80 år jämt 1945, är min kvalificerade gissning att det är denna aktningsvärda milstolpe i livet som förevigats på bilden ovan. Då skulle också fototillfället exakt kunna tidsbestämmas till Matildas födelsedag den 10 mars.

Noterar ni förresten den stora modellen av Klockstapeln i Amiralitetsparken, en av Karlskronas ikoniska signaturbyggnader, som står bakom bordet i fönstret bredvid Matilda? Häftiga grejer. Finns den månne kvar i någon efterlevandes ägo? Hör gärna av er!

Husägaren Nisse (Nils Gustav) Jacobsson, som omnämns i BLT angående eldsvådan, bodde faktiskt kvar på Lagmansgatan 17 till sin död helt nyligen. Man får anta att han trots allt fick ut tillräckligt med försäkringspengar efter den där gången 1960 för att renovera kåken! Den gamla eternitklädda fasaden byttes i vilket fall lyckligtvis ut.

Nisse Jacobsson, född 1926 i Augerum, är en av våra stora Långöprofiler, legendarisk handbollsspelare som med IFK Karlskrona tog SM-guld 1949. Till vardags arbetade han på varvet, enligt registret från folkräkningen 1960 titulerad ”provrumsmontör”.

Sedan juni 1953 var han gift med småskolelärarinnan Birgitta, född Nilsson i Karlskrona 1929. Tillsammans fick de inte bara ett långt äktenskap, utan även två barn: Nils Anders och Anne Barbro Jacobsson (födda 1953 respektive 1957).

På det idrottsliga planet var det för övrigt inte enbart handboll som gällde för Nisse Jacobsson. 91 år ung intervjuades han i Sydöstran om sin passion för tennis. Han började spela som 75-åring!

Nisses tips till Sydöstrans läsare för att hålla sig i form: ”Man ska bara leva som man gör och inte tänka så mycket. Den som har hus, sommarstuga och båt har fullt upp. Jag försöker snarare hålla igen på aktiviteterna”.

Hans livsmotto? ”Den som följer alla regler missar allt det roliga”.

(Intervjun i Sydöstran från 2017 finns att läsa här, kolla även gärna artikeln med honom i Karlskrona TK:s medlemsblad Fördel från 2011 som kan läsas här).

Nordisk Familjeboks berömda Uggleupplaga, utgiven i 38 band åren 1903-26, anses vara den mest kompletta encyklopedi som vårt land producerat i bokform. För att kontrollera om detta påstående möjligen kunde hålla streck, sökte jag naturligtvis efter Långö – och som synes ovan fanns glädjande nog en liten artikel om vår kära hemvist med.

Bakom textförfattarens signatur ”Wbg” döljer sig en viss A Wahlberg, som bär den ärevördiga titeln litteratör och uppges vara medlem av Nordisk Familjeboks redaktion. Mer information om denne person har jag dock ej lyckats finna.

För övrigt motsvarar det dåvarande taxeringsvärdet på Långös fastighetsbestånd, 450 000 kronor, cirka 25 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Vår gamle borgmästare J A Henricsson gick ur tiden söndagen den 16 mars 1941, mitt under brinnande andravärldskrig. Sydöstran publicerade nyheten dagen därpå, i en nekrolog signerad tidningens dåvarande redaktör och ansvarige utgivare Algot Törnkvist. Hela texten lyder som följer:

J. A. Henricsson död.

En av den svenska arbetarrörelsens pionjärer, f redaktören J. A. HENRICSSON avled på söndagen i den höga åldern av 82 år.

Henricsson blev en av de sista av nittiotalets förgrundsfigurer inom den svenska arbetarrörelsen, som lämnade oss. Han kom till Blekinge 1906 direkt från de norrländska striderna om arbetarnas organisationsfrihet med sågverksägare och baggbölare.

I den kampen skaffade han sig i slutet av nittiotalet en tidning, som han kallade Nya Samhället där kampen kunde föras och föras med framgång samtidigt som de kämpande arbetarna däri kunde hämta tröst och uppmuntran.

Där blev Henricssons namn en fana i arbetarnas kamp för frihet och en större bit bröd och det behövdes däruppe efter de misslyckade striderna under det bortdragande århundradets sista år en seghet sådan som den H. besatt för att ånyo kunna samla det som skingrades och ingjuta nytt mod i hopplösa sinnen. Det nya århundradets första år gav redan skördar, som varslade om återvändande tro på det godas seger.

När Henricsson år 1906 på högsommaren kom till oss här nere i Blekinge var han sålunda ingen okänd man, tvärtom. Norrlandsstriderna och dess främsta namn på arbetarsidan hade sedan länge iakttagits även här. Blekingarna hade för övrigt redan då själva i ett tioårigt och mera organisationsarbete fått veta vad det ville säga att resa krav för rätt åt arbetarna.

Till och med flertusenmannastrider hade blekingarna fått utkämpa inom den då dominerande stenindustrin. Henricsson kom sålunda från ett oroligt område till ett annat. Han kom med erfarenhetens auktoritet i sin ränsel. Hans arbetsfält här blev lika hårdarbetat, som det någonsin varit däruppe i mellersta Norrland.

Redaktörskapet för Blekinge Folkblad blev ingen sinekur. Dagarna blevo både hårda och slitsamma och ofta gällde det kampen för livet. Sannolikt saknade Henricsson då och då sitt Sundsvall, varmed kontakten under de gångna 30 år aldrig bröta. Men Henricsson lät sig aldrig böjas varken av den inre eller den yttre kampen.

Han förblev den sege, den trofaste och uthållige barden i leken om de arbetande klassernas öd och han fick leva tillräckligt länge för att se att de idéer vars utbredning han varit med om att påbörja dock så småningom vunnit majoritetens i det svenska samhället bevågenhet. Däråt gladde han sig såsom framgick av hans förbindelse med medmänniskorna.

Det är inte många veckor sedan denna tidning hade en artikel av märket ”J.A. H-n”, den gamle huvudredaktören. Grundtonen i hans väsen blev oförstört genom ett helt livs nötning. Han var och förblev till slutet den sanne humanist, som för ett femtiotal år sedan förmådde honom att inräknas i kampen för de arbetandes rätt.

Visserligen var H. klasskampens man, som alla de vore som av historia och händelseförlopp blivit övertygade om att tidens svåra klassuppdelning icke kunde med annat än den förtryckta klassens kamp mot förtrycket. För H. som för oss andra blev emellertid perspektivet ett annat med den allmänna rösträttens genomförande och föreningsrättens säkerställande.

För att få plats för sin humanism måste han acceptera striden under ett tvunget övergångsskede. Hans själ sargades av det pågående kriget. Han trodde fullt och fast på en utveckling i fred och uppbyggnad i samförstånd. Men han förlorade likväl ej ens nu sin orubbliga tro på att det goda likväl till slut skall segra här i världen.

När nu gamle J.A. gått dit varifrån ingen återvänder sakna vi alla honom djupt och vi tacka honom för ett verk av god och oförstörbar valör i de skilda organisatoriska, propagandistiska och samhälleliga uppgifter han haft och fullföljt delvis ända till för något år sedan. Vila i frid gamle bard i hägnet av det goda, som Du in i det sista var övertygad om skulle segra och behärska världen.

Algot Törnkvist.

– – –

Henricsson härstammade från Västergötland. Meningen var att han liksom fadern skulle bli folkskollärare, men han måste avbryta studierna och i 20-årsåldern blev han i stället rallare vid Norra stambanan för att sedan ta värvning vid Svea garde. Här innehade han anställning i fem år och med korprals grad och underofficerexamen lämnade han regementet.

Under sista åren av åttiotalet kom han till Sundsvall, där hans stora insats i arbetarrörelsen började. Han blev ordförande i Sundsvalls arbetarekommun och sedan även i Mellersta Norrlands distrikt av vårt parti. 1900 blev han tidningen Nya Samhällets förste redaktör och på denna post kvarstod han till 1906, då han utsågs till redaktör för Blekinge Folkblad i Karlskrona. Denna befattning innehade han till år 1920, då han avgick med pension.

Även inom det politiska arbetet i Blekinge tog Henricsson mycket aktivt del och var bl. a. under av år ordförande i partidistriktet. Redan vid sin ankomst till Blekinge bosatte han sig på Långö och för detta samhälles utveckling nedlade han ett gagnerikt arbete. Han var den ledande kraften när det gällde att skapa municipalsamhället och av länsstyrelsen förordnades han till ordningsman och ordförande i municipalstyrelsen intill Långös inkorporering med Karlskrona vid årsskiftet 1933-34.

Han var även ordförande i municipalstämman och senare i municipalfullmäktige. Inom Långös moderkommun, Augerum, innehade han också många uppdrag, bl. a. som v. ordförande i kommunalnämnden och fattigvårdsstyrelsen. Han tillhörde även under många år landstinget och var v. ordförande i dess förvaltningsutskott, tillhörde lasarettsdirektionen, var nämndeman vid Östra häradsrätt m. m.

Som erkänsla för sin samhälleliga gärning fick Henricsson i samband med Långö-Hästös inkorporering med Karlskrona medaljen i guld av åttonde storleken med inskriptionen För medborgerlig förtjänst.

Han sörjes närmast av barn och barnbarn.