Kategoriarkiv: Lag och rättsväsende

FRA-lagens nollresultat

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:Corren.

Med FRA-lagen 2009 och datalagringsdirektivet var det som att Storebror pumpade upp sina övervakningsmuskler med anabola steroider. Fast vad göra när terroristerna härjar? Då måste vi acceptera att staten ruckar på den personliga integriteten. Sades det.

Men hur många attentat har Säpo lyckats förhindra med hjälp av de långtgående övervakningslagarna? Två, enligt Säpo själva. Hur många har dömts för terroristbrott?

Noll, konstaterar Mathias Sundin, riksdagsledamot (FP) från Norrköping. Han frågar syrligt i Aftonbladet den 2/2 hur Säpo egentligen arbetar när ingen fällts och om Storebrors radikalt utökade befogenheter att syna våra privatliv är motiverade mot bakgrund av de genant klena resultaten. En ordentlig utvärdering vore på sin plats.

Polisen möblerar om – och flyttar bort

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 24/1:Corren.

Med det nya året fick polisen ny skepnad. Landets 21 polismyndigheter har slagits ihop med Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium till en gemensam myndighet. Den olycksalige rikspolischefen Bengt Svenson har ersatts av Försäkringskassans förre generaldirektör Dan Eliasson.

Tanken är att få en effektivare och bättre ordningsmakt. Att behovet finns är otvetydigt. Trots att Alliansregeringen satsade miljardbelopp på fler poliser gav det ingen utdelning i fler uppklarade brott. Kan årsskiftets stora ommöblering i organisationen råda bot detta?

I Corren den 19/1 uttrycker Linköpingsforskaren och polisen Stefan Holgersson tvivel. I sig löser det ingenting, menar han. Tidigare erfarenheter pekar snarare på mer chefer och mer administration utan att man går till botten med de verkliga problemens orsak.

Dessutom varnar Holgersson för en annan trend: ”Vi kommer längre bort i stället för närmare medborgaren. Rent historiskt har vi aldrig varit längre ifrån den svenska befolkningen än vad vi är idag. Att lägga ner polisstationer på mindre orter är inte rätt väg att gå. Det går inte att komma som en tillfällig gäst till ett ställe varje gång”.

Precis detta är också vad som, med all rätt, oroar invånarna i Östergötlands småkommuner. I början av veckan besökte länets riksdagsledamöter Kinda, där den lokalt förankrade polisen riskerar att bli ett minne blott. Politikerna var mangrant eniga om det oacceptabla i situationen, och lovade att värna förutsättningarna för att lag och ordning ska kunna upprätthållas på landsbygden. Utmärkt, det ger åtminstone hopp.

Men generellt sett är det förstås en skandal att staten inte tillfredställande lyckats med sin kärnuppgift: att på ett betryggande sätt försäkra medborgarna om skydd mot hot, såväl inre som yttre (se bara på det militära försvarets förfall).

På detta område har missgreppen inom förvaltningspolitiken varit åtskilliga, det finns skäl att tala om rena systemfel. Inte minst är polisväsendets dysfunktionella ledningskultur omvittnad. Dan Eliasson har onekligen en del att få rätsida på. Ska vi annars behöva leva med att kriminella nätverk biter sig fast i Linköping, eller att rättvisan lämnar Kinda och andra mindre östgötakommuner i kylan?

Utplåna gangsterväldet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:Corren.

Det fria samhället är utmanat. Och vi känner den utmaningen in på skinnet – i Linköping, i Norrköping, i Östergötland. Det har pågått i flera år. Skottlossning på våra gator och i våra bostadsområden. Naket våld som till och med får dödlig utgång.

Utpressning för att roffa åt sig pengar och tvinga enskilda människor och företag till underkastelse. Bedrägerier, drog- och vapenhandel. Försök att hota granskande journalister till tystnad.

Arrogans, trots och öppet förakt i rättssalarna. Skrämsel mot vittnen som inte vågar berätta vad de vet. Svårigheterna att sätta de ansvariga kriminella bakom lås och bom.

Så har det hållit på.

Gangsterkulturen är ett växande problem i hela landet och har spridit sig från de tre traditionella storstadsområdena till att bli en tragisk realitet även här.

Den organiserade gängbrottsligheten parasiterar på det lokala näringslivet och på välfärdssamhället i övrigt, drar in socialt utsatta ungdomar i sitt nät och förstör deras framtid, bygger upp en ljusskygg parallelltillvaro med egna primitiva regler baserade på våldsutövning och fruktan.

Glöm att denna destruktiva utveckling kan fortsätta. Det handlar om allas vår säkerhet, trygghet och frihet. Ingenting är viktigare.

Tillsammans måste vi forma en kraftfull gemensam front och sända ett beslutsamt, aktivt budskap till gängbrottslingarna: Er tid rinner ut, ni kommer aldrig att kunna få en frizon i Linköping, Norrköping eller på annat håll i Östergötland. Lägg av, stick!

Samverkan är ett slitet ord i sammanhanget. Men ska vi lyckas är det just samverkan som är A och O. Kommun, politiker, myndigheter, polis, domstolar, näringsliv, media, civilsamhälle, du och jag. Fungerar dessa kuggar smidigt ihop kommer gangsterkulturen ohjälpligen att kvävas, förr eller senare.

Det är förvisso ingen lätt match och kräver en bred palett av åtgärder. Sociala insatser måste gå hand i hand med tuffare tag från ordningsmakt och rättsväsende. Det råder ingen motsättning mellan batong och morot, bägge behövs. Inte minst för att kunna hejda nyrekryteringen till gängen och öppna alternativ för unga som redan fastnat i dem.

Det är också nödvändigt att absolut respekt återställs i domstolarna, vittnen måste känna sig trygga och straffen mot gängkriminella vara stränga. Skärpt hållning från polis och rättsstat handlar dels om att värna lagen, dels om att markera tydliga gränser.

Främsta vinnarna med det är faktiskt ungdomar i socialt instabila miljöer. De ska tidigt veta att kostnaden för brottsligt beteende blir dryg och omedelbar för att hindras från att åsamka sig själva och andra skada.

Samtidigt måste vi vara lika tydliga när det gäller att visa dem möjligheterna som finns till klassresor uppåt och in i det etablerade samhällets famn. Utbildning, jobb, bostad, positiva nätverk! Linköping är en välmående kommun som erbjuder livschanser. Vad kan vi göra för att inkludera fler?

På kortare sikt gäller dock att komma åt de styrande, tunga brottslingarna och slå sönder deras verksamhet som utmanar tryggheten, säkerheten och våra medborgliga friheter. Det räcker nu!

Vi vägrar acceptera något gangstervälde. Politiskt sett är detta ofrånkomligen den centralaste valfrågan inför den 14 september. Det är också ett val som vi kan göra varje dag. Valet att säga ifrån!

Nolltolerans mot demokratins fiender!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Fyra förstörda däck. Ett inristat kryss i lacken över partisymbolen. Vänsterpartiet i Östergötland hade nyligen införskaffat en kampanjbil att använda i valrörelsen. I går upptäcktes att den inte gick att använda.

Vandaliseringen ägde rum när bilen stod parkerad vid Vänsterpartiets lokaler i Norrköping. Vandalisering förresten, det är förstås mer än så.

Det är ett politiskt attentat. Inte bara mot Vänsterpartiet, utan även mot den demokratiska processen. Någon eller några har försökt sabotera ett partis möjligheter att verka och bilda opinion genom att göra våld på grundläggande spelregler och skaffa sig otillbörligt inflytande över valets utgång. Givetvis komplett förkastligt, oavsett vilket parti det gäller.

Vänsterpartiets distriktsordförande i Östergötland, riksdagskandidaten och Norrköpingspolitikern Linda Snecker vittnar därtill om upprepade hot och sexistiska sms som hon drabbats av.

Sånt är tyvärr inte ovanligt. Enligt Brottsförebyggande rådets stora undersökning från i våras har var femte (!) förtroendevald i Sverige utsatts för hot eller trakasserier på grund av sitt politiska engagemang. Kvinnor pressas hårdare än män.

Men blott 17 procent av alla incidenter polisanmäls. En anledning är att många politiker intar den uppgivna hållningen att obehagligheter, förföljelser och pöbelaktiga påhopp är något man måste räkna med, att det på ett sorts groteskt vis skulle ingå i uppdraget. Sorgligt.

Ingen människa som axlar politiskt ansvar i våra offentligt beslutande församlingar ska behöva acceptera attacker från mobben. Den har ingen plats i ett öppet, fritt och civiliserat samhälle. Andras åsikter må man ogilla, ja hata och avsky. Men det är debatt, argument och personlig respekt meningsmotståndare emellan som gäller. Gatans parlament á la Weimarrepubliken visar bara vägen ner i mörkret.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) har föreslagit straffskärpning mot politiskt motiverad kriminalitet och att en särskild lagparagraf införs som stärker skyddet för förtroendevalda.

Det som hänt Linda Snecker och Vänsterpartiet i Östergötland är ytterligare ett tråkigt bevis på att Ohlsson har rätt. Den som begår övergrepp mot vår demokrati och dess representanter måste få veta att det kostar. Dyrt.

Vår frihet under hot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/7:Corren.

Friheten, menade den liberale tyske filosofen och humanisten Wilhelm von Humboldt runt sekelskiftet 1800, är det första och oundgängliga villkoret för ”utvecklingen av de mänskliga krafterna”.

Men, påpekade han, denna utveckling fordrar också något mer, även om det är nära förbundet med friheten. Nämligen: ”en mångfald av situationer och möjligheter”.

Frihetsgraden i vårt västerländska samhälle har ökat radikalt sedan von Humboldts tid. Som följd har lösgörandet av den mänskliga utvecklingskraften gett oss ett välstånd på en nivå som tidigare generationer knappast kunnat föreställa sig.

Inte minst Sverige, vid 1800-talets ingång ett erbarmligt och reaktionärt kvävande fattighus, utgör en bra historisk illustration av detta. Politiska reformer i liberal, frihetlig riktning skapade en bördig jordmån för mänsklig växtkraft som lyfte landet ur eländets hopplöshet till rikedomens välfärdsstat.

Vårt moderna Linköping kan också sägas ligga i linje med vad Wilhelm von Humboldt talade om. Vi har inte blivit en ekonomiskt välmående, framgångsrik och lockande inflyttningskommun som närmar sig storstadsdivisionen av en slump.

Utan därför att vi har vårdat sådana förhållanden som ger de mänskliga krafterna spelrum. Linköpings slogan ”där idéer blir verklighet” är inte en käck floskel som många andra kommuners, utan har faktisk täckning.

Men allt är inte rosor och solsken. Det har vi nu åter fått en brutal påminnelse om. I måndagskväll sköts en man ihjäl i Skäggetorp. 16 personer (!) är anhållna som misstänkt inblandade i mordet. Samtliga har kopplingar till den grova, gängrelaterade brottslighet som i flera år plågat Linköping.

Corren har i en lång rad artiklar uppmärksammat och skildrat denna farsot. Ty en farsot är det. Den kriminella gängkulturen har på ett oroväckande sätt bitit sig fast och kan inte reduceras till blott ett polisiärt problem. Det är ett samhällsproblem och ett samhällsproblem av högsta vikt. Varför?

Därför att gängens destruktiva och våldsbejakande verksamhet beskär frihetens grundvalar, sätter hämsko på den mänskliga utvecklingskraften och krymper mångfalden av situationer och möjligheter som fått Linköping att blomstra.

Det gäller i synnerhet Skäggetorp, där atmosfären av laglöshet riskerar att hindra områdets invånare (särskilt de unga) från att nå sin fulla potential. Otryggheten kvaddar både människor på det personliga planet och äventyrar stadsdelens utsikter till en ljusare framtid. Samma sak för Linköping som helhet, naturligtvis.

Den goda stadskulturen främsta, mest positiva sida är att den bär på ett emancipatoriskt löfte – genom erbjudandet av en miljö med större tolerans, vidgade vyer, flera sociala kontakter, arbetstillfällen, utbildnings- och företagsmöjligheter.

Men om den organiserade brottsligheten tillåts parasitera på vår stads välstånd, och gängen fortsätter att göra det offentliga rummet till ett slagfält, då förgiftas Linköpings attraktiva jordmån och livschanserna för många av våra invånare sänks eller spolieras.

Därför finns ingen angelägnare uppgift än att återställa den civilisatoriska lag och ordning varpå friheten, utvecklingen och mångfalden vilar.

Polisen, var god dröj

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/5:Corren.

En stulen cykel. Det kan låta som ett marginellt brott, irriterande och trist, men något man får leva med. Alla drabbade vet att saken är annorlunda.

Känslan av kränkning svider vanligen värre än den materiella och ekonomiska skadan. Även om försäkringen täcker förlusten är det som om något brustit. Särskilt om polisen gäspande tar emot anmälan och uppgivet lägger blanketten i en pärm för permanent slutförvaring.

Då är det inte bara en cykel som försvunnit, också en bit av den samhälleliga tilliten har eroderat bort. Därför är det lika utmärkt som glädjande att polisen i Linköping gått på offensiven för att stävja cykelstölderna.

Som Corren rapporterade om i måndags är vår kommun hårt utsatt. Tusentals cyklar stjäls varje år och säljs vidare i systematisk omfattning. Men nu har polisen börjat ringa de skyldiga och arbetar på att få kontroll över situationen. Bra gjort!

Linköping kan på detta område sägas gå mot strömmen, ty enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är vardagsbrottsligheten fortfarande inte prioriterat av den svenska ordningsmakten – trots att regeringen uttryckligen beordrat polisen att satsa mer på att utreda just denna form av kriminalitet.

I dessa valtider bör erinras om att Alliansen utlovade skarpare fokus på lag och ordning vid maktskiftet 2006. Större anslag och fler poliser har det också blivit. Generellt tycks brottsligheten minskat något under det senaste decenniet, om vi ska tro statistiken som Brå producerat.

Dock har gängkriminaliteten tilltagit oroväckande, vilket vi ju här i Östergötland dystert tvingats erfara. Även bostadsinbrotten och antalet bedrägerier har ökat i Sverige.

Samtidigt är det ett mycket generande faktum att polisen klarar upp färre anmälda brott i dag, än innan Alliansen tog över regeringsrodret. Istället har enskilda säkerhetsfirmor upplevt en blomstringsperiod, eftersom privatpersoner och företag ofta hellre vänder sig till dem för att få brott utredda i frustration över polismaktens ineffektivitet.

Ändå har polisen fått 21,1 miljarder kronor att röra sig med 2014, vilket ska jämföras med 17,2 miljarder kronor 2006. Att hälla mer skattepengar över olika problem brukar vara en populär åtgärd när svenska politiker är i farten.

I likhet med skolans fallande resultat, eller sjukvårdens usla tillgänglighet, garanterar dock inte nödvändigtvis resurstillskott någon lösning. Polishaveriet är orsakat av missgrepp i förvaltningspolitiken och inneboende systembrister.

”Vi har inte lyckats få tillräcklig kraftfull styrning… Vi utser polischefer och länspolischefer och de förväntas göra jobbet. Men vi har utsett fel personer”, erkände Folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson självkritiskt i våras (TT 14/3).

Nästa år ska landets 21 polismyndigheter slås ihop till en enda, vilket förhoppningsvis gör organisationen smidigare och alertare. Frågan är varför det inte skett tidigare, eller varför rikspolischefen Bengt Svenson ännu sitter kvar i orubbat bo.

Reformera en illa fungerande struktur är ingalunda enkelt. Men oavsett vilken regering vi får i höst, borde det väl då vara en högst rimlig begäran att jakten på rätt personer till polisväsendets chefstjänster äntligen inleds. Bättre sent, än aldrig.

Politiken är problemet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Augusto Lopez-Claros, chef för globala indikatorer och analys vid Världsbanken, varnade nyligen för att det höga skattetrycket i Sverige riskerar att driva fram en växande informell ekonomi.

Redan nu är denna svarta svenska sektor större än i länder som Schweiz, påpekande han. Onekligen något att betänka för trianguleringspartierna som nu går till val med sitt blocköverskridande budskap om att skatterna inte ska sänkas, snarare motsatsen.

Vilket alltså betyder att politikerna, tvärtemot Världsbankens rekommendationer, kastar ytterligare bensin på den informella ekonomins hotande brasa. Och ju högre dess flammor blir, desto hårdare tvingas den offentliga apparaten att försöka bekämpa elden genom mer kontroller, straff, bevakning, polisjakt och så vidare.

Ett aktuellt exempel på detta och den informella ekonomins lika olagliga som lönsamma näringsfång har Corren skildrat i en avslöjande reportageserie. Den handlar om oseriösa bussbolag som utnyttjar EU:s generösa regler för privatimporterad alkohol till organiserad smuggling i stor skala.

Man köper upp mängder av billiga rusdrycker i Tyskland som säljs vidare till privatpersoner och företag i Östergötland och övriga Sverige. De tio bussbolag som Corren undersökt beräknas dra in ungefär 120 miljoner svarta kronor i vinst varje år på hanteringen. Men genom Östgötapolisens ”Operation Bus stop” har smugglingen till vårt län stött på patrull.

I gårdagens tidning argumenterade riksdagsledamöterna Andreas Norlén (M) och Finn Bengtsson (M) för att hela Sverige borde ta efter ”Operation Bus stop”. Lagarna måste skärpas, de privata införselkvoterna från EU är inte rimliga och i synnerhet faran för alkoholmissbruk bland ungdomar måste bekämpas.

På onsdag arrangerar Norlén och Bengtsson ett riksdagsseminarium i syfte att gå till botten med problemet. Men hur har det uppstått?

Bussbolagens spritskurkar kan tjäna grova pengar därför att Alliansen inte bara behållit den hårda svenska moralbeskattningen på alkohol, utan dessutom höjt den ytterligare – senast vid årsskiftet.

”För de som illegalt handlar med stora mängder införd alkohol ger denna skattehöjning ännu bättre förutsättningar för verksamheten… Det krävs inte någon djupare kunskap om hur en marknad fungerar för att förstå att detta är orimligt”, menade flera tunga företrädare för den svenska bryggerinäringen då (Sundsvalls Tidning 5/1).

I grunden är det Sveriges antikverade alkoholförmynderi som spökar. Avskaffa det, slopa statens monopolbutiker, normalisera priserna och smugglarna har inte längre någon marknad.

Vilket i sin tur gör att polisen kan fokusera på annat, Norlén och Bengtsson slipper ägna sammanträdesmöda åt saken, och en del av den osunda informella ekonomin stryps. Men folkhälsan, utropar förstås monopol- och moralskatteförespråkarna.

Men det är ett överspelat argument. Fakta är att alkoholdrickandet i Sverige trendmässigt minskar – trots EU, trots den omfattande spritsmugglingen, trots Systembolagets satsning på självplocksbutiker och ökade öppettider. I synnerhet gäller det ungdomar.

Konsumtionen bland landets 15-åringar har sjunkit dramatiskt och inte varit så låg sedan 1971, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Lämpligen kunde väl politikerna då också nyktra till från sin skatte- och förmynderiberusning.

Något som går sönder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

Vild skottlossning mellan yrkeskriminella ligor i tättbebyggt område. Det låter som rena maffiauppgörelsen á la Sicilien eller gangsterepokens Chicago. Men hände här, i Ryd, under helgen som gick.

Rena turen att inte vanliga, oskyldiga människor fick sätta livet till när kulorna ven omkring dem. Som Corren rapporterat är bakgrunden en maktkamp där de ökända gängen Black Cobra och Asir slåss om herraväldet över Linköping.

De vill helt enkelt inte ha någon intern konkurrens om att kunna hota, trakassera och utpressa sig till pengar, respekt och inflytande i vår stad.

Dessa ligors verksamhet är destruktiv, bokstavligen samhällsfarlig och äventyrar våra medborgerliga friheter. Det gäller också de aktiviteter som andra sorters ligor ägnar sig åt runt om i landet.

Fast dessa gäng är politiska med förryckta ideologiska motiv som drivkraft. De är inte mindre fördärvliga för det. Under samma helg som Black Cobra och Asir härjade i Ryd skadades flera personer, varav en mycket allvarligt, i samband med en feministisk demonstration på Internationella kvinnodagen i Malmö.

Polisen har anhållit tre misstänkta gärningsmän från avgrundshögern, deras brott rubriceras som mordförsök. Nazistiska Svenskarnas parti erkänner själva att deras medlemmar varit inblandade i angreppen på feministdemonstrationen.

Det var inte länge sedan en liknande händelse utspelades i Stockholmsförorten Kärrtorp, där nynazister i mitten av december förra året brutalt attackerade en antirasistisk manifestation.

När vi medborgare inte kan utöva rätten att demonstrera och offentligheten uttrycka våra åsikter utan rädsla för att anfallas av våldsbejakande extremister – då befinner vi oss i en situation vars drag snarare påminner om Weimarrepubliken, än om det trygga Sverige som vi trott oss leva i.

Symptomatiskt är att också ”autonoma” våldsverkare på yttersta vänsterkanten mobiliserar och sätter i system att angripa samhällsinstitutioner som Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen med trakasserier, hotelser och omfattande skadegörelse. Myndigheternas anställda tjänstemän attackeras till och med i sina egna hem. Horribelt!

Säpo befarar ytterligare upptrappning av det antidemokratiskt motiverade våldet under innevarande valår. Även de yrkeskriminella gängen försöker undertrycka demokratin och den fria åsiktsbildningen, genom att ge sig på journalister i syfte att skrämma dem till tystnad om ligornas framfart.

Corren har som bekant viss erfarenhet av sådant. Men detta mediehus viker sig icke en tum. Tvärtom. Betydelsen att vi alla står upp och försvarar det öppna samhället kan inte nog understrykas.

”Något håller på att gå sönder”, brukar Socialdemokraterna säga i sin retorik om dagens Sverige. En svepande och slapp anklagelse riktad mot regeringens skattesänkningar och uppstramade bidrag i socialförsäkringarna.

Men orden riskerar faktiskt att få reell täckning, dock ur ett helt annat perspektiv än S avsett. Något håller verkligen på att gå sönder i Sverige om såväl de yrkeskriminella som de politiska extremistgängen inte möter beslutsamt motstånd.

Detta ”något” är den allmänna säkerheten och demokratins frihetsvärden, minsta sprickbildning som ligorna åsamkar måste ses som oacceptabel.

Krossa gangsterväldet!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Ingen trygghet. Inget samhälle värdigt att leva i. Vi tänker oss gärna Sverige som en skyddad oas; lugn, fredlig och säker. Det stämmer till stor del.

I jämförelse med många andra, mindre lyckligt lottade länder kan vår nation framstå som ett mirakel av civiliserat välmående. Den politiska debatten är tämligen sansad, rent av småtrist lunkande, och kretsar överlag kring hur en redan omfattande välfärdsstat ska kunna maximeras ännu mer, organiseras ännu bättre och effektivare.

Primärt fokus är inriktat på att leverera vård, skola, omsorg, sysselsättning. Dessa områden är den svenska politikens hårdvaluta. Ett parti utan trovärdighet i frågor som dessa är chanslöst på väljarmarknaden. Historiskt sett har vi aldrig haft så välvilliga och generösa makthavare vid politikens roder.

De tävlar i att ösa in skatteresurser till välfärdssektorn och är ivriga att försöka parera uppkomna brister med lösningar, mer eller mindre goda förvisso. Samtidigt finns risken att vi invaggas i en slags trygghetsbubbla, där medvetenheten minskar och beredskapen sänks kring rörelser som hotar att urholka de samhällsfundament varpå allt övrigt vilar.

Den organiserade och växande främlingsfientligheten är ett exempel. Människor ställs människor, minoritetsgrupper utmålas som suspekta, misstänkliggörs, blir kollektiva syndabockar och lastas i svepande, illvilliga ordalag för allsköns synder.

Låter vi sådan retorik få fäste och normaliseras, fräts den mellanmänskliga tilliten sönder och förgiftas. Fördomar, rädsla och intolerans träder in; ett annat kyligare, mörkare och hårdare Sverige väntar om vi inte är på vår vakt.

Ett annat exempel är den organiserade brottsligheten, som man också kan spåra en viss allmän naivitet inför. De kriminella nätverken är inte bara ett storstadsfenomen, tydliga tecken finns på att dess tentakler nu sprider sig till andra delar av landet.

Som Linköping och Norrköping, där gängen ser fina expansionsmöjligheter att berika sig och nå maktpositioner genom hot, trakasserier och utpressning. De parasiterar på det lokala näringslivet, tvingar företagare till tyst underkastelse och bygger upp ett ljusskyggt parallellsamhälle med egna regler baserat på våld och fruktan.

Dessa yrkeskriminella ligor är också fenomenala på att utnyttja välfärdsstatens transfereringssystem och förmåner i bedrägliga syften. De uppträder inte sällan arrogant och hånfullt mot rättsvårdande myndigheter, skrämmer vittnen, sätter sig i otillbörlig respekt i domstolssalarna, etc.

Naturligtvis vill de även gärna sätta munkavle på granskade journalister för att inte störas i sin destruktiva verksamhet. Glöm det! Corren och Norrköpings Tidningar har beslutat att gemensamt i en rad reportage exponera ligorna som härjar i Östergötland. Förhoppningsvis kan det bidra till en bred samling mot gangstergängens infiltration.

De representerar en form av kriminalitet som äventyrar och utmanar våra medborgerliga friheter. Utan lag, ordning och tillit kan samhället inte fungera. Därför måste denna fråga prioriteras högre, inte minst på den politiska dagordningen.

Medeltidens återkomst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Kan någon längre värja sig? Ögon som ser, öron som lyssnar, myriader av informationsbitar som lagras. Med dagens accelererande teknikutveckling och utbredda digitala vanor, kan snart sagt det mesta i den enskilda medborgarens tillvaro kartläggas, pusslas ihop av utomstående – och blottläggas.

Utan ordentliga restriktioner till skydd för den personliga integriteten riskerar vi hamna i en uppdaterad version av medeltiden.

Under denna epok utspelades människans liv i ett ständigt öppet rum. Bodelning mellan offentligt och enskilt existerade praktiskt taget inte. Torg, hem och arbete flöt ihop. Utsattheten för andras blickar, ända in i de mest intima delar, var en tvingande självklarhet.

Med renässansen började en förändring växa fram och den kom att innebära en civilisatorisk revolution: privatlivet. Människor fick möjlighet att dra sig undan, vara i fred och (metaforiskt) odla sin egen individuella trädgård. Murarna kring denna sfär håller numera på att raseras.

I viss mån bidrar vi till det frivilligt genom att frekvent visa upp oss för världen på sociala medier som Facebook och Twitter. Som den fina författaren och essäisten Olle Hammarlund konstaterade en gång: ”I begynnelsen var kommunikationsbehovet”.

Och den moderna teknologin tillåter oss att ta detta urgamla mellanmänskliga behov till nya höjder, åtskilligt på gott naturligtvis. Konsekvensen av att vi tenderar att vilja leva, synas och höras i ökande grad på det offentliga digitala torget, kan emellertid medföra ett kulturellt mentalitetsskifte där baksidan blir att vi släpper vaktslåendet om vår integritet.

Något som redan märks. Varför är inte den folkliga vreden större mot att myndigheter som svenska FRA och amerikanska NSA masstrålar information om oss i våra datorer och mobiltelefoner? Men det är inte enbart Storebror som tränger sig på med tidigare oanad kapacitet till övervakning och kontroll.

Även företag tar chansen att utnyttja nätet, samla uppgifter och slå ännu fler hål i den fallande integritetsbarriären. Dammsugandet av våra digitala spår ger exempelvis utomordentliga möjligheter till förfinad, personligt riktad reklam om alla upptänkliga sorters varor och tjänster.

Sånt kan tyckas relativt harmlöst, men är väldigt lukrativt och bygger på en intrikat kartläggning av människors beteendemönster ute i cyberrymden. Allt annat än harmlöst är den verksamhet som det omtalade nya företaget Lexbase bedriver.

På sin sajt erbjuder man fullständig tillgänglighet till det svenska rättsväsendets domar fem år bakåt i tiden. Utpekande av såväl lagöverträdare som brottsoffer finns endast ett musklick bort. Därtill visas kartor och adresser till var de dömda personerna bor (även oskyldiga har slunkit med).

Cyniskt missbrukas offentlighetsprincipen och yttrandefriheten till vad som måste klassas som en offentlig skampåle. Just den typ av straff som man frossade i på medeltiden. Är vi bättre? Lexbase uppger att deras sajt på bara några få dagar haft 3 miljoner besökare. Det kan bli du som får schavottera inför allas ögon.